Boken är en uppräkning av de otaliga saker som förstör vårt klimat – djuruppfödningens konsekvenser, överkonsumtion med mera. Alla är väldigt viktiga ämnen som vi måste sluta prata om och börja agera på.

I boken försvinner tyvärr många väsentligheter i långa monologer om de ändliga resurserna på jorden och möjligheter att kolonisera Mars med Elon Musk i spetsen.

Safran Foer väver även in berättelser från förintelsen och nazisternas intåg i Europas länder. Från hans egen gripande familjehistoria, det judiska folkets flykt undan nazismen, till det livet han lever idag i överflöd. Hur tillgången till pengar tycks självklar idag mot förr. Han jämför förfädernas gnetande och ständiga sparande med dagens konsumtion av lyxartiklar. Saker som idag inhandlas utan större reflektion och tas för givet.

Avsaknaden av struktur i boken är uppenbar. Det känns mer som en bok med samlade krönikor än ett litterärt verk avsett att hålla ihop. Som läsare försöker jag förgäves lägga pusslet – vart är det Safran Foer vill ta vägen med mig som läsare?

Att jorden är den enda planet i sitt slag som mänskligheten har att tillgå just nu är ett faktum. Ett annat faktum är att vi redan har förbrukat mer resurser än vi har. Enligt boken förbrukar vi 50% mer resurser i västvärlden än jorden kan producera. Livsstilen vi har är ohållbar men ändå fortsätter vi. Varför beter vi oss som vi gör är en fråga som dyker upp. Här är det intressanta filosofiska frågeställningar som tas upp. Att fortsätta med något som alla vet är dåligt. Varför gör vi så?

Den pågående Coronakrisen i vårt samhället har ställt mycket på sin spets gällande sättet att leva. Allt resande, all konsumtion och våra matvanor.

Denna pandemi kunde förstås inte Safran Foer förutse när han skrev boken. Det finns dock många paralleller att dra till tankar om djurhållning, lokal produktion av mat och hållbarhet.

Oavsett om det gäller hantering av de djur vi äter, vårt sätt att resa eller vårt sätt att behandla medmänniskor måste en ändring ske. Där har Safran Foer rätt.

Similar Posts:

• Människan har en defekt
• Otroligt stark tvåa
• Vår jord, våra intressen
• Delvis oläslig romandebut
• Svårbegripligt om klimatförändringar

Mot slutet av boken gör Safran Foer en vettig uppdelning mellan dem som fokuserar på djurens rättigheter och dem som fokuserar på djurens välmående. I den första gruppen tycker man det är fel att döda och äta djur, i den andra gruppen tycker man det är fel att äta djur som haft ett för jävligt liv. Det är skillnaden mellan revolutionärer och demokrater.

Revolutionärerna menar att vi köttätare är moraliskt defekta, vi måste omprogrammeras. Eftersom nuläget är desperat och eftersom man inte kan hoppas på att föra ett vettigt samtal med en moraliskt defekt människa får man ta till mer drastiska metoder.

Demokraterna menar att det finns goda skäl att tro att vi som äter kött är etiskt fungerande och vill gärna diskutera hur vi hamnat i en situation där vårt dagliga kött kommer från djur som har haft det överjävligt medan de var i livet.

Man behöver ju inte vara professor i retorik för att inse att vi köttätare har lite svårt att ta revolutionärerna på allvar. Hur många minuter per månad har jag ett så öppet sinne att jag är beredd att diskutera mina problem med en människa som är moraliskt högre stående än jag?

Problemet med Safran Foers bok är att han ägnat 3 år åt att skriva en bok som heter Äta djur och försöker intala oss läsare att det som intresserar honom är djurens välmående. Gång på gång använder han ordet ”vi” när han talar om dessa köttfabriker, som om författaren och vi läsare stod där hand i hand och tittade på dessa ofattbara, vidriga skändligheter. Safran Foer vill föra ett samtal, han vill lyssna på köttätares argument, han vill att vi skall jobba tillsammans i rätt riktning. Han vill men han kan inte. I djupet av sin själ tycker han inte det är rätt att döda djur. Innerst inne tycker Safran Foer att livet är heligt. Också djurens liv. Och hans hemliga förhoppning är att vi köttätare egentligen tycker detsamma. Eftersom han vill att vi köttätare skall lyssna så försöker han dölja det, men det finns en klyfta i texten mellan författare och läsare. Vi dödar djur, han gör det inte.

