Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober för snart ett år sedan. Eller nej, ”allt” började inte där. Vem som helst med lite historiekunskaper och en gnutta sanningslidelse vet att konflikten har djupare rötter. Den som är intresserad av dessa rötter och historien om det moderna Israels tillblivelse läser lämpligen Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Ursprungligen utkom den 1996. Men idag ger Albert Bonniers ut boken i ny, reviderad upplaga.

Den som inte känner till författaren ska veta att han är en samvetsgrann journalist och författare som inte lämnar något åt slumpen. I synnerhet inte detta ämne. Han är barn till Förintelsens offer och som yngling gjorde han ett helhjärtat försök att bli en sionistisk pionjär.

Jag minns ännu de tidiga, daggiga morgnar när sömnen sakta värkte loss ur våra kroppar och jordens dofter steg i näsborrarna och traktorflaken knirkande gungade oss ut mot fält och planteringar i den ännu mörka gryningen och det ideella självplågandets sensualitet sakta värmde kinder och händer.

Att detta är en djupt personlig bok byggd på levda erfarenheter hindrar inte att den även är en noggrann undersökning av sionismens idéhistoria. Göran lärde sig hebreiska och glömde nästan på kuppen sin svenska. Dock skulle han komma att återvända till Sverige. Där började han engagera sig för de bredare frågor som 1960-talets studentgeneration brann för. Med Sexdagarskriget skedde hos honom ett radikalt uppvaknande.

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets livskraft.

Efter sexdagarskriget var det inte längre möjligt, argumenterar Göran Rosenberg. De kolonisatoriska anspråken låg i alltför öppen dager. För dem som ville se, vill säga. Själv kunde han inte annat än se. Han lyckades inte längre blunda för de övervuxna stengrunderna, de raserade gravmonumenten och resterna av husväggar som de fördrivna palestinierna hade lämnat efter sig. Han upptäckte att han hade levt i en lögn.

De vitt spridda uppgifterna om att araberna självmant flydde och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum.

Göran Rosenberg kunde inte blunda för alla lögner så det blev hans öde att, som han uttrycker det, stiga upp ”på den palestinsk-israeliska barrikaden” efter 1967. Han klev rätt in i ett polariserat politisk klimat där det varken fanns plats för intellektuella analyser eller rationellt sanningssökande. Bland israeler som sympatiserade med den palestinska saken tvingades man navigera mellan hemliga agenter, utsända av gud-vet-vem, som försökte provocera fram våldsaktioner. Så det var uppenbart en återvändsgränd som påminner mycket om vår egen tids polariserat galna uppskruvning. Från ytterlighet till ytterlighet har han vandrat, ständigt nyktert observerande. Ständigt förmögen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: israelerna förtjänar ett land – palestinierna likaså.

Essän beskriver ett smärtsamt medvetandeblivande där det förlovade landet blir det förlorade. En modig och transparent uppgörelse som varmt rekommenderas den som vill se konflikten i hela dess komplexitet.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.

Similar Posts:

• Agentvärlden år 2019
• En liten pärla bland udda reseskildringar
• Lågmält om krigets vansinne
• När staten stulit marken
• Självmordsbombarens logik

Jag tänker på oväsentligheter, till exempel hur fåglar bör räknas. Det är vanskligt att göra när de befinner sig i luften, går lättare att göra när de är stilla. De kan röra på fötterna eller flaxa med vingarna, men om de hoppar från gren till gren eller byter plats med varandra är det svårt att uppfatta hur många de är.

Fiskarnas Kristus är en liten och besynnerlig bok. Bokens berättarjag tas omhand av sin faster, Magda, efter att båda hans föräldrar har gått bort. I Fiskarnas Kristus berättar han om sin faster och hennes bekanta. Faster Magda föddes i Wien och trots decennier i Tel Aviv pratar hon fortfarande bara tyska. Berättelsen är dock ingen linjär berättelse utan består av korta, numrerade avsnitt som tillsammans bildar en brokig väv av berättelser om faster Magdas och personerna i deras närhets liv.

