45 år har gått sedan Lempi lämnade sin barndomsbygd i Minnesotatrakten. I sina händer har hon plötsligt en plåtburk som innehåller brev som mamma Rose skrivit till henne. De är skrivna år 1973, och berättar om föräldrarnas kärlek som överskred alla gränser. Tvister och missunnsamhet präglade relationen mellan de finska immigranterna och reservatets ursprungsbefolkning med ojibwier men en liten vargunge förenade mig med din far, skriver hennes mamma.

Till hälften finsk och till hälften ojibwian försöker huvudpersonen Lempi förstå sitt eget förflutna. Också hon väljer brevformen. Kan det vara så här allt hänger ihop, undrar hon när hon i augusti 2018 skriver till brevets mottagare – ungdomsförälskelsen Jim Gråpäls, som idag är gift och har en son.

Rose är borta är en roman som fångar något mer än huvudpersonernas personliga utveckling. Parallellt med historien om Lempis föräldrars öde får läsaren en insyn i andra händelser som går att belägga med fakta. Fattigdomen och rasismen som följde när ursprungsbefolkningen bestals på sin mark, våld, alkoholism, försvunna barn i reservatsskolor och FBI:s förföljelser av fackligt aktiva arbetare har dokumenterats av historiker och samhällsforskare. På bokens sista sidor listas ett gediget efterforskningsmaterial.

Ingenstans i omslagets rosafluffiga bild anas det som är baksidan av tvåsamhetens passionsdrama eller hur omgivningens svartsjuka och bitterhet trängde sig in. I ett av Lempis brevstycken återger hon hur hon hört sin pappa berätta om tiden när Rose blev politisk aktivist:

[---] och vi var inte längre Ettu och Rose Rose och Ettu, utan en finne och en ojibwa mitt i ett reservat inför alla frågor som inte gick att besvara, och århundraden av oförrätter och jorddelningar och förlorade ägolotter var som ett harskinn som spikats upp ut och in på en flagnad laduvägg allt blottat och inget mjukt kvar, endast den avskalade sanningen om hur finnen var erövraren och Rose den berövade.

Människan förirrar sig bort från sin förutbestämda stig sju gånger, vilket romanens kapitel formar sig efter. Läsaren får följa Lempi när hon söker sig en väg framåt i stället för att fortsätta förtränga sitt förflutna. Att återse ungdomsförälskelsen innebär för henne en ny tro på sig själv, så som hon formulerar nuläget för sig själv. Jag, som befinner mig utanför, ser snarare att försoningen med mormor Patti har större tyngd. Denna kraftfulla mormor som numera chefar över spelkasinot där besökarna förlorar mer än de vinner. Nu välkomnar hon den så länge försvunna dotterdottern.

Romanens språk har en egen lyskraft med egensinniga – eller rättare sagt egensinnliga metaforer. Katja Kettu är originell på sitt modersmål med sprakande formuleringar och jag tänkte att den svenska översättaren skulle ha sina utmaningar. Men Marjut Hökfelt gör en enastående insats och det skriver jag inte bara av slentrian. Vattnet brakar isskorpigt i vaken, pälsen är mjuksträv och motvilja kan väl inte beskrivas bättre än när kroppen kläs i den skavstela skoldräkten? En fullpoängare är också när tryggheten får trestavig rytm så att jag som läsare tydligt hör hjärtslagen:

Jag pressade huvudet mot den varma barmen och kände hur blodet strömmade, ådrorna brusade och det stadiga hjärtat hamrade [---]

Jag önskar romanen en lång livslängd och att fler läsare finner den och inte låter sig hämmas av inslagen med magisk realism – om man tycker att sånt är störande för trovärdigheten. De illustrerar i min tolkning Lempis inre psykologiska landskap och hennes traumabearbetning. De gripande avsnitten om attraktion mellan människor och de bildande inblickarna i nordamerikanskt förtryck av sin ursprungsbefolkning är för mig övertygande nog för omläsning(ar).

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Spännande men alldeles för spattigt
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Min president var svart

De författare som läses i Sverige är de största namnen, såsom Sofi Oksanen, Rosa Liksom och på senare tid också Katja Kettu. Dessa mästare är inte ensamma. De har vid sin sida en myllrande myrstack av andra författare, som inte har samma spridning här på denna sida om Östersjön.

