när jag talar om ljusgatan
[…]
menar jag lampor som följer dig hem
menar jag kroppen du blivit och är

du är i sorg bunden vid andra kroppar
den överordnades kropp
ditt ljus som delas på mitten

I Anna Mattssons nya diktsamling fungerar Ljusgatan som en metafor för inte bara befrielsen och lugnet, men också våldet, landet och civilisationen. Mattsson hittar sitt uttryck i kombinationen mellan det personliga och samhälleliga. En relation framträder i de vemodiga och ibland hårt utskurna raderna. Det är två kvinnor det rör sig om, kanske samma kvinnor som figurerar på samlingens omslag. Det ena tycks vara fången i sitt land medan den andra är fri att när som helst lämna det.

Med Kambodja som fond växlar Anna Mattsson mellan det diffusa och det konkreta, mellan intimiteten i en sargad relation och den intimitet med vilken människorna i en lika blödande nation binds ihop. Ibland är dikten väl explicit. Rader som egentligen hade fungerat bättre som undertext skrivs ut som om poeten inte litade på att läsaren är medveten om textens brutala innebörd:

kärnan i civilisationen
är godtagandet av våldtäkt
den våldtäkt som har ägt rum
är inte längre våld eller hot om våld

Förnimmelsen av platsen blir viktig i Ljusgatan. Utan att egentligen teckna landet, men genom att låta oss få glimtar av dess befolkning, fragment av liv och våldet som upprepat trasar sönder dem, visar Anna Mattsson en civilisation som är låst i sig själv. Den pågående, till synes omöjliga, relationen mellan de två kvinnorna är bara en kil i allt det dödsdömda.

Ljusgatan tar fram en mångfald av upplevelser hos mig som läsare. Den får mig att känna och minnas platser, inte främst genom att tänka mig exakt hur de ser ur men via det undermedvetna. Genom lukter, vågor, språkets rytm, ansiktens – att utifrån återuppleva de strukturer som binder ihop ett samhälle. Ljuset är långt ifrån en entydig floskel i Anna Mattssons starka, sorgbundna poesi:

det är så ljust här ute


tvätta ljuset tvätta dagen


domen ska aldrig falla

Similar Posts:

• Transparens och reflexion
• Vecka 3: mediciner mot vardag och kris
• Boken om övergreppen har öppnats
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• När socialen leker fia med knuff

EYES: Medium
HAIR: Medium
WEIGHT: Medium
HEIGHT: Medium
DISTINGUISHING FEATURES: None
NUMBER OF FINGERS: Ten
NUMBER OF TOES: Ten
INTELLIGENCE: Medium

What did you expect?
Talons?
Oversize Incisors?
Green saliva?
Madness?

- Leonard Cohen, All There Is To Know About Adolf Eichmann

Precis som han gjorde i Pol Pots leende återvänder Peter Fröberg Idling i sin romandebut till Kambodja, mot bakgrund av ett av 1900-talets mest ofattbara folkmord, där de röda khmererna under ledning av ledaren Pol Pot mellan 1975 och 1979 utrotade upp till en fjärdedel av sin egen befolkning i ett försök att skapa ett socialistiskt bondeparadis. Men där den förra boken såg det i backspegeln, med tryggt avstånd både för läsaren och för de de svenska intellektuella som på 70-talet hyllade Pol Pot som en visionär, tar Sång till den storm som ska komma ett helt annat grepp: här skickas vi tillbaka till 1955, 20 år innan helvetet brakade lös, och får följa tre människor under några veckor.

Den här romanen har hyllats, augustnominerats och dissekerats, och det med rätta, för den är nog riktigt bra. Speciellt som det där folkmordet aldrig ens finns med i texten; det har ju inte hänt än, det ligger så långt i framtiden att ingen än kan tänka på det även om de börjat ta de första stegen ditåt. I stället får vi ett politiskt och romantiskt drama runt tre huvudpersoner: Saloth Sar (som en dag skulle byta namn till Pol Pot), en skollärare utbildad i Frankrike och Jugoslavien med kommunistsympatier; politikern Sam Sary, närmaste man till prinsen som i praktiken styr landet; och Somaly, skönhetsdrottningen som de båda är förälskade i. Låter det klichéartat? Det är det ju, det hände ju som alla klichéer i verkligheten. Hursomhelst; Kambodja har precis blivit självständigt, till skillnad från Vietnam behövde de inte kriga sig till det (som sagt, detta är 1955 och vi läsare vet ju hur det skulle gå för Vietnam), och nu ska det hållas val. Men hur håller man demokratiska val i ett land där befolkningen inte kan läsa, där alla fortfarande automatiskt använder franska gatunamn för att hitta, där både USA och Kina ser till att fjäska för att få kliva in och dra i trådarna bakom allt…? Folk röstar som man säger till dem; nu gäller det bara att säga det högst, för folkets eget bästa, så att man kan bygga en stark, oberoende självständighet; om det sedan kräver hemliga möten med kodnamn, iskallt naket våld, eller att knyta sig till rätt personer

Romanen leker med formen; Sars delar är skrivna i andra person singular (ja, som läsare är du här Pol Pot), Sarys som hastigt nedkastade betraktelser med överstrykningar och krafsade kommentarer i kanterna (realpolitiker ändrar betydelsen i allt som sägs), och Somalys inåtvända funderande om livet i en gyllene bur. Och ändå är det den där splittringen, det där uppenbart konstlade som Fröberg Idling använder för att göra det verkligt, för att återskapa inte bara 50-talets Kambodja med alla sina klyftor, konflikter och lager av nya och gamla traditioner och politiska agendor, utan också för att tvinga in läsaren i den postkoloniala förvirringen där ingen identitet eller roll ligger fast. Om Pol Pots leende handlade om de skygglappar som Jan Myrdal och PO Enquist hade på 70-talet så tvingar Fröberg Idling här på läsaren samma skygglappar, att försöka ta ställning i en situation som ännu inte gått så långt att man kan se tydliga monster och offer. De ideologiska och personliga konflikterna är svårlösta, men har ännu inte resulterat i revolution och folkmord. Var kan historien gå härifrån?

Sång till den storm som ska komma är en löjligt välskriven roman, trots formlekarna med ett lätt anslag som drar in en och aldrig faller in i att ge tydliga pekpinnar; runt, runt, runt, går konflikterna både inom karaktärerna och mellan dem, och… ändå kan jag inte riktigt komma ifrån tanken på att boken kanske är bättre i praktiken än den är i teorin. Att det finns en kluvenhet här som inte är helt lyckad: där boken antingen kan läsas som en ren (om oavslutad) historieskildring, ett levande drama om två män och en kvinna i storpolitikens skugga, eller också som en bakgrundsskildring till det som skulle hända sedan men aldrig händer inom den här boken. Den som vill kan låta historien sluta där, 1955, med den framtida Pol Pot som en olyckligt kär dissident i en hårdhänt diktatur. Och jag har lite svårt att skaka av mig tanken – är det verkligen försvarbart att tvinga mig att identifiera mig med en man som mördade en fjärdedel av sina landsmän? (Tja, hur många svenskar åker på semester till Thailand mitt i militärkupper, vad betalade du för dina gympadojor…) Fröberg Idling vill ju uppenbarligen inte försvara Pol Pot, så varför den här losskopplingen av några veckor 20 år tidigare, som utforskar historien fram till den punkten och sedan ger oss illusionen att framtiden är öppen, som varken knyter ihop romanen eller historian? Det kan finnas en poäng i att påpeka just detta, förstås; att om du inte kan din historia kan du inte hela historien; om du inte har hela kartan kan du gå väldigt vilse.

Men att kräva svar av en roman är väl ett rejält felslut, romaner ska ställa frågor och utforska sina egna motsägelser. Och det gör Sång till den storm som ska komma med den äran; Peter Fröberg Idling har storverk kvar att uträtta.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• När sanningen är som svartast
• Årets bästa svenska romaner 2012
• Sverige efter revolutionen
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Om det skulle finnas en regel att den som skriver sina memoarer också måste ha levt ett liv så händelserikt att det kan fylla ut en hel bok, råder det inte minsta tvivel på att Lindqvist skulle uppfylla den regeln. Hans liv är verkligen fyllt av händelser som väldigt få andra nu levande svenskar kan jämföra sig med att ha upplevt. Under sina dryga tjugo år som journalist var han hela tiden stationerad ute i världen. Han var i Prag när Sovjetarmén rullade in, i Nigeria under Biafrakriget, i Dacca när pakistanska armén kapitulerade och Östpakistan blev Bangladesh, i Phnom Pen när de röda khmererna tog över (ja, han var en av de reportrar som man kan se i filmen Killing Fields på den Franska ambassaden), han korsade den gröna linjen i inbördeskrigets Beirut för att kunna rapportera från båda sidorna och, ja, han var på en massa andra ställen också.

Att merparten av memoarerna bygger just på tiden som journalist är logisk, under de tjugo åren var han ju själv på plats när historien skapades, medan han därefter endast berättar om historien. Vattendelaren mellan dessa två eror består av ett ryggskott, vilket hindrade honom från att åka till Rumänien under revolutionen 1989 och med det bestämde han att hans dagar på fältet nu var över. Därefter har Lindqvist verkat som författare och tv-personlighet med missionen att få svenskarna intresserade av sin egen historia. Något man får tillstå att han lyckats med, för det allmänna historieintresset har väl aldrig varit så stort som nu. Ja, det finns säkert några ”riktiga” historiker, vilka irriterar sig lika mycket på Lindqvist som han på dem, som skulle kunna hävda att historieintresset var ännu större under det sena artonhundratalets patriotiska era. Men att hans böcker och tv-program varit starkt bidragande är väl knappast en överdrift. Att denna, för författaren så framgångsrika period ändå bara får dryga sextio sidor av fyra hundra skall man dock som läsare vara tacksam för. Den är helt enkelt inte så intressant att läsa om. Inte minst blir hans sista delar, som är rena hyllningar till kungafamiljen ganska ointressanta och lite väl skrytsamma (att skryta om att man var i Phnom Penn i april 1975 är något helt annat).

Men samtidigt är det ju Lindqvists memoarer och självklart skall han ju då ha med hela sitt liv. Vi får även ta del av uppväxten vilken skedde på den svenska ambassaden i Helsingfors, direkt efter andra världskriget. Formen han skriver i påminner till stora delar om hans övriga, historiska författande, där han berättar i lite undervisande ton om de stora dragen och fyller på med små anekdoter. Inte minst får man en god inblick i hur det var att vara utrikesreporter på 70- och 80-talen, då mycket av den teknologi vi nu ser som självklar var icke-existerande. Samtidigt är han påfallande personlig och under de äventyrliga delarna av sitt liv sticker han inte under stol med att han prioriterade jobbet före sin familj och att drivkrafterna till jobbet som sådant inte alltid var för att vara vittne till händelser och för att förmedla dem till omvärlden. Två andra starka drivkrafter var själva adrenalinkicken att hamna i konfliktområden och den narcissistiska strävan att få sig ett namn. Att låta familjen komma i andra hand var väl då inte något man fick kritik för, men de två andra drivkrafterna gick ju tvärt emot den tidens ideal. Ja, på den tiden var Lindqvist radikal och till och med republikan, något han aldrig avslöjade.

I den del som behandlar hans senare liv går han ut starkt mot de historiker som kritiserade hans böcker och letade felaktigheter i dem (till Lindqvists försvar skall det poängteras att hans ambition aldrig var att han själv försökte framställa sig som historiker utan att hans böcker byggde på återberättande av befintlig forskning, men att göra den lättläst och lätttillgänglig för allmänheten) samt mot de litteraturkritiker som ständigt sågade hans böcker. Hans hållning är att dessa är några som antingen har ”suttit hela sitt liv och vänt dammiga blad i ett arkiv i Lund” eller skriver på de sidor som ”en bråkdels procent av mänskligheten plågar sig igenom”. För även om han kanske behandlats orättvist hårt, så får man ändå känslan att dessa ”inskränktas” åsikter ändå betyder mer än de miljontals tv-tittare och bokköpare som han ändå påstår sig vara de enda som betyder något. Men det är ju samtidigt hans memoarer och har man en position från vilken man kan ge sitt svar på tal, och dessa mängder läsare bakom sig, så är det väl klart att man passar på. Och visst livar det upp den sista delen som ju annars går lite på tomgång.

Det dåliga mottagandet av kritkerna till trots, så har Lindqvist det numera väldigt bra och på ett lite osvenskt vis drar han sig heller inte för att säga det. Sakta men säkert har han fått viss upprättelse för sin insats som populärhistoriker och som journalist är det ju knappast någon som ifrågasatt honom. Att bli lite upplåst över sig själv är nog ganska oundvikligt, för som läsare kan man ju inte annat än känna ett sting av avundsjuka. För ett så spännande liv som Lindqvists kommer man ju inte att leva. Det är bara att acceptera och istället läsa om hans.

Similar Posts:

• Lindqvist i Napoleons vågskål
• God save the Queens
• Berättelsen om en legend
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Motvilliga memoarer eller en lek med genren?

Jesper Huors Sista resan till Phonm Penh är en av de senaste årens mest drabbande uppgörelser med det revolutionära förgångna. Men snarare än en revanschskrift, är denna intellektuella brottningsmatch en jakt på personlig förståelse. Huors dokumentära reportage utgår från hans egen pappa Someth Huor, som 1977 valde att lämna den två år gamle sonen och sin svenska hustru i Stockholm för att resa till hemlandet och ge sig in i dess pågående revolution. Och aldrig återvända.

Reportaget är känsligt utfört, skakar om i såväl hjärna som hjärta och lämnar mig med en enda känsla: att trots massorna av böcker i ämnet, måste den här historien berättas. Och när den gör det, ska det utföras i princip alldeles precis så här.

Driven av att vilja begripa varför pappan övergav honom och varför mamman stödde den alltigenom vansinniga revolution han for till genomför Jesper Huor ett arbete som lär ha varit svårt att ta sig an, men som för den som bär revolutionens namn, och som får några år på sig att fundera, förmodligen blir nödvändigt. Så här skriver han själv en bit in i boken:

Mitt namn är Jesper Sereika Huor. Sereika heter jag efter min faster, Someths älsklingssyster. Men det är också ett revolutionärt namn. På kambodjanska betyder det Frihet eller Befrielse – jag föds bara två veckor efter det att gerillasoldaterna tågat in i Phnom Penh, under vapenhot tvingat invånarna att ge sig ut på landsbygden och proklamerat År Noll. Varför jag hette Sereika hade jag ingen aning om förrän jag blev vuxen.

Genom intervjuer med sin mor, med familjens släktingar och vänner i Kambodja, och med hjälp av ett ivrigt bläddrande i kambodjanska arkiv, rekonstruerar Jesper Huor sin pappas liv.

Hans föräldrar hade träffats under studietiden i Paris i början av 70-talet. Mamman, engagerad i FNL-rörelsen och pappan, kambodjan och medlem i den patriotiska kambodjanska studentföreningen, gifte sig i Paris 1971.

När Kambodjas USA-stödda Lon Lol-regim föll i april 1975, firade föräldrarna, likt världens övriga vänsteranhängare, ännu en socialismens truimf. In i Phnom Penh hade de Röda khemerernas – hjältarnas – pansarvagnar rullat. Men snart inleddes massevakueringen. Alla Phnom Penh-bor skulle, enligt de röda khmererna, börja bruka jorden för bygga det nya landet: det Demokratiska Kampuchea. År Noll startade.

Två år senare var Demokratiska Kampuchea en enigma. Det lilla riket, som hade bombats sönder och samman av amerikanerna under Vietnamkriget, men tagit makten över sig självt, hade klippt all kontakt utåt. Ingen visste vart landet, styrt av Pol Pot genom den revolutionära och gåtfulla organisationen Angkar, var på väg.

Ingen utom den rörelse till vilken Jesper Huors föräldrar hörde. Den 17 april 1977 firades Kambodjas revolution på Åsö gymnasium i Stockholm. Det var det borgerliga propagandamaskineriet, menade talaren Jan Myrdal, som inte vågade berätta sanningen om revolutionen i Kambodja, sanningen som var att folket höll på att bygga upp ett nytt, frihetligt land.

Många år senare, när Myrdal med flera kommenterade varför man hade hyllat en regim som legat bakom bortemot två miljoner dödsfall, hette det att man inget visste, att man inte ens under resorna genom landet kunnat se något folkmord.

Sista resan till Phnom Penh är ett mycket angeläget reportage. Det är en väldisponerad, engagerad och fullständigt becksvart skildring av en ung revolutionär som vill rädda sitt land, men intet ont anande slukas av dess Kurtz-osande vansinne. Jag kan höra Apocalypse Now!-repliken ”The Horror” stiga upp i mitt inre mot slutet av boken.

Jag ställer mig däremot frågande till varför Jesper Huor i detalj låter rekonstruera pappans sista dagar i livet, när inga källor finns. Det känns som ett något för fritt förhållande till sanningen, i vad som annars är ett välbalanserat växlande mellan efterhandsteorier och historieåtergivande.

Jesper Huor väver också in dagens av korruption och prostitution härjade Kambodja, där HIV och tuberkulos sprider sig bland de fattiga, där miljontals trampminor dödar bönder varje dag, samtidigt som Röda Khmer-föredettingar huserar i maktens korridorer, alltmedan massgravarna efter folkmorden säljs ut, så att högarna av skallar och skelett från Pol Pot-regimens offer blir till guldkalvar för utländska investerare.

Vad hände med pappan?

Someth Huor mördades i Toul Sleng, en skolbyggnad i centrala Phonm Penh, som under revolutionen byggdes om till en dödskammare dit anklagade kontrarevolutionärer fördes och under tortyr tvingades erkänna brott de inte begått för att sedan avrättas. Someth hade åkt ner för att bistå i byggandet av det nya riket. Men han tillhörde de utrangerade, de välutbildade, fel klass.

Han hade lockats hem för att förintas.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• Afghanistans många ansikten
• Vad vet du?
• Välmotiverade memoarer
• Kina som du inte annars får se det

I stället visade sig Pol Pots regim som styrde Kambodja mellan 1975 och 1979 vara en av de hårdaste under 1900-talet. Exakt hur många som strök med vet ingen säkert än idag, det är liksom svårt när krig rasade i decennier både före och efter, men vi pratar ändå om hundratusentals – kanske miljoner – människor. Vem hade kunnat ana det?

Kanske de som faktiskt var där. Pol Pots leende handlar lika mycket om vad som hände i Kambodja som om bilden av det utanför landets gränser. Peter Fröberg Idling jagar flera spår samtidigt; Kissinger och Nixons bombkrig, röda khmerernas väg till makten, livet under diktaturen, Kambodja idag… och så den resa som en kommitté från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea (inklusive Jan Myrdal) gjorde genom Kambodja 1978. Det är det han hänger upp hela boken runt: hur kan man resa rakt igenom ett land där människor svälter, torteras och jobbar ihjäl sig och komma hem med berättelser om en lyckad revolution och ett paradis för bönder som kan fungera som förebild för resten av världen? Hur kan det man önskar vore sant bli det som man faktiskt ser? Som en av de som var med på resan uttrycker saken med 25 års perspektiv:

Vi pratar om kampen. Något om att stödja folket mot imperialismen. Att det viktiga var att få slut på USA:s krig. Att det var sedan det blev fel. Ungefär, säger hon, som att vara kärnkraftsvän och försöka förhålla sig till Tjernobyls härdsmälta.

Det är en infekterad fråga. Man tycker att det inte borde vara så kontroversiellt att tycka att både Kissinger och Pol Pot var massmördare, men vi lever ju i en politisk värld och ibland spelar det tydligen roll i vems namn folk dör. Och därför gläder det mig att Fröberg Idling skrivit en så balanserad bok, utan någon tydlig politisk agenda åt endera hållet. Han blandar egna erfarenheter av Kambodja, funderingar och personligt hållna spekulationer med vittnesmål och intervjuer både med kambodjaner och svenskar, med torterare och offer, med överlevare och förnekare. Mer än en gång kommer jag att tänka på Jan Wongs självbiografi Red China Blues, där hon beskriver hur hon som idealistisk kanadensisk maoist återvänder till fäderneslandet för att ta del i den ärorika kulturrevolutionen och först bitvis märker att det inte är det paradis det enligt partiprogrammet borde vara.

Den svartvita bilden skymmer till slut allting.
Hur kan man då lära sig något av historien?

Och han gör det med ett skönlitterärt språk som är en fröjd att läsa – och nackdelen är väl just det att han kanske har lite för stora litterära ambitioner. Av och till verkar han själv osäker på om han skriver en reportagebok eller en historisk roman.

Med vilken rätt frågar jag dig där i spegeln, reser du oinbjuden bland deras minnen? Med vilken rätt gör du dem till dina och drar in dem i ditt underland? Tolkarl? Trollkare?

Det är en ganska oturlig ironi; i försöket att förstå, snarare än att bara rabbla hårda fakta, beger han sig kanske någon gång för långt in i det tolkande, det relativa. Kanske är det just den läxan man borde lära sig av historien: att det sällan är så enkelt som de goda mot de onda. Vikten av att kolla att kartan och verkligheten verkligen stämmer överens.

Jan Myrdal hävdar fortfarande att Pol Pot var på rätt spår. De få som överlevde tortyrkamrarna kanske inte håller med. Men Pol Pots leende belyser både det som hände och det som sades hända och blir en mycket läs- och tänkvärd, om också i slutändan kanske lite otillfredsställande bok som får mig att vilja läsa mer.

Similar Posts:

• Vad vet du?
• När sanningen är som svartast
• Kina som du inte annars får se det
• När kriget blir till konst
• Kvinnans plats nu och då