Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

ALLT

Sjukdomen kom till mig
Eller kom jag till den?

Minns det inte
men kan förnimma det

Högsommar
På väg hem
över slätten

Kroppen
alla nervknutar
öppnade sig

släppte in
allt

Så inleds Sila himmel, sila jord. Ett stilla, filosofiskt anslag som beskriver början av en utbrändhet. Diktens jag diagnostiseras alltså med utmattningssyndrom. Här finns drömmar och stormar. Intrycken svämmar över såsom en brand. De följande diktdelarna följer årstidernas växlingar. Jaget rör sig i naturen. Insuper skogen och djuren. Dikterna är lugna och eftertänksamma. De beskriver skeenden på ett ganska kliniskt vis. Blicken är vass och skärskådande.

När poesi är som bäst öppnar den upp världen. Den blir en nyckel till förståelse och enligt mig är poesi näring för både själ och kropp. Jag tycker mycket om sinnligheten i Landgrens bok. Det iakttagande och eftertänksamma tilltalar mig. Här finns även två dikter till andra poeter. Jila Mossaed tillägnas dikten RÅDJURET som handlar om en slags födsel. Även Göran Greider får en dikt. Den heter NANOKIRURGI och innehåller kropp och kalibrering.

Mitt i boken finns dikten KÖTTFABRIKEN. Jag minns inte senast när en dikt fick mig att börja gråta. Men denna gjorde så med mig. Som vegetarian sedan urminnes tider får slakterier mitt hjärta att krampa. Tvisten här är att allting går baklänges, vilken gör allting ännu starkare. Vi anländer bakvägen till fabriken och ser överfulla vagnar med vakuumförpackade köttstycken. De placeras på löpande band och varsamt prepareras de med fett och hinnor. Sedan fästes köttet på skeletten som hänger på krokar från taken. Nya kärl anländer med tarmar, lungor och hjärtan. Det är så drabbande och gör så ont det här. Den tre sidor långa dikten slutar så här:

Ute på framsidan backar en tom lastbil till
De yrvakna grisarna går baklänges
uppför rampen
Lite oroliga kanske
Solen lyser starkt
De vet ännu inte vad som väntar dem
Att de är på väg till en plats
där de ska leva
tills de blir allt mindre
Tills de krymper ihop
till små kultingar
som en efter en ska sugas
in i moderlivet

Det är som en brutal kortversion av den hundra år gamla boken Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald och Baklängesklockans värld av Philip K. Dick men istället för människor handlar det om grisar. Och detta komprimerat till tre sidor.

När jag gråtit och gripits över KÖTTFABRIKEN känner jag att Sila himmel, sila jord är en berättelse om att hitta tillbaka genom naturens och djurens kraft. Det är krasst men samtidigt sinnligt och sökande.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• Rock’n’roll och politiskt och sådant förlegat underbart
• ”människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan”
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”

På Bokus anges missvisande (och smått obegripligt) danska som språk för Autor Chap I? Av de sex miniböckerna är två på danska (Ida Marie Hede och Anne-Louise Bosmans), en på norska (Sigbjørn Skåden) och tre på svenska (Burcu Sahin, Henrika Ringbom, Jila Mossaed). Den som känner att det tar emot med grannspråken kan trösta sig med att de essälånga texterna inte är särskilt långa, ens som essäer räknade.

Författarna verkar ha fått ganska fria händer att utforma sina respektive texter. Några är mer konventionella essäer med ganska tydlig struktur, andra har en mer poetisk utformning, och så allt däremellan. Men eftersom den mänskliga hjärnan alltid vill hitta mönster och samband så framträder sådana såklart även här. Det visar sig, helt väntat, att det här med skrivande och litteratur ofta är något som liknar ett behov snarare än ett nöje och att förhållandet till skrivandet, liksom språket, är komplext hos de olika skribenterna.

Modersmålet och hjärtats språk lever parallellt i mig och
samverkar och påverkar varandra när det behövs.

Så skriver Jila Mossaed om erfarenheten av att som poet befinna sig i ett nytt land och ett nytt språk, inte för att hon valt det utan för att överleva. Men hur överlever en poet i en ny språkvärld? Vid närmare 40 års ålder bestämmer hon sig, hon kan inte vänta på att det gamla livet ska återgå för det kommer inte hända. I stället börjar hon skriva på det nya språket, med allt vad det innebär.

I ”Landskap, minne raseri” skriver Sigbjørn Skåden om en helt annan språklig erfarenhet – den av att sedan generationer ha blivit fråntagen den självklara tillgången till det egna språket och generationer av internaliserad kolonisation.

