Det handlar om livet och döden, kärlek och uppgivenhet, samtidigt som allt berättas med en lågmäld, lugn ton som ger en viss kontrast till innehållet. I en del av novellerna målas en helt mörk tillvaro upp som sedan bemöts på ett oväntat sätt. I andra är det snarare vissa mörka element som bygger upp en spänning genom hur de växer eller förändras. Alla bjuder de in läsaren till egna tankar och tolkningar.

Några av berättelserna är över tio sidor långa, men de flesta är på bara ett fåtal sidor. En av dem, ”Kärleken och döden”, är bara ett enda stycke, knappt en sida lång – men inte på något sätt tunn. Med precisa ordval och tydliga scener växer trots det korta formatet en hel berättelse fram, nästan ett helt liv.

En fin egenskap hos de här berättelserna är att de tål att läsas om och om igen. Nästan varje gång jag återvänder upptäcker jag något nytt.

Enligt John Ajvide Lindqvists förord är boken ett bra val för den som ännu inte är bekant med Pär Lagerkvists författarskap men som vill bli det. Jag lägger till att det stämmer än mer tack vare Ajvide Lindqvists fina introduktion.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Det lilla ger oss möjlighet att bära med oss mycket
• Underliga vägar, här kommer vi

Vilken tid ska man posta, hur många hashtags ska man ha, hur många ämnen får man skriva om? Får man ha flera olika intressen och egenskaper eller blir det otydligt för följarna?

På något sätt är det som att vi alla tvingas formulera oss för att blidka logaritmerna. Jag blir förfärligt stressad av allt det där, och det trots att jag alltså egentligen inte behöver bry mig det minsta.

Och jag tror knappast att jag är ensam.

Om detta skriver Ajvide Lindqvist sin senaste roman Verkligheten. Och det blir så där krypande läskigt som det alltid blir i hans böcker. Men kanske också lite mer satir och humor än vanligt?

Romanen handlar om att göra ”content” (detta förhatliga nyord!) av sitt liv. Den rör sig kring aktuella frågor om hur stort glappet blir mellan det verkliga livet och det spelade och om hur långt man är beredd att kompromissa med sig själv och sitt liv för att publiken skall fortsätta titta.

Huvudperson är Heidi Hallberg. Hon lever tillsammans med sin man, styvdottern Alice och två yngre barn. Alice har en populär youtubekanal om smink och mode och är stjärnan i ”Hemma hos Hallbergs”, den realityserie de upplåter sitt hem och sina liv till.

Den lite såriga relationen mellan Heidi och Alice uppskattas av produktionsteamet och de spär gärna på den, det blir ”bra teve”. Alice relation med pojkvännen är däremot kanske lite väl bra och utgör kanske rentav ”tråkig teve”?

Heidi är inte dum, hon ser vad som pågår och är egentligen trött på alltihop, men går ändå med på att fortsätta att spela deras spel. Hon går lojt med på att tapetsera om gästrummet som ett projekt tillsammans med mannen där hon vet att de helst vill spela på att hon har tummen mitt i handen. Rummet behöver verkligen inte tapetseras och de tapeter som produktionsbolaget valt är av en sort som Heidi avskyr. Men hon fogar sig, och produktionsledaren lovar att de kan återställa rummet när de är klara med inspelningen av just det projektet.

Heidi fogar sig, men påminner sig ibland om att hon faktiskt inte skrivit kontrakt för den här säsongen, behöver hon egentligen vara med? Hennes yngsta barn förskonas från att vara med i själva serien men de avskyr kamerornas återkommande närvaro och undrar hur länge de egentligen skall behöva ha det så här? Och börjar inte själva verkligheten skeva lite ibland? Insekter som försvinner spårlöst och trappsteg som byter läge, vad beror allt på?

Tankarna går förstås till Wahlgrens värld och liknande realityshower med kändisar. Man undrar hur det är att leva sitt liv genom en kameralins och hur mycket man kan klara av att leva sitt eget liv med ett produktionsbolag som alltid hänger en i hälarna. Som gör allt för att få bra teve men absolut ingenting för att du skall må bra. Snarare tvärtom kanske?

Men detta är ju inte en dokumentär om dokusåpor utan en skräckroman. Och efter ungefär halva romanen så drar den iväg mer åt skräckhållet. Och då tycker jag att den tappar lite. Det går liksom överstyr och jag tycker att den tappar lite av den där fina satiren som inledningen av boken hade.

Men trots romanens slut tycker jag att detta är en mycket läsvärd roman om vår tid. Om hur vi låter oss ägas av sociala medier och hela tiden hetsas till att skapa innehåll som mediebolagen tjänar pengar på och som gör oss till robotar mer än människor.

