Jag har tidiga minnen av tomatsallader, vridna baguetter, pajer och puttrande köttgrytor. När jag sedan flyttade hemifrån skaffade jag både Under valnötsträdet och Kärlek, oliver och timjan. Precis som Annas mat är de fyllda med Annas frestande recept och dottern Fanny Bergenströms läckra bilder.

Det härliga med Annas Bergenströms böcker och mat är att de är så prestigelösa. Här finns inget snobberi, utan ett ganska distinkt matter of fact: mat ska vara god, enkel att laga, vacker att se på men samtidigt med den där lilla knorren som gör den så där oemotståndlig att man bara måste ta en bit till.

Annas mat är en grundkokbok och går i tur och ordning skafferiets (eller kylskåpets) alla hyllor: grönsakerna, potatisen, svampen, äggen, sopporna, fisken, köttet och så vidare. Självklart finns här också avsnitt för ostälskaren, dessertfreaket och (socker)bagaren. Visserligen saknar jag surdegsbröden (det lilla avsnittet hade kunnat bli större) och lite mer ”nytänk” kring julmaten, men annars är det mesta täckt. Från Abboren till Örtsåsen.

Anna Bergenströms kokbok är på många sätt en matodyssé. Här finns rätter från världens alla hörn, men fokus ligger på något slags svensk-fransk-medelhavsinspirerad kokkonst. Kanske är det just medelhavsmaten som är hennes signum. Det är hit hon har återvänt i flertalet av sina böcker och det är nog en av anledningarna till att Sverige började äta fetaost som aldrig förr.

Tack och lov finns inga pekpinnar. Här är inget förbjudet. Tvärtom, recepten är verklig matglädje. De inspirerar också till improvisation. En exprimentationslusta där det inte gör något om sufflén faller ihop (läs Annas förord så får ni veta att en misslyckad sufflé faktiskt är en crêpe de la crêpe…) Det är en tillåtande matfilosofi och det är väl precis vad vi behöver i dagens ankdamm av larviga dieter.

Enkla rätter varvas med lite mer komplicerade. Ingenting är för svårt, allt är möjligt. Och mätt lär man bli. Hm…. Jag blir snarare vrålhungrig när jag bläddrar i denna skatt. Vissa recept har jag vid det här laget lärt mig utantill, de är som gamla vänner som då och då besöker min kök. Andra väntar fortfarande på att bli tillredda, vilket är kul – för vem kan tacka nej till nya bekantskaper?

Många av recepten från de tidigare utgåvorna är alltså kvar. Och den som har mor och dotter Bergenströms andra böcker kommer troligtvis
att känna igen sig. Men här finns också nya rätter på menyn. Och det är förstås alltid lika trevligt. Dessutom är nyutgåvan vacker att se på. Layouten är särledes proffsig (så många kokböcker som faller på det!) och känns på något sätt typiskt Bergenströmsk. Kombinationen av allt detta ger maten profil. Anna sätter inte bara sin stämpel på sitt matgalleri, utan lyckas även skapa ett slags atomsfär till mat och matlagning. Denna inställning, påminner om Jamie Olivers och Leila Lindholms här snålas det inte på det goda. Nej, snarare är det en explosion i matsensualism. Jag kan inte låta bli att tänka på Julia Child och kanske är Anna Bergenström Sveriges svar på denna köksdrottning.

Så här i julklappstider är det väl inte fel att rekommendera denna matbibel som en ypperlig present till… ja, praktiskt taget vem som helst. Det är en oumbärlig del, en ingrediens till och med, av vardagen. Kort sagt, med Annas mat kan du inte misslyckas.

Similar Posts:

• ”Simple nordic” är det nya svarta
• När hemmet ses som restaurang
• Onödigt komplicerat – men gott!
• Mat och bak i adventstider
• För en stressfri december

Rätterna i boken ligger stabilt i genren där 95% av alla recept återfinns: Vardagsrätter med en kul knorr. Det finns en del fällor att trilla ner i när man gör vardagsrecept med knorr.

#1 Det kan bli för mycket knorrar och för lite fokus på grundrecepten, en dålig pannkakassmet blir inte bättre för att man puttar i muscuvadosocker.

#2 Inte sällan hoppas man på mervärde genom att tryffera texten med personliga anekdoter. Dessa har i princip aldrig med rätten att göra och är käcka på ett irriterande vis.