Norsk er mitt beste språk, men da jeg begynte å skrive for alvor valgte jeg samisk som skrivespåk. Å skrive føltes ikke som noe individualistisk, det var noe kollektivt. Det jeg skrev var ikke på vegne av meg, det var på vegne av oss, og derfor måtte jeg velge det som var det beste for oss, ikke det som var det beste for meg. Det at samisk språk fortsatte å eksistere, det at det kom litteratur fra bygda vår på samisk, det var en hilsen fra oss.

Det må handla om skrivandet och litteraturen, det må handla om språket – tillgången till det och förhållandet till det – men det handlar också om livet. Och Autor Chaps skribenter tar med läsarna till sina egna, högst personliga erfarenheter av hur förhållandet mellan de där två, skrivandet och livet, ser ut. Ibland, som hos Anne-Louise Bosmans, måste de olika delarna hanteras för att skapa nödvändigt utrymme för skrivandet.

Min familie elsker jeg, og jeg vil helst blive sammen med dem, men uden ensomheden er det svært at skrive. Jeg må fjerne mig fra det, jeg kender. Jeg kryber ind i skrivningen som i en hule, et skjul. Jeg elsker min familie, men jeg savner mit skjul. Skriften kan jeg ikke dele med dem.

Har vi hört det förut? Ja, såklart. Har vi hört det på det här sättet som Hede, Bosmans, Skåden, Sahin, Ringbom och Mossaed låter det ta form på häftessidorna? Sannolikt inte. Är det värt det att ta sig an läsningen? Absolut.

Samlingen blir dessutom knappast sämre av den utsökta utformningen av Andjeas Ejiksson och Denise Hedström. Uppföljaren, Autor Chap II som handlar om översättning (och som enligt Bokus är på norska, men det tror jag vad jag vill om), ser minst lika lockande ut både vad gäller skribenter och formgivning. Den släpptes i förra veckan och är redan slutsåld! Nåväl, håll den på bevakning och håll tillgodo med ettan så länge.

Similar Posts:

• Livet i boken i boken
• Dikt för konturerna
• Möte över generationsgränserna
• Världspoesidagen 2011
• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.

I Jila Mossaeds nya diktsamling tror jag mig kunna identifiera alla tre tillstånden hos diktjaget. Det finns helt klart ett förflutet – ett ursprung, en historia, som jaget vill komma närmare. Det är något att försöka jaga fatt på. I vardagen, i drömmen, i det undermedvetna. Samtidigt söker både röster och människor upp jaget om nätterna och på kvällarna, just innan sömnen kommer:

Om nätterna
när jag är närma sömnen
hör jag hur skuggorna letar efter
kroppar att förena sig med

Men de stannar inte, får inget fäste. Detsamma gäller diktjaget självt, tycks det. Orden försvinner ibland, men jaget ber träden om hjälp:

Å du vackra asp
behåll mina hemligheter
när jag inte längre finns

I Vad jag saknades här fortsätter Jila Mossaed att låta läsaren ana det som exilens villkor kan innebära. Det är alltjämt svårförklarade tillstånd hon skriver om, men med ett språk som i sin finstilta väv lyser av vilja att uttrycka sig. Såhär måste det uttryckas och just såhär komplext måste det vara för att litteraturen, och allt det som finns under den, ska kunna hitta en rimlig väg till läsaren. Det blir här så oerhört självklart varför Jila Mossaed har valt att skriva dikt och inte något annat. Detta är den enda möjliga formen.

Att bli ordlös, osynlig inför det som saknas. Inte längre ha språk för det avlägsna. När allt det som var ens verklighet tappar konturerna. Och kanske denna avlägsna verklighet också smittar av sig på nuet, får det att svaja och nästan försvinna:

Vi finns
jag och härfågeln
svävar i rummet
som kanske inte längre är ett rum

Vad är jag här, utan det andra? Mossaed skriver:

Bergen är borta
Irisdalen
där jag träffade Balzacs kvinnor
finns inte längre

Idag är himlen borta
Stirrar mot ett konstgjort ljus
ser ingenting
tappar orden
rösten

Så kan jag också ana en vilja att återgå, att göra sig av språket, åren, erfarenheterna för att komma närmare det som en gång var. Försöka hitta minnet, vara närvarande i något annat. Komma förbi det ansträngda, lyssna med kroppen.

