Det är en briljant affärsidé, både ekonomiskt i fiktionen och intrigmässigt, att kombinera två nutida och omskrivna problem och göra något nytt av dem. Med hjälp av en superdator, en superprogrammerare och ett flertal algoritmer går det att profitera på skärningspunkten mellan psykisk ohälsa och terrorism. Det handlar om att hitta rätt personer för mycket specifika uppdrag, så att säga.

Men det är en balansgång på knivseggar och plötsligt inträffar något som ställer allt på ända. Britta och hennes kollega Babak försöker febrilt förstå vad som håller på att hända och mitt i detta uppenbarar sig Julietta, den perfekta klienten, ja, nästan för perfekta.

Tomma hjärtan är en kombination av psykologisk thriller och samhällskritik där allt skruvats lite extra men samtidigt håller sig inom fullt realistiska ramar, vilket väl är det som är mest obehagliga och skrämmande. Det är nära i tid och nära i tankesätt och ibland på något sätt förföriskt i sina absurt underhållande passager (barnen leker rymdattacker mot köpcenter där alla dör och det jublas ”kollaterala skador”), samtidigt som det ställs frågor om godhet, etik och moral och vad som egentligen är ”rätt” när allt är fel.

Britta är en mycket måttligt trevlig huvudperson som ändå engagerar mig. Hennes sätt att se på och reflektera kring sina vänner kan vara minst sagt magstarkt och ibland är det svårt att förstå hennes inre drivkrafter – det är något för konstruerat över det hela. Att förstå hennes partner in crime är desto enklare, men det händer också en hel del med relationerna i treklövern Britta-Babak-Julietta. Initiativförmågan skiftar, liksom maktbalansen.

Det är märkligt att något som på sätt och vis är om inte ett försvar för svagheten och skörheten så i alla fall tycks respektera dem ändå rymmer något som jag tycker är ett ganska oförblommerat förakt gentemot överviktiga människor. Jag vet inte varför jag fastnar för det men kanske är det för det används med en omedveten självklarhet.

Bortsett från det tycker jag att det är en mycket bra närtidsdystopi som inte ter sig mindre aktuell när Covid-19 påverkar en hel värld och etiska ställningstaganden debatteras så gott som dagligen.

Similar Posts:

• Välfärdsfascismen
• Vad händer när klockorna ställs tillbaka?
• Förvirrat
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Kapitalismens blodiga händer

Det är vad som händer i Lauren Olivers Delirium och det är vad som händer i Ally Condies Matchad. I båda romanerna står de unga kvinnliga huvudpersonerna precis inför att bli hopparade med den livspartner samhället utsett åt dem. De har levt ganska skyddat, självklart inbäddade i sin världs värderingar, men så händer något som får dem att börja ifrågasätta.

För Cassia i Matchad börjar det efter att hon vid den pampiga matchningsceremoni som inleder berättelsen osannolikt nog blivit hopparad med sin bäste vän och granne, Xander. När hon försöker läsa infon om honom på mikrochipet alla nymatchade får dyker emellertid en annan pojke upp på skärmen. Bara för några sekunder, men hon känner honom också och kan inte låta bli att börja titta på honom på ett nytt sätt, trots att hon får veta att han, Ky, är ”en avvikelse”, en politiskt suspekt person som aldrig kommer att matchas med någon. Långsamt smyger sig misstanken att samhället kanske inte alltid vet bäst eller gör det rätta på Cassia.

Ibland känns det onekligen som att hela Condies framtidsvärld är konstruerad för att åstadkomma lockande, förbjuden kärlek och triangeldrama. Inte desto mindre har hon fina detaljer som tilltalar också ett något förvuxet tonårshjärta. Dit hör förbjudna dikter – inte minst Dylan Thomas ”Do not go gentle into that good night” (tyvärr lite tam i svensk översättning) – förbud mot handskrift och mot att överhuvudtaget med egna ord skriva ner sina tankar och erfarenheter. Som praktisk politik är det kanske lite knöligt att föreställa sig, men romantiskt blir det ju.

Dessutom hittar Condie en viss balans. Trots att hon skapat ett samhälle nästan lika inrutat som George Orwells 1984, eller kanske snarare Juli Zehs Corpus Delicti, ett där, som baksidestexten slagfärdigt beskriver det ”De bestämmer allt. Vem du ska älska. Var du ska arbeta. När du ska dö”, så finns här också vänskap, kärleksfulla familjer, lyckliga äktenskap och välmående. Här finns tydligt saker att förlora för den som sätter sig upp.

Det är ju alltid spännande att tänka sig vilka typer av samhällen som skulle kunna vara möjliga. På gott och ont. Vilka fördelar får oss att infoga oss? Vilka kostnader skulle kunna få oss att våga allt och bryta oss loss?

I slutänden är kanske Condies värld inte så mycket ett samhälle utan kärlek som ett samhälle där kärleken är rimlig – inom vissa gränser. Så har det väl kanske alltid varit, även om gränserna flyttas. Det Condie i slutänden avskaffat är snarare valfriheten, rätten till egenart och uttryck. Som litteraturen. Det är med andra ord inte bara Dylan Thomas dikt som för tankarna till Döda poeters sällskap.

Eftersom det är omöjligt att inte jämföra Matchad med Delirium känns kanske Condies roman mer som en renodlad ungdomsbok, även om båda är fina bilder av just att växa upp, frigöra sig och reda ut vem man är och vad man vill. Matchad får mig inte att klättra på väggarna efter fortsättningen på samma sätt som efter Delirium – eller Hungerspelen. Kanske ska man vara något yngre för det?

Similar Posts:

• En värld utan kärlek?
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Amor vincit omnia
• It ain’t over ’til it’s over

Kvinnan får möjlighet att titta när GK avslöjar sig, istället för tjejen. GK ramlar och slår huvudet i det podium där han talar så kvinnan tar hand om GK och tar med honom hem till sig. Märkliga saker händer som gör att jag ibland tror att hon har något finger med i spelet mellan GK och tjejen, annat gör att jag misstänker att hon bara är en främling som fått kontakt med dem båda av en slump.

Novellen handlar om döden och det omöjliga i att leva kvar när alla runt omkring en dör. Någon är ute efter GK och tjejen, det är deras tur. Kvinnan tycks ha träffat dem inte av slumpen utan av ödet för att skydda dem den här natten, den när tiden ger dem en timme till skänks när klockorna ställs tillbaka för vintertid. Den fråga jag ställer mig under hela läsningen är: vad är det Juli Zeh vill berätta?

Juli Zeh har hyllats av många men mig har hon inte riktigt fångat med den här novellen. Jag skulle inte rekommendera Den skänkta timmen som en bra ingång till hennes författarskap, vilket endast beror på att jag själv inte kan förstå mig på den hur många gånger jag än läser den. Den som däremot vill läsa mer av Juli Zeh kan göra det i bland annat Corpus Delicti som kom ut på svenska förra året. Den skänkta timmen ingår ännu inte i någon samling översatt till svenska.

Den här novellen är en del av Novellix tyska fyra, en specialutgiven samling enskilda tyska noveller, utgivna i september 2011.

Similar Posts:

• Förvirrat
• Noooooo fuuuuuture
• Välfärdsfascismen
• Obehagligt nära
• Noveller man glömmer

1940, när Karin Boyes Kallocain gavs ut första gången, var läget ett annat. Sverige var kringskuren av totalitära makter. Nazism och sovjetkommunism tycktes närmast ohejdbara. Självklart är det den situationen som sätter sin prägel på romanens samhälle.

Precis som i George Orwells 1984 – romanen som oftast framstår som själva urtypen av det skönlitterära totalitära samhälle, men som ju faktiskt kom ut först nio år senare än Kallocain – finns i Världsstaten inga gränser för statens inflytande över sina medborgare. ”Medsoldaten” fostras från koltåldern i lojalitet och krigslekar. Övervakningen från hemmets ”polisöga” och ”-öra” är lika självklar som att det ingår i hembiträdets arbetsuppgifter att spionera på familjen. Angivare finns i alla sammanhang, och nästan all medsoldatens tid schemaläggs av staten.

Nu har romanens huvudperson, kemisten Leo Kall, kommit på ett sätt att fullända övervakningen. Det gör han genom att utveckla ett sanningsserum, så att staten nu ska kunna kontrollera till och med medborgarnas mest privata känslor, det de inte vågat yppa för någon. Serumet, som efter sin upphovsman döps till kallocain, vinner snabbt makthavarnas gillande och börjar användas i stor skala. Ingen går säker, och särskilt inte Leo Kalls närmaste.