#3 Om man är sugen på en vegetarisk förrätt så tar man inte fram en tunn kokbok som rör sig över förrätter, huvudrätter och efterrätter inom både kött, fisk och grönsaker. Lite av varje funkar inte.

#4 Bevisligen lagar folk helst rätter det finns ett foto på, varför vissa böcker har en stor, läcker bild till varje recept. Alltså blir det för få rätter.

Årstidernas kokbok lyckas undvika alla dessa fällor. Det är en fantastisk receptsamling. I och med att kokboken innehåller så många recept, den är 400 sidor tjock och inte överlusad med foton, och eftersom flera recept åtföljs av ”kan användas på alla grönsaker”, så är den lätt att använda. Om man t.ex. har en halvtorr bit rotselleri liggandes i kylen så får man sex recept att välja på.

Kokboken är som en lightvariant på det som är så populärt på finkrogarna just nu: ett nordiskt kök men råvarorna i centrum. ”Simple Nordic” är det nya ”Simple Italian”.

Receptsamlingen innehåller både kött och fisk, men det är grönsakerna som spelar huvudrollen. Om detta är ett kök som tilltalar så fungerar den här som en grundkokbok, fullt jämförbar med klassiker som Bonniers kokbok och Coops Vår kokbok.

Min enda invänding – och det gäller nästan alla kokböcker utgivna i Sverige – är att recepten utgår från att man inte kan laga mat. Vi tar ett exempel. Vi kokar rotfrukter i en skvätt vatten tills det nästan gått torrt, sedan lägger vi i en klick smör för att glasera det hela och avslutar med hackad persilja. Denna boks metod är att ange alla mått exakt. Vi behöver 600g rotfrukter, 1 dl vatten och 10 gram smör.

Ett annat alternativet, som Jamie Oliver är bra på, är att strunta i exakta mått och berätta principen bakom det hela och säga vad vi skall göra om något går fel. Har olika rotfrukter olika koktid? Kan vi använda olivolja istället för smör? Skall smöret brynas eller bara smälta? Detta sätt lär oss laga mat istället för att följa en instruktionsmanual.

Men med detta undantaget är det en mycket bra kokbok. Jag kan ha fel, men det känns som om recepten är tillkomna för att någon har gillat att äta maten tillagad på precis det här sättet, inte för att man skall producera en kokbok med knorr. Och bättre betyg kan jag inte ge.

Similar Posts:

• Onödigt komplicerat – men gott!
• Användbar vardagskokbok
• Vackra vykort på sommarens enkla rätter
• Inga konstigheter, bara godsaker
• Den underbara matbibeln revisited

En liknande avmystifiering skedde på världens börser för 20-30 år sedan. Då var det livs levande mäklare som stod på börsgolvet och slet sitt hår för att förstå sig på den levande organism som kallades marknaden. Idag har Erik Penser slutat med daytrading, varför göra det när datorerna gör det så mycket bättre?

Både Fischer och Penser skulle gjort sig som stjärnkockar de senaste 10-20 åren. För hemmakocken funkar fortfarande Jamie Olivers eller Per Morbergs brummande om att lära känna sina råvaror och att ha på känn när något är färdigt. Men ska man bli en stjärnkock behöver man termometer, tidtagarur och grundläggande insikter i hur olika ämnen reagerar med varandra över tid och vid olika temperaturer. Vetenskap, fysik och kemi är inne, känsla för feeling är ute.

Ingen är bättre lämpad att skriva en bok om det här än matskribenten Lisa Förare Winbladh och fysikern Malin Sandström. Deras bok Matmolekyler är ett smärre underverk som på ett lätt och ledigt sätt visar vilken betydelse vetenskapsmäns och stjärnkockars laboratorieförsök har för hemmakockens puttrande tomatsås och marinerade grishals. Varför försvinner en dödande överdos av dijonsenap på bara någon halvminut medan en chiliattack förstör munhålan för lång tid? Varför förhöjs smakerna i en tomatsås om vi skvätter i en sexa vodka mot slutet av kokprocessen?

Ett grundaxiom inom vetenskaplig forskning är upprepbarhet. Och just detta är kanske det viktigaste inom vetenskaplig matlagning. Ett bröd är klart när vi vänder det upp och ner, knackar och hör ett ihåligt ljud. Men det är också klart när innankråmet har uppnått 98 grader. Rätt genomförda funkar bägge metoderna utmärkt, men medan den förra kräver känsla för feeling så är den senare metoden så lätt att upprepa att vi kan be vem som helst som är betrodd med att hantera varma saker att plocka ut bröden när alarmet piper.

