Jules Verne anses vara fader till den moderna science fiction-genren och äventyrsromaner, något som tveklöst lyser igenom läsningen av En världsomsegling under havet. Den utkom 1870 i Frankrike och genomsyras av både tidsandan och Vernes allmänbildande litterära gärning: den industriella revolutionen hade med hjälp av teknik skjutsat in världen i en modern tid där allt tycktes möjligt och globaliseringen tog sin början, världen skulle upptäckas och erövras. Allt detta återfinns i berättelsen om de tre männen professor Aronnax, hans betjänt Conseil och deras vän Ned Land som av en olyckshändelse kommer ombord på Nautilus, den mystiske kapten Nemos livsverk i form av en makalös ubåt. Det är en ubåt som förbryllar den annars mycket påläste professor Aronnax: till synes trotsar den diverse naturlagar, men, får han veta i samtal med kapten Nemo, i själva verket utnyttjas de på ett sätt som möjliggör saker som torde vara omöjliga. Detta tack vare kapten Nemos framstående vetenskapliga finess som han generöst delar med sig av till den mycket intresserade Aronnax.

De tre männen får följa med på en vidunderlig resa under havet, där varje ny upptäckt överträffar den förra: de får vandra på havsbotten i korallandskap, beskåda hela världens marina liv genom stora glasfönster ut i havet, jaga fiskar och andra havslevande djur med av Nemo specialgjorda vapen, se otroliga landskap och artrikedomar – allt under ytan, långt bort från den landlevande värld som kapten Nemo svurit att aldrig mer återvända till. Däri ligger också haken för de tre männen: de är i själva verket fångar, för den som en gång sätter sin fot på Nautilus riskerar att röja hennes hemligheter för omvärlden och får därför aldrig ge sig av tillbaka till ytan igen. Två brännande frågor följer alltså både männen och läsningen: kommer de kunna ta sig därifrån? Kommer de vilja ta sig därifrån?

Det är ett äventyr i sin renaste form som man som läsare får följa med på i En världsomsegling under havet, med lika delar romantiserande över den värld vi lever i, eller som i alla fall finns i vår närhet, lika delar informativa upplysningar om hur den är befattad. Och det känns, på vissa plan, lika aktuellt idag som för mer än 150 år sedan, kanske ännu mer – och det är väl häri själva kärnan av min tanke ligger – för vem skulle komma på att skriva en sådan bok som En världsomsegling under havet idag? Vem skriver äventyrsböcker idag? Och ändå, kan det vara så att det faktiskt är något som fattas oss?

Utan att bli alltför långrandig vill jag mena att den ömma och fascinerade syn på världen som Jules Verne förmedlar – som för all del kan anses vara banal, föreläsande och utdaterad – trots allt är viktig, både för hur vi människor ska fungera i världen, men också vad litteraturen måste få fortsätta vara för oss. ”Att läsa är att resa” är ett urvattnat uttryck, men kanske är det just den möjligheten jag menar har sinat sedan Jules Vernes dagar. Eller, kanske är det mer ett utblickande jag är ute efter måste få ta plats i litterauren: att läsa En världsomsegling under havet är att själv stå på Nautilus och blicka ut i havet genom de enorma fönstren i salongen och se något som inte finns i mig själv eller egentligen har något med mig själv att göra; det är att höja blicken och förstå att det finns en hel värld som fungerar bortanför mig själv och mina intressen.

Det är en insikt som läsning kan förmedla och som det måste finnas plats för, också i den litteratur vi läser idag. För även om vi inte på samhällelig nivå ägnar oss särskilt mycket åt att ”upptäcka världen” idag så som på Jules Vernes tid, tror jag att det är nödvändigt, lärorikt och lustfyllt för alla och envar att blicka lite mer utåt.

Similar Posts:

• Klassikervecka: Mångbottnad fullträff
• Lustresa på villovägar
• Kulturhistoriskt småintressant
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?

