Den första novellen jag läser är Lussiferda av Karin Tidbeck. Den utspelar sig på två tidsplan. En vuxen kvinna besöker sitt föräldrahem en dag i december. Över henne kastar sig minnet från en lucianatt för tjugotre år sedan. Nuet är en samlad bild av yttre förändringar. Pappan är cancersjuk, mamman är mindre än förra året (har hon krympt?) och vissa caféer i Stockholm är borta. Spänningen ligger mer i dessa detaljer av grå vardag än i det gamla minnet som flikar sig in. Men lite otäckt är det när novellens huvudperson åker ut till sommarstugan på årsdagen av kompisarnas försvinnande. Ovisshet är alltid otäckt.

Stephen King har en man som huvudperson i sin berättelse Lite krasslig, bara. Han är gift, hundägare och arbetar på Manhattan som reklammakare, en gammaldags titel för Content Manager och Copywriter. Hans kreativa kurva verkar vara på nedåtgående, men han håller fasaden uppe inför kollegerna. Det småpratas med hisskötare i bostadshuset och hela tiden svävar en förskräcklig lukt i berättelsen. Jag gissar tidigt vad som orsakar lukten men King snickrar skickligt med sina dramaturgiska verktyg. Det är god underhållning om läsaren gillar makabra inslag.

Den svartaste novellen är Den svarta katten av Edgar Allan Poe. Det svarta består i att allt är svart. Huvudpersonen är gravt alkoholiserad och drabbad av svår förföljelsemani. Det svartas djup tränger fram på sidorna på ett mycket effektivt sätt. Allt återberättas av huvudpersonen dagen innan han ska avrättas – ty han har sådana kval att han vill lätta sin själ. Det här är en makalöst bra skriven novell!

Sommaren ute i skärgården förknippar jag med skön avkoppling. Där finns runda klipphällar att glida nedför i det bräckta vattnet som Östersjön består av. Här utspelar sig novellen Nattrodd. Jag blir stormförtjust i de två kvinnorna Alice och Monika som paddlat ut till en ö för att tälta en natt. De har gjort så i femtio år. Nu är deras kroppar stela och omaket med tältandet är lätt att leva sig in i. Hur kan ett skräckscenario uppstå i detta vänskapliga umgänge med inslag av sommaridyll? Jo, det finns alltid ett förflutet som slår tillbaka. Den ljuva miljön kontrasterar stort mot de oväntade händelserna. Ajvide Lindqvist har en fenomenal förmåga att blanda in skräck i den svenska tryggheten. Om du gillar den här novellen ska du absolut ge dig i kast med romanen Lilla stjärna som utkom 2010, där allsång på Skansen ramas in av något som går utom mänsklig kontroll.

Similar Posts:

• Följ med bakom kulisserna
• Vintermörker
• Förskräckligheter i listform
• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Något är kajko

Att Mutant nu gör comeback i denna vår postapokalyps- och dystopibesatta samtid är knappast förvånande. Att kollektivet Fruktan väljer att följa upp den utmärkta Stockholms undergång med en novellsamling i Mutant: År Nolls värld känns lite som ett beställningsjobb lagom till lanseringen, men ärligt talat, vem vill inte ta chansen att pröva sina vingar i den här världen? Så vad vi får är ett gäng noveller som utspelar sig både ute i de förbjudna zonerna där själva luften kan döda dig om inte gastarna tar dig först, och inne i de desperata baser där någon form av mänsklig civilisation försöker klamra sig fast och överleva. Vi får följa både stridsrobotar och småbarn, skrotsamlande mutanter och förvirrade AI-hjärnor, adrenalinstinna actionscener och filosofiska betraktelser, med huvudpersoner som kämpar både med att överleva och att lura ut exakt hur de gamla gudarna Volvo och Zlatan bör tillbes när man bygger det nya samhället.