För mig vinner Boye över till exempel Orwell eller Aldous Huxley helt enkelt på att hon har skapat en mer komplex huvudkaraktär, en intressantare psykologisk utveckling. Winston Smith eller Bernard Marx är mer eller mindre missnöjda och obekväma från respektive romans första sida till den sista. Leo Kall är en hängiven medsoldat som bara ytterst motvilligt tvingas börja ifrågasätta det samhälle som han i högsta grad är en del av.

Kallocain är diktaturen internaliserad. Världsstaten är en så stor del av hela Leo Kalls sätt att tänka och vara. Att tvingas omvärdera det är en enorm omvälvning, en kris. Det fångar Boye med en psykologisk skärpa som få andra kan tävla med.

När en roman kommer i nyutgåva tycks ett nytt förord av någon intressant person vara i det närmaste obligatoriskt, och inte sällan blir det tämligen menlösa texter. Här är det Jerker Virdborg som skriver, men den här gången är det inte menlöst alls. Tvärtom hjälper han mig att få syn på saker jag inte sett tidigare – faktiskt fyller han Boyes berättelse med någon form av hopp.

För vad händer i ett samhälle där den tysta, förkvävda rädslan råder, om människor plötsligt börjar yppa sina innersta tankar, sin längtan?

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Någonstans, en plats för oss?
• Förtrycket i välfärd och lycka
• Världen som trevlig?
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror

Dessutom har vi kommit över det där med demokrati.

Ja, det vackra, miljövänliga samhället i Corpus Delicti är en dystopi, en mardrömsvision. Juli Zeh säger sig ha dragit ut linjerna för vår samtids tendenser (och jag kan tänka mig att inte minst en och annan rökare i dagarna håller med). Det friska, trygga samhället skapas på bekostnad av frihet och privatliv.

Sin utgångspunkt tar Zeh i Världshälsoorganisationens definition av hälsa, men den mest genomgående intertexten är förstås George Orwells 1984. Liksom Orwell kliver Zeh några decennier framåt i tiden och skapar ett kontrollsamhälle av mardrömsmått, men motsvarigheten till Orwells undernärda, kroniskt skadade huvudperson utgörs i Corpus Delicti av mönstermedborgare och biologen Mia Holl.

Mia har varit en framgångsrik, exemplarisk förespråkare för Metoden, den rådande ideologi som är så dominerande att den inte alls räknar sig som ideologi. Metoden är vetenskap, förnuft och hälsa. Metoden är desinficerade bostadshus, inopererade chip i varje medborgare som håller ordning på personuppgifter och hälsovärden, obligatorisk rapporteringsplikt, motionsbeting och immunologisk matchning som äktenskaplig grundförutsättning. När Mia kräks gör hon det i en bunke som hon sedan går ut och tömmer i en gatubrunn för att undvika sensorerna i toaletten.

Nej, mönstermedborgaren Mia mår inte bra. Hennes bror Mauritz har tagit livet av sig, oskyldigt anklagad för våldtäkt och mord. Sorgen får Mia att först hamna på kollisionskurs med samhällets krav över trivialiteter. Hon ställs inför rätta flera gånger för att ha underlåtit att rapportera in sin värden och för att ha rökt några av Mauritz kvarlämnade cigaretter (”missbruk av toxiska substanser”). Så småningom kommer hon att ifrågasätta allt mer av en stat som anser sig inte kunna göra några misstag, och då blir det naturligtvis farligt.

Förutom de återkommande rättegångarna – Zeh har tydligen en bakgrund som jurist – handlar romanen mycket om relationen mellan den korrekta Mia och hennes oppositionelle, upproriske bror. Mauritz är ständigt närvarande, både i systerns sorg, livs levande i återblickar och genom den fantasifigur, Den perfekta älskarinnan, som hon ärvt av honom. Denna sida av romanen blir i alla fall för mig den mest levande och berörande.

De övriga karaktärerna fäster inte riktigt på samma sätt. Det är en märklig liten samling, som en skara avgränsad för en teateruppsättning. Inte minst Mias antagonist, Metodförespråkare Kramer, blir på samma sätt som Orwells O’Brien en tilldragande, diabolisk och nästan övermänskligt ständigt närvarande representant för systemet.

Liksom i 1984 är det lite oklart i vilken utsträckning det över huvud taget finns en organiserad opposition. Om det bara är makthavarna som behöver en fiende att skrämma folk på plats och skapa enighet kring. I Corpus Deliciti finns terroristerna i RTS, Rätt Till Sjukdom, och Kramer är förstås expert på Metodfiender och deras ”reaktionära frihetstro”.