De korta minnesfragmenten innehåller små ledtrådar från olika tider som på ett besynnerligt sätt lyckas skapa en helhet. Barndomsminnen, språkliga vitsigheter, anekdoter om faster Magda och hennes tyska vänner blandas hej vilt. Det är svårt att veta vilken tid vi befinner oss i, men det spelar inte särskilt stor roll. De små betraktelserna är välskrivna och fungerar nästan som helt egna, fristående texter.

Jag minns att herr Moskovitz sa Ikh spasier sikh. Hans förlossning var ett mirakel. Andra hade ägt rum sedan dess. Hermina skrattade. Men herr doktor Staub (begagnande av en passiv istället för aktiv sats irriterade honom möjligen) spände käkarna.

Jag tas på promenad (jiddisch)

Trots den fragmentariska berättarstilen där ingenting tycks hänga ihop känns det plötsligt som om jag ändå lyckas lära känna faster Magda och hennes vänner. De känns lite sådär småbekanta som gamla grannar som bor i samma trappuppgång, man säger hej och vet lite blandade fakta om deras liv från anekdoter i tvättstugan. Det är apfelstrudel, seanser och stulna portmonnäer, och det är stundtals fantastiskt trevlig läsning.

Detta är den första boken av Yoel Hoffmann som översatts till svenska, och jag hoppas att det blir många fler. Efter denna finurliga lilla bok är jag definitivt sugen på att utforska mer från hans författarkarriär. Tyvärr är Fiskarnas Kristus inte översatt direkt från hebreiska utan det är den engelska översättningen som i sin tur översatts till svenska, hur mycket som försvann i översättningen är som vanligt helt omöjligt att avgöra.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Det förlovade landet – exploaterat
• Förintelsen per definition
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Redan av inledningskapitlet förstår jag att de kommande kapitlen blir oförutsägbara. Romanen börjar med att Eva befinner sig på en fest i New York. Hon presenterar sig för en annan kvinna som i likhet med henne talar polska. Som alltid blir hon brydd för hon vill inte veckla in sig i en ”mångordig historia om att mor föddes i Warszawa, jag i Vitryssland med okänd far, barndomen tillbringades i Ryssland, till Polen kom jag först 1954, sedan flyttade jag tillbaka till Ryssland för att studera, därifrån till DDR och slutligen till Amerika …”

Sedan ramlar de andra in i berättelsen. En mängd olika personer och de kan alla länkas till romanens huvudperson, Daniel Stein. Strukturen i romanen är en sammanställning av brev, dagboksanteckningar och nedskrivna bandinspelningar för att gestalta Stein som under andra världskriget räddade flera judar från döden. I och med att hans pass har stämpeln ”Obestämd nationalitet” värvar Gestapo honom till en tjänst som tolk. Nazisterna missar det faktum att Stein är jude. Sedan blir han tolk för sovjetisk säkerhetspolis innan han lyckas fly för att slutligen gömma sig fem år i ett nunnekloster. Som tack för skyddet hos nunnorna konverterar Stein till katolicismen. År 1959 emigrerar han till Israel och möter krångel med immigrationsmyndigheterna, och inför en rättslig process skriver han till sin bror:

När jag kommer till Polen eller Tyskland är jag jude för alla, utom för staten Israel. I passet står det: ”Obestämd nationalitet.” Kort sagt kan man säga att jag vann ett slags seger i kampen mot Gestapo och NKVD men led totalt nederlag mot de israeliska tjänstemännen.

Författaren har inspirerats av en person som verkligen funnits i historien, nämligen Oswald Rufeisen (1922–1998). Romanens Daniel Stein har många likheter med honom men romanen är ingen biografi. Här tas friheter med konstnärens energi och fiktiva personer och texter är lika viktiga som verklighetens detaljer.

Den större delen av romanen utspelar sig i Israel där läsaren genom de andras ögon får följa hur broder Daniel överbryggar konflikter, håller jordnära gudstjänster och arbetar med utsatta människor. Broder Daniel gör sig liksom till tolk ännu en gång. Han vill förmedla det han uppfattar som kärnan i den kristna läran. Man förstår av de andras ord att han understryker vars och ens rätt till en personlig tro, och det där med tre-enigheten kan väl kvitta? De styrande i de etablerade kyrkliga kretsarna ser med irritation på hans verksamhet. Men trots detta får broder Daniel möjlighet att träffa självaste påven som mellan tuggorna på måltidens krakówkorvar säger:

Du vet, Daniel, det här stora skeppet är svårt att vända. Det finns invanda tankemönster – både om judarna och mycket annat … Man måste ändra kurs utan att skeppet kantrar.

