Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

Tungt och besvärligt måste det ha varit, dessutom en ganska ovanlig händelse, något att minnas. Ändå kan jag inte erinra mig det ringaste om detta, inte en glimt, inte en skugga.

Sven Delblanc tvingas konstatera att barndomen är en okänd och förlorad värld. De enda verkligt livskraftiga minnena är kopplade till lukt och smak. Han frossar i matminnen från uppväxten. Smöret som smälte på det ångande nybakade rågbrödet. Den råa lukten av nyslaktat fläsk som slog igenom stekoset då det vankades kotletter från den nyss levande gödgalten.

Tankarna vandrar vidare. Vem var egentligen farfar Hermann och skulle han duga som romankaraktär? Här finns en del dokument som sonsonen grävt fram från farfars karriär som faktor på ett tryckeri. Slutsatsen är att nej, den verklige Hermann Delblanc var alltför lik en typisk påhittad figur.

Den komiska svensktyska jargongen, den emotionella yvigheten med kyssar och tårar och raseriutbrott, allt detta skulle jag vara tvungen att dämpa ner eller helt skära bort, annars skulle indignerade kritiker beskylla mig för plagiat av Hjalmar Bergman.

Författaren frågar sig varför böckerna utövade en så stark lockelse. Det var verklighetsflykt, konstaterar han. Skolans tristess, den stränga pappan och det hårda arbetet på bondgården, allt detta uppmanade till flykt.

Tonårens kättja minns Sven Delblanc, men på ett kanske otypiskt vis. Trampa vatten är samtida med avskaffandet av vissa sedlighetslagar. Porren släpptes fri i början av 1970-talet, något som inledningsvis ansågs kulturradikalt och positivt. Med tiden växte skepsisen men Sven Delblanc hade anat oråd hela tiden. Han konstaterar att hans värderingar måhända kan klassas som puritanska, hämtade som de är ur bondesamhället. Lössläppthet motarbetades för att man ville skydda de unga.

Det var en hård moralism, hård särskilt mot kvinnorna, men dess syfte var i alla fall humant.

Han går till storms mot de manliga könsroller som han och kamraterna hjärntvättades med ”som begärde av oss att vi skulle betrakta kvinnan som förbrukningsvara, nattkärl, lavemangskanna”.

Fragmenten övergår i en politisk avdelning. Socialdemokratin hade i början av 1970-talet ett mycket fast grepp om regeringsmakten. Den mest högljudda kritiken kom den gången från vänster. Men Sven Delblanc noterar Torbjörn Fälldin och kåserar om bondesamhällets ansvarsutkrävande av sina förtroendevalda. Samhällskritiken känns både svepande och daterad, dessvärre. Allt kan kanske inte locka lika mycket i en mer än 50 år gammal bok samlade fragment. Men mycket, det mesta, är personligt och engagerande och skrivet med en av de vassaste pennorna jag stött på.

Den tredje avdelningens texter ger interiörer från en vetenskaplig institution vid något icke namngivet universitet (får jag gissa Uppsala). Byråkratin, personalens intriger och ledningens bunkermentalitet skildras med en satirisk munterhet som för tankarna till August Strindbergs Röda rummet. De humanistiska ämnena var hotade då, liksom nu.

Vad var det för projekt Sven Delblanc så ivrigt ville fly undan att det blev en hel liten bok, vid sidan av? Det var nog andra delen i Hedebysviten, gissar jag. Nå, prokrastineringen hade sina gränser. 1973 kom Stenfågel ut som senare skulle följas av ytterligare två romaner i den då omåttligt populära kvartetten av böcker om folket i Hedeby med omnejd. Dessa romaner gavs för övrigt ut på nytt förra året av Nirstedts förlag. Snart dags för en omläsning…

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln
• Obevekligt mot katastrofen
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Ett planlöst mumlande

Riktigt. Svart. Bröd.

Dottern förvaltar ett arv, vilket gläder mitt modershjärta. Hon, liksom jag, är mer förtjust i rågbrödet från andra sidan Östersjön än de övriga i familjen som glufsar i sig mjuk sötad limpa.

Något glufsande inträffar inte i boken Rågen – en spretig historia, skriven av Annika Luther. Boken lyfter fram människans relation till ett sädesslag som fick fäste på nordliga breddgrader i Europa, i synnerhet i Finland. Rågen och människan visar sig ha en relation som går långt tillbaka i historien.

Kapitlen består av essäliknande texter som ger utrymme åt författarens kunskaper att växa fram organiskt. Hela upplägget startar med tiden när gräsen vajade tätt över jordklotets stäpper och savanner. Hur grässorter utvecklar starka rotsystem i samspel med betande djur. De första fröna som samlades in av människor ledde årtusendena senare till ett jordbrukssamhälle. Vad beträffar rågen bedömer forskare att den vandrade in i Europa som en sorts åkerogräs och blev kvar i de trakter där vete och korn dukade under.

Våra nordliga breddgrader har inte varit något hinder för rågen, som duktigt anpassat sig efter omgivningen. Rågsådd på sommaren, övervintring och slutligen skörd nästa sommar. Rågsorterna som klarat de nordiska förhållandena behöver nämligen frost för att gro. Lägg därtill att glest befolkade bygder gett plats för svedjebruk – ett arbetssätt som varit som gjort för rågen.

I början av 1900-talet började vetenskapare att eftersträva mer överlevnadsdugliga sädesslag med hjälp av genteknik. Det som skett de senaste femtio åren är tyvärr en nackdel – även om avkastningen är god och odlingsmetoder effektiviserats. Författarens källor påtalar att allt färre sorter ger en monokultur och därtill en ökad sårbarhet för angrepp. För att klara framtiden måste människorna satsa på artrikedom.

Medan jag läser boken minns jag skoltidens lärare som berättat medryckande om sitt ämne oavsett om det handlat om franska revolutionen eller matematiska formler. Luther har ett genuint intresse för rågen men också för alla människor som dyker upp i arkiven. Den sovjetiske agronomen, botanisten och växtgenetikern Nikolai Vavilov tror jag sänder författaren ett särskilt tack från andra sidan.

Personligen upplever jag ibland att arkeologiska fynd ställer mig bredvid män och kvinnor i det förgångna. Hänvisningen till forskares upptäckter i samband med utgrävningar gör mig till en tidsresenär på ett häpnadsväckande sätt:

[---] över tiotusen malstenar och nästan 650 stenfat och kärl, av vilka en del rymmer 200 liter vätska, till exempel gröt. I och för sig är detta inget konstigt, det är bara det att stenarna och kärlen är över 12 000 år gamla [---].

Luther har inte bara det rent vetenskapliga för ögonen, och jag blir glad över allehanda citat från litteraturen som hon strösslat med i kapitlen. Här förs mina tankar till ett liv där människan lever nära djur och växter. Dagens förädlade råg är knappt midjehög men för bara några årtionden sedan växte den manshög och kunde vara skydd för ungfolk när de stämde träff under sommarnatten. Wow! Det hade jag gärna velat fråga ifall min mormor upplevt om vi hade kunnat träffas idag! Morfar hade inte svarat, gentlemannamässig som han var.

Den här typen av böcker som rör sig inom de vetenskapliga, social- och kulturhistoriska områdena blir ibland akademiskt tungfotade. Men i det här fallet är texterna personliga och då och då ges plats åt författarjagets kärva kommentarer:

Under ett kritiskt skede av kriget drabbades rågfälten kring staden Astrakhan, där den ryska armén var stationerad, av mjöldryga som förgiftade både soldaternas bröd och hästarnas hö. Sjuka soldater slåss dåligt och hästar som tappat sina hovar är inte heller så stridsdugliga.

Rågen – en spretig historia har gett mig synnerligen intressanta lässtunder och hoppeligen har andra läsare lika stort nöje av den som jag. Den passar också bra att ha i knät när man tuggar i sig en skiva riktigt svart bröd.

Similar Posts:

• Vårt dagliga bröd
• Hår som speglas i tiden
• Resans sköna konst
• Om döden
• Kom lite närmare din inre bonde

Det går inte att bortse från att det finns samhällskritik också i Tre bröder. Tillvaron som skildras i det rurala Kina under 60-, 70- och 80-talet är så pass hård och fattig att det är ett under att folk överlever den. Här finns också ett paradoxalt förakt mellan stad och landsbygd: i staden vet man att landsbygden möjliggör revolutionen (den ständigt pågående, alltid lite otydliga) men anser inte bönder vara värda mer än ohyra, på landsbygden är man stolt över sitt arbete men ser med förundran på människorna från staden som kommer på studiebesök. Kritiken från Liankes sida över dessa levnadsförhållanden är aldrig uttalad, men finns där, hela tiden mellan raderna. Den är emellertid sekundär.