Matmolekyler är en fantastisk bok, men jag ser två problem. Bokens formgivning är tråkig, nästan bara text med ett fåtal tecknade illustrationer. En form som hade varit försvarbar om innehållet hade varit mer stramt och hierarkiskt ordnat, där ämne efter ämne betades av. Nu är det istället en serie språkligt viga miniessäer som hålls samman av att de alla handlar om vad vetenskap kan göra för hemmakocken. Författarna menar att man kan läsa kapitlen i vilken ordning man vill.

Och här har vi bokens andra problem. Fjärde kapitlet i en matematikbok bygger på att man läst och förstått kapitel 1-3. Men så tänker man inte i Matmolekyler. Kanske har man inte kunnat frigöra sig från matjournalistiken, som ju är en ruskigt anekdotisk och cirkulär genre som utgår från att läsare och författare inte har en gemensam kunskapsbas, men här hade jag velat se ett mer linjärt upplägg.

Men med detta sagt, är du en nyfiken hemmakock som hoppas kunna laga bättre mat i morgon än du gör idag, då är detta en bok du skall ge dig själv i julklapp.

Similar Posts:

• Med känsla för detaljerna
• Onödigt komplicerat – men gott!
• ”Simple nordic” är det nya svarta
• Vecka 45 på dagensbok.com
• Den underbara matbibeln revisited

Den lilla utgåvan Otherwise pandemonium hör till engelska pocketförlaget Penguins lilla jubileumssamling och innehåller två små berättelser av Hornby, titelnovellen och ”Not a star”. Det är underfundiga små historier om vardagliga – eller kanske inte så vardagliga – problem med video som gemensamt tema. I ”Otherwise pandemonium” råkar en tonårspojke komma över en videoapparat som gör att han kan snabbspola i TV-sändningarna och hamnar rakt i en katastrofal framtid. I ”Not a star” snubblar en mor över en porrfilm med den egna sonen i huvudrollen.

De är inga revolutionerande berättelser, men riktigt charmiga. Hornby har verklig känsla för vanliga människor och vardagliga detaljer samtidigt som han besitter förmågan att skruva till, skapa spännande situationer som både roar och sätter fingret på.

Båda historierna är skrivna i första person och de bägge ganska olika jagberättarna säger en del om Horbys mognad och skicklighet som författare. Karaktärerna fångas fint i språk och berättarteknik. Särskilt tonårspojkens obeslutsamma upplägg, självreflexion och intertextuella referenser utmärker sig, på en gång litterärt manifest och karaktärisering:

So. You probably think you need to know who I am, and what kind of car my brother drives, and all that Holden Caulfield kind of crap, but you really don’t, and not just because I haven’t got a brother, or even a cute little sister. It’s not one of those stories. Insight into my personality and that stuff aren’t going to help you or me one bit, because this shit is real. I don’t want you to get to the end of this and start thinking about whether I’d have acted different if my parents had stayed together, or whether I’m a typical product of our times, or what I tell you about being fifteen, or any of those other questions we have to discuss when we read a story in school. It’s not the point.

Och det är roligt att läsa på originalspråk. Det låter kanske självklart, men för mig har det varit det en pinsamt kort tid. Trots att jag läser vilken facklitteratur som helst på engelska har det alltid varit sämre med skönlitteraturen. Jag tror faktiskt att den första engelska roman jag läste frivilligt var Bridget Jones dagbok.

Det skulle jag vilja skylla på skolan. Ni vet nog vad jag menar, hemska små historier konstruerade utifrån gloslistor, som var obligatoriska bänkböcker i grundskolan och säkert på många håll är det än. Har man inte sina läsintressen klara för sig riskerar man att få dem demolerade för alltid.

Nej, var jag lärare eller någon som bestämde över skolornas ganska obefintliga budget skulle jag se till att köpa in en bunt av Penguins jubileumspocketar. De är underbart aptitliga små snyggingar innehållande smakprov av både vardagssäljande och klassiska författare. Visserligen en bisarr blandning av allt från Steinbeck och Borges till Michael Moore och Jamie Oliver, men i gengäld något för alla. Och Otherwise pandemonium hör till de charmigaste jag läst hittills.