Safran Foer har alldeles rätt när han säger att en människa måste ha ett djupt intresse av att köttindustrin skall fortsätta producera kött för att kunna hitta ett enda rationellt argument för att den här industrin skall få fortsätta. Står man utanför och inte själv äter kött är det uppenbart att den här industrin i sin nuvarande form är en skam. Det man gör mot kycklingar och grisar, ja… jag tänker inte tala om det här, det kan finnas barn som läser denna text.

Vad djurrättsaktivisterna missar är att vi köttätare bryr oss om djur. Om en köttätare är ute och promenerar och träffar på en gammal dam som skriker och jämrar sig för att hon just brutit foten så springer han fram, hjälper till och ringer ambulans. Om det istället var en gris som låg med bruten fot på samma plats skulle vi uppfatta att köttätaren var direkt ond om han visslande gick förbi utan att tänka mer på saken.

Så hur kan det komma sig att vi låter dessa grisar med brutna fötter hamna på våra tallrikar? Dag ut och dag in? År efter år? Den amerikanska köttindustrin producerar 40 000 kg djurbajs. I sekunden. Så det är inte få djur vi pratar om. Den mängd onödigt lidande som denna industri producerar, det borde göra normala människor kräkfärdiga.

Jag tror att de demokratiskt sinnade, likt Safran Foer, som vill föra ett samtal om djurens välmående har rätt i att läget inte är hopplöst, vi köttätare hyser omsorg om djur som kommer i vår väg så varför inte hysa omsorg om de djur vi äter? Men jag tror också att djurrättsaktivisterna har rätt, läget förefaller hopplöst för så fort vi människor får lite avstånd till ett moraliskt problem – säg köttindustrin eller världssvälten – så har vi en förbluffande förmåga att inte ta ett ansvar för det som vi vet händer där borta. Så antagligen har djurrättsaktivisterna rätt: den här industrin kan bara fortsätta för att vi människor har en moralisk defekt. Hade vi människor varit goda hade det här aldrig kunnat fortgå.

Similar Posts:

• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• Andra infallsvinklar på djurs språk
• Och köttet blev ideologi
• Delvis oläslig romandebut
• Sakligt och otäckt om döden på slakteriet

Best Cameo:
Zach Galifianakis, i Lowboy av John Wray

Best Low Budget/Indie:
I Am in the Air Right Now av Kathryn Regina

Best Big Budget/Big House:
Going West av Maurice Gee

Best Performance by an Author:
Head Case av Dennis Cass

Trailer Least Likely to Sell the Book:
Sounds of Murder av Patricia Rockwell

Följande bokvideor fick ”hederspriser”:

Most Annoying Performance by an Author:
Eating Animals av Jonathan Safran Foer

Biggest Waste of Conglomerate Money:
Level 26 av Anthony Zuiker

Best Foreign Film Book Trailer:
Etcetera and Otherwise: a Lurid Odyssey av Sean Stanley, illustrerad av Kristi-ly Green

Bloodiest Book Trailer of the Year:
Killer av Dave Zeltserman

Most Annoying Music:
New Year’s At the Pier av April Halprin Wayland

Av dessa bör du inte missa den visuellt mest fascinerande bokvideon, som är vinnaren av Best Big Budget/Big House, vilken gör reklam för den nya zeeländske författaren Maurice Gees roman Going West.

• Första tävlingen om bästa (och sämsta) bokvideo
• Bokvideotävling!
• Medkännande om det oförklarliga
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord
• Höga torn och tunga skor

Jag hade turen att tillsammans med ett gäng andra svenskar få bo sju månader i Nicaragua förra året. Det var härligt på många sätt. Tropiskt klimat, fantastiskt land, massa fantastiska erfarenheter. Men allt detta fantastiska var också bitvis utmattande. Ny världsdel, nya rutiner och ett annat språk att tampas med i mer än ett halvår. Klart man blev trött. Och när kulturtröttheten faller på, vad passar väl då bättre än att fly till en annan kultur, en som kanske känns mer bekant? Något att vila i.