Similar Posts:

• Underliga vägar, här kommer vi
• Igenkännligt och oförklarligt x 4
• Svarta hjärtan, svarta hål
• Döden tänkte jag mig så
• Något är kajko

I denna ”fälthandbok till den fria fantasins rike” får man även veta exempelvis vilken fågel som är bäst på danska, hur utvecklat måsspråket i själva verket är, och hur många svalor det egentligen krävs för att tillverka en sommar.

Inte sällan visar det sig ligga viss sanning i folkliga uttryck, som det där med att ”en svala gör ingen sommar”. För närvarande har forskningen, enligt författaren, kommit fram att antalet svalor som behövs är 272, ”men det är en approximation som kan komma att justeras både uppåt och nedåt”. Att Emil i Lönnebergas syster Ida skulle ha något med tillverkningen av sommaren att göra är däremot djupt felaktigt.

Att sedan hävda att sommaren kommit därför att man just ”har tagit bort snön” är rent nonsens. Det är våren som uppstår på det viset, och våren är hararnas ansvarsområde på samma sätt som hösten tillreds av ett fåtal björnar. Vintern har man ännu inte funnit någon skapare till och allt mer lutar åt att denna årstid är det naturliga tillståndet som skulle vara beständigt om det inte vore för djurens idoga arbete med att framställa andra årstider.

Så nu vet ni det.

Inte sällan är det människans förmåga att projicera våra egna fördomar, känslor och idéer på fåglarna som får sig ett nålstick. Det gäller inte minst skildringen av den ornitologiska genusutredning som ska ha fått regeringens uppdrag att ”bryta den manliga bias som av hävd har dominerat namngivningen av flora och fauna”, men som nu hamnat i låsta positioner vad gäller ett eventuellt namnbyte på domherren.

Den tävling som utlystes 2018 och där allmänheten fick komma med nya namnförslag på domherren får betraktas som ett misslyckande eftersom det vinnande bidraget var ”kattmat”, vilket skulle implicera en naturgiven rätt för våra vanligaste husdjur att kränka fågelns integritet.

Gnuttan av en ljusning kan anas i det nyligen inkomna förslaget ”domarfågel”, men en sidoutredning har nu tillsatts för att utreda huruvida detta namn skulle förläna arten en moralisk överauktoritet som inget tyder på att den äger. Utredningen skall presentera sitt resultat senast 2025.

Det här är kanske inte en bok som kommer att förändra ditt liv, men den är trevligt och underhållande sällskap. Kanske kommer den också att få dig att se bara lite, lite annorlunda på de där varelserna som hoppar omkring i äppelträdet utanför fönstret?

I Alternativa fakta om fåglar får vi möta en rad vanliga svenska arter, inklusive strutsen. Varje art förlänas en sida alternativa fakta, och en charmerande knasig, ofta lite melankolisk akvarellbild av Mia Ajvide. Ja, utom naturligtvis tusenfinken, eftersom ännu ingen lyckats få syn på den.

Similar Posts:

• För vems skull matar vi fåglar?
• Tillbaka till skolbänken
• Om människans förhållande till fåglar
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Kanske är det kråkan…

Men egentligen börjar berättelsen någon annanstans. Nämligen i den ytterst spännande scenen där två unga killar bestämt sig för att klättra uppför en silo. Den ene raskt och modigt i täten, den andre illamående av rädsla att trilla ner, men mån om att inte banga ur. Samtidigt en barnvagn som rusar nerför en trappa, men som mirakulöst stoppas upp av någon som går in i handlingen och liksom avstyr ödet, katastrofen som skulle ha skett, genom att gripa handtaget. En inledning som är stark, som strålar språkligt och som ger mig höga förväntningar.

Detta är en roman myllrande av karaktärer. Det är hemvändaren Marko, som byggt upp en ekonomisk trygghet i Stockholm och nu vill återgälda sina föräldrar genom att köpa ett hus till dem. Det är Siw och Anna, som bantar med hjälp av pulver och gymmande, men helst hamnar i soffan med en bib och cigg på balkongen. Anna har sin familjesituation, där kriminalitet är grunden och man hjälper de sina. Siw har en synsk förmåga, eller snarare hörsel. Det är Johan, som döljer sina verkliga känslor genom att göda sitt hat på främlingsfientliga sajter. Det är Maria, vars liv kommit att hängas upp på hennes vackra ansikte. Det är Max, vars planer fick sig en törn av en olycka på en dykarsemester, och som även han har en förmåga att ta del av framtiden innan den är här. Till det bikaraktärer. Väl värd att nämna är den förtjusande roliga dottern Alva. Även vattendrag och vind får sina egna röster. Det är ett persongalleri som puttrar på och genom att perspektiven ständigt skiftas hålls spänningen och läslusten, vid liv. Huvudkaraktärer som inte riktigt hittat sin plats i tillvaron är spännande att läsa om, som en befriande kontrast till vår aldrig sinande aptit för framgångssagor, och det är imponerande att skapa en bladvändare på över 700 sidor. Ändå är det här Ajvide Lindqvists klart sämsta roman hittills.