Det här samhället – om det nu är någon sorts världsunion, för det verkar inte finnas några andra länder med andra system att jämföra med? – får aldrig riktigt liv, tycker jag. Det är kanske också risken med att skriva om en värld där livet självt blivit så kringskuret? I slutänden är Corpus Delicti kanske mer intressant som tankeexperiment än som roman.

Similar Posts:

• Förtrycket i välfärd och lycka
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Tillbaka till framtiden
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• 1949-1984-2001…?

Ingen enskild makt kan längre centralisera informationsflödet, kontrollera propagandan, förfalska historien, styra individers tankar och handlingar, övervaka deras rörelser, bestämma deras språk, hota deras liv. Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte.

Som att utvecklingen rör sig uppåt och framåt en enda liberaliserande Facebook-revolution. Jag vet inte, jag. Av alla fraser i historien hör väl ”Aldrig mer!” till dem som folk allt som oftast fått sätta i halsen?

Men visst är kontrasten mellan Orwell och Huxley tacksam. Båda tecknar skrämmande ofria samhällen, men gör det på radikalt olika sätt. Orwells stat kontrollerar genom media, språk, historia, med tvång, tortyr och död. Huxleys kontrollerar med genetik, uppfostran, narkotika, underhållning. Välfärd. I Huxleys stat är alla lyckliga, jämt. Åtminstone nästan alla.

Visst har Rosenberg rätt i att här finns mycket som pekar framåt. Från 1930-talets rasbiologi till vår tids faktiska möjligheter med genmanipulation går onekligen en potentiell linje. Vårt sätt att medicinera bort symptomen, obehagen, paniken, snarare än undersöka och försöka förändra deras orsaker leder sannerligen tankarna till Huxley, och vår underhållningsindustri är knappast väsenskild från den sköna nya världens heller.

Det ligger också något modern otåligt över hela Huxleys roman. Hans sätt att skriva är filmiskt, ibland med oerhört snabba klipp mellan scenerna. Ett helt annat tempo än vad man kanske skulle förvänta sig av en roman från 1932. Tyvärr går otåligheten också ut över karaktärerna, som om författaren tröttnar på dem och överger dem här och var.

Ingen av dem är heller särskilt sympatisk. Identifikation är uppenbarligen inte Huxleys styrka. Bernard Marx, den missnöjde alfaplusmedborgaren om vilken ryktet säger att han som foster skadats av en oavsiktlig alkoholinjektion, är helt enkelt en gnällspik från start till mål. Karaktären som oftast får gå under beteckningen Vilden och som vuxit upp i ett naturreservat, uppfostrad av indianer och en gammal utgåva av Shakespeares samlade verk, är outhärdligt obstinat och gör dygd av snartstuckenhet och svartsjuka.

Intressant är däremot de ganska dråpliga konstrasterna mellan Huxleys civiliserade människor vars enda tabu är att över huvud taget engagera sig i något, att vilja tänka och känna själv, eller att vilja vara tillsammans med en person – här är promiskuitet normen, medan monogami ses med misstänksamhet, för att inte säga äckel – och våra egna föreställningar (i någon extrem form representerade av de gnälliga manliga huvudpersonerna). Det kan bli riktigt roligt.

Grundfrågeställningen om lycka och välstånd som en form av förtryck har väl också fått ny aktualitet med Juli Zehs hälsodiktatur i Corpus Delicti. Räcker det om ett samhälle kan invagga sina medborgare i en känsla av trygghet och lycka? Ligger lyckan just i betraktarens öga, eller kan den vara falsk? Finns det högre behov och värden och hur ska vi i så fall komma åt dem? Svaren må ha en tendens att bli lätt daterade, men Huxleys frågor är förmodligen lika aktuella som någonsin.

Similar Posts:

• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Välfärdsfascismen
• En dystopisk klassiker
• Lovande klarsyn i pessimismen

Ändå utlovar Marknadskrafter så mycket kritik mot det kapitalistiska samhället att jag har svårt att stå emot. (Dessutom är han så fantastiskt brittisk och fin på bokmässan i Göteborg ett år.) Morgan får en ny chans – och här tycker jag att han är klart bättre.