Similar Posts:

• Kvantitet istället för kvalitet
• Platt Hornby
• Ack, ackÂ…
• Jubileumspocketens år
• Wham bam thank you Slam

Penguin ger därför ut en serie av 70 små pocketböcker av gamla och nya författare ur årens utgivning. Den brokiga samlingen innehåller både tidigare publicerade och opublicerade texter, noveller, romanutdrag och facktexter av författare som Homeros, Flaubert, Kafka, Virginia Woolf, Vladimir Nabokov, Gabriel Garcia Márquez, Sue Townsend, Nick Hornby, Dave Eggers och Zadie Smith. För att inte tala om Freud, Noam Chomsky och Jamie Oliver.

I Sverige firar dessutom Brombergs förlag – uppmärksammat inte minst för sin förmåga att nosa rätt på Nobelpristagare – sitt 30-årsjubileum med en serie pocketböcker ur tidigare utgivning. I vår kommer Octavio Paz Ensamhetens labyrint, Isaac Bashevis Singers Ung man söker kärleken och J M Coetzees Mr Foe och till hösten Singers Vilse i Amerika och Trollkarlen från Lublin och Peter Nolls Den utmätta tiden.

Similar Posts:

• Uppväxt i ironins tecken
• Den ständiga otillfredsställelsen
• Vardagsvanvett och vildingvanvett
• Kvantitet istället för kvalitet
• ”Förtegenhet är stöld”

Mina förväntningar är höga. Jag tror att jag ska få lära mig microvågsmysteriet. Hur maten bäst värms upp. I en sådan modern ugn som jag knappt förstår. Känner mig gammal. Njuter av tanken på ungdomens matlagning. Då när man precis fått en egen nyckel till hemmet och ska fixa eget mellis efter skolan. Ansvar.

Men. Ja. Nä. Tyvärr. Jag blir besviken. Inte på maten. Den verkar fantastiskt god. Helt underbart god. Spännande. Det finns mynta, kikärtor, solrosfrön, färsk basilika, koriander, parmesan, tapenade, mozzarella och mycket mer. Allt man kan förvänta sig av en modern kokbok. Jag hade förväntat mig det hos Jamie Oliver, hos Tina Nordström, ja, hos de flesta tv-kockar. Dock inte här.

Unga kockar. I mina öron är det synonymt med enkelt och gott. Enkelt att laga och för otränade smaklökar. Visst äter många barn exotiska rätter. Fast varför mer komplicerat än det är? Varför inte börja med fiskpinnar och potatismos? Vad sägs om att värma upp gårdagens rester i micron?

Det är lite för avancerat i den här boken. I alla fall om det är tänkt att man ska tillaga och äta själv. Revbensspjäll i ugnen är inget som jag skulle låta mina kollobarn försöka sig på. Steka upp färdiga köttbullar däremot, blanda pulvermos och skiva gurka. Enkelt. Gott. Därefter kan man utveckla, gå till steg nummer två. Men denna bok ska man nog inte använda förrän vid steg fem.

Bra kokbok. Dock inte för unga kockar. Tror jag.

Similar Posts:

• Grynet-glättig mat från Sune
• ”Simple nordic” är det nya svarta
• Lagom mat med Tina
• Inget för nybörjare
• När hemmet ses som restaurang

Nå, är Den nakne kocken bara en grabb som är glad i matlagning, älskar frugan och gillar att knäcka bira med grabbarna efter att ha repat med bandet, eller är det hela ett slipat koncept spunget ur BBC:s smarta producenthärnor? Kan londonborna få en verklig glimt av denne skooteråkande helylle-mate? Syns han i grannkvarteret med en kartong primörer fastspänd på pakethållaren, eller är det bara vid inspelningar som han vågar sig ut? Fan vet. Ett är i alla fall säkert: det säljer.

Den nakne kockens återkomst följer gängse kokbokstrender, dvs mycket bilder med minimala skärpedjup och medveten design. Texten tycks vara skriven av Jamie själv. Tilltalet är direkt och beskriver hur han personligen förfar med inköp, örtplantering och storbak.

Recepten bär ofta namn som ”Fantastisk knaperstekt kykling” eller ”Peters lammcurry”, vilket vittnar om att det här med mat inte är så svårt. Man provar sig fram, lånar recept och inhämtar tips var man kan. Man höftar litet med salt och peppar, man jobbar med händerna, man är sig själv helt enkelt.

Och maten blir fantastisk.

Similar Posts:

• Onödigt komplicerat – men gott!
• ”Simple nordic” är det nya svarta
• Bobby Fischer och Erik Penser i köket, inte Jamie och Per
• Lagom mat med Tina
• Den underbara matbibeln revisited