Det finns en politisk ådra i det Ajvide Lindqvist skriver, som har slipats alltmer de senaste åren. Det är bra, men tyvärr sker det i den här boken, liksom i Rörelsen, på bekostnad av skräckelementet. Och det är med stor förvåning som jag förstår att kritiker överlag, ja rentav Augustprisjuryn, har tyckt att det är att föredra när Sveriges kung av skräck går ifrån just skräcken. Det finns en grundläggande hållning, upplever jag det som, att skräck, framför allt med övernaturliga element, tillhör den fulare litteraturen. Man behandlar det som att det tillhör ungdomen att läsa sådant. Jag vet inte varför det har blivit så. Tröttnar man inte jävligt mycket på att läsa om medelålders medelklassmänniskor som lever ett halvtråkigt kulturliv och pillar sig själva i naveln? Jag har själv läst allt skönlitterärt John Ajvide Lindqvist har skrivit. Och inte har jag gjort det främst för den politiska ådran, eller för någon litterärt hög kvalitet, även om han alltid framstått som en god människoskildrare. Nej, självklart har jag läst för att jag då och då tycker om att bli riktigt rädd. För att skräcken, och även de övernaturliga elementen, kan vara precis vad man behöver ibland. Det är underhållning, det är medryckande förförisk verklighetsflykt och Ajvide Lindqvist har varit en mästare inom sitt skrå.

Det som händer i Vänligheten är att han beter sig ungefär som att han precis har börjat på sin första skrivarlinje. Han testar att skriva lite som Selma Lagerlöf, han skiftar perspektiv för skojs skull, han går in i en scen och gestaltar och sedan tar han ett kliv utåt och betraktar. Han gör en fucking deus ex machina! Det vill säga låter en gud stiga in i handlingen. Det blir rörigt, stundtals riktigt löjligt, och man undrar vart redaktören som ska binda ihop det hela har tagit vägen. Man undrar vad kritikerna som hyllar detta har knarkat. Man tänker jamen kan inte en författare få lov att prova något nytt någon gång, då? Man svarar sig själv: jodå. Men gör det bra.

Gör det bra eller ge inte ut det förrän det är bra.

En stark människoskildrare är han fortfarande. Flera av karaktärerna lever kvar i mig efteråt. De tar sig loss från boksidorna och blir levande, trots det stundtals något styltiga gestaltandet. Och visst kan jag också charmas av oväntade litterära grepp, när de funkar. Men vi måste prata om pekoralstatusen på det här verket. Hur smetigt det kan bli när man tar på sig att skriva om kärleken mellan människor i vardagliga situationer. Hur nära känslan att bli rörd kan ligga känslan att bli generad. Vi måste prata om föraktet för övervikt som genomsyrar den här boken. Kroppsfixeringen, som känns märkligt daterad. Hur mycket vi än lever i ett hälsohetsande samhälle, så blir beskrivningen av Siws och Annas kroppar tjatig när det riktigt bankas in hur stora de är, hur svårt de har att röra sig, hur de hatar sig själva för det. Till slut vill man skrika rakt ut ”jaja! Jag fattar! De är feta! Vad har de fler för egenskaper?”. Nej, några fettaktivister verkar då aldrig ha tagit sig in i Ajvide Lindqvists feed. Vi måste prata om 1. glädjen över att en karaktär är homosexuell, och de inkännande välbeskrivna våndorna kring detta, som sedan 2. får sig en snöplig näsknipsare på slutet av romanen (utan att avslöja för mycket). Vad fan hände där?

Språket, då. Precis som barnvagnen som kan ses som sprungen ur Odessatrappan-scenen i den ryska filmklassikern Pansarkryssaren Potemkin vimlar den här romanen av blinkningar till populärkultur och klassiker. Det blir aningen för mycket. Det är Raskolnikov som möter en aldrig sinande ström av Håkan Hellström-citat, det är Lars Winnerbäck, det är gamla tevespel, och framför allt är det en stor del Pòkemon go, som har en rentav bärande funktion i berättelsen. Trots all information som lämpas över om hur spelet går till, känner jag som Pòkemon go-novis mig stundtals ganska förvirrad. Som att jag är utestängd ur stora delar av handlingen. Samtidigt finns det en poäng, det ska erkännas, att använda sig av de mer nutida referenserna. Här har Ajvide Lindqvist skapat sin bubbla som tilltalar den stora fanbase han byggt upp sedan Låt den rätte komma in. En av de stora scenerna i Vänligheten, som faktiskt gör mig tårögd, är när ett självmord avstyrs på grund av ett tevespel. Livsinsikt kommer ofta ur de mest banala saker i vår omgivning, av slump tas stora avgörande beslut, och denna gestaltning av hur livet från en stund till en annan kan tyckas nytt och fullt av möjligheter, så länge du inte gör slut på det, är hjärtskärande vacker, just tack vare det där tevespelet.

Men Raskolnikov? Vissa referenser känns verkligen bara som en duktig redovisning till att författaren har läst just den här boken.

Det babbliga och stundtals banala gestaltandet kan också, hos andra läsare än petiga jag, upplevas som att man verkligen kommer karaktärerna nära. Det har jag förstått när jag diskuterat litteratur med folk. I en tjock bok som denna får man vara med personerna i deras vardag under lång tid, och det kan skapa en viktig närhet, de blir som ens kompisar. Se bara hur folk älskar tv-serier. För möjligheten att lägga ut texten. Att vara kvar hos karaktärerna längre.

Och nog är Ajvide Lindqvist bra på att slänga sig med cliffhangers och dra ut på spänningen. Jag ska ärligt säga att jag applåderar den ömkansvärda ambitionen att skriva om det stora utbredda hatet i samhället på ett vis som fångar, kanske rent utav de som skulle behöva fångas. Men för mig är detta hans sämsta bok. Skräckinslagen är minimala, och han är ju som bäst i dem. Han är ingen stor litterär författare, hur fint det än kan vara att se honom spänna vingarna och kasta sig ut. En aspirerande debutant hade fått bakläxa om den skickat in det här manuset till ett förlag, så pass spretande och halvfärdigt är det. Det ska väl inte spela någon roll om du är storsäljande författare sedan innan, eller inte?

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Näckens nya kläder

Den första novellen jag läser är Lussiferda av Karin Tidbeck. Den utspelar sig på två tidsplan. En vuxen kvinna besöker sitt föräldrahem en dag i december. Över henne kastar sig minnet från en lucianatt för tjugotre år sedan. Nuet är en samlad bild av yttre förändringar. Pappan är cancersjuk, mamman är mindre än förra året (har hon krympt?) och vissa caféer i Stockholm är borta. Spänningen ligger mer i dessa detaljer av grå vardag än i det gamla minnet som flikar sig in. Men lite otäckt är det när novellens huvudperson åker ut till sommarstugan på årsdagen av kompisarnas försvinnande. Ovisshet är alltid otäckt.

Stephen King har en man som huvudperson i sin berättelse Lite krasslig, bara. Han är gift, hundägare och arbetar på Manhattan som reklammakare, en gammaldags titel för Content Manager och Copywriter. Hans kreativa kurva verkar vara på nedåtgående, men han håller fasaden uppe inför kollegerna. Det småpratas med hisskötare i bostadshuset och hela tiden svävar en förskräcklig lukt i berättelsen. Jag gissar tidigt vad som orsakar lukten men King snickrar skickligt med sina dramaturgiska verktyg. Det är god underhållning om läsaren gillar makabra inslag.

Den svartaste novellen är Den svarta katten av Edgar Allan Poe. Det svarta består i att allt är svart. Huvudpersonen är gravt alkoholiserad och drabbad av svår förföljelsemani. Det svartas djup tränger fram på sidorna på ett mycket effektivt sätt. Allt återberättas av huvudpersonen dagen innan han ska avrättas – ty han har sådana kval att han vill lätta sin själ. Det här är en makalöst bra skriven novell!

Sommaren ute i skärgården förknippar jag med skön avkoppling. Där finns runda klipphällar att glida nedför i det bräckta vattnet som Östersjön består av. Här utspelar sig novellen Nattrodd. Jag blir stormförtjust i de två kvinnorna Alice och Monika som paddlat ut till en ö för att tälta en natt. De har gjort så i femtio år. Nu är deras kroppar stela och omaket med tältandet är lätt att leva sig in i. Hur kan ett skräckscenario uppstå i detta vänskapliga umgänge med inslag av sommaridyll? Jo, det finns alltid ett förflutet som slår tillbaka. Den ljuva miljön kontrasterar stort mot de oväntade händelserna. Ajvide Lindqvist har en fenomenal förmåga att blanda in skräck i den svenska tryggheten. Om du gillar den här novellen ska du absolut ge dig i kast med romanen Lilla stjärna som utkom 2010, där allsång på Skansen ramas in av något som går utom mänsklig kontroll.