Personteckningarna överraskar mig flera gånger. I dagboksanteckningar gestaltas den oerfarna assistenten Hilda Engen och jag trodde nog hon skulle åka tillbaka hem till Tyskland bara efter en månad – men där misstog jag mig. Vid sidan av broder Daniel och Hilda finns andra personer som levandegörs starkt. Bland annat tänker jag på Eva, samma kvinna som inleder romanen. Hennes dilemma är av ett särskilt slag och i diskussionerna när detta tas upp händer något. Daniels vidsynta förhållningssätt krackelerar plötsligt och om jag i framtiden träffar någon som läst denna roman skulle jag vilja utbyta lite tankar kring denna scen.

Ulitskajas roman är diger, för att inte säga multidimensionell. Den liknar inte alls en äventyrsroman som cirklar kring Oswald Rufeisens levnadsöde. Intellektuellt stimulerande resonemang varvas med utrop som minner om barnet i sagan om Kejsarens nya kläder: ”Men varför rör sig så många människor, som uteslutande söker efter Sanningen, i så fullständigt motsatta riktningar?” frågar sig en kvinna från Ryssland i sin brevkorrespondens med mottagaren som bor i Israel.

Det här mötet med Ulitskajas författarskap gav mersmak. Inte så att jag nödvändigtvis vill läsa en lika fragmentarisk roman, men hennes blick för människans motsägelsefulla agerande har fått mig på kroken. Ulitskaja skärskådar Tvärsäkerheten på ett sätt som gör att även jag känner hennes blick på mig.

Similar Posts:

• När staten stulit marken
• Det enkla är svårt
• Bilder av dagens apartheid
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att vara i det absurda

Somliga andra historiker har menat att denna massiva flyktingvåg var en oavsiktlig konsekvens av det krig som bröt ut med Israels arabiska grannstater strax efter att Israel etablerats som stat. I den här boken visar dock Pappe hur det här var en mycket avsiktlig politik som den sionistiska rörelsen lyckades genomföra mycket systematiskt.

Innan Israel bildades befolkades Palestina av en stor arabisk population, både kristna och muslimer, tillsammans med många judar och ett par andra etniska minoriteter. Under 1900-talet hade dock en sionistisk rörelse vuxit sig allt starkare både i Europa och i Palestina. Ett av rörelsens centrala mål var att skapa en judisk nationalstat. För att kunna göra det i Palestina måste man dock på något sätt hantera den arabiska majoritetspopulation som levde där då. Den sionistiska rörelsens lösning blev, som Pappes forskning kan visa, att genomföra en etnisk rensning av Palestina.

Denna etniska rensning började genomföras flera månader innan kriget mot grannstaterna bröt ut (vilket i sig visar att det inte alls var en konsekvens av kriget). Den etniska rensningen fortsatte dessutom även efter att vapenstillestånd inletts med andra stater. Paramilitära sionistiska miliser och styrkor ägnade sig åt rena terrordåd, massavrättningar av både civila och väpnade palestinier och omfattande våldtäkter av palestinska kvinnor. Syftet var, menar Pappe, helt uttalat att ”rena” landet från arabiska palestinier. För att nå målet hade den sionistiska rörelsen under lång tid förberett sig noga, och gjort upp detaljerade planer för hur och när detta skulle ske – stad för stad, by för by – bland annat i form av listor över exakt vilka individer som skulle rensas ut genom att avrättas. De som inte avrättades skulle sedan skrämmas till att själva fly genom det brutala våldet mot civilbefolkningen, och genom omfattande förstörelse av palestinska byar, bostäder, jordbruk och industrier. Exakt hur många palestinier som mördades och fördrevs är ännu oklart. Skattningen är dock att hundratusentals människor fördrevs. Staten Israel kunde därmed redan från sin födelse få territoriell kontroll över en långt större del av Palestina än vad som tidigare hade planerats inom exempelvis FN.