Lite blandad kompott blir det förstås. De bästa styckena här är smått fantastiska, som Boel Bermanns ultrakorta solarplexusslag ”Frystorkad”, Olle Söderströms ”Sälen” eller Fredrik Stenneks ”Gräsbitare”. Det är noveller som står med ett ben i 2010-talets konsumtionshets och systemkollapsrädsla och ett i klassiska SF-noveller, där en golfbana i Enskede kan vara en startpunkt för en ny civilisation och en kartong med ”Chicken Tikka Masala” tryckt på kan vara klen tröst. På det stora hela, trots att varje novell här står sig, känns Zonen vi ärvde lite ojämn. Twister man redan läst i gamla Sam J Lundwall-samlingar, arketyper man hellre hade spelat själv… nostalgi efter en apokalyps som man redan tänkt sig den. När vi har samtida dystopi- och apokalypsryttare som Karin Tidbeck, Nils Håkanson och Balsam Karam hade jag kanske önskat att den här samlingen lekte lite mer utanför rollspelets sandlåda, hur öppen den än är. Men här finns tillräckligt många guldkorn för att jag ska få hopp om undergången ändå.

Similar Posts:

• Mörkermaskin
• Fantastiska noveller
• I framtidens förlorade värld
• Mörk framtid igen
• Den perfekta drogen

Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant.

Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD bebodd av MEDBORGARE som lever på SVAMP, GRÖT och SPRIT. Där måste ju finnas EFTERFRÅGAN på HYGIENPRODUKTER. Bortom dem finns ju bara INTET, ända sedan den där gången för länge sedan då CIVILISATIONEN föll samman, SOLEN blev kall och MÄNNISKORNA fick klamra sig fast där det gick. Tack och lov för STYRELSEN som håller ihop alltihop.

(SUBSTANTIV är viktiga. Så här på andra sidan … vad som nu hände världen kan en aldrig vara försiktig nog. Alla TING är gjorda av syntetiskt MATERIAL, och om man glömmer att konstant märka dem, tala om för dem vad de är, kanske de slutar vara TING och blir sig själva i stället. Och var stode vårt SAMHÄLLE då? Så: märk allt. Ta en PENNA och skriv TINGENS NAMN på dem. Se på den återvunna pappersmassan, kalla den PAPPER. Se på den smaklösa gröten, kalla den MAT. Se på arkiven, kalla dem KUNSKAP. Se på människorna, kalla dem FAMILJ. Skriv. Fyll i så fort det börjar blekna. Minska antalet tillgängliga namn för att inte förvirra. Tappa inte koncentrationen. Tänk inte ”om” eller ”vad” eller ”varför”, då faller allt samman, rinner iväg som en oaptitlig quornliknande massa.)

Var var jag? Amatka. Staden på gränsen, bebodd av MEDBORGARE som Nina, som tar in Vanja i sitt HEM och sedan i sin SÄNG och märker henne, vill kalla henne LYCKA. Att det ska vara så enkelt. BIBLIOTEKET där nästan ingen går in längre, som bit för bit plundras på PAPPER för att ersätta det som upplöses när folk glömmer det, där DIKTERNA bara består av exakta, helt ometaforiska beskrivningar av DRIVHUSEN där de sista MÄNNISKORNA odlar sin MAT.

klockan fem och tjugotvå bland betorna
en skiftning från grånad till skärpa
de långa fårorna av kalkhaltig jord
ljudet av vatten som sugs upp av rötter

Det ligger något desperat över Amatka, som Monty Python-sketchen om hus byggda av en hypnotisör, som rasar när folk slutar tro på dem. Finns det tunnlar (inga versaler) under staden? Möts människor i hemlighet för att säga saker de inte får säga när storebror STYRELSEN hör? Viskas det fortfarande om BRANDEN för några år sedan, när den sista POETEN sade något som inte fick sägas, när människor försvann, när allt höll på att spricka? Självklart, det är ju en dystopi Nej, varför skulle de det? Låt bara bli att märka det. Syns inte. Finns inte.

Tidbeck slår en fantastisk båge här; hon sätter upp en värld som hämtad ur klassisk subversiv sovjetisk SF á la Zamjatin och Tarkovskij (via Orwells språkbeväpning), skrivet i koncisa, urtvättade färger, och befolkar den med människor uppspolade ur modern svensk diskbänksrealism, losshakade från kravet att vara Verkliga. Visst kan vi den här världen, visst har vi läst allt från Boye till Collins och världen som sådan har inga stora överraskningar … nåmendåså, då gör vi det till en poäng, en standarddystopivärld som slitits så tunn att den måste hållas ihop med tvingande normer och etiketter för att skygglapparna ska sitta kvar.