Similar Posts:

• Följ med bakom kulisserna
• Vintermörker
• Förskräckligheter i listform
• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Något är kajko

Övergångarna, de döda, finns mitt ibland oss, goda och onda. Det är motståndsrörelsen hos Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och John Ajvide Lindqvists odöda, det är Maria Gripes flirt med verkliga vetenskapsmän och filosofer (här Swedenborg och Polhem) och märkliga telefonsamtal.

Sagans klassiska ingredienser finns där – uppdraget, de som hjälper och de som är på motsatt sida men förankringen i nutiden är total – det är med mobiltelefonens hjälp man säkrast identifierar en övergångare och hjälparna är uppdaterade och självklara i sina roller, som före detta kåkfarare respektive lastbilschaufför. Det inträffar överraskande saker och sker omkastningar men inte så överraskande utan följande de mönster som brukar förekomma.

Jag tycker om att det är ett så tydligt Stockholm som tecknas, jag tycker om att hela tiden vara geografiskt hemmastadd, kanske särskilt när det är något övernaturligt som ska utspela sig. Tunnelbanestationer och gatuadresser att hålla fast vid när resten flyter. Det är också rejält med alldeles vanliga realistiska inslag, som utanförskap i skolan, föräldrarnas konflikter och knepigt festande men med det extra osäkerhetstillägget – vilka kan man egentligen lita på?

Övergångarna är första delen av en planerad serie, vilket dock inte nämns på omslaget, så det känns lite grann som ett långt pilotavsnitt där slutet skulle kunna vara ett riktigt slut, om än ett väldigt öppet.

Så, välbekant men ändå spännande, med bra driv i texten och fin blick för små nyanser i det vardagliga.

Similar Posts:

• Tunn historia, tunt berättat
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• Bättre än på tv!
• Ö- och morfartryggheten
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

Å andra sidan hade jag nog det, för jag gillar verkligen upplägget. X – Den sista platsen handlar om hur Stockholms undre värld drabbas av en plötslig självmordsvåg. En efter en väljer de allra hårdaste och mest onåbara av Stockholms förbrytare att ta sina egna liv, utan uppenbar anledning, och utan att det finns någon misstanke om mord. Med en baksidestext om hur “småbrottslighet korsar det utomvärldsliga” är det en premiss som gör mig tillräckligt nyfiken för att vara beredd att korsa genregränsen och läsa även en bok som beskrivs som en hårdkokt kriminalroman.

Och hårdkokt är det verkligen. X – Den sista platsen kryllar av tuffa gangstergrabbar som väser tuffa saker mellan tänderna medan cigaretten hänger i mungipan. Exakt vad de väser är lite svårt att förstå sig på, inte bara på grund av att det är rätt svårt att prata med en cigarett i mungipan, utan också för att de använder så mycket besynnerlig slang att jag ibland måste läsa en mening både två och tre gånger innan jag förstår vad det är karaktären egentligen vill ha sagt. Bitvis kommer också min gamla skolspanska väl till pass, för en del dialogsnuttar på spanska lämnas oöversatta, och även om det knappast är ordväxlingar som är bärande för handlingen skulle det ha irriterat mig om de vore på ett språk jag inte förstod. Jag grubblar under läsningen över om Lindqvist har gjort en fantastisk massa research och har järnkoll på en typ av förortsslang som gått mig helt förbi, eller om han helt enkelt bara hittar på. Efter en snabb googling konstaterar jag att jo, han hittar faktiskt bara på. Lindqvist berättar i en intervju i Studio 1 i P1 från 6/9 i år att han hittade på sin egen slang eftersom han inte är tillräckligt “down with the kids” för att härma “det kriminella språket” på ett trovärdigt sätt, utan att det bara blir larvigt. Med Lindqvists egna ord: “Det kan bli så lökigt om man försöker.” Jag har stor respekt för den inställningen, och tror att resultatet är betydligt bättre än om han hade försökt sig på att analysera hur det verkligen pratas i Stockholms undre värld. Men jag har ändå lite svårt att ta slangen på allvar när det pratas om att “putta kristallkola till snörvlare”, eller om hur illojala underhuggare “micklar med produkten” och “skummar markos”. (Det vill säga sälja högklassigt kokain till missbrukare, respektive att späda ut kokainet och sälja till högre pris för egen vinning.)