I centrum står istället bandet till familjen, vördnaden inför fadern och farbröderna, förundran över den strävsamhet, stolthet och kärlek de bar med sig och spred omkring sig – trots att livet erbjöd dem ständiga, till synes omöjliga prövningar. Lianke beskriver i tur och ordning sin egen uppväxt, sitt förhållande till sin far, sin faders äldre bror och sin faders yngre bror. Det är memoarer som han skriver för att det är det minsta han kan ge tillbaka till de män som har givit honom så mycket, som understryker det arv han bär med sig från landsbygden, trots att han nu själv inte längre bor där.

Det är varm, men också hjärtskärande läsning. Lianke delar generöst med sig av anekdoter som belyser den beundran han hyser för sina förfäder: hur hans far sliter och kämpar för att anlägga en egen liten plätt brukbar jord, bara för att sedan behöva skänka den till myndigheterna. Hur hans faders äldre bror lyckas försörja sina åtta barn under åren av svält på sextiotalet genom att sticka strumpor till människorna i byn – inte för att sälja, utan för att hjälpa en annan människa och i gengäld få lite mat. Hur hans far, när Lianke tar värvning och ett krig bryter ut, vankar av och an i trädgården om nätterna, sömnlös av oro, och försämrar sin astma så pass att den till sist tar död på honom.

Tre bröder är en bok som minst sagt ger perspektiv. Lianke skriver om hur de tre bröderna i generationen före honom tar sig genom livet, men också hur de möter döden, en efter en, på olika sätt och vid olika tillfällen i livet. Han skriver om ödet, hur det kommer och kastar omkull tillvaron, och han skriver om skillnaden mellan att se på livet som “ett liv” och att se på livet som “dagar”; hur det första är fullt av möjligheter och äventyr, och det senare snarare en monoton strävan att överleva. Allra mest förmedlar han hur mycket dessa tre män har betytt och betyder för honom. Genom boken försöker han ringa in vidden av det arv de lämnat honom att bära med sig, samt vikten av att vårda det och göra det bästa av den tid som givits honom här på jorden.

Similar Posts:

• King Kong Blues
• Lukt av ladugård, depression och död
• Klasskamrater
• Om en mamma, och ett samhälle
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

För de flesta är bondesamhället bara några generationer bort. Ändå kan jordbrukets förutsättningar, rutiner och redskap tyckas främmande.

Om man känner så kan Vilhelm Mobergs lilla bok Bondeåret rekommenderas. Han skrev den ursprungligen 1966 men i år ger Vilhelm Moberg-sällskapet ut den på nytt tillsammans med Carlssons förlag.

Bondens år började förr i april, då åkrarna hade tinat och torkat upp efter vinterns vila. Det här var på den tiden då maskindrivna redskap, konstgödsel, konstbevattning, uppvärmda växthus och genmodifierade grödor ännu var okända ting.

Det var en tillvaro fylld av arbete och osäkerhet. Mycket hängde på vädret. Inte så konstigt då att förfäderna försökte tyda tecknen och agera amatörmeteorologer.

Man bör på förhand veta, om våren skall bli kall och torr eller blöt och mild. Det frös kanske under Vårfrunatten i år, och då skall det frysa under 40 nätter framåt.

Jungfru Marie bebådelsedag, som firas den söndag som infaller 22–28 mars var alltså en av alla dessa dagar som bönder förr gav akt på.

Man plöjde och harvade med oxe, sådde och skördade för hand och i oktober, slaktmånaden, började en nedväxling av arbetstakten. Personalen, det vill säga pigorna och drängarna, fick en frivecka – embryot till vår semester. Därpå inträdde vintervila på åkrarna och energin riktades mot skogsbruket i stället och till julfirandet.

