Vad det rör sig om är sammanlagt tjugosex kortare berättelser som befinner sig någonstans i gränslandet mellan magisk realism och science fiction. De äldre historierna kan sägas ligga närmre det förra genrebegreppet medan texterna som utgör Det sällsamma djuret från norr snarare utspelas i science fiction-miljö. Men oavsett alla försök till genrebestämningar så vilar i alla fall Jorge Luis Borges ande över Fantastiska berättelser.

Det är något som är omöjligt att komma från. Allt som kännetecknar den gamle argentinske mästaren, på gott och ont, finns här: fiktiva böcker och platser, paradoxer och labyrinter, den nästan fullständiga frånvaron av kvinnor och idéernas höga luftighet. Det är mat för hjärnan och själen och det är sense of wonder snarare än intensiva känslor och dramatik.

Som science fiction betraktad är Det sällsamma djuret från norr inte särskilt märkvärdig. Även om berättelserna sägs vara nedtecknade fyrtiotusen år in i framtiden är det av någon anledning ständigt 1900-talet som är måttstocken som allt det som utspelar sig mäts gentemot. De gamle som levde under denna tid hade nämligen många märkliga seder och hade fått det mesta om bakfoten – därför är det desto underligare att berättarna ständigt återkommer till denna tid som referens.

Det gör att det inte är någon idé att som läsare försöka hålla fast vid fiktionen. Texten får en karaktär av pastisch eller möjligen allegori. Det här är som science fiction, vi lånar rekvisitan och karaktärerna (åtta officerare på mässen i ett rymdskepp som berättar historier på Decamerone-vis för varandra) men det känns åtminstone delvis som något annat.

Det finns något artificiellt över de här historierna, vilket kanske är en ironisk sak att säga eftersom all skönlitteratur är konstgjord, men det är som om labbteknikerna ständigt är fullt synliga. Historierna framstår mer som tankeexperiment än som berättelser. Det ställs fram gåtor och mystiska skeenden för beskådande; det är män som går in i speglar, varelser som befinner sig på mångtusenåriga resor i kristaller, män som dubbleras till tvillingar, meditationer över de illusioner de gamle hyst om tid och rum och så vidare. Spegeltemat är förstås tacksamt i det här sammanhanget och inte sällan påminns jag om en annan svensk Borges-påverkad svensk författare, Peter Nilson.

Förberedelser till flykt är mer experimentell till sin natur. Kanske avspeglar det något av skillnaden mellan ett modernistiskt 60-tal och ett postmodernistiskt 80-tal. Här finns till exempel det sista kapitlet i en roman av enklare snitt – men romanen i sig existerar förstås inte i annat skick än detta sista kapitel. Ett typiskt 60-talspåhitt som påminner om J.G. Ballards novell The Index – en innehållsförteckning till en fiktiv bok.

Gustafsson skriver i sitt efterord att hans tanke var att skapa ett tomrum, ”nämligen den tänkta roman som måste antas föregå detta gråtmilda kapitel, och sedan låta detta tomrum fyllas med läsarens egna bilder.”

Detta tomrum återkommer i vad som är både min och, vad det verkar som, Gustafssons favorit i samlingen: Besökaren. En människa möter en nyfiken ängel. Men innerst inne i människan finner ängeln en tomhet som skrämmer honom och han flyr. Som Gustafsson skriver:

Människan är för stark för honom.

Ty ett sådant tomrum måste rymma oändliga krafter. Styrkan i en negation beror alltid av vad den negerar. I närheten av ett mycket djupt tomrum blir en mycket stor närvaro tänkbar.”

Det är nästan så att jag får för mig att tomheten som beskrivs i dessa berättelser negeras av den kraftfulle författarikonen Gustafssons närvaro. För jag kan inte låta bli att höra hans lite knarriga författarröst i bakgrunden när jag läser Fantastiska berättelser. Och även om jag inte är helt förtjust i texterna så finns det ändå en säkerhet och tyngd i framställningen som åtminstone bitvis glimrar till och ändå får dem att klart höja sig över good enough-nivån.

Similar Posts:

• Fantastiska noveller
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Jakobsons fiktioner
• Vem tillhör framtiden?
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Bortom portalen är denna antologi. Så hur bra är dom och hur stor är bredden då? Jo, vissa författare är faktiskt riktigt bra och antologin spänner över många olika genrer inom fantastiken. Oavsett genre tycks tonvikten dock ligga på skräck/obehag, mer dystopiskt än utopiskt. Kanske är det en spegling av omvärlden och vår tid? Framtidshoppet lyser mestadels med sin frånvaro i alla fall.