Boken är berättad ur två perspektiv – den avdankade brottsjournalisten Tommy T, och hans småkriminella systerson Linus. De blir inblandade på varsitt håll i den omvälvning i det kriminella Stockholm som inträffar när en mystisk figur som kallas X gör debut på narkotikascenen med ett parti vansinnigt högkvalitativt kokain, samtidigt som alla hans konkurrenter oförklarligt begår självmord. Kanske beror det på min generella aversion mot mänsklighetens benägenhet att ge alldeles för mycket tid och uppmärksamhet åt avdankade och ganska ointressanta medelålders män (*host* Leif GW *host*), men Tommy T gör inget större intryck på mig. Han känns ganska klyschig med sin prestationsångest, sin relationsfobi och sin sammanbitna svårmodighet. De två egenskaper jag tycker mest om med honom är hans asexualitet – asexuella är en tragiskt underrepresenterad grupp i populärkulturen – och hans hund, Hagge. Hagges personlighet beskrivs återkommande som mer mänsklig än hundlik på ett sätt som jag tycker är rätt charmigt.

Hagge hade kommit ut ur sin depression och gjorde så avstickare för att nosa på stolpar och elskåp och kissa en skvätt. Tommy tyckte alltid att han gjorde sina hundgrejer på ett frånvarande sätt, mer av plikt än lust, som om han upprätthöll en fasad eller gjorde ett jobb som blivit honom tilldelat. Ja, ja, stolpe. Nosa, kissa. Ja, ja.

Just den här typen av mikropersonporträtt är för mig en stor del av behållningen när jag läser X – Den sista platsen. Jag gillar hur Lindqvist med bara några ord kan ge mig en så tydlig bild av gubbhunden Hagge, eller av den muntra bandit som inte kunde tänkas ta livet av sig, eftersom han talade med en “stigande satsmelodi som fick även uttalanden som: ‘Jag ska fimpa den jävla tjackatorsken’ att låta livsbejakande.” En annan favorit är den obevekliga före detta guerillakrigare som vägrar ursäkta sig för sina bristande språkkunskaper.

”Säg det på ett annat sätt” /…/ Då det inte var hennes stil att säga jag förstår inte la hon istället över ansvaret på den som hade uttalat en för henne obegriplig mening och beordrade denne att omformulera sig.

Om Tommy T ter sig ganska ointressant så är Linus en mer intressant karaktär. Upplägget för hans karaktär är kanske inte heller ett under av originalitet – Linus är en småtjuv i en miljonprogramsförort, som börjat sin bana som kriminell med att sälja sina ADHD-mediciner. Men jag märker ändå att jag bryr mig om honom, och engagerar mig i hans Machiavelliska kamp för att ta över droghandeln i den fiktiva förorten Gårdsstugan. Han är inte särskilt trevlig, men för det mesta känns han trovärdig, utom när han ser sig i spegeln och plötsligt tappar sin förortsslang till förmån för pretentiös högstadiepoesi och beskriver hur hans ögon “glänser som vackra tjärnar i en brandhärjad skog”.

Det är många småsaker jag tycker om med X – den sista platsen, som när Lindqvist gör en slags litterär cameo genom att låta Tommy T reflektera över hur han inte här helt främmande för det övernaturliga sedan han skrev en artikel om en mystisk massaker i ett badhus – närmare bestämt den som avslutar Låt den rätte komma in. Men de många små charmiga ögonblicken kan tyvärr inte bära upp de ganska stora bristerna som boken har. Jag får lust att som en tjurig svensklärare markera med rödpenna och säga “John, jag vet att du kan bättre än så här”. För skriva kan han ju, men den subtilt smygande skräcken och det diffusa obehaget som Lindqvist får till när han är som bäst, har i X – den sista platsen fått ge vika för en more is more-approach. Tortyrscenerna avlöser varandra i rasande tempo, och kulminerar i en beskrivning av hur ett offer injicerats med efedrin för att inte kunna förlora medvetandet medan han stympades under 40 timmar. Efter ett tag känns det inte skrämmande längre, utan bara långsökt. Jag tappar också räkningen på hur många gånger folk bajsar på sig under bokens gång, och önskar att Lindqvist tänkte ut något annat sätt att uttrycka en karaktärs skräck och förnedring. Dessutom blir jag frustrerad över ett flertal ganska simpla researchmissar som Lindqvist gör. Han beskriver till exempel venöst blod som syrerikt, missar att det svenska namnet på den lugnande och beroendeframkallande substansen alprazolam är Xanor, inte Xanax, och blandar ihop begreppen psykolog och psykiatriker.