Bondeåret hade haft samma grundläggande rytm i flera tusen år. Spannmålsodling har man ägnat sig åt i nästan hela Sverige sedan yngre bronsåldern, 1 000 till 500 år före vår tideräkning. Årstidernas årets rytm regerade över människan och samhället.

Vilhelm Moberg lutar tungt mot Bondepraktikan såväl innehållsligt som språkligt men kompletterar med egna iakttagelser och erfarenheter. En nutida läsare får en inblick i årets gång så som den tedde sig för lejonparten av våra förfäder.

Be Gud om regn före midsommar, efteråt kommer det din bön förutan – så lyder ett gammalt bonde-ordstäv. Det har icke uppstått utan anledning. De allra flesta år förhåller det sig nämligen så, att jorden får för lite väta under försommaren och för mycken väta under högsommaren. På denna punkt kan man rikta välgrundad kritik emot vädrets gud, som uppenbarligen borde äga större sakkunskap ifråga om jordbruk.

De som läst honom tidigare, och det är många, känner igen Vilhelm Moberg. Alltid lojal mot den strävsamma lilla människan, samtidigt redo att ”rikta välgrundad kritik” mot makten, även om det råkar vara en gudom. Mot Vilhelm Mobergs resonemang skulle man kunna invända att den vilda naturen kan behöva regn när värmen är som starkast. Allt här i världen är kanske inte ordnat för att passa just människan.

Similar Posts:

• Denne gigant
• Med betoning på ”min” – men det kommer man långt med
• Vardagens elände och magi
• Rågen gömde sig och blev kvar
• Republikanismen är död – länge leve knugen?

Heiman handlar om Elof och hela hans liv från faderns död när han är tio år tills han är en gammal man med svår andnöd. De första kapitlen är gripande: Elof och hans yngre bror lever med den lungsjuka fadern Ruben som dör i kammaren. I dödskampen beskrivs faderns svåra minnen från 1918 och inbördeskriget i Tammerfors när han tvingats arkebusera unga pojkar. Det är kallt, fattigt, smutsigt i bondstugan där modern dött på golvet ett år tidigare. Efter faderns död hamnar de föräldralösa småpojkarna på mormodern Rikas bondgård och gästgiveri i grannbyn Komossa.

Elof är rädd – alltid mycket rädd. Funderingarna och intrycken är många. I sina egna tankar är han en hare, en ”räddhare” men rädslan ska tvingas undan, gömmas bort. Till varje pris. Han har talets gåva, han är en pratmakare och lustigkurre; blir bibelsprängd efter att ha läst och lärt sig långa utdrag utantill ur faderns bibel och diskuterat med och lyssnat på mormodern, småskollärarinnan och gamla släktingar.

Efter konfirmationen tar sig Elof till Tikkakoski där han tillverkar gevär i en vapenfabrik, lär sig finska och sedan efter några år (1943) till fronten i Karelen där han ska försvara fosterlandet Finland och slåss mot ryssen liksom andra unga pojkar.

Elof är ingen krigare. Han skulle inte kunna skjuta någon; han som inte ens skulle få livet av en kattunge eller allra minst skjuta en hare, bondson som han är. Men tack vare traumatiska upplevelser vid fronten som han inte kan dela med någon – och överlevnadsinstinkt – kommer han senare, efter kriget, i kontakt med Olga. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare och framför allt tyst och lugn. Hon är det som Elof behöver i sitt liv, på sitt hemman.

Elof och Olga flyttar till Elofs hemgård och röjer upp de igenvuxna åkrarna. Olga skurar de svartnade golven i den hundraåriga bondstugan, planterar blommor, bakar rågbröd och de skaffar ko, höns och häst. Med tiden får de två barn – det första, sonen, föder Olga ensam i kammaren – och senare en flicka som enligt Olof ”ska bli student”. Åren går med arbete och möda. Moderna tider kommer med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och senare även bil, en Moskovitsh.

Men Elof super. Grannen Viktor super ännu värre. Tillsammans kokar de hembränt bakom fähuset i en gammal bastu. De “två faderlösa bygger högre än himmelens höjd” och ska visa bysborna. Viktors fähusbygge med Elof som borgenär blir något som nästan får familjen på fall. Sonen som gift sig borde ta över men Elof vill inte ge ifrån sig sitt hemman. Hemligheter, skulder, rädslor. Att prata, skrodera, röka, köra sin väg, vifta eller skoja bort, berätta vilda historier är att fly och Elofs sätt att leva även om han egentligen vill väl. Olga är där, mittemellan. Gör sitt. Som alltid.

Harsymboliken genomsyrar handlingen och en hare täcker även bokens omslag (gjort av Sanna Manner). Boken inleds av en dikt av Tua Forström som slutar med raderna: “Du är ju gammal nu lilla barn/ var inte rädd lilla hare”. Harar av alla de slag – små, stora, verkliga, overkliga – dyker ständigt upp i handlingen eller i drömmar. Djuren symboliserar rädslan som följer Elof överallt. Även de andra. Ända från början till slutet.

Romanen har ovanligt korta kapitel: bara en eller några sidor. Det finns rubriker som upptar en hel sida och de visar riktningen i de korta kapitel som följer; till exempel: “Det där är bara dårskaper, du diktar”, “Dödens lukt går inte att tvätta bort” eller “I skogen”. Bertell, som till sin utbildning är skådespelare och dramaturg, har själv funderat på om hon borde skriva längre kapitel, men jag läser gärna de här korta kapitlen med mycket tomrum emellan. Det blir som scener med många mindre berättelser i den större som kunde byggas ut till noveller eller andra romaner. Denna roman är så rik på innehåll, intrig – de korta kapitlen gör helt enkelt läsningen klarare.

Därtill skriver Bertell ofta korta meningar – vilket jag också som läsare fascineras av. Meningarna bildar ofta kontraster eller underfundigheter: “Somliga måste tydligen dö, för att andra ska få leva” eller “Allt var glömt eller åtminstone bortglömt”, “… att den vite jägaren fått en röd son”. Många meningar är finurliga och beskrivande: “Att hjälpa fram klarheten, det var det bästa Olga visste.”

Bokens språk är standardsvenska även om titeln “Heiman” är en dialektal variant av ordet hemman. Här och där tas dialektala ord eller finlandismer in och som läsare njuter jag av ord såsom “krämp” (kram), “hockrade” (skrattade), “harkrank” (liten hare), “smöröga” (smörklick), “spitaklas” (göra sig till), “pöllprat” (struntprat). Kanske är det första gången jag läser ordet “hallonprupp” i en roman – det som Elof kallar sitt barnbarn i bokens första kapitel och jag kan inte ens översätta det gulliga barnordet för någon som är en kär: hallonfis eller hallonbak på standardspråk är inte alls samma sak. Det är endast ett par småsaker jag reagerar på: att höbärga i juni och att skriva att “kor föder” – juli är (var) höbärgningens månad och kor kalvar. Antagligen reagerar ingen annan och ingen redaktör.

Ann-Luise Bertell har skrivit romanen Heiman inspirerad av gamla släkthistorier och berättelser om och av sina farföräldrar som levde som jordbrukare i byn Kimo i den tidigare kommunen Oravais i Österbotten. Själv ingår hon som Elof och Olgas första barnbarn – det barnbarn som Elof leker med i bokens första kapitel och som betraktar sin döda farfar i bokens sista. Men det är också en allmängiltig berättelse med eviga teman som kunde handla om vilken efterkrigstida jordbrukarfamilj som helst på 1900-talet i Österbotten, Finland eller någon annanstans. Bertell har vävt in historiska fakta om orten, landet, livet och vardagen. Jag har växt upp i en angränsande by och jag har också sett och hört det här livet, liknande män(niskor). Allt från traditionen bland konfirmandpojkar att visa mod genom att klättra upp till tuppen högst upp på Oravais kyrka, kvinnor som cyklat iväg på Marthamöten, att svara någon “va fan”, att flytta råstenar för att få sig några meter jord till eller att kalla en släkt för “högfärdig”. Och de undangömda, annorlunda människorna som fanns men ändå inte fanns.

Det finns något av byarnas, platsernas tysta psykologi i romanen. Jag tänker på Selma Lagerlöf som kunde sina värmländska bruksorter och alla deras människor. I byn Kimo har också funnits ett bruk med ett myller av människor och liv. Andra böcker som lånar drag är Elena Ferrantes första romaner i Neapelkvartetten; Bertell är mycket skicklig på att beskriva barn och barns tankar, rädslor och drivkrafter.