Det är ju alltid frestande att läsa en dystopi som en reflektion av tiden den skrevs i, och här har vi alltså ett språk hämtat ur ett samhälle där det faktiskt fanns Saker Man Inte Fick Säga och applicerat på en värld där allt redan sagts. Där alla konflikter bemöts med ”Nu lägger vi det här bakom oss och blickar framåt.” Där minsta antydan om att man kan göra saker på något annat sätt bemöts av vild panik och tillrytningar att sitt för fan ner i båten innan du stjälper oss, sabba för guds skull inte vår illusion att vi ordnat allt. (Amatka använder konsekvent det opersonliga pronomenet ”en” i stället för ”man”. Sådär bara.) Men framför allt vågar den fabulera.

Det finns en fantastisk liten våg av nya apokalypslögnare i svensk litteratur idag, Carolina Fredriksson, Susanna Lundin med flera; de som skriver om saker som aldrig kan hända, sammanbrottet som vi fruktar utan att tro på dem, och vågar ljuga och berätta sagor som känns sanna även när de beger sig in i rena drömvärldar. Där någonstans leder en smalspårig järnväg in till Amatka. Och marken under Amatka är kanske inte lika frusen och ogästvänlig som den verkar.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Sverige efter revolutionen
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Världen som trevlig?
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?

Till helgen är det så dags för den årliga Textmässan – Stockholms egen bokmässa för oberoende förlag och tidskrifter, som vanligt på Nürnberghuset på Södermalm. Samtidigt pågår Stockholms internationella seriefestival, som i år har temat eskapism, på Kulturhuset.

Nästa vecka blir det också Botkyrka internationella bokmässa. I tre dagar arrangerar biblioteken i Botkyrka mässa på temat Europa retrospektivt – språk och identitet i dagens Europa.

På Dagensbok inleder vi veckan med Maries recension av Frälsningsarmén av Abdellah Taïa. Det är en roman om att växa upp som homosexuell man i ett marockanskt samhälle präglat av traditionella familjevärderingar. Den beskrivs som självbiografisk, vilket Marie funderar en del kring under läsningen.

På tisdag skriver Richard om antologin Cirkelns kvadratur med unga ryska debutanter. Den har flera intressanta och bra noveller, men är lite ojämn överlag menar Richard.

Till onsdagen blir det Lögn förbannad lögn och prognoser av Alf Riple, som Kari har läst. En bladvändare som ger läsaren mycket insikt till en liten ansträngning.

På torsdag skriver Anna Liv om Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo. Anna Liv tycker att detta är boken för dem som behöver få bevisat för sig att deckare absolut inte är en sämre klassens litteratur, samt naturligtvis för alla andra som diggar välskrivna spänningsromaner. Det är en nervig, tät historia med psykologiska förtecken som Anna Liv har svårt att släppa ifrån sig, både fysiskt och psykiskt.

Vi ger er också en Dystopisk lördag då Björn skriver om Karin Tidbecks Amatka – skitig, urtvättad och helt fantastisk blandning av sovjetisk SF och svensk diskbänksrealism, som utspelas i en värld där alla föremål och begrepp måste få en betydelse påtvingat sig och fastslaget med partibeslut för att inte lösas upp i intet. Kari har läst Varma kroppar av Isaac Marion. En bioaktuell kärlekshistoria ur zombieperspektiv. Ella skriver om Sofia Nordins En sekund i taget, om 13-åriga Hedvig som blir ensam kvar efter en feberepidemi. Camilla skriver om andra delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi och Ella skriver om den tredje, samt om bonusnovellerna Delirium stories. Och så blir det första delen i Rachel Cohns blivande tetralogi, Beta, om en tonårsklon på den exklusiva semesterön Demesne.

Veckan avslutas med Linas text om Bunkern av Hanna von Corswant. Vad som börjar som en fenomenalt läskig thriller slutar tyvärr närmare magplask, tycker Lina.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld