Jag tror att många upplever EU som väldigt abstrakt. Däremot har nog de flesta noterat något EU-direktiv som påverkat den egna vardagen när det implementerats på nationell nivå.

De här funderingarna har blivit aktuella för mig när jag har läst boken Monnets blinda fläck av Annika Ström Melin. I boken berättas om bakgrunden till EU och framför allt om Jean Monnet, som tillsammans med ledande politiker verkade för att grunda ett övernationellt organ för de europeiska länderna.

Boken är en översikt på Jean Monnets yrkesliv och författaren ringar snabbt in hans vilja att förenkla och påskynda beslut. Redan i september 1914 föreslog han ett brittiskt-franskt samarbetsavtal för att underlätta under pågående världskrig. Det gick ut på att de brittiska och franska regeringarna överlät åt en nationsöverskridande kommitté att upphandla spannmål och andra nödvändiga varor. Frakter och avgifter fördelades och utjämnades mellan länderna. Med tiden hakade fler länder på.

I vanliga fall vill ett självständigt land helst inte låta någon annan sköta nationellt betydelsefulla inköp. Länderna i dagens EU vågade sig inte på något sådant förrän drygt hundra år efter Monnets möte med Viviani. Det var covid-19-pandemin som förändrade EU-politiken: efter visst inledande maktspel under försommaren 2020 fick kommissionen mandat att köpa vaccin till alla EU-länder, vilket stärkte kommissionens position i EU.

Europas bräckliga fred efter det första världskriget tog sig form i Nationernas förbund, men Monnet lämnade sitt uppdrag där, eftersom han ansåg att medlemsländernas samlade kraft urholkades av vetorätten. Han återvände därför till sitt familjeföretag och lärde sig navigera i finansvärlden.

När sedan det katastrofala andra världskriget var slut och det kalla kriget rådde fanns ett problem som kunde innebära fara för freden än en gång. Det gällde området Saar och Monnet presenterade en idé som skulle få Frankrike och Västtyskland att samarbeta. Nationernas misstänksamhet mot varandra kunde dämpas genom grundandet av ett överstatligt organ. Där kunde ländernas representanter övervaka att ”inget land i lönndom skulle kunna börja tillverka stål för att framställa vapen”.

Boken har en tydlig personcentrerad berättelsestruktur. Läsaren får ta del av författarens fascination över vad en person med stark drivkraft kan åstadkomma tillsammans med ett nätverk av politiker och finansmän. Det märks att Ström Melin har en journalistisk bakgrund, hon gör berättelsen om EU:s historia konkret genom att ge plats åt historier om hur Monnet var som chef (mycket krävande). Han väckte blandade sympatier bland beslutsfattarna. Hos exempelvis Frankrikes Charles de Gaulle fanns mest negativt att hämta. Winston Churchill såg positivt på ett tätare europeiskt samarbete. Däremot flaggade han för att britterna skulle bevaka att löner och arbetsförhållanden bibehölls på den öppna marknaden för kol och stål.

Som jag ser det syftar bokens titel på det demokratiska underskottet som EU lider av och som Monnet inte trodde skulle märkas när europeiska medborgare fick det allt bättre. I demokratiskt styrda länder sker en naturlig ”avsättning” av regeringar när medborgare är missnöjda med den förda politiken. Men i valen till EU-parlamentet avspeglas inte valresultatet i EU-kommissionens sammansättning. Kommissionens ledamöter utses av Europeiska rådet, som i sin tur utgörs av regeringarnas statsministrar/statschefer. Medborgarna kan inte ”avsätta” kommissionens ledamöter.

Utöver demokratiunderskottet lyfter Ström Melin också fram annan EU-kritik. I många århundraden var europeiska politiker präglade av kolonialismen som idé. I efterkrigs-Europa sågs länderna i Afrika som ett ”komplement” till den europeiska federationen (fortsatt kontroll och exploatering var tanken). Inte heller gjordes skrivningar om skydd för mänskliga rättigheter. De historiska synsätten påverkar EU-projektet än idag.

Sammanfattningsvis har Ström Melin belyst hur en person som Monnet i förväg tänkte och arbetade fram förslag att vid lämpliga tidpunkter visa upp för beslutsfattare – ofta i krislägen. Parallellen till hur EU fungerar idag är tydlig. Tjänstemän och experter i EU-institutionerna jobbar på samma sätt. De har färdiga (eller halvfärdiga) förslag i byrålådan som kan tas fram när möjlighet uppstår. Målet är att stärka ländernas samarbete.