Så kom det sig att vi i den svenska gruppen började leta böcker. Inledningsvis hos varandra och alltid med vissa kriterier; det skulle vara hyfsat bra, helst oläst och gärna på svenska. Varje landgruppsträff förvandlades till bokbytardagar där vi möttes med tunga kassar och rosiga kinder, otåliga och förväntansfulla. Carina Rydberg byttes mot John Ajvide Lindqvist. Aino Trosell mot Katarina Wennstam, Doris Lessing mot Jonathan Safran Foer och så vidare. Vi ratade de böcker som inte var intressanta, de som inte hörde till vår ”boktyp”.

Månader passerade, svettiga boksöndagar i hängmattor förflöt och kulturtröttheten höll i sig. En dag, lagom till att alla bytesböcker börjat sina, hittade vi Guldgruvan. Den var allt vi hade hoppats på i det här läget, när desperationen över nya böcker var som störst och sju fortfarande vilsna latinamerikasvenskar ännu inte hade acklimatiserats färdigt. Guldgruvan var en svensk biståndsorganisation som skänkte bort böcker. Mestadels på svenska, men även engelska och finska förekom i hyllorna. Där hade människor lämnat sina favoritböcker, sådana de tagit med och älskat och inte kunnat vara utan, men som nu fanns där till allmän utskänkning. Guldgruvan blev vår räddning. Här kunde vi plocka på oss så mycket vi ville; faktaböcker, romaner, diktsamlingar, gamla godingar som tåldes att läsas om. Nu fanns inte längre någon anledning att vara kräsen, vi kunde äntligen mätta det där behovet av svenskspråkiga böcker genom att plocka allt vi ville ha.

Sju månader var dock en så pass lång period att kulturtröttheten med tiden mattades av. Så småningom längtade vi inte hem på samma sätt längre. Behovet av att minnas känslan av grådaskig januari eller den där särskilda stämningen precis i början av svensk sommar minskade. Men hemlängtan finns alltid, någon gång, hos nästan alla långtidsresenärer och det vet bokhandlare och turistbranschmänniskor om. På varje ort där det finns backpackers, finns också ett bokcafé som lockar med utländsk litteratur. Här i Sverige har Bokus.com gjort det möjligt för utlandsboende att beställa böcker från dem och mer än en gång har jag hittat bytesbokhyllor på hotell och hostels där många människor är på genomfart. Att läsa böcker är kanske det mest hållbara sättet att vara exakt där du vill hela tiden. En bra bok kan du bära med dig överallt och för varje ny plats du läser den på skapas en ny känsla som håller i sig även efter att du slagit igen den. För den som kan läsa, och vet att hitta sina guldgruvor, finns alltid möjligheten att komma hem en stund.

Similar Posts:

• Inget för hundmänniskor
• Min far är ingen berättelse
• Delvis oläslig romandebut
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Året med brevbäraren

Momo har vuxit upp i en lägenhet sex trappor upp i Belleville hos den pensionerade horan och tillika överviktiga judinnan madame Rosa. Med ”alla dom kilon som madame Rosa släpade på och bara ett par ben, så blev trappan det dagliga livets källa av sorger och bekymmer” heter det i inledningen. Barnen som bor hos henne är alla horungar och som tur är så är grannarna i huset inte såna som klagar. Det är madame Lola, transvestiten och ex-boxaren som knegar nattetid i Bois de Boulogne. I huset bor också bröderna Zaoum som bär den judiske doktor Katz på sina ryggar upp för de sex trapporna för att han ska kunna komma och undersöka madame Rosa. Monsieur Waloumba och hans polare dyker också upp titt som tätt och försöker driva ut sjukdomarna ur madame Rosa med hjälp av shamanism, trummor, helstekta får och dans. En enda fransman bor i huset, Louis Charmette, och han framstår i sin nervöst prydliga normalitet som om möjligt ännu underligare än resten av hyresgästerna.

Momo heter egentligen Mohammed ”men alla kallar mig Momo för det är inte så mycket”. Momo har lärt sig jiddisch av madame Rosa som är judinna som överlevt Auschwitz. Under sängen har hon ett porträtt av monsieur Hitler som hon tar fram när allt känns riktigt botten. Det gör henne lugn.

En dag tittar Momo in i en studio där man dubbar film. Han fascineras av hur filmen går baklänges och samma sekvenser tas om flera gånger. Inne i studion är det som om tiden inte längre har makten. Blod rinner tillbaka in i kropparna, kulor sugs in i pistolmynningarna och människor går baklänges in genom dörrar som stängs. Momos berättelse är i mycket en kamp mot tiden. Ju mer tiden går desto mer närmar sig döden för att rycka bort madame Rosa, Momos enda fasta punkt i livet.