I Feberdröm befinner vi oss dock långt ifrån Westeros (inte så konstigt, den kontinenten var väl knappast uppfunnen 1982). Närmare bestämt på Mississippifloden och året är 1857. Abner Marsch, en man vars fysionomi påminner starkt om Martins, är redare för ett ångbåtsbolag och har haft rejäl otur när han fått större delen av sin flotta förstörd under en sällsynt sträng vinter.

Trots viss tvekan slår Marsch till när den mystiske främlingen Joshua York dyker upp och föreslår att de ska bygga den största och snabbaste flodångaren som befarit Mississippi-floden, en praktfull båt som får namnet Feberdröm. Det följer dock med vissa underliga förbehåll med kompanjonskapet. Till exempel sover York på dagen och vill inte störas. Han är desto piggare på natten.

Ja, ni hör ju vartåt det barkar. York och de likasinnade vänner han samlar runt sig visar sig snabbt vara en variant av vampyrer som på en del sätt skiljer sig från traditionen och på andra sätt följer den väl. Glöm speglar och vitlök, men ta gärna med en påle, om man säger så.

Det visar sig att York är en jämförelsevis god vampyr som högaktar kompanjonskapet med Marsch. I träsken runt New Orleans finns det dock en betydligt mer ondskefull vampyr vid namn Julian som också har sitt eget entourage och sina egna planer. Upplagt för tvekamp mellan vampyrerna och för Abner gäller det att behålla sin älskade Feberdröm utan att hamna i kläm och få sitt blod utsuget.

Feberdröm är med andra ord som en blandning av Mark Twain och Bram Stoker. Vi får exotiska miljöer, den fuktiga och febertunga Mississippi, det depraverade New Orleans, välbeställda herrar som dinerar och smörjer kråset nätterna igenom, slavar som svettas och sliter vid ångmaskinerna, fala damer som suger blod … ja, hela baletten. Det är inte utan att jag känner mig förflyttad till en barndom när jag slukade Twain, Jules Verne, Alexandre Dumas och andra äventyrsförfattare.

Däremot finns det inte så mycket att säga när det gäller det estetiska. Det är en flyhänt äventyrsberättelse; handlingen kommer alltid i första hand, karaktärs- och miljöbeskrivningar i andra hand och karaktärsutveckling sker knappt alls. Det finns egentligen bara ett viktigt kriterium att bedöma den här typen av berättelse efter och det är om den är spännande eller inte.

Och på den punkten kan jag lugna alla som undrar. Ja. Det är en riktig sidvändare. Det är lite som i den där kända tv-serien. Har du väl kommit in i den fångas du av berättelsen och följer den till dess slut.

Det gråa runt pupillerna verkade levande, rörde sig likt dimslöjor över vattnet en mörk natt då stränderna och ljusen försvinner och det enda som existerar i hela världen är båten och floden. I slöjorna fick han hastiga glimtar av syner som sedan försvann. Ut ur dimman kikade en kylig intelligens, men där fanns också en mörk och skräckinjagande best, fastkedjad, ilsken och rasande, liksom ensamhet och grym passion. Allt det rymdes i Yorks blick.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar.

Similar Posts:

• Open up and bleed
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Grym gothromantik
• Heeeeere’s Danny!
• Urvampyren går igen

Fafner Förlag har varit snabba på bollen och deras nyöversättning av Tidsmaskinen landade (till min stora förtjusning) i brevlådan redan tidigt i Januari, ungefär samma dag som den blev gratis att ge ut.
Wells räknas (tillsammans med Jules Verne) som en av uppfinnarna av science fiction-genren, det är kanske att ta i, men att han (och Verne) populariserade genren och släpade in den i moderniteten kan väl stämma. Tidsmaskinen är både en idéroman och en ganska lättläst äventyrsbok, dessutom kan den sorteras in i hyllan för dystopiska framtidsskildringar, definitivt läsvärd alltså (om man gillar sånt).