Vill inte bli förstådd
inte försöka förstå

Vill uttrycka mig enkelt, vilt
med ordlösa ljud

Ja, det är en diktsamling som på samma gång är behaglig och smärtsam att vara i. En dikt som gör mig mer medveten om världen som pågår just intill mig, och det som rör sig alldeles utanför konturerna. Jag bär den med mig på sommarens tågresor.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Naturen kallar på oss
• Om litteraturen, språket, livet
• Poesi für alle
• Politisk brännvidd i poesin

Möjligen att Gunilla Woldes Totte och Malin var ett höjdpunkt när jag var 6, för där fick man åtminstone se hur Malin såg ut naken.

Därför blir jag snabbt mätt när jag börjar läsa Nyliberal ordlista, och tanken är kanske inte heller att man ska läsa den från pärm till pärm, som jag gjort, utan mer använda den som ett uppslagsverk när de vänsterpolitiska argumenten tryter. Och för en recensent som jag är, frestar det att börja med ordet åsiktskorridor.

Ordet myntades av statsvetare Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 får jag veta. Han definierade den som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Hoppas jag är tillräckligt frisk då, för att få fortsätta tycka till om böcker.

Naturligtvis kan jag hålla med om att boken är viktig. Redan i förordet presenteras själva syftet

Den här samlingen texter och urvalet till en ordlista vill visa på hur språket formar våra tankar, värderingar och är ett maktverktyg under ständig förvandling /…/ Sedan 80-talet har nyliberalismen influerat det svenska språket i såväl skriv- som talspråk. Se till att ni har ”plus på kärlekskontot” sa familjeterapeuten i all välmening.

Det är Hanna Alvhage som står bakom själva ordlistan. Den varvas med dikter av till exempel Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari, och det greppet kanske är nödvändigt för att en stridsskift mot kapitalism och EU, ska bli lite mer läsvänlig. Lite som när jag ser en god köttbit i charken på Konsum.
Den måste ha lite fettränder i sig (poesin i den här boken) för att den överhuvudtaget ska få lägga sig i min stekpanna.

Men visst har jag strukit för och ringat in angelägna ord i denna lista. Under ordet Effektivisera går det att läsa att det är ett verktyg inom industriell produktion för att mäta hur man snabbast och billigast kan tillverka en produkt utan att den förlorar i kvalitet. Under 80-talet när det marknadsliberala systemet new public management infördes i svensk offentlig sektor, började man på samma sätt tänka kring effektivitet inom vård, skola och omsorg. Utvecklingen har sedan dess drivits på av såväl socialdemokratiska lobbyister och borgerliga regeringar.

Mot detta läggs tanken om likvärdighet, och i en citerad SNS-rapport, plockas argumentet att reducerad byråkrati till förmån för privata alternativ inte alls ökat kvaliteten i välfärden. I rapporten kritiseras de politiska besluten för att inte ha tagit befintlig forskning i beaktade, gällande effekterna av konkurrens inom välfärdsektorn.

Det berör mig, som till vardags sitter i den offentliga sektorn, djupt. Och gör mig än mer förvirrad när jag den första söndagen i september i år, kommer att rösta. Om inte ens det röda blocket gjort något för att förhindra denna utveckling: vem kan jag då lita på?

Den stora risken är ju att stora skaror av bittra och trötta arbetskamrater i min sektor, kommer att rusa rakt i famnen på missnöjespartier som Sverigedemokraterna.

Så javisst, denna bok är viktig, men med lite mer humor och vass ironi, kunde den fått mina nackhår att resa sig ytterligare.

Ska du köpa denna bok, tycker jag du ska göra den för Aase Bergs skull, som har skrivit om begreppet ”vi”. Där som först, på sidan 165, får du det jag längtat efter boken igenom. Ett underbart egensinne av Norén-mått, som får dig att le igenkännande och svart.

Similar Posts:

• Solidarisk eller kåt på makt?
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Oinspirerande skildring av lek
• Politisk brännvidd i poesin

Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, vacker bukett. De beskriver den själva som ”en kör av röster som sjunger och krig och förluster, stängda gränser och en längtan efter en annan värld”. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma är en orkester utan dirigent. Den lyfter fram röster som riskerar att drunkna bland krönikor och panel-debatter. En efterlängtad nyansering bortom kvällstidningsrubriker. Och som redaktörerna själva säger: Poesin kan nå dit debatten inte träffar.

Jag ser framför mig en uppläsning i form av en flashmob på landets centralstationer. Där mikrofonen vandrar från stämma till stämma, från den som viskar till den som skriker. Så kommer jag osökt att tänka på ett begrepp inom musikteorin – kyrkotonarter. Det är skalor som innehåller samma toner, men är förskjutningar av durskalan. De berättar helt olika stämningar bara genom att flytta på en ton. På samma sätt berättar dikterna i den här antologin, samma sak, från olika utkiksplatser, olika perspektiv.