Så även om jag brottas med en oklar känsla av att jag är orättvis, är den hårda sanningen att jag inte tyckte särskilt mycket om X – den sista platsen. Jag gillar dig, John, men här var du faktiskt inte på topp.

Similar Posts:

• Underliga vägar, här kommer vi
• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Svarta hjärtan, svarta hål
• Folkhemskt
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer

Det lustiga med denna enkla lilla berättelse helt utan blod, våld eller monster, är att flera människor har sagt till mig att den är det läskigaste de har läst. Läskigare än mina romaner. Det finns en lärdom där som jag vägrar att ta till mig.

För så är det ju förstås. Ju mer fantasin får arbeta och föreställa sig fasorna desto värre blir det. Case in point för motsatsen är långnovellen Tjärven. Hur lätt är det inte att bli uttråkad av sida upp och sida ner med beskrivningar av hur monster – som dessutom dyker upp helt opåkallade på den lilla holmen som berättelsen utspelar sig på – jagar och tar livet av alla som inte hinner undan. Inte blir det roligare om alla personers fysiska förflyttningar dessutom noggrant ska redovisas. Det blir till sist lite väl mycket springande hit och dit.

Men Tjärven är egentligen den enda av de sju och en halv novellerna i Våran hud, vårat blod, våra ben som lider av detta problem. Och även i den finns det försonande drag: ett intressant relationsdrama som drivs till sin spets på grund av det yttre hotet.

Det är bara det att när det oundvikliga blodbadet (det är knappast en spoiler att avslöja det) tar vid så tappas en hel del av den dramaturgiska nerven och intresset även om storyn jobbar hårt på att hålla konflikterna mellan karaktärerna levande. Det är lite samma problem som serieexplosioner och biljakter på film genererar.

Kanske finns det en del som tycker precis tvärtom.

Det kan också ha något att göra med att det är en långnovell. Skräck gör sig nästan allt bäst i det kortare formatet, vilket väl har någonting att göra med just detta att det är de onda aningarna som är själva poängen.

Men över till de övriga novellerna i samlingen. De är roligare att prata om. För den här recensionen är inte alls någon sågning, jag har bara ägnat mig åt lite inledande gnäll. För Ajvide Lindqvist är en utmärkt skildrare av det nutida Sverige och dessutom något av en hobbyetnolog som låter många av våra inhemska oknytt komma ut i rampljuset igen.

Som till exempel vår gamla gårdsvaktande tomte i Vad mig tillkommer. Det är också den historia som fortfarande gnager av obehag inom mig. Det är den där känslan av att författaren verkligen plågar huvudpersonen Annika på det mest orättvisa sätt som ger den eftersträvade effekten. Sluta nu då, ge henne en chans, kommer jag på mig själv att tänka och då har man väl verkligen lyckats med en skräcknovell? Ni kan ju själv gissa om det går bra eller inte för stackars Annika.

Havssvalget är en kort historia som utgår från bilden av ett ensamt barn som står längst fram i fören på en finlandsfärja. Den är kort och effektiv och har det där suggestiva suget som framkallar obehag. Varför dröjde du? berättar om en lastbilschaufför som har förlorat allt som betyder något för honom. Nästan allt.

Titelnovellen har hyllats, och det med rätta. Den hämtar sin styrka ur det faktum att kärleken en förälder känner till sina barn ofta är det starkaste emotionella band vi kan tänka oss. Men vad händer när man vill skada sitt barn trots att man älskar det?

Nyskriven inhemsk skräcklitteratur har haft en renässans här i landet under 2000-talet. John Ajvide Lindqvist har allt sedan den succéartade debuten med Låt den rätte komma in regelbundet släppt nya böcker i genren och med den här novellsamlingen försvarar han väl sin plats som en av de absoluta toppnamnen i denna rörelse.

Similar Posts:

• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Något är kajko
• Döden tänkte jag mig så
• Svarta hjärtan, svarta hål
• Enkel och rak vampyraction

Det här är några nedslag i mina otäckaste skräckupplevelser, några av de som verkligen bränt sig fast. Vad som triggar igång ens eget skräckcenter och vad som dyker upp på ens näthinna precis då ljuset släcks på kvällen är förstås väldigt individuellt. Metoden med vilken 100 Hemskaste är uppbyggd breddar dock perspektivet på skräckig kultur. Det är inte bara det som skrämt Dahlgren allra mest som får ta plats utan även mysrysliga viktorianska spökhistorier, konsumtionskritiska zombiefilmer och fiktiva städer intar positioner. Hon diskuterar sitt förhållande till skräck, hur det förändrats genom livet och plockar fram det som stannat kvar som en till synes evig källa till kalla kårar.