I Tidsmaskinen uppfinner en man från 1800-talet en tidsmaskin (som enligt beskrivningen verkar ha sett ut som en crosstrainer i någonslags steam punk-version), med den reser han framåt i tiden till ungefär år 800000 (enligt vår tideräkning).

Wells var socialist med tydligt Darwinistiska tankar på framtidens samhälle, i den fjärran framtiden har mänskligheten delats upp i två mycket olika raser. Eloanerna, vackra, småvuxna varelser på en femårings intellektuella nivå och Morlocker, hotfulla väldigt ljusskygga underjordiska varelser. Tidsresenären listar ut att Eloanerna är den forna överklassen som i brist på utmaningar har degenererat/utvecklats till svaga harmlösa fruktätare. Morlockerna är arbetarklassen som efter att tillverkningsindustrin flyttat ned under jorden har förändrats till bleka köttätare som bara kan vara på jordytan på natten. Morlockerna håller Eloanerna med mat och kläder, men inte av vänlighet, Eloanerna har blivit Morlockernas boskap/bytesdjur helt enkelt.

Morlockerna gömmer tidsmaskinen och beväpnad med endast en ask tändstickor måste tidsresenären kämpa för att återfå maskinen. Under resans gång räddar han livet på en Eloan och lite mellan raderna så verkar det som att de blir ett par, en relation som tyvärr inte blir så långvarig på grund av Morlockernas matvanor.

Har man bara sett någon av filmerna eller läst serietidningarna baserade på boken minns man mest äventyrshistorien. En känsla av matinéfilm klibbar fast vid många tidiga science fiction-romaner trots att de ofta var ett sätt att fundera över och resonera kring samhället och dess eventuella utveckling. Som dystopisk idéroman tycker jag tyvärr att tidsmaskinen är ganska banal, socialdarwinismen dragen till sin spets och applicerad på hela mänskligheten borde kunna mynna ut i en intressantare dystopi än Wells ”eat the rich”-slutsats. Men man får väl ha överseende med en bok som faktiskt är över hundra är gammal, den är trots allt ganska charmig och välskriven. Nyöversättningen av Oskar Källner tycker jag är utmärkt, språket känns mindre knarrigt än de tidigare översättningar jag har kommit i kontakt med.

Jag rekommenderar absolut en genomläsning, bortse från det (i mina ögon) hiskeliga omslaget och köp dig ett exemplar.

Similar Posts:

• Kulturhistoriskt småintressant
• Mångbottnade avgrunder
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?
• Klaga på mörkret
• Verkligheten efterapar dikten

Den bokälskande amerikanen Al Kantners idé att göra serier av berömda författares mest kända böcker blev en succé. Rättigheterna till hans Classics Illustrated såldes över hela världen. I Sverige blev namnet på tidningen Illustrerade Klassiker och det första svenska numret (med serieversionen av Alice i Underlandet) kom ut 1956. Totalt gavs det ut 228 olika nummer av tidningen i Sverige. En rejäl mängd, så den måste ha varit lönsam även här.

Trots att jag inte är född på 1950-talet hade jag en hel del (ärvda) nummer av tidningen i seriehyllan när jag växte upp. Återseendets glädje borde alltså fylla mig när jag läser den här antologin, men …

I denna nyutgåva av Illustrerade Klassiker är temat ”fantastiska resor” och här samsas Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (1958) och Resan till jordens medelpunkt (1957) med H.G. Wells Världarnas krig (1956) och Tidsmaskinen (1957). Nåväl, först det positiva: det redaktionella extramaterialet är utmärkt – bakgrundshistoria, bokomslag, författarpresentationer – allt håller hög klass, är roligt att läsa och kulturhistoriskt intressant. Om man gillar både serier och science fiction får man en hel del spännande information.

Tiden från slutet av 1930-talet fram till tidigt 50-tal brukar man i USA räkna som seriernas guldålder. Dessa Illustrerade Klassiker skapades under den perioden men jag tycker inte att de kvalar in bland guldålderns övriga alster (som Stålmannen och Läderlappen till exempel).