Seluah Alsaati sjunger precis som många andra författare i antologin om ett Vi. Hennes kampsång ”Vi är Alan” sätter ribban högt med sin Silvana Imam-attityd.

Vi är striden och vi står mitt i den
skyldiga våra barn att vända samtiden

Temat blir tydligast i Arazo Arifs ”Idag är dagen då vi alla ska dö”, som blir antologins refräng med strofer som ”Ingen nåd över det här landet”.

Även författarkollektivet Ce(n)sur lyckas i sin ”Rapport från en bisarr debatt” skapa ett kritiskt kollage och visar med sin iskalla ironi hur den yngre generationen är den som ser klart: ”En hel höst mellan ord och handling”.

Athena Farrokhzad ger mikrofonen till Malmös antifascister:”Säg något om kålsupare som aldrig ska passera”. Dikterna slungas runt som i en centrifug. Men vissa dikter suddas ut av formen, författarna är presenterade i bokstavsordning och det finns ingen plats för tomheten. Ibland är det för vackert. För mycket ord, ibland vill jag höra ordlösheten, trevandet, stammandet, en rejäl gestaltning av det dåliga samvetet utan att det känns som vita tårar. Därför är det så befriande när Kristian Lundberg skriver:

Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara

Och när Åsa Maria Kraft skriver att:

vår naivitet var stendum: den trodde girighet var framgång

Även Helena Boberg är tydlig i sitt utifrånperspektiv och ser sitt privilegium. Hon använder språket och säger ”de” istället för ”vi” förutom när hon viskar fram

där vi rörde oss
fritt
framträdde som vansinniga

Karin Brygger är också hon väl medveten om att hon inte befinner sig på havet. Men hon betraktar.

Vi tänker på deras barn.
Som inte heller har pengar till biljetten.

Inga vita sidor, inga uppslag med några få ord som ekar. Jag hade velat känna tystnaden. Dröja mig kvar ännu längre. Famla i tomrummet som uppstår. Jag läser dikterna i skuggan av hösten. I efterbelysningen av chockvågen. Sidorna som mörkrumslampor. Vi behöver mörkret för att kunna framkalla bilderna.

Jila Mossaed sticker ut med sin storhet. Hon lyckas zooma både in och ut. Jag blir åksjuk, den mörka sorgen är svindlande:

Små kroppar
svävar mellan jorden och himlen

Samlingen slår mig. Högt och lågt. Från alla håll och kanter. Det finns så många punkter varifrån man kan berätta.
Som en kamera. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup. Antologin är en kontaktkarta. Den samlar ett antal blixtbilder från vår samtid. Den som pågår i vår närhet, på våra gator och på ett ogreppbara avstånd beroende på vem som tittar. Och det är just det. Vissa dikter behöver förstoringsglas. Jag återkommer till ord som närbild, perspektiv, inzoomning, objektiv, blixtbild och skärpa i mitt försök att beskriva. Blir tvungen att läsa om ordet brännvidd.

Om strålar som utgått från en mycket avlägsen lysande punkt, till exempel en stjärna eller en punkt på solen, och därför kan anses som parallella, infaller mot en konvergerande lins, sammanbryts de efter sin passage genom linsen till en bestämd punkt på den axel som är parallell med dem. (Wikipedia)

Poesin är politisk. Poesin är ingen flash i mobilen. Poesin vågar ställa in skärpan. Så är det. Ett minnesmärke som hindrar oss från att glömma.

Antologin lämnar mig med frågorna: Vem får säga vi? Vems vi? Vilka är vi?

Luft från havet strömmar in mot land. En besk eftersmak. Undertrycket känns genom hela samlingen. Allt som måste ut. En mångfacetterad kakofoni som behövs. Jag vill inte säga mer. Eller jo. Jag saknar Alma Kirlic och Niklas Mesaros stämmor.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• ”d j u p a v e c k”
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Utåtriktade röster som når in
• Vi ska alla en gång dö

Konstnärlig ledare är poeten och kritikern Athena Farrokhzad. Medverkar gör Naima Chahboun, Hanna Hallgren, Ann Hallström, Jila Mossaed, Khashayar Naderehvandi, Caterina Pascual Söderbaum, Marie Silkeberg, David Vikgren, Ghayath Almadhoun och den amerikanska poeten Harryette Mullen.

Missa inte!

Similar Posts:

• Poesi på världspoesidagen
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Dikt för konturerna
• Statsministern faller i marken gång på gång