Några av dessa är medtagna i novellsamlingen Finland berättar: rådjurens himmel. En del är yrkesverksamma skribenter och har nått sin publik via dramatik eller kåserier. Men främst tycks majoriteten av antologins författare trivas med novellen som uttrycksform. I de välskrivna men kortfattade presentationerna intill varje novell läser jag att många av dem gett ut novellsamlingar tidigare.

Tjugofyra noveller i en och samma bok kan verka lite mycket, men det finns fördelar – nämligen att de flesta noveller håller sig korta. Om man bara läser sporadiskt medför inte formatet några behov att backa tillbaka för att minnas vem som var vem, eller om det fanns någon platsbeskrivning som gav viktiga ledtrådar att hålla i minnet.

Relationer verkar vara den gemensamma nämnaren i novellsamlingen. Det är ju inte så konstigt – mycket av litteraturen överhuvudtaget torde ha sitt upphov i viljan att sätta ord på hur individer samverkar med andra individer. Här finns som exempel historier om äktenskap som svajar eller skildringar av hur en yngre generation möter eller undviker den äldre generationen. I några fall ger barnperspektiv en särskild udd till berättelsen.

I de flesta noveller förekommer vanliga människor som huvudpersoner – åtminstone ser det ut så utifrån. Men vissa av personerna har vilda och okontrollerbara drömmar som glider ut i overkligheten. Någon är så introvert att hen väcker obehag. Som kontrast läser jag några skruvade historier som får mig att skratta, bland annat novellen som föreslår en enorm besparing inom äldreomsorgen. Idén handlar om att utnyttja byggnaderna vid den nedlagda hönsuppfödningen. Absurt och väldigt likt Arto Paasilinna när han raljerade som värst. I Sverige har tv-showen Grotesco samma anda i sin satir.

Människorna söker sig i några fall till sjöarna vid sommarstugorna eller öarna i skärgården. Men i de flesta fall är fonden den urbana miljön. Än åker vi i hissen mellan våningarna i flerfamiljshuset, än känner vi oss anonyma bland alla okända grannar.

Novellerna speglar en samtid som i mångt och mycket liknar den i Sverige. Förutom att novellerna är bra alster och presenterar mig för en mängd intressanta författarskap, märkte jag att antologin i många avseenden gjorde mig fundersam.

Similar Posts:

• Smakprov av Österrike
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv
• Noveller om oro och ångest
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Jordskredsseger i Lissabon

Åttio år senare kommer Verna till den lilla byn Lavra, där hennes far hittats mördad. Ett obegripligt mord i en obegriplig trakt där andra regler och en annan tro råder. Det är en sorts ursprungsreligion med en levande natur och tredelade mänskliga själar. Samtidigt pågår något annat och Vernas ankomst och petande leder till att alltmer blottas – och rämnar.

Så växlar det mellan då och nu, mellan lägrets umbäranden, våld, hot, makt – och kärlek och vänskap och nuets motsvarigheter. Hur allt hänger ihop anas här och där men samtidigt är det inte pusselläggandet som är det viktiga utan att befinna sig i dessa tider, dessa världar. För lägret är i sig en hel värld och där pågår ett spel på flera nivåer.

Ett annat genomgående spel är schack – när Irga flyr har hon med sig en vackert skuren schackpjäs från sin fars schackbräde och det spelas partier både en och flera gånger, samtidigt som spelet utgör en symbol och allegori för både utsatthet, obönhörlighet och förutsägbarhet. Mer än en gång påminns jag om schackpartiet med Döden i Det sjunde inseglet.

Språket är både kärvt och sinnligt och väjer inte för något och berättandet är såväl bildligt och bokstavligt som just allegoriskt. Byn Lavra kan vara en bild av ett helt lands undergång, hur man grävt gångar under jorden som försvagat det hela, tills allt sjunker, hur sovjetmänniskan hamnat vilse (läs Svetlana Aleksijevitj också!).

Men när allt faller samman och hemligheterna avslöjas kan det också finnas lindring för sorgen och försoning för de vilsna och det är något trösterikt över det, trots att i en helikopter därovanför sitter en maktens man och befaller.