Det råder enligt Pappe ingen tvekan om att de sionistiska ledarna gjorde sig skyldiga till omfattande brott mot mänskligheten i och med denna systematiska, etniska rensning. Men istället för att dömas för sådana brott lyckades flera av de ledande förövarna nå höga positioner i det israeliska samhället, och då ofta hyllats som hjältar av stora delar av den israeliska befolkningen.

Omvärlden stod närmast passiv inför denna katastrof. Palestinierna själva var svagt organiserade, och hade ingen tillgång till vapen för att försvara sig själva med (till skillnad från den sionistiska rörelsen som då understöddes militärt av Sovjetunionen). Storbritannien, som formellt kontrollerade Palestinas polis och militär som ett mandat på uppdrag av det tidigare Nationernas Förbund, abdikerade från sitt ansvar och lämnade på kort varsel regionen helt åt sitt öde. Förenta Nationerna hade vid tiden för den etniska rensningen ett antal observatörer och diplomater på plats, men var för tandlöst och oorganiserat för att kunna stoppa vad som hände. Den enda arabiska grannstat som hade någon militär styrka att tala om, Jordanien, hade sin egen agenda i form av att själv ta kontroll över Västbanken, och brydde sig föga om att försöka stoppa den etniska rensningen.

Pappes bok bygger på gedigen historisk forskning i flera olika källor. En central källa är exempelvis David Ben Gurions dagböcker – Ben Gurion var en av den sionistiska rörelsens ledare, och blivande premiärminister i staten Israel – och en annan viktig källa är bevarad korrespondens mellan några av den sionistiska rörelsens ledare. De här källmaterialen visar att den sionistiska rörelsens ledarskap var väl bekanta med den etniska rensningen, och att den utfördes avsiktligt. Dessa typer källmaterial kombineras sedan med uppgifter från en rad andra källor – dokument och vittnesmål bland annat från Hagana (föregångare till den israeliska militären) och Israels försvarsmakt, Röda Korset, FN-observatörer och andra, som alla visar på brutaliteten och systematiken i rensningen.

Genom att ställa de här källmaterialen mot varandra kan Pappe också visa prov på att en del enstaka övergrepp inte hade ledningens stöd, och varför det förhöll sig så i dessa fall. Ett illustrativt exempel var när den lokala befälhavaren för de israeliska styrkorna rensade Nasaret på all arabisk befolkning, utan order eller stöd uppifrån. Ben Gurion och andra av rörelsens ledare var nämligen rädda att troende kristna runt om i världen skulle reagera negativt på Israels politik om arabiska kristna blev fördrivna från just denna, för kristendomen mycket symboliska, stad. Den etniska rensningen av just Nasaret stoppades således, samtidigt som den intensifierades i andra delar av Palestina.

Huvudsakligen är författaren tydlig med vilka källor han bygger sina påståenden och resonemang på, även om det finns en del stycken i boken där jag kanske hade önskat mig lite tydligare källhänvisningar. Jag kan dock tänka att boken möjligen hade tjänat på att några av bokens avslutande kapitel, där författaren går in på det historiska efterspelet till den etniska rensningen, hade utelämnats från den här boken – dels för att inte förta denna boks fokus, dels för att detta efterspel i sig förtjänar mer utförlig behandling än vad Pappe här ger det.

Det här är i sin helhet dock ett viktigt forskningsbidrag, som visar på en av de absolut viktigaste rötterna till dagens konflikt i Israel/Palestina. Läsningen är tung, mycket tung. Men den är ack så viktig för att förstå en konflikt som har fått fortgå alldeles för länge.

Similar Posts:

• Israel från en annan sida
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• När staten stulit marken
• Det förlovade landet – exploaterat
• Du är väl inte fanatisk, lille vän?

Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till Schmuels fortsatta studier. Det är vinter i Israel när 1959 går över i år 1960.

Slumpen gör att han läser en lapp om att sällskap sökes mot ersättning av kost och logi. Huset ägs och bebos av en kvinna som förlorat sin make i 1947 års krig. I huset bor också hennes svärfar, alltså