Så vad är det för historier som ryms inom pärmarna?

Bortom portalen startar med en av vinnartexterna i novelltävlingen EMMA 2.0 av Anita Mederyd, en historia om skuldkänslor, reservdelsmänniskor, nanoteknologi, artificiell intelligens, relationer, missförstånd och dans bland annat. En välskriven och ganska spännande novell som utspelar sig i den nära framtiden, men de sista raderna gjorde mig lite olycklig.

Marina av KG Johansson (en författare jag tipsat om tidigare) är en dystopisk klimat- och översvämningshistoria. Den osar av J.G Ballard, inte i språket kanske, men från vattentemat till känslan av alienation och ensamhet finns han där i bakgrunden. En fin och sorglig novell där drömmarna om något/någon kanske är viktigare än verkligheten.

Tidsögat av Hans Olsson är en skräckhistoria som skulle ha mått bra av en redaktör. Jag kom aldrig över ett logiskt slukhål i historien. Sen stör jag mig på beskrivningen av ett hantverk där det känns som om författaren egentligen inte är särskilt insatt i ämnet. Helt ok, men ingen favorit.

De vita av Boel Bermann är en slags zombiehistoria, men det är inte hjärnor eller kött de smittade är ute efter. Jag gillade den här historien som jag upplevde som full av omtanke om både zombies och människor.

En annan av vinnarnovellerna i tävlingen var Sjung, kära syster av Marcus Olausson. Ännu en dystopisk efter-katastrofen-zombiehistoria, men med flera oväntade vändningar. Temat är musik och jag gillar det jag läser, upplösningen är faktiskt helt oväntad. En klar favorit.

En hemlighet i öknen dold av Lupina Ojala är en renodlad steampunknovell, med inslag av arkeologi, egyptisk mytologi, en småkorkad misogyn detektiv, luftskepp och allt annat man kan förvänta sig. Ganska kul men inget nytt, känns lite formgjuten, kanske det följer med genren men för mig blir det lite för stelt. Lupina Ojala skriver bra och jag ser fram emot en text där hon vågar bryta upp de snäva steampunkramarna lite grann.

Irrbloss av Linda Hallgren är en slags spökhistoria (?) som jag tyckte mycket om, snyggt skriven och väldigt mystisk. Faktiskt så mystisk att jag inte riktigt förstod vad den handlade om.

Oppenheimer Blues av Love Kölle handlar om en avhoppad rockstjärna, desperata skivbolag och piratkopierade musiker. Också en historia med oväntade vändningar, klart läsvärd.

Väskan av Ida Tellestedt känns trots antologins bredd något malplacerad. Absolut en bra text men hämnd- och mobbingtemat passar inte riktigt in med de andra historierna. Inte dålig, men inte riktigt något för mig. Om den ska buffas in i någon genre är det kanske skräck, men den påminner mest om inledningen på valfri modern svensk psykopatdeckare. Titelns väska är dock en rolig detalj.

Den tredje av novelltävlingens vinnare är Alexandra Alexanderssons De tomma. Lite zombiekänsla här med, men också med flera oväntade vändningar. Lite familjekärlek, en del skräck inför det okända och en smula gudar och religion. En av antologins höjdare i mina ögon.

Boken avslutas med Jormungand av Oskar Källner, en novell som märkligt nog inte tycks vara en av vinnarna i novelltävlingen. Jag tycker att den är avsevärt bättre än antologins andra texter, både språkligt och berättartekniskt. Att den dessutom bjuder på lite Chtulhu-mytologi är en extra bonus. Både rolig och ryslig, den hade platsat i ett internationellt sammanhang, vilket tyvärr inte alla de andra texterna riktigt gör.

Så avslutningsvis, den svenska fantastiken lever och frodas vilket man ska glädja sig åt. Som vanligt med moderna svenska antologier av den här typen så känns det som om många av författarna skulle behöva en bra redaktör för att strama upp det hela lite. Den samlade skrivarglädjen och fantasin slätar över mycket av form- och stilmissarna och jag kan varmt rekommendera en genomläsning. Bokens omslag har en olycklig touch av new age-litteratur, såg jag den i bokhandeln skulle jag tro att den handlade om livet efter döden, meditation eller dylikt, det är en bagatell i sammanhanget, men en mer stilsäker utformning skulle kanske locka fler läsare.