Hela tiden finns där en osäkerhet och opålitlighet hos såväl berättaren som berättandet. Vad är verkligt och vad är saga, sägen och syner? Är det en thriller eller samhällskritik? Men när det handlar om liv och död sätts allt annat ur spel och det är bara att följa med. Den vite gudens dotter ropar genom decennierna och Verna anländer till det sjunkande, döende, för att äntligen bli levande.

Similar Posts:

• Möten med levande rysk kulturhistoria
• En värld komprimerad till ett hotell
• En släkt- och epokkrönika
• Sovjets kollaps dissekerad
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”

Katja Kettus roman utspelar sig 1944-1945 i Petsamo-området i norra Finland. Det är där Norge, Finland och Ryssland möts, en plats som var strategiskt viktig för så väl ryssar som tyskar under den här tiden. För de som bor i området blir kriget, kallt och brutalt, en del av vardagen. Människor förs bort eller bara försvinner. Smuggling och plundring är ett sätt att försörja sig. Gamla lojaliteter löses upp, människor talar men litar inte längre på vad någon säger. Livet, som de kände det, blir satt på undantag.

Vindöga är en kvinna som sedan barnsben fått höra om det onda hon bär inom sig (på vilket hennes skelögdhet bara är ett bevis, hennes förmodat vanställda könsorgan ett annat). Hon dödade sin mor genom sin födelse (bara det!) och uppfostrades av en ‘klok kvinna’ som lärde henne barnmorskans uppgifter. Vindöga, den vanställda som är dömd att leva ensam, förälskar sig dock i en tysk SS-soldat och tar, för att få vara i hans närhet, tjänst vid ett tyskt fångläger. Men soldaten, Johannes, lever ju även han mitt i kriget och dess alla vedervärdigheter. De är två själsligt sårade varelser, knappt människor, som omringade av död försöker hantera en kärlek så omstörtande att den gränsar till hat.

Kettu ger med sitt säreget smutsiga språk, och då menar jag det på ett positivt sätt, en skildring av så väl krig som kärlek som inte liknar något jag tidigare läst. Mycket är för mig obekant, som t.ex. historiska skeenden (romanen bygger på en verklig händelse), samt lappländska orts- och personnamn. Likaså förflyttas handlingen mellan olika berättarröster, tider och platser på ett sätt som jag initialt sliter med. Jag bläddrar tillbaka, försöker förstå sammanhangen och svär lite över författarens krånglighet. Tills jag plötsligt inser att jag har släppt taget, att jag litar på att författaren kommer att breda ut historien till en enhetlig bild framför mig så småningom. Jag låter mig bara föras med. Och då blir det fantastiskt.

Kärleken Vindöga och Johannes upplever är djurisk, liksom tiden de lever i. Gränserna mellan njutning och död, kärlek och hat, är tunna. Vindögas egen lycka ställs i kontrast mot de fasansfulla saker hon ser och själv utför i fånglägret. Lägret där Johannes gräver en ”simbassäng”, likt den i Babij Jar som han inte förmår tänka på. Eller där Vindöga, på order, tvingas följa den unga flicka hon tagit sig an till Operation Fähus, där vakter och förtroendefångar varje natt våldtar de kvinnliga fångarna. Kvinnor vars foster hon sedan skrapar ur deras illaluktande och misshandlade livmödrar. Foster som lägrets befäl sparar i glasburkar på sitt rum. Mitt bland detta våld och denna omänsklighet växer alltså kärleken. Och åtrån och svartsjukan.

Och jag kunde inte låta bli att fantisera. Hur gärna du skulle ha legat med de där kvinnorna, trängt dig in i de där horornas och babyloniska skökornas och Satans ungmörs inre, sett dem i ögonen på samma sätt som du såg på mig, viskat hur de doftade fruktbart. Oskyldigt. Brunstiga hyndors sköten. Vart och ett olika. Jag om någon vet hur en kvinnas livmoder luktar och hur varje bröstvårta är ny när man tar den i munnen för att suga mjölk. Mest av allt plågas jag av tanken på hur de där kvinnorna hade njutit av dig.