Romanens åldrande Olga – har jag känt – från sidan. Hon gjorde gott som jag på ett allmänmänskligt vis aldrig glömmer. Hon gav mig rågbröd ibland och gamla blomsorter att ha i trädgården. Kanske inbillar jag mig men blommorna växer särskilt den här sommaren. Hon tecknas väl av sitt barnbarn. Romanen Heimanär förunderlig läsning.

Similar Posts:

• Edna och styrkan
• Längtan, lera och luft
• Lumpänglarna lever vidare
• Brev och svek
• Strapatser och förnumstighet

Bilder och betraktelser växlar över sidorna som handlar om grävning, sådd, kompostering, ogräsrensning och djurskötsel. Porträttet av paret, som båda är över 80 år, återges i en behaglig rytm. Det är rytmen av att sätta ner spaden i jorden, vända en hög, sätta ner spaden igen. 

Precis när vintern tonat bort börjar de blanda till gödsel till varmbänken. Trots att det är så jordnära och konkret, känns det rituellt – på gränsen till heligt.  

Recept för en god varmbänk:

20 cm gödsel med halm
20 cm jord
20 cm luft
Fönster
Trasmattor 

Ljuset tilltar, graderna stiger på termometern. Det är dags att välja sättpotatis som ska sättas ut i dagsljuset för att få groddar. Fårtackor lammar. I växthuset spirar plantor.  Växelbruk och tioårsalmanackor. Vädrets betydelse.

Fotografierna är vackra och förmedlar hur myllan doftar och hur insekterna surrar på sommaren. Sonja, med håret uppsatt i knut, och Harald iklädd keps fotograferas i alla årstider, hela tiden arbetande. Närbilder på grönsaker och landskapsbilder med långa rader av plantor.

Livsresan för Sonja (tidigare arbetat på reklambyrå) och för Harald (utbildad trädgårdsarkitekt) präglas inte av orealistisk naturromantik. Inte heller skriver författaren med syfte att måla upp en idyll isolerad från omvärlden. Däremot skildras strävsamt arbete, nyfikenhet på kretsloppet, hela tiden med målet att odla utan gifter. Paret följer med i radions och tidningarnas nyhetsrapportering och ägnar vintern åt läsning av litteratur. På sommaren välkomnas praktikanter när arbetet är som intensivast på gården. När grönsakerna skördats börjar försäljningsfasen och Harald bilar runt med varor som ska levereras till kunder.

Ett avsnitt är döpt till ”Frivillig enkelhet”. Det synes kanske vara enkelt att luta sig mot planteringsscheman och djurskötselns rutiner. Men likväl måste kontakter underhållas med kundkretsen, inkomster och utgifter bokföras, regelverk följas. Bildernas skimmer av fridfull lantlighet ska inte förväxlas med naiv och förenklad gröna-vågen-nyck. Ihärdighet och tålamod är viktigare än den senaste chilisorten som recenseras i ett glassigt trädgårdsmagasin.

 Såväl de vädermässiga villkoren som andra människors tankar fyller hela tiden på parets erfarenheter. Trender kommer och går men årscykeln består.

Och jorden.
Ett växtår börjar med jorden.
Ett växtår slutar med jorden.

Den viktiga spaden som författaren själv tryckt till med foten så många gånger. Under fotografiet där den ljusgrå dimman hänger över den gråa jorden finner Melin den poetiska rörelsen i grävandet:  

Nu kommer jag med en spade. Gräver en spadbredd, ett spaddjup. Men bara en smal remsa i taget, 5–10 centimeter. Försöker lägga jorden upp och ner. Sätta i spaden, trycka till med foten, ta tag, lyfta, vända. Lerjord. Den är fuktig men inte blöt. Det är tungt men det går. Rad efter rad, spadtag efter spadtag.

När jag läst klart boken känns det inte längre som att mina kunskaper är obetydliga. Den mänskliga gemenskap som sidorna förmedlar inkluderar även mig. Vi behövs allihop; människor som behärskar kortkommandon i Word och människor som vänder sin jord.

Similar Posts:

• Naturen kallar på oss
• Att ha och inte ha
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Grundkurs i evigheten
• Ett liv lite vid sidan om