Att göra seriemanus av klassiska romaner var garanterat en lönsam och klipsk idé på den tiden. Med största sannolikhet kostade det inte mycket att få göra serieversioner av de redan då klassikerstämplade originalromanerna, vissa av dem redan så gamla att de var copyrightfria. Serieversionerna tecknades i samma slags studios/illustratörsfabriker som ritade reklam till veckotidningarna. Rena beställningsjobb med andra ord. Jag tycker tyvärr inte de här Illustrerade Klassikerna är så kul. För att passa in i formatet har originalromanerna sammanfattats så mycket att bara några torra rester återstår. Dessutom är teckningsstilen överlag stel och trist. Lou Cameron, som illustrerat antologins två sista tidningar (Världarnas krig och Tidsmaskinen), håller något högre klass än de som tecknat Jules Verne-böckerna, men det känns ändå ruskigt oinspirerat.

Allra värst tycker jag tyvärr att själva digitaltrycket av serierna i den här nyutgåvan är. Att konturlinjerna ser ut som på en skärm med låg upplösning är i mina ögon oursäktligt. Jag förstår att man inte har haft tillgång till originalteckningarna och att serierna säkert är scannade och restaurerade gamla papperstidningar från 1950-talet och att det säkert finns nån tillverkningsteknisk förklaring till varför slutresultatet är så här … men det är så vansinnigt fult.

Så från relativt skojiga böcker från science fiction-litteraturens barndom till kraftigt nedklippta, illa tecknade  historier tryckta med dålig upplösning. Jag gillar tyvärr inte det här.

Jag rekommenderar en genomläsning av extramaterialet för det är kul och lärorikt, men låna boken på biblioteket och lägg dina pengar på Linda och Valentin-antologierna istället.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mångbottnade avgrunder
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?
• Att blicka ut i havet
• Noir i grälla färger

Phileas Fogg är en underlig excentrisk gentleman, en mycket rik herre, som lever ensam i ett stort hus. Varje dag följer han ett strikt tidsschema, något han även tvingar sina tjänare att göra. Denna bok är skriven under tiden då svarta människor fortfarande var slavar, och kvinnor på inga sätt jämbördiga med män. Jag vet inte om jag uppskattar eller inte uppskattar att Passepartout i Ingpens illustrationer gjorts till något mellanting: varken svart eller vit. Är det ett sätt att komma undan eventuell kritik? Eller är det historieförvrängning? Nej, jag vet helt enkelt inte. Bara att jag reagerar på det.

Passepartout beskrivs på många sätt som något mindre civiliserad än Phileas Fogg; han är klumpig, dumdristig och babblig. Men samtidigt ett bra komplement till herr Fogg, som är torrare än en tre dagar gammal rostmacka. Passepartout får saker att hända, och känns dessutom mänsklig. Om än han alltid får stå för de mindre kloka besluten. Det är alltså på många sätt nidbilden av någon ”med rytm i blodet”, alltså rasism. Men han är samtidigt berättelsens mest levande karaktär.

Ganska omedelbart ställs vår hjälte Phileas Fogg inför det som så småningom blir hans ödeslott: vadet. Tidningen Daily Telegraph skriver att det är möjligt att ta sig jorden runt på endast åttio dagar, och visar genom ett strikt tidsschema hur detta ska gå till, med båt och tåg. Jules Verne drog ofta in sin tids stora framsteg inom vetenskapen i sina berättelser. Teknologiska upptäckter som att det var möjligt att skicka människor till månen resulterade i den fantasieggande Från jorden till månen (1865), och på liknande sätt reste han under vatten i En världsomsegling under havet (1870). Tillsammans med H G Wells har Jules Verne räknats till science fictiongenrens stora grundare. Den här boken rör sig mer verklighetsnära, till skillnad från de resor som Verne fått använda en stor portion fantasi till att skapa, hundratals år innan det var möjligt i verkligheten.