Kropp, smuts, desperation och död. Oavsett om det handlar om kärleken eller kriget. Den totala kroppsligheten samspelar med en blockering av intellektet, de kan inte på annat sätt förhålla sig till det som omger dem. Karaktärerna berättar sina historier utifrån vad de är förmögna att ta in och förstå. Hela nätter av gruppvåldtäkter. Misshandel. Avrättningar. Massgravar. Det kommer fram i glimtar, när minnena trycker sig igenom karaktärernas mentala murar. Därför blir det trots allt uthärdligt att läsa. För att Kettu berättar lika mycket just genom de minnen som romankaraktärerna inte kan berätta om. För att hon inte behöver frossa i detaljer just då.

Därmed inte sagt att Barnmorskan inte gett mig mentala bilder jag kommer att kväljas av en bra tid framöver. En bild av en hund som tålmodigt ligger och väntar på att dö, med ett järnspett genom huvudet. En bild av en gravid kvinna som bönar om att få sina tänder inslagna istället för ett slag i magen. En bild av en flicka som blivit så brutalt våldtagen att skiljeväggen mellan ändtarmen och slidan trasats sönder.

Barnmorskan är en skitig och kärv roman om mänsklighet och kärlek i den mest omänskliga av situationer. Kan man älska en mördare? Kan en mördare älska? Kan man förlåta sig själv för dem man offrar för en chans till egen lycka? Kan man förlåta?

Similar Posts:

• Kärlek i coronans tid
• Kometer och konster och kärlekar
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Mer än körsång
• Där livskraften aldrig dog

Film gjord på litterär förlaga är väldigt vanligt förekommande. Tidigare i höst har vi kunnat se Mig äger ingen, som i lanseringen möttes av ilska från en försummad Åsa Linderborg, som tyckte att filmteamet tagit sig för stora friheter med manuset. Hur är det egentligen, när en bok ska bli film? Vad kan man förvänta sig, och vad kan man inte förvänta sig? Kan filmen aldrig bli lika bra som boken? Är jämförelser ens vettiga att göra, eftersom det rör sig om så pass olika medier, och en bok på trehundra sidor knappast kan översättas till knappa två timmars film?

Jag har själv anledning att fundera över saken, nu när min bok Det borde finnas regler blir film. Castingen är i full gång i Malmö och redan till sommaren kommer inspelningen att köra igång. Vem blir Mia, vem blir Mirjam, vem blir Karl? Hur kommer 40-åringen Per Hyllén att se ut? Vilka av scenerna i boken kommer att vara med, och vilka kommer inte att vara det? Nästa år får vi veta, då den går upp på biograferna… Vad tycker biopubliken? Vad tycker läsarna? Vad tycker kritikerna? Och vad tycker jag (om man bortser från den fantastiska egokicken att se det där ”efter boken av Lina Arvidsson” i inledningstexterna… Läs mer om filmen Det borde finnas regler på min blogg och på produktionsbolaget Mints hemsida.

Men nu åter in i litteraturen förstås! Vi på dagensbok har som vanligt bäddat upp med boktips för er under veckan som kommer. Christina börjar veckan med en varm recension av Emma Karinsdotters debut. Romanen heter Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig och handlar om destruktiv förälskelse. Prosalyrik som hyllas för språkets och den psykologiska vinklingens skull.

På tisdag skriver Marie om Katja Kettus Barnmorskan, en mörk och skitig och till en början krånglig roman som utspelar sig i Lappland 1944-1945. Men den äter sig in i ben och märg, och får Marie att inleda recensionen ”Åh herregud vilken roman!”.

På onsdag skriver Richard om en bok med litteraturkritik, Samtida fördomar, av Charles Baudelaire som ellerströms gett ut. Det är verkligen litteratur om litteratur på hög nivå, och en intressant ingång till Baudelaires tänkande, men för att uppskatta den till fullo måste man verkligen vara insatt i fransk litteratur, tycker Richard. Kanske mer intressant historiskt dokument än underhållande nutidsläsning.

På torsdag skriver Kari om Ge och ta av Adam Grant. Hon tycker att den är en upplyftande bok om fördelarna med en givande attityd i arbetslivet.

På fredag skriver Håkan om Lennart Sjögrens Kalla mig Noa (”Jag har lyckan att recensera den. Ett underverk!”) Och en bonusrecension av Tolvnitton Förlags antologi Poeter 10.0.

Och vad som kommer till helgen, det får ni se då!

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Vänskap och tokförälskelser
• Rösta fram ”Det borde finnas regler” som ljudbok!