Similar Posts:

• Både bu och bä
• Framtidskänslor
• Mörkermaskin
• Bevingad vinnare
• Varken fantastiskt eller fantastiskt

solen nedräkning har börjat – 4.000.000.000 år

Ett starkt barndomsminne var lärdomen att solen inte brinner för evigt. Solen dog den dagen. För mig, i fantasin – men det var ett jävla hårt slag i magen. Jag såg framför mig ett obegripligt ljus, hela jorden upplyst, och en vind – en våg av eld som mot gryningen, med ett skarpt brinnande elektrodsvetsljus väckte oss människor till undergången – och vi brann upp. Kroppar förkolnades, stoftet rasade mot den svarta brända marken och virvlade vidare bort i en solvindsvirvel, drogs ut och blandades samman. Solen dog för mig i den kunskapen. Solen är redan död för mig.

mörkgrön djungel / vinden rycker i bilen / – 3.999.999.999

Johannes Heldéns diktsamling är döpt till Ljus. Och ljus är världen. Våra ögon ljusanpassade till världsligt ljus. Källan solen, förvanskad av vår atmosfär och når våra ögon, berättar färgerna och allt vi kan registrera med synen, färgnyanser – ljus. Regnbågen. Vi kan inte mer än anta att detta är en förutsättning för människan och det mänskliga. Ljuset sätter våra perspektiv, vi drömmer ljus, vi lever ljus och metaforer, tankar och idéer – ljus. Det går upp ett ljus. ”Det ljusnar.” Det gudomliga ljuset, idealvärlden och vetenskapens upplyst; allt från lilla stjärnan Solen. Solens död. Mörkret, ondskan, krig.

För Johannes Heldén har det gått upp ett ljus. Från ett perspektiv till ett annat. Från sciencefiction-världen och sciencefact – till ett mikrokosmos och Moder Natur. ”vita hus med gröna knutar”. Stanna upp, och naturen tar över skådespelet. Både personligt och som civilisation. Från fiktion till verklighet. Vi kräver rörelse. Ljuset sätter gränser även där. I hastighet. En hastighet bara fiktionen kan låta oss färdas i. Hastigheten är en förutsättning för allt levande. Atmosfären, molnen – ljuset blir världsligt och här finns vi – ljusvarelser.

Heldén bryter med fiktionens dystopiska perspektiv, och stannar upp: Fan, vi lever ju i en dystopi, vi går under – inte naturen, mänskan. Vår påverkan på miljön är självdestruktiv. Vi skriker: Döda inte vår mamma! Vår Moder Natur. Men egentligen, med tiden – den tid som inte ryms i en livstid – knappt i en mänsklighet – så dödar vår mamma oss. Får ut sin hämnd. Moder Natur har tålamod, är inte så jävla snabb. Våra försök är som Heldén uttrycker det ”mjukt bläck” i det stora hela. Hon låter oss vänligt begå självmord, tömma giftbägaren, en bägare och ett gift vi själv skapat – av henne. Idag, här och nu, befinner vi oss inte särskilt långt ifrån att svälja giftet. Sista klunken. Tydligen.

kalhygget / den sandiga stigen där fyrhjulingar åker / mjukt bläck
den ständiga hastigheten / stjärnornas
jag känner igen handstilen som
sträcker sig över (himlavalvet) / så naiv
uppgivenhet
inför ekvationerna / allt kolbaserat
stenbrottet köpcentrat skrotupplaget

Stanna upp och titta. Ha lite mänskligt tålamod. Se hur vi av tvång är i ständig framåtrörelse, en ständig kamp mot varandra och naturen. Se på tidigare civilisationer – inse att vi faktiskt lever i en dystopi, i ett slutskede – tidsligt utsträckt till vad nu utsträckt tillåter. Men här och nu, från fiktion till verklighet. Heldén understryker stundtals vackert, stundtals för mig obegripligt – hänvisningar till science fiction – lite tålmodigt mot det perspektiv som ljuset låter oss framkalla – naturen: att vi lever ju precis i vad fiktionen kallat annorlunda. Våra fantasifoster från berättelserna gestaltas här och nu. Verkligen. I verkligheten.