Vadet om att resa jorden runt beslutas i all hast. Redan här blir jag, ärligt talat, lite besviken. Phileas Fogg som alltså är slav inför sitt eget mycket strikta tidsschema, borde rimligen drabbas av en åtminstone lätt känsla av panik inför en sån här resa. Passepartout, som får stå för känslorna, är den som drabbas istället. Han hade hoppats komma till en husbonde som levde ett liv i lugn och ro, och sett fram emot detta. Istället kastas han hals över huvud med på tåget till London. Jag läser vidare, jag uppskattar att tempot är högt. Men återigen: någonstans på vägen, bland alla slumpartade förseningar och oväntade vändningar, längtar jag verkligen efter att få se den strame och alltid så behärskade Phileas Fogg tappa kontrollen. Ansiktet. Något! Detta. Händer. Aldrig.

Inte bara är det ett psykologiskt taffligt porträtt. Det är också slöseri av en bra uppbyggd story, det är också ett sömnpiller rent gestaltningsmässigt, det är trist och andefattigt och jäkligt irriterande. Det är ju också himla praktiskt att skapa en person som är gjord av pengar, så att han kan betala sig ur varje knipa han rimligen kan hamna i… Nej. Jag köper inte Phileas Fogg. Han blir inte levande för mig. Att någon blir kär i honom förblir för mig ett mysterium. Han är den felfria hjälten, och som sådan är han också helt ointressant.

Med det sagt, visst händer det rafflande grejer. Det röks opium, det blir båtförseningar, det kommer infödingar som ska offra folk till gudarna. Ja, det är en bok skriven i exotiseringens tidevarv. Vilket gör formatet vettigt, eftersom det uppmuntrar till högläsning, där mamma och pappa kan förklara att idag ser vi inte på människor på det här sättet… Jag läser Jorden runt på åttio dagar som ett vilt äventyr som kunde varit vildare. Det är underhållande emellanåt, spännande emellanåt. Och jag blir väldigt sugen på att resa. Men framför allt är detta en vacker bok, stor och gedigen, som jag njuter av att slå upp om kvällarna. (Och jag såg att även Skattkammarön fanns i samma sättning…)

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Kulturhistoriskt småintressant
• Att blicka ut i havet
• Verkligheten efterapar dikten
• Klassikervecka: Mångbottnad fullträff

Alltså: Om man är född där kan man inte skriva om det. Ska man haka på trenden med författare som skriver om sig själva och sitt eget liv får man ju helt enkelt skriva om något annat. Om vi säger att min far kidnappade mig när jag var liten och åkte till Kanada, där jag blev uppfostrad av Wayne Gretzkys familj…

Hoppe är inte en självbiografi. Äh, vi tar om det: Hoppe är en icke-självbiografi. OK, strängt taget är det inte ens en självbiografi av något slag… sätt det där jävla ”icke” där du själv vill. Av självbiografier förväntar vi ju oss vissa saker: ett personligt tilltal, minnen, och framför allt naturligtvis sanningen och inget annat än sanningen. Inte vilda fantasier om en tysk flicka på äventyr i Kanada och Australien, som lär sig allt om skrivande av hockeycoacher, matroser och pianister. Och inte ska det berättas som en kritisk studie i formell tredje person heller.

Hoppe verkar ha svårt att finna sig i att världen består av olika världar och att ”Guds små missgrepp” inte kan rättas till efter behag, samtidigt som hon hela tiden, förmodligen utan att själv lägga märke till det, rättar sig fram genom sina texter …