Kriser driver, precis som Monnet trodde, den europeiska integrationen vidare. I kommissionen funderas det ständigt över vad som kan behöva göras i nästa kritiska läge. Kommissionen fattar inte beslut om hur det ska bli, men den överstatliga institutionens unika problemlösningsprivilegium sätter agendan för den politiska diskussionen i EU.

Till läsare som inte alls känner för att läsa EU-historia vill jag gärna rekommendera Monnets blinda fläck. I det lättillgängliga språket finns inget att anmärka (bara en korrigering att John Maynard Keynes var brittisk ekonom inte amerikansk, sid 33). Kanske väcker läsningen till och med intresse för att läsa mer? För egen del uppskattar jag bokens litteraturförteckning som gjort att jag lånat ännu en bok om EU-projektet.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Vita kränkta män bakom EU
• Eurokrati och postdemokrati
• Reflektioner om Europa och EU

Läsare bekanta med ekonomisk idéhistoria kan känna igen många resonemang från exempelvis Keynes och andra ekonomiska teoretiker, men de paketeras här på ett lättillgängligt vis. Som titeln avslöjar är boken nämligen skriven till författarens egen dotter, och detta genomsyrar också tilltalet i boken. Man ska som läsare alltså inte förvänta sig några vetenskapliga bevis, avancerad matematik, referenser eller källhänvisningar i den här boken, utan det är snarare att betrakta som en ekonomisk-filosofisk essä i fiktiv dialog-form.

Författaren är själv professor i nationalekonomi, men blev väl kanske mest känd för omvärlden då han under en kortare tid var en stridbar finansminister i Grekland. Boken är dock ursprungligen skriven innan hans tid som finansminister. De dilemman som han arbetade med under sin tid som finansminister – om Greklands skuldsättning i spåren av den globala finanskrisen 2008, och om den ekonomiska politik som EU förde i relation till det skuldsatta Grekland – är dock frågor som spelar en viktig roll i den här boken.

Varoufakis lyckas alltså ta upp många intressanta perspektiv i denna relativt korta bok. Gott så. Det finns i och för sig en del detaljer i den historiska skildringen som jag kan ha invändningar mot. Men framförallt finns det en stor elefant i rummet som han inte riktigt ger sig i kast med, nämligen frågan om äganderätt och egendomsregimer. Symptomatiskt väljer Varoufakis att inte använda begreppet ”kapitalism” när han beskriver vår samtid eftersom det – enligt hans mening – är så betydelsemättat. Istället använder han begreppet ”marknadssamhälle”. Det valet förefaller mig märkligt – varför inte kalla en spade för en spade, om man nu faktiskt skriver om en spade? Men valet att använda begreppet ”marknadssamhälle” är också olyckligt därför att jag tycker att det faktiskt fördunklar diskussionen: ”marknader” har ju historiskt existerat under vitt skilda egendomsregimer, från antiken fram till idag. I begreppet kapitalism ligger dock faktorn om hur ägandet av resurserna som handlas med på dessa marknader ser ut, nämligen att privatpersoner äger resurserna (till skillnad från samhällen där resurser exempelvis ägs av en stat eller ägs gemensamt). Och just hur ägandet är fördelat vet vi är mycket avgörande för hur ekonomier fungerar. Det tas i den här boken upp ganska ytligt – som när Varoufakis exempelvis diskuterar automatiseringens problem, och som lösning förespråkar en demokratisering av ägandet av kapital. Det hade enligt min mening förtjänat en betydligt mer gedigen behandling. Detta inte minst eftersom Varoufakis menar att vi i framtiden i hög grad kommer se en strid mellan intressen som vill ”kommersialisera allt”, och andra intressen som vill ”demokratisera allt”, där han själv säger sig tillhöra den senare kategorin. Det här är väl på ett sätt en annan formulering av den klassiska höger-vänster-skalan i politiken. Dilemmat om hur man faktiskt ska lyckas att demokratisera ”allt” (eller i alla fall mer än idag), som Varoufakis vill, diskuteras dock egentligen inte särskilt mycket. Boken hade garanterat tjänat på att även diskutera den saken djupare.

Man kan kanske inte få allt i en så här kort bok. Varoufakis bok är trots sina brister en enkel ingång till ämnet för den som är intresserad av politik, men som har skyggat för att kasta sig in i ekonomiska modeller.

Similar Posts:

• Upp till kamp mot övervakningskapitalet
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Rojas övertygar inte

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Men vad betyder det egentligen att ”skapa jobb”? Borde inte jobb antingen finnas där och behöva göras eller också kan vi hitta på något roligare att göra med vår tid istället? Det låter förstås naivt, men det kan mycket väl vara naivitet som behövs i det här läget – barnet som vågar peka och fråga varför kejsaren är naken.