Istället för ”more is more”-konceptet i 7-11° Celsius utgår Morgan i Marknadskrafter från vår samtid och bara drar tendenserna snäppet längre. Skruvar upp dem. Precis som Juli Zeh i Corpus Delicti förlägger han handlingen bara några decennier framåt i tiden, men här är det ingen ängslig miljö- och hälsomedvetenhet som förvridits till grimas.

Morgan skildrar istället thatcherismens London i mitten av århundradet. Klassklyftorna är enorma och storföretagens vilja är lag. Huvudpersonen Chris Faulkner växte upp i zonerna, de avspärrade områdena där stadens många fattiga lever, men har arbetat sig upp. I romanens inledning har han precis rekryterats till Shorn Associates avdelning för Konfliktinvestering. Där investerar man helt enkelt i krig, i diktatorer och väpnade uppror som man förser med vapen och information. ”För små krig!”, skålar man på firmafesterna.

Men också ekonomernas verklighet är brutal. Man tävlar om kontrakt och befordringar genom pansarbiljakter på liv och död. Det är som om kapitalismens blodiga händer aldrig handlat om en metafor. Den första kollega Chris möter på Shorn står helt enkelt inne på toaletten och tvättar det värsta blodet av händerna.

För min del hade jag klarat mig ganska bra utan mordiska biljakter. Intrigerna på Shorn och mötena med diverse sydamerikanska diktatorer och upprorsledare räcker gott som spänningsmoment och machostilen funkar faktiskt riktigt bra – om än ganska knackigt i en svensk översättning som ibland irriterar – för att bära samhällskritiken. Som när Chris reflekterar över basnäringen Strukturanpassning:

nya SAP-konsultkonsortier dök upp hela tiden som svampar på en gödselhög. Det var ju inte direkt högteknologi det handlade om. Skär ner på folkhälso- och utbildningsutgifter, öppna upp för utländskt kapitalflöde, spräng lokala bromsklossar i lagstiftningen och i arbetsmarknadssektorn. Ljug om resultaten och se till att militären slår ner obekväma protester. En vältränad apa skulle kunna göra det.

Inställningen till övriga världen är precis lika imperialistisk som någonsin. Chris utvecklar en viss sympati för upprorsledaren och Che Guevara-typen Barranco och får en utskällning av chefen:

- Tror du verkligen att vi har råd att låta u-länderna utvecklas? Tror du att vi skulle ha överlevt upphöjelsen av Kina till en modern, välartikulerad stormakt, för tjugo år sedan? Tror du att vi skulle kunna förvalta Afrika om det var fullt av länder som leddes av intelligenta, okorrumperade demokrater? Eller ett Latinamerika som leddes av män som Barranco? Fundera på det ett ögonblick. Hela befolkningar som får utbildning och är friska och säkra och har drömmar och mål. Kvinnors rättigheter, för fan. Vi har inte råd att låta något sådant hända, Chris. Vem ska suga upp vårt subventionerade matöverskott åt oss? Vem ska sy upp våra skjortor och skor? Vem ska tillhandahålla billig arbetskraft och billiga material? Vem ska lagra vårt kärnkraftsavfall och balansera vårt koldioxidöverskott? Vem ska köpa våra vapen?

Kanske är det paradoxalt att jag gillar science fiction när det är så lite science fiction som möjligt, men Morgans skildring av utrikespolitik och handel är sylvass och träffande. Att ekonomerna faktiskt skulle riskera sina egna liv, rent bokstavligt smutsa ner sina egna händer, det har jag svårare att köpa.

Så jag tycker att det är synd att författaren inte riktigt vågar lita på att hans berättelse gått hem, även utan en del av de mer spektakulära inslagen. Det är som om han tror att medicinen kräver socker i botten för att gå ner, och lite ängligt översockrar sörjan. Onödigt.

Och med socker menar jag förstås biljakter och noir-porr.

Similar Posts:

• Blod och bensin på manschetten
• Framtidsmord som bort vila i frid
• Fullständig backup i bakfickan
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Science fiction

Nåja. Färdiggnällt.

Postmodernismens arv är en hög med citatspillror som glider över varandra.

Där kan vi väl börja. Leklust är en väldigt citatvänlig bok, vilket inte är så förvånande; tjocka tyska filosofiska romaner brukar vara det. För en sådan är det, omslaget och spelarna till trots. Vi dimper ner på en betongväggad och -häckad gymnasieskola i Bonn, staden som inte längre har något syfte i ett återförenat Tyskland, och möter Ada: 15, intelligent, beläst, asocial, amoralisk, hennes far lika död som alla ideologier i en värld där man gått från ur-leran till url-eran och inte längre vet vem eller var man är.