Felicitas Hoppe gifver däruti höge farao. Sedan när är sanningen något att stå efter – bryr vi oss om historieberättare för deras förmåga att inte hitta på? Hennes liv ska alltså beskrivas som det anstår en författare, och då låter hon lilla Felicitas stoppa ryggsäcken full med alla sagor hon kan få med sig (Råttfångaren, Pippi, Kapten Grants barn, Tom Sawyer, etc etc) och ge sig ut i världen för att få den att dansa efter hennes pipa. Det är ett liv beskrivet i konjunktiv, jag ville jag vore… I den här berättelsen är hennes far om inte negerkung så i alla fall galen uppfinnare, hennes pianolärare är släkt med Glenn Gould, hon själv är den galnaste hockeyspelaren i laget, hon är ett musikaliskt geni som inte kan tämjas, hon gifter sig med en god vän för ett vads skull, hon seglar jorden runt, och hon skriver konstant sina egna berättelser så fort hon lär sig stava, på vilket språk hon vill. Allt detta berättas sedan i akademisk ton av en namnlös och smått förbryllad biograf som bara tecknar sig som ”F.H.”, och som slår knut på sig för att dra långsökta paralleller mellan lilla Felicitas vilda äventyr och ungdomsverk som Igelkotten Mecki och de böcker hon sedan kommer att skriva som vuxen. Samtidigt som hon (F.H., inte Hoppe) späckar texten med utlåtanden från förnumstiga tyska kritiker som avfärdar henne (Hoppe, inte F.H.) som en drömmare, en fantastiker, en icke-realist besatt av att framhäva sig själv och ge allt ett lyckligt slut, och hur finurligt klumpig är inte metaforen att hon döper sin huvudperson till ”Glädje” när… Oj, ursäkta, det är inte en metafor utan så heter hon ju faktiskt.

Kanske är det hennes hemliga önskan: att försvinna så man måste leta efter henne, närvaro genom frånvaro.

Det är lätt att glömma av sig i Hoppe när man väl hittat in i den. Den som med hjälp av andra källor och hennes andra romaner vill försöka läsa sig till några dolda sanningar och verklighetsbakgrunder i detta är välkomna att försöka, men varför? Jag har aldrig läst något annat av henne, och jag kunde inte bry mig mindre om hur hennes faktiska uppväxt var; det jag vet är att detta är en skamlös crosschecking på allt vad memoarer, biografier och kritiska studier heter och en härligt fantasirik skröna i sin egen rätt. Varför behöver man veta något mer om en författare än ”Jag är Hoppe, och jag skriver vafan jag vill”? Det är nog för att låta henne lura mig in under berget.

Similar Posts:

• Exotiska reseskildringar
• Alice 10 i topp på bokmässan
• Förlorarens berättelse
• I de seendes rike är den enögda
• Spionen som glömde bort

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

I Georges Perecs W eller minnet av barndomen (översättning Sture Pyk) handlar vartannat kapitel om jagberättarens barndom och vartannat om fantasilandet, beläget på någon av de tusen öarna kring Eldslandet. Medan berättaren lever ett till synes vanligt och odramatiskt liv under tysk ockupation, som nästan inte märks i berättelsen, utvecklas den initialt faktaspäckade och lite torra beskrivningen av landet W till en skildring av stegrande brutalitet och skapat kaos.

Skapandet av W är präglat av barndomens kontrollerande fantasiförmåga – förhoppningar om en tillvaro där jag inte blir ett offer för andras sätt att inrätta världen. Georges Perecs W inleds med ”Långt borta på andra sidan jordklotet lär det finnas en ö som heter W” och anslår därmed genast en Jules Vernesk stämning, många läsare har då sin föreställningsvärld klar. Men vi ska inte lita på att saker är vad de synes vara. Vi kan i stället trösta oss med att en god bok inte bör vara förutsägbar. Vi kommer att bjudas på sådana överraskande insikter likt dem Dante erfar i Helvetet när han gång på gång inser att det är döda människor han möter.

Georges Perec (1936-82) hade ett speciellt förhållande till att minnas. Pappan dog i strider mot tyskarna vid Somme 1940 i Främlingslegionens tjänst och mamman mördades som många franska judar i Auschwitz. Perec glömde, av förträngd smärta, allt från sina första sex år. I sitt vuxna liv utvecklade han ett fascinerat och tvångsmässigt förhållningssätt till minnet. Han ville minnas allt!