Nationalekonomen och välfärdsfilosofen John Maynard Keynes förutsade på 1930-talet att hans barnbarn skulle behöva arbeta ungefär tre timmar om dagen (se Christer Sannes Keynes barnbarn). Detta på grund av effektiviseringar av produktionen, en tidsvinst som verkade självklar att ta ut i minskad arbetstid. Det gjorde vi åtminstone delvis, fram till 1970-talet, men sedan dess har effektivitetsökningarna enbart tagits ut i ökade vinster och ökad konsumtion. Vill vi ha det så?

Väldigt många säger nej. Ändå verkar 40-timmarsveckan huggen i sten och den politiska retoriken, nästan alldeles unisont, går ut på att vi måste arbeta mer, inte mindre. Det är vad alla stora politiska satsningar de senaste åren sägs gå ut på (om det verkligen är så kan man kanske diskutera, se dagens recension av Aron Etzlers Reinfeldteffekten), men var finns jobben? Och vad är det som säger att det som avgör människovärde är och bör vara lönearbete?

Den typen av frågor ställs av journalister, aktivister och akademiker i antologin After work. Farväl till arbetslinjen. De korta, ofta lättlästa, någon gång lite snårigare texterna hålls löst samman av arbetskritiken, men behandlar synen på arbete och människa, alternativa lösningar som arbetstidsförkortningar, medborgarlön, friår, olika typer av allmänningar och lokala valutor. Det handlar helt enkelt om att ifrågasätta sakernas tillstånd: Måste vi ha det precis så här?

Vari ligger det rimliga i att delar av befolkningen arbetar ihjäl sig medan andra står utanför? Behövs arbetslöshet – det räknar till exempel både Riksbanken och Konjunkturinstitutet med numera – och varför behandlas i så fall de arbetslösa med sådant förakt och bestraffningsåtgärder? När blev det en självklarhet att skiljelinjen mellan dem som deltar i samhället och dem ”i utanförskap” går vid lönearbete? Skulle vi verkligen sakna alla yrkeskategorier om de försvann och hur många tycker egentligen att det de gör på jobbet ens är vettigt? Fungerade friåret? Vore det möjligt att finansiera något som känns så avlägset som medborgarlön?

Ja, svarar till exempel förläggaren och redaktören Kristian Borg på det sistnämnda. En basinkomst som går att leva på för alla skulle gå att finansiera genom att den ersätter socialbidrag och studiebidrag om man dessutom avskaffade jobbskatteavdraget. Häpp!

Exploderade din hjärna just? Bra. Vi behöver mer av politiskt tänkande som är fantasieggande, utanför ramarna, som vågar ställa de svåra, grundläggande och underliggande frågorna och, ja, ni vet. Som man inte somnar av.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Lön åt alla
• Fantasin till makten!
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Shop ’til we drop?

John Maynard Keynes. Definitivt ohet.

Lite oförtjänt, kan man ju tycka, med tanke på att keynesianismen hör till den socialdemokratiska välfärdsstatens grundpelare. Och tanken att staten bör lägga sig i, bör göra stora satsningar inte minst för att motverka den nyckfulla marknaden och därmed följande konjunktursvängningar och depressioner, har väl onekligen fått lite av en renässans i spåren av finanskris på finanskris på finanskris.

När Christer Sanne döper sin bok med undertiteln ”En bättre framtid med arbete och välfärd” till Keynes barnbarn ligger det förstås i linje med detta. Keynes menade nämligen att när hans egen samtid löst ”produktionsproblemet”, att producera det vi behöver, så skulle den fortsatta effektivitetsökningen kunna tas ut i minskade arbetstider, ökande fritid och ökande livskvalitet (vilket ju till viss del skedde under större delen av 1900-talet).

Effektiviteten ökade mycket riktigt lavinartat, och Keynes barnbarn – det är ju vi. Så vad hände med den där utlovade livskvaliteten?

Precis som Kate Pickett och Richard Wilkinson, vars Jämlikhetsanden kom på svenska förra året, menar Sanne att tillväxt nog är bra för ett samhälle – till en viss gräns. En gräns som i västvärlden är nådd för ett bra tag sedan. Därefter innebär tillväxt mest problem, både för miljön och för välfärdssamhället. Det har att göra med ”tjänstedilemmat”: eftersom den tjänsteintensiva välfärden – vård, skola, omsorg, till exempel – inte alls går att effektivisera i lika stor utsträckning som varuproduktionen, kommer vi i en tillväxtekonomi att ständigt få mindre välfärd (och mer miljöförstöring) för pengarna. Därför är dagens politikers mantran om att vi måste arbeta och konsumera mera helt enkelt urbota korkade.