Med en hjärtskärande humor och klarsynta kommentarer berättar Momo om hur han en dag plötsligt blev fyra år äldre, om hur madame Rosa ber honom att skona henne från att hållas vid liv på sjukhus tills hon blir en grönsakernas världsmästare och om hur hon lurar Momos pappa att hon uppfostrat hans son Mohammed till en judisk Moses.

Trots att världen är hård omkring Momo så återkommer berättelsen hela tiden till gemenskap och kärlek. När Momo frågar sin vän, den gamle mannen monsieur Hamil, om det är möjligt att leva utan kärlek får han ett undflyende svar.

Mitt i misären och kaoset som omger Momo håller han ändå fast vid att människor måste ta hand om och älska varandra för att överleva. Ensam klarar man sig inte långt för ”ju färre man är desto mindre räknas man”. Momos berättelse avslutas med orden ”man måste ju tycka om.” Och detta är en bok man måste tycka om.

Similar Posts:

• Jag är kär!
• Man kan lura sig själv
• Frankofil julafton
• En litterär passion
• Bladvändare med mjäkigt slut

Stackars Georges fru. Hon är så uttråkad att hon ligger med bokhandlaren.

Stackars deras dotter. Alla tror att hennes fästman är en skitstövel – oklart varför.

Stackars deras son. Han är homosexuell.

Och när dottern avslöjar att hon ska gifta sig börjar allt gå åt…

Men vi kommer dit strax; först tänkte jag snacka lite om det här med förväntningar. Mark Haddons förra bok, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, var en av de där böckerna som folk pratar om. Det var ju en Viktig Bok om ett Viktigt Ämne; en roman utifrån en autistisk* ung mans perspektiv, ett försök att förklara hur världen kan te sig för någon som ser den på ett annorlunda sätt.

* (I ärlighetens namn: det sades aldrig att det var autistisk huvudpersonen var, men de flesta verkar ha tolkat det så. Nåja.)

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten var en ambitiös liten bok, men personligen tyckte jag inte den levde upp till hypen. Att som författare uttrycka tankarna hos någon som av olika skäl inte kan uttrycka sig ”normalt” eller ”vuxet” är en konst, och där en författare som t ex Jonathan Safran Foer klarar av det galant i Extremt högt och otroligt nära kunde jag inte riktig skaka av mig känslan att Haddon valt greppet för att dölja att han själv inte är världens bästa skribent. Inte så att boken var usel, men heller knappast något mästerverk.

Så därför blir Utslag av oro lite upp till bevis-dags. Hur klarar sig Haddon när han kommer bort från det Unika Viktiga Budskapet och måste skriva en bok om någorlunda alldagliga människor med ganska vanliga problem? För även om alla familjer inte har alla de här problemen på samma gång borde vi alla känna igen oss i något av det; familjen som går oss på nerverna ibland, gamla vänner och bättre hälfter som inte tål varann, oro för sjukdomar … familjen Hall borde vara perfekt både för allvarliga funderingar om liv och död och humor; något i stil med Philip Roths Everyman (precis ute i pocket, rekommenderas) med lite välbehövlig brittisk glimt i ögat.

Tyvärr blir det inte riktigt så. Haddon har mest nöjt sig med att sätta ihop en småsvart familjekomedi som oftast känns som en sån där lättsam brittisk film där Hugh Grant verkar göra minst tre förlägna roller. Efter att vi fått lära känna de ganska stereotypa karaktärerna blir de närmsta 300 sidorna, en del småskratt och allvarliga rynkningar av pannan till trots, mest en enda lång transportsträcka där alla springer runt och Norénlightar sig innan vi kommer fram till ett slut som är ganska exakt som man kunde vänta sig 30 sidor in. För en bok som mest verkar vilja säga att man inte ska låta skräcken för slutet hindra en från att njuta av livet känns det lite ironiskt; jag väntar mig mer än så här, både av livet och av litteraturen.