Nietzsche är död. Hans efterföljare är döda. Efterföljarnas ställföreträdare är döda. Ställföreträdarnas återupptäckare är döda.

Vad återstår när man är 15 och tror sig ha genomskådat allt? När man ser frihetens hemvist starta krig och i den eviga cynismens namn inte ens gitter bli förvånad? När inte ens våld och sex verkar ett dugg spännande? När den lagoma tyska jämngråa förbundsrepublikdemokratin är något som

unga människor skulle vänjas vid på samma sätt som djur vänjs vid villkoren i ett litet, bekvämt naturreservat.

Ada förälskar sig i den tre år äldre överliggaren Alev – Lord Henry till hennes Dorian – och tillsammans bestämmer de sig för att förföra och utpressa en annan hemlös själ: deras polskfödde tysklärare (bara en sån sak, liksom). De verkar inte själva helt på det klara med om de gör det för att förstöra eller rädda honom eller sig själva.

Ada och hennes vänner och antagonister (vilka som nu är vad) är inte helt realistiska skapelser, men det är nog inte tanken heller. Leklust är en samhällsobduktion utklädd till spänningsroman. Visst, hela den där grejen med desillusionerade unga människor som gör filosofiskt uppror mot samhället finns det ett par för varje generation – brottåstraff clockworkorange deutestängda denhemligahistorien fightclub, yada yada yada. Men Zeh åstadkommer, även om hon då och då förhåller sig lite väl okritiskt till sina huvudpersoner, ett i sina bästa stunder fantastiskt romanbygge. Hon försöker, och lyckas oftast, dissekera hela samhället och dess moral och regler med en knivskarp prosa som knyter ihop allt så vattentätt att det blir väldigt svårt att hitta ut igen.

En återkommande hållpunkt genom hela romanen är Robert Musils Mannen utan egenskaper. Det är nog ingen slump. Musils bok skrevs mellan första och andra världskriget, en satir över ett samhälle på väg att begå kollektivt självfolkmord och fullständigt omedvetet om det. Jo, just så ja. Barnen är vår framtid, heter det i en gammal klyscha. Ska man tro Ada och Alev håller barnen inte med om det. Men trots allt är det ändå inte en hopplös roman. När ideologierna dör måste folk börja tänka själva, om alla gamla sanningar är döda kan vi göra nya. Någonstans är det, trots all nihinihilism, ett litet ljus som lyser. Leken är på blodigt allvar – det är ju allt vi har.

Similar Posts:

• Vad händer när klockorna ställs tillbaka?
• Wiener Blut
• Obehagligt nära
• Välfärdsfascismen
• Dystopi för dysterkvistar

En man hittar sin psykiskt sjuka flickvän död. Var det ett självmord eller blev hon mördad på grund av sina vidlyftiga narkotikaaffärer? Pojkvännen undrar och följer hennes spår genom Sydeuropa i sällskap med en radiojournalist, en hund och en förfärlig massa kokain.

Våld och konstigt, våldtäktsliknande sex. Snor och slem och äckel. Kokaindimma.

Jag vet inte. Det hade kunnat bli ganska bra, själva storyn är intressant och spännande, men författaren förmår inte riktigt hålla den röda tråden. Alltför mycket tid ägnas åt förvirrade tillbakablickar som egentligen ska belysa hela sammanhanget och hjälpa en att lösa mysteriet innan hjälten gör det, men tekniken fungerar inte så bra. Nu vet man ändå hur det ska sluta, men det beror på att författaren till viss del använder sig av standardmallen för moderna thrillerförfattare.

Örn och ängel belönades i Tyskland med motsvarande Augustpriset för bästa debutroman. Kanske går en del förlorat i översättningen, kanske var jag alldeles för trött när jag läste boken. Jag tycker inte att det är värst intressant och den juridiska koplingen är alltför vag för att boken ska gå att läsa som en rättegångsroman.

Hm. Vet inte. Döm själva.

Similar Posts:

• Obehagligt nära
• Välfärdsfascismen
• Noooooo fuuuuuture
• Vad händer när klockorna ställs tillbaka?
• Packad och tom