Keynes barnbarn är på en gång debattbok och en slags lärobok – det vore en utmärkt grundbok för en samhällstillvänd studiecirkel, om nu sådana finns nuförtiden – med översiktliga kapitel, faktarutor och illustrationer om välfärd, konsumtion, miljö, ekonomi, lycka, global rättvisa och konkreta lösningsförslag. Det är ett oerhört ambitiöst försök att skriva en grundbok om hur samhället ser ut och hur det skulle kunna se ut.

Att skriva en perfekt sådan bok är förstås omöjligt, men det är fantastiskt fint och inspirerande att någon vågar försöka. Vi måste aspirera på någon sorts helhetsförståelse om vi ska kunna lösa de typer av problem som vi står inför, med miljöförstöring och med ökade ekonomiska och sociala klyftor. Och om lösningen kan ligga i att dela på det arbete som måste göras, i mer fritid och mer omsorg, mer kultur och mer mänsklig samvaro – ja, det låter ju faktiskt dessutom oerhört trevligt.

Keynes trodde att hans barnbarn skulle behöva arbeta kanske bara tre timmar om dagen. Sedan dess har vi förstås höjt ribban en del för vad vi ”verkligen behöver” i materiell väg. Sanne går betydligt mer försiktigt fram och skissar i första hand på något i stil med en 30-timmarsvecka, men det är heller inte exakta siffror som är det viktiga. Det är sättet att tänka som fullkomligt kommit bort i dagens politiska idévärld, grundläggande diskussioner om arbete och rättvisa och livskvalitet som motats ut från agendan, trots att en majoritet av de arbetande fortfarande säger sig vilja prioritera arbetstidförkortningar framför löneökningar.

Keynes barnbarn är ett försök att vidga den politiska agendan igen, och jag kan bara hoppas – och här försöka bidra en smula till – att det lyckas. Politiken är i stort behov av nytänkande, och ska vi hämta inspiration från 1930-talet så känns det här som ett betydligt mer attraktivt försök än andra som är i svang i svensk politik just nu.

Göran Greider är inne på liknande tankegångar i Det måste finnas en väg ut ur det här samhället – att dagens kriser (ekonomiska och klimatmässiga) skulle kunna leda till något riktigt positivt. Så nog skulle finanskriserna faktiskt kunna bli något av John Maynard Keynes Pulp Fiction?

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Kriser som kan leda framåt?
• Shop ’til we drop?

Krugman beskriver såväl Asienkrisen som dagens finanskris, och ger oss sitt recept på hur krisen ska lösas. Problemen, enligt Krugman, låg då som nu framför allt i att av- eller oreglerade marknader ledde till finansiella bubblor, som till slut brast när olika intressenter tappade förtroendet för en marknad. En inledande kris i ett land kom i Asienfallet att smitta av sig på kringliggande länder. Att man i flera fall misslyckades med att hantera kriserna ledde också till att de blev djupare än de kanske hade behövt vara.

Lösningen på den nuvarande finanskrisen är, enligt Krugman, att återskapa förtroendet för marknaden så att krediter börjar flöda igen, att tillföra mer kapital till marknaderna, samt att staga upp konsumtionen för att åter få igång en effektiv efterfrågan på produkter, och därmed sätta folk i arbete. För det behövs det tydliga statliga interventioner på marknaden – något som innefattar en ganska klassisk keynesiansk interventionspolitik. I nästa steg, för att motverka att dylika kriser uppkommer igen, måste man genomföra en omfattande finansreform (läs: reglering) av alla sorters finansinstitutioner, inklusive sådana kreditinstitut som inte traditionellt klassats som banker.

Krugman är långt ifrån den enda att mena detta (framförallt inte i dagens läge, när en lång rad ekonomer helt plötsligt har blivit keynesianer). Men han är för det första, enligt egen utsago, en politisk liberal (vilket i en amerikansk kontext i och för sig betyder vänster om den politiska mittfåran). För det andra, och kanske viktigare, är han mycket välrenommerad inom sitt skrå – bland annat belönad med 2008 års ekonomipris ”till Nobels minne”. Så långt är därför Krugmans bok ett välkommet bidrag till en ekonomisk debatt som allt för länge lidit av teoretisk slagsida mot neoklassicism.