Similar Posts:

• Nä, kan vi det här nu?
• Oengagerad sextiotalsnostalgi
• Hail to the chief
• ju färre man är desto mindre räknas man
• Nödvändig upprepning

I sändningar från filmgalan i Cannes häromdagen debatterades särskilt en film, United 93. Tiden är alltså kommen nu, för att se och läsa dokumentärerna och fiktionen om attackerna 2001. Men där filmen i fråga enligt recensenterna var allt för martyrskapande och stereotyp och inte alls allmängiltig, lyckas "Extremt Högt och Otroligt Nära" bli mer närvaro och medkännande förståelse. Safran Foer använder attentatet mer som en kuliss i bakgrunden och som en tidsmarkör. Egentligen skulle romanen kunna behandla någon annan olycka, vad som helst. Bra blir det i alla fall och verkligt närvarande i den lille pojkens förlust av sin pappa.

De invändningar som går att finna är trots allt några stycken. Kanske är det bara just det ovana i att läsa en sådan här typ av bok som ibland är bilder, ibland bara ett ord på en sida, ibland en oläslig sida, ibland en tom sida och ibland deckaraktig och ibland poesi och ibland fakta och ibland blandar man bara ihop alltihop.

Tycker också att mamman i boken förtjänar större utrymme. Hon är mest bara en nödvändig del känns det som, för att få den för författaren viktigare relationsberättelsen att fortgå, den om Oscar och han pappa och hans pappas pappa. Samma nödvändiga sidokaraktär gäller, om inte alls i samma omfattning för farmodern. Människornas fortlevnad och död skildrad genom män är ett välbekant släktdrag hos romaner. Inte är det speciellt experimentellt eller nyskapande.

Similar Posts:

• Roar sig i nödan o-
• Delvis oläslig romandebut
• ju färre man är desto mindre räknas man
• Vinnarna i den amerikanska tävlingen om bästa och sämsta bokvideo
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Perchovs dåliga engelska har i den här svenska översättningen översatts till knackig svenska. Det är svårt att säga om den fyllde någon funktion på originalspråket, men när man läser den svenska översättningen är det i vilket fall fullständigt obegripligt varför man behållit den. Om man tror sig kunna skörda några humorpoäng så misstar man sig grovt, det dåliga språket kommer aldrig ens i närheten av att skörda några humoristiska poäng och om man trodde att det skulle ge någon form av charm så misstar man sig återigen. Det enda det knackiga språket åstadkommer är att det gör hälften av boken i det närmaste oläslig. Det är inte många sidor kvar av boken när man i alla fall slutar irritera sig på det och vid det laget borde man förmodligen ha slängt Allt är upplyst i papperskorgen och börjat läsa någonting bättre istället.

Saken hade förvisso kunnat vara en helt annan om historierna som berättats varit intressanta, om man hade engagerat sig i karaktärerna, om Foer åtminstone någon enstaka gång lyckats få läsaren att känna något för någon eller något i sin berättelse. Tyvärr lyckas Foer inte med det, tyvärr lyckas han egentligen inte med speciellt mycket alls i denna sin debutroman och jag har svårt att hitta något i den som lovar gott för framtida böcker från hans penna.

Det är egentligen inte historien och karaktärerna som är ointressanta, Foer lyckas helt enkelt inte ge dem liv, han lyckas inte göra människorna och platserna som står i historiens centrum till någonting som berör en, de förblir lika döda som papperet de är tryckta på. Dessutom kan jag störa mig litet på Foers uppenbara försök att vara rolig som helt utan undantag misslyckas kapitalt. Allt är upplyst är varken rolig, engagerande, intressant eller någonting annat som man skulle kunna vilja att en bok skall vara heller för den delen. Det skulle inte förvåna mig om personerna och händelserna i boken bygger på verkligheten, men i den här formen blir de ingenting annat än döda litterära konstruktioner.

Om Foer i sanning har en begåvning som gjort honom förtjänt av Guardians First Book Award så har denna gått helt förlorad i översättningen, det finns få böcker som lider av en så total avsaknad av charm som Allt är upplyst gör, man känner sig mest irriterad efter att man läst klart den, irriterad över det faktum att man slösat bort tid på att läsa den när det finns så mycket trevligare saker man kan göra med sin tid, läsa en bra bok exempelvis …

Similar Posts:

• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• Människan har en defekt
• Ojämn romandebut
• Höga torn och tunga skor
• Vinnarna i den amerikanska tävlingen om bästa och sämsta bokvideo