I skrivföreningen OuLiPo utforskade han självpåtagna begränsningar. Mest känd är romanen Disparition där han utelämnade den vanligaste bokstaven i franska språket – e. För Perec var hårda språkliga begränsningar en tuktan av det instinktiva i skrivandet som ytterst syftade till en språklig frihet inuti tvångströjan.

I det fina förordet av Fabian Kastner erinrar han om Zadie Smiths påstående att det utmärkande för stor litteratur är att den uttrycker författarens sätt att vara i världen. Fabian Kastner finner den beskrivningen stämma mycket väl på Perec. Hur tävlingarna är organiserade i landet W beskrivs detaljerat och egensinnigheten, det självpåtagna tvånget och minnesexercisen gör att författarrösten känns nära. Berättelsen från barndomen saknar visserligen yttre dramatik och svåra upplevelser men är märkligt saklig och osentimental:

På bordet kunde ha legat en smårutig blå vaxduk; över bordet kunde ha hängt en lampa med en vit tallriksliknande skärm av porslin eller emaljerad plåt och en hissanordning med päronliknande motvikt. Sedan kunde jag ha hämtat min skolväska, tagit upp min läsebok, mina skrivböcker och mitt pennskrin av trä och lagt dem på bordet och sedan kunde jag ha gjort mina läxor. För så gick det till i mina läseböcker.

Barnet framstår inte som oskuldsfullt utan nästan som en vuxen individ med tillkortakommanden och ansvar.

Trots formbegränsningen, som inte är så omfattande i den här romanen, så överskuggas inte berättelsen. Det blir alltmer tydligt ju längre man läser att Perec hittat en form, ett rum, att vistas i och där rör sig fritt.

Imre Kertesz´förintelseromaner med mästerverket Mannen utan öde arbetade med det successivt alltmer brutala förtrycket i vardagen. Det osannolika genomfördes så utomordentligt stillsamt och som en del av dagliga livet att det inte blev något att uppröras över för den som inte drabbades. WG Sebald använde minnesåterskapande, långsamt och obevekligt, i Austerlitz. W eller minnet av barndomen tillhör också vittneslitteraturen utan att nämna koncentrationsläger (utom i ett mycket tydligt självbiografiskt avsnitt och i en enda mening när han med sin faster besöker ett museum om koncentrationsläger). Ändå kan man som läsare inte värja sig mot det tilltagande obehag, i takt med tilltagande insikt, som parallellberättandet lägger i dagen. Medan tystnaden härskar och minnet av vidrigheterna försvinner på en ö utanför Eldslandet blir Geoges Perecs uppdrag att minnas, nästan som att vi måste lära oss att minnas. Det vore nog fel att tro att Perec hade ett direkt budskap till sina läsare, han tycks alltför upptagen av sina egna upplevelser, men hans berättelse får ändå en pedagogisk anstrykning. Att glömma eller inte glömma och det praktiska valet däremellan.

Similar Posts:

• Rädd att glömma
• Tårarnas ö
• Allt utom e
• Att vara, osv
• [citation needed]

Så är också fallet i Jonas Bruns roman Det amfibiska hjärtat . Huvudpersonen som stilenligt bara kallar sig för T, är forskare på en zoologisk institution när han en dag upptäcker gamla planscher som skildrar ett för honom och världen okänt däggdjur kallat amfibie. T blir först nyfiken och därefter alltmer besatt av möjligheten att kunna finna denna varelse i verkligheten, och att återigen känna den ”brännande lågan i viljan till kunskap” som han uppfylldes av som ung student men som sedan förvandlats till leda under tillvaron som forskare. Han drar sig undan sina kollegor och försummar sitt arbete, och i de anteckningar han för blandas funderingarna kring de människoliknande men havslevande amfibiernas eventuella särdrag med en gradvis utvecklad isolering och kanske paranoia. Det hela utspelar sig 1906 och i texten finns vetenskapsmannens noggrannhet och disciplin men också en sorg över att allting redan är upptäckt och att ingenting längre känns spännande.