Samtidigt lämnar boken en del övrigt att önska. Den är ursprungligen skriven för tio år sedan, som en i princip samtida analys av Asien-krisen. Nu har Krugman utökat boken med ett par korta kapitel om den nuvarande krisen. Det märks dock att boken skyndats fram för att kunna bidra till en aktuell debatt: hårda data saknas som regel till stöd för argumentationen, källhänvisningar är helt frånvarande, och lösningarna som beskrivs är tämligen ospecifika (hur finansmarknaderna ska reformeras avstår Krugman till exempel helt från att diskutera). Något längre historiskt perspektiv finns heller inte, vilket är synd: paralleller och kontraster till tidigare finanskriser och krishantering hade kunnat ge ett djup som nu inte riktigt infinner sig.

Krugmans teoretiska analys handlar framförallt om bubblor och spekulationsekonomier, där kriser framstår som ett undantag på i grunden fungerande marknader. Det hade varit spännande om Krugman här hade tagit ett steg till och diskuterat hur hans syn förhåller sig till strukturella kriser, och i vilken mån sådana spelar in i den aktuella krisen. Det är en viktig fråga både för hans analys av problemet, och hans recept på lösningar. Så långt kommer Krugman tyvärr aldrig i den här boken, vilket är synd eftersom det kanske är just samspelet mellan en finansiell och en strukturell kris som är det riktigt utmärkande denna gång.

Hade den här boken skrivits av i princip vem som helst utan ett ”Nobelpris” i ekonomi i bakfickan, så hade den nog inte kunnat räkna med att få något större genomslag internationellt sett. Men nu är det ju så att budbäraren ibland är viktigare än budskapet. Om den här boken går ett annat öde till mötes beror det därför sannolikt mer på att Krugman är den han är, snarare än bokens egna kvaliteter.

Similar Posts:

• Slösa nu eller fortsätt deppa!
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Finanskrisen förklarad
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Bitcoin – flipp eller flopp?

Bloomsburygruppen var en samling konstnärer, författare och akademiker som i början av 1900-talet samlades i en villa i Charleston, England. Man hade inget gemensamt program men en gemensam attityd kan skönjas: man var emot karriärstänk och världsliga framgångar, man anammade en modernistisk estetik där färgen och rörelsen stod i centrum och man levde bohemiskt och sammanslingrat, ibland incestuöst. Man ansåg också att diskussionen och sökandet efter skönhet var livets mål och mening. Gruppen var löst sammansatt och hade mängder av medlemmar. Bäst ihågkomna idag är Virginia Woolf, Duncan Grant, Maynard Keynes och Roger Fry.

Ingela Lind, konstkritiker på DN, inleder sin studie pedagogiskt med en tidsaxel och därefter med en snabböversikt. Sedan går hon metodiskt igenom gruppen, medlem för medlem, med ackompanjemang av faktarutor och bilder. Det är svårt att inte bli förtjust. Alla är så snygga i sina tweed-dresser och smala silhuetter och miljöerna är bedårande. Man målar där man får för sig: på stolar, bord och spiselkransar, och inget föremål är opassande att ställa bredvid ett annat. Här samsas högt och lågt, alltid i en salig blandning.

Men plötsligt är det något som tar emot. Jag stannar upp i mening efter mening, alltmer irriterad över det pedagogiska skrivsättet. ”Viktorianismen motsvarar ungefär våra svenska oskarianer” skriver Lind som om läsaren aldrig hört talas om viktorianismen. På ett annat ställe skriver hon om D. H. Lawrence utfall mot Keynes att det säkert bottnade i ”hans egen nedtryckta homosexualitet” och plötsligt känns boken spekulativ också. Dessutom blir jag alltmer irriterad på själva uppställningen. Det är tydligt att Lind är mera förtjust i vissa av medlemmarna och mindre förtjust i andra och därför känns vissa kapitel krystade. Boken hade förmodligen tjänat på att vara lite friare och lite mera berättande för på så sätt hade Lind sluppit presentera idag ointressanta medlemmar som till exempel den utpräglade highbrow-esteten Clive Bell.

Så boken faller slutligen på sitt eget grepp och det är synd för den hade stor potential. Bloomsburygruppen känns mera hipp än någonsin; den har en enorm tjuskraft med sin färgsprakande modernism och sin anti-heroiska hållning. Den fungerar bra som motpol till den hårdare, krigiska modernismen som Le Corbusier och T. S. Eliot representerar. Dessutom tror jag att rörelsens anti-karriärism och framstegskritik är gångbar i en tid präglad av miljökatastrof och där ”arbetslinjen” fungerar som religion.

Similar Posts:

• Flyktiga stycken
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Rena Vilda Västern
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”