Att texterna tidigare publicerats som inlägg på bloggen Dark Places känns logiskt, i och med det djupt personliga och direkt tilltalande språket. Ett intryck som förstärks av att Helena Dahlgren ofta kastar in referenser som inte alltid förklaras, meningen ”den som fattar, fattar” dyker upp på ett par ställen. Något som är både till för- och nackdel. En gillar ju att vara den som fattar och även om den nördiga känslan oftast är charmig hade nog boken vunnit på att klistra in några förtydliganden här och var. Att utgivningen av boken sammanfaller med att Modernista under året ger ut en mängd klassiker med skräcktematik (Rebecca av Daphne du Maurier, Bram Stokers Dracula, Edgar Allan Poes Den svarta katten, Oktoberlandet av Ray Bradbury osv.) som finns med bland listplaceringarna känns som en smart strategi från förlagets sida. Det är ju främst en bok bestående av tips så det passar ju bra att några av de äldre böckerna kommer i nya utgåvor.

Texten är en spännande och bred blandning med en viss förkärlek för det gotiska, viktorianska, anglofila. Både mainstream och mer obskyrt, gammalt och modernt ryms bland sidorna, vilket gör att alla läsare lär kunna plocka ett helt gäng oväntade och tidigare okända russin ur boken. Det är helt enkelt, precis som i den mest kusliga scenen i David Lynchs film Mulholland Drive som figurerar på listan, svårt att lista ut vad som lurar runt hörnet. Intresset för skräckgenren förknippas för många med tonåren men det omväxlande sköna och skrämmande med skräckkulturen följer med en genom hela livstiden och förtjänar att tas på allvar. Det ger 100 Hemskaste många starka bevis på.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Tills det krasar
• Ständigt hotade idyller
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Som på film

Det hela börjar som en tämligen makligt berättad historia om författarens namne som i mitten av åttiotalet flyttar från sin barndoms Blackeberg till ett litet gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm och försörjer sig på att utföra trolleritricks på gatorna. Han lever i övrigt ganska isolerad och tvivlar starkt på samtida politiska paroller om samhällelig gemenskap. Så börjar han, som en sorts terapi, skriva om ett bortträngt och kusligt barndomsminne och i takt med att sidorna i hans anteckningsblock fylls så börjar något utomvärldsligt långsamt tränga sig in i hans ensliga tillvaro. Märkliga telefonsamtal och slumpvisa kontakter med en samling grannar väcker huvudpersonens dragning efter en sorts samvaro, en klart udda sådan ska det visa sig.

Den som läst Ajvide Lindqvists förra roman Himmelstrand (vilket rekommenderas innan en ger sig i kast med denna bok) kommer få svar på en del av de absurditeter som förekommer i den aningen Stephen King-ekande historien. Och därigenom lyckas författaren sopa undan en del av min skepsis mot just Himmelstrand, på ett liknande sätt som när det lite otillfredsställande slutet av Hanteringen av odöda senare fick en klargörande epilog i novellsamlingen Pappersväggar. Rörelsen har något av den förlösande kompromisslösheten över sig som genomsyrade den fantastiska debuten Låt den rätte komma in och även om undertecknad håller den boken och den episka Människohamn betydligt högre, så väcker den nya boken en gnista i den eld som falnade en smula i samband med 2010 års blodiga historia Lilla stjärna.

Under ett samtal på bokmässan tidigare i år hyllade John Ajvide Lindqvist skräckförfattaren Clive Barker såhär: ”Han har en väldig förmåga att sätta en stämning där jag känner att det här kommer att gå jävligt. Och han lyckas ofta göra det ännu jävligare än vad jag lyckats tänka ut. Det tycker jag är tjusigt.” På vissa ställen i Rörelsen lyckas han också själv med detta. Och i en läsarchatt på Aftonbladet för ett antal år sedan säger John Ajvide Lindqvist att han vill vara i skräckgenren, ”bland tentaklerna” och på sätt och vis är det precis där han hamnar i Rörelsen. Men det som gör det till verkligt bra litteratur är hur han speglar det hemska mot karaktärernas inneboende och djupa längtan efter något annat, större och friare.

En tredje del i historien har utlovats om ett par år. Jag hoppas att en lika stark yrsel infinner sig under läsningen av den boken.

Similar Posts:

• Något är kajko
• Oknytt i rampljuset
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Bland tomtar och troll
• En säker blandning skräck