Språket är Det amfibiska hjärtats största tillgång och det som ger en mening också åt historien. Det är prövande, tankfullt och med en svag melankoli, och i sin saklighet blir det också mer och mer förtvivlat ju längre boken pågår. T är i stort behov av ett svar på frågan om vari meningen med hans liv består, och kanske kan amfibierna, de gåtfulla, vara svaret. Från planscherna vet han hur de ser ut och från gamla legender och myter något om deras beteende, och det blir grunden när han i stämningsfulla fragmentliknande stycken tilldelar dem egenskaper utifrån den egna fantasin och slutledningsförmågan: kanske har de ett sjätte sinne, kanske lever de mer som kollektiv än skilda individer, kanske är de könlösa. I botten finns den förlorade oskulden: inte bara är världen redan utforskad, dessutom har människan visat sig vara ett ganska osympatiskt och inte särskilt vackert djur. Just därför är längtan efter att finna ett djur som är det så stark. Måhända är det för sent på jorden för det i denna roman, men själv är den i alla fall oerhört vacker.

Similar Posts:

• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Finstämt om livets början
• Att blicka ut i havet
• Trygg kan ingen vara
• Romanpriset 2013 – Frågor till en jurymedlem

1933 var Witold Gombrowicz ung, okänd debutant. Minnen från mognandets tid var en samling noveller som kanske inte ville spetsa eller spränga det förstockade polska samhället, men åtminstone spexa med det. Den sågades.

1957, som exilpolack i Argentina med flera romaner under bältet och efter ett världskrig och en diktatur som krossade allting mycket effektivare och fulare än någon bok kunde göra, gav han ut samma noveller igen, omarbetade och under ny titel. Bakakaj. Titeln är en förvanskning av namnet på gatan där han bodde i Buenos Aires, en halv värld från ett hemland där hans böcker var totalförbjudna.

Frågan är ändå om det är den där distansen på tusentals kilometer och 25 år som gör att Bakakaj känns som ett lite splittrat verk, som om Gombrowicz d ä försöker uppdatera Gombrowicz d y:s noveller men inte kan låta bli att väva in sina senare erfarenheter i dem. Ni vet hur bra det brukar bli när författare, musiker eller filmmakare försöker ”rätta till fel” de upptäcker när de går igenom sina ungdomsverk; Greedo skjuter först, etc.

Missförstå mig rätt; Bakakaj är ofta härlig att läsa. Små absurda berättelser där de mest välordnade, välorganiserade idéer visar sig urarta i kaos och surrealism. Gombrowicz satiriserar, ställer saker på huvudet och himlar med ögonen över alla dumheter människan har för sig. Han plockar scener som kunde kommit ur Tolstoj, Kafka eller Verne och vrider sedan till dem med tillräckligt mycket Lewis Carrollskt nonsens för att allt ska gå åt helvete och när ridån går ner är båten naken och alla fulla. Hemligheter ska upp till ytan, inte minst då den där att vi alla vill ha upp hemligheter till ytan; följaktligen ska de också kläs ut.

Och några av novellerna når också samma härliga höjder av absurditet som hans senare verk. ”Grevinnan von Petzolds gästabud” t ex, med sin vegetariska välgörenhetsmiddag som urartar i kannibalism på fattiga barn… om den nu gör det. ”Filidor med barn i botten” där folk bokstavligen slår varann i huvudet med teorier och ideologier tills ingenting återstår; operationen lyckad, patienten död. Berättaren i ”Stefan Czarnieckis minnen” och hans ursinniga anklagelseakt mot den polska antisemitismen. Men lite för ofta känns novellerna också som bra upplägg som rinner ut lite i sanden, och här märks kanske gapet mellan den gamle och den unge, argentinaren och polacken – av och till verkar han inte riktigt veta vart han ville komma en gång i världen.

Men det är kanske vitsen också. För det var ju ändå knappast dit han kom.

Similar Posts:

• Litteraturen som närkamp
• Lösa blad om ett liv i exil
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Underfundiga noveller av Olga T.
• LSD på papper