och det är dawn chorus day / i oktober / jag spelar långsamma drones
som i susan coopers the dark is rising sequence
och fåglarna / flyttar sig sakta närmare / nyfikna

Johannes Heldén har valt ett stort format, boken är en foliant. Vilket centrerar texten. Rytmen är bestämd genom blankslag och radbrytningar. Inga versaler och texten markeras av det stora vita omkring. Som han använder väl, han har ett syfte rent visuellt och ett solklart budskap. Stanna upp och låt naturen framkallas framför och bakom och på och i dig. I slowmotion. Vårt liv vår död, men i det stora hela – en process av tålmodig förintelse.

Detta gör han bra. Heldén leker språk. Bryter ständigt, humoristiska kast, fakta och fiktion och vackra naturbeskrivningar. Ständigt detta brott. Ständigt detta krig. Men dikten blir lite som en haikusamling utan versmått. Fritt flödande, men bunden vid samma jävla grej. Ljus säger inte mycket mer än just detta påpekande. Som för mig varit uppenbart sedan jag som barn såg hur maskrosen trängt sig igenom asfalten. Där kom det perspektivet. Att naturen anpassar sig förutsättningslöst, och vi människor, vår tid, vår civilisation – vinner inte denna avancerade och intensiva anpassningslek. Vi är underlägsna denna lek. Naturen ger oss inte ens ett försprång. Om man då av hybris bortser från att vi människovarelser är natur, naturliga som fan.

Originalitet och språklig mästerlig, plus verklighetens dystopi, minus formatet och diktens längd – det kan summeras till en intressant men alldeles på tok för lång dikt. Jag känner mig bortkommen. Är detta något nytt för Heldén? Har inte alltid sciencefiction-litteraturen varit en beskrivning av samhället, världen och oss idag, just nu? Fast i framtid eller annan dimension. Som civilisationskritik? Det har jag alltid utgått från. Jag är för oinvigd i denna lagom lockande undergångsfrenesi. Det är väl därför jag inte får ihop vad dikten är ute efter, och jag förstår inte varför Johannes Heldén måste återupprepa samma självklara sak. Så jävla länge? Vi fattar, vi har väl alltid fattat? Eller?

syrsorna hoppar framför gräsklipparen

Vackert. Okej. Bra.

Men jag avslutar till trots med James G. Ballard, som uttryckte det såhär:

Civilised life, you know, is based on a huge number of illusions in which we all collaborate willingly. The trouble is we forget after a while that they are illusions and we are deeply shocked when reality is torn down around us.

Similar Posts:

• Science fiction
• ”Jag tänker ett ljus”
• Samtal om växter och moln
• Ny vecka på dagensbok.com
• En ord Szavak maskin Gép

Huvudspår: Ballard ansåg att fiktionen spelat ut sin roll, det enda som återstod var att återuppfinna verkligheten. I "Skändlighetsföreställningen" är Castro inte med; den är några år för ung för det – i slutet av 60-talet när den skrevs var Cubakris och revolution redan gårdagens nyheter, överskuggade av Vietnamkrig och döda presidenter. Kennedy, däremot, ekar genom hela boken; det där ögonblicket, back and to the left, back and to the left, back and to the left, där Kennedys hjärna stänkte ut över Dealey Plaza och hela världen lutade sig närmare TV-apparaterna och andades lite mer upphetsat. Bilen, Jackie, geväret, kulan, bilden… Man kan stirra sig blind på enskilda rutor i Zapruders film av Kennedymordet och missa sammanhanget; man kan se den suddiga filmen i normal hastighet och missa detaljerna. Vem är du att säga vilken av de två som är den rätta observationen? Det viktiga i mordet på en president är inte människan som dör, det är själva idén, själva konceptet, själva ögonblicket fångat i ett kikarsikte eller en kameralins.

I eran efter Warhol har en enkel gest, som att lägga sina ben i kors, mer innebörd än alla sidorna i Krig och fred. I det tjugonde århundradets termer kan korsfästelsen, till exempel, spelas upp som en konceptuell bilolycka.

Grundhandlingen i "Skändlighetsföreställningen" har något att göra med en psykiatriker som blir galen och försöker starta tredje världskriget, men skit i det; det är egentligen inte något du behöver veta, speciellt inte om du tänker lyda Ballards uppmaning och läsa boken i slumpbläddrade brottstycken, ett kapitel här, ett där. Varje litet enstyckeskapitel tacklar handlingen från en ny vinkel, hela tiden samma karaktärer med nästan samma namn och nästan samma handling, men med olika resultat, olika ansikten, olika inbördes roller i ett surrealistiskt sammelsurium. Om man toge Don DeLillos "Under jord" och körde den genom Words textsummeringsverktyg fem gånger skulle man kanske få fram en av de små miniromanerna som tillsammans utgör den här boken. Och det vore inte nödvändigtvis en förbättring, bara en annan vinkel. I den här utgåvan får vi också med kommentarer skrivna av Ballard många år senare, som ibland ger en ahaupplevelse, medan han i andra fall måste medge att han faktiskt inte minns vad han ville säga med ett visst stycke. Det förstår jag.

Precis som kollegor som Burroughs (som skrivit förordet här) och Cronenberg hänger Ballard hela tiden upp sig på den mänskliga kroppen, funktionaliteten, sättet den ekar i allt vi gör, allt vi bygger, inklusive (bilden av) oss själva. Och i längden blir det också, i hjälpligt överförd mening, mindre erotik och mer pornografi; ett småtjatigt upprepande upprepande upprepande av kroppsdelar, explosioner, namn, vapen där till slut hela samhället blir en enda stötande… ni fattar. Ärligt talat, vad är skillnaden mellan FOX News och det där som visas på filmkanalerna efter midnatt?

Man har föreslagit att krigets innehåll av våld och latent sexualitet bör ökas, och en eventuell fred kan göra det nödvändigt att tillverka simulerade nyhetsinslag.

Och nog ligger det något i det; jag har sett bilder på smarta bomber falla ner i skorstenar, om och om igen i slow motion; kom inte och säg att det inte är meningen att vi ska tycka det är upphetsande. Om de två World Trade Centers och nakna krigsfångar i mobilkameror säger jag ingenting. Ballards stackars antihjälte tänker sig att han slår upp gigantiska bilder av Jackie Kennedy, Marilyn, Jayne Mansfield, bygger ett helt landskap av kända döda kroppar; sätt in Paris Hilton, den ultimata kändisikonen med ingenting innanför, och vi lever i den där utställningen. Alla vill vi ju se knugen skuk. Årets stora Oscarvinnare är en film om en personifiering av det känslolösa våldet, med en tryckluftspistol som skjuter en kolv rakt igenom både dörrar och skallar. I "Double Trouble" hävdade Greil Marcus för några år sedan att Elvis och Bill Clinton är samma arketyp; den fattige sydstatssonen som är vän med alla raser, jobbar sig upp, ler in i kameran och skakar sin moneymaker. Elvis dog på dass (kroppsfunktioner igen), Clinton leder just nu smutskastningskampanjer i presidentvalet. Folk tittar på Barack Obama och ser den nye Kennedy; andra ser på fullt allvar Antikrist som lovar en falsk fred när han hotar att ta ifrån dem deras krig. Var är näste Oswald? Och…

…jo, jag går bort mig här. Det är lätt hänt när man läser "Skändlighetsutställningen", en bok som liksom drar Freud till sin spets; till slut blir en penis bara en fallossymbol och man ser cigarrer överallt. (Utom kanske i Havanna.) Den har inte tappat aktualitet, men allt blir så hårt konceptualiserat att symboliken tar över och människan försvinner. Läs den i lagoma bitar och den kommer att vrida om huvudet på dig; dessutom finns det ett visst perverst nöje i att läsa kortromaner som heter saker som "Varför jag vill knulla Ronald Reagan" eller "Kärlek och napalm: amerikansk export". Men någonstans får man nog också resa upp huvudet, tänka efter och hänga upp sina egna betydelser på den.

Förslag till soundtrack: Flaming Lips "Thirty-Five Thousand Feet of Despair", låten om piloten som blir galen och hänger sig mitt under flygningen utan att passagerarna märker något, inspelad på fyra separata CDs att spelas upp samtidigt ur synk. Kopplingen mellan de olika bitarna får man sköta själv.

Similar Posts:

• Verklig dystopi, i slowmotion
• I Borges fotspår
• Mörk framtid igen
• Länge leve kungen
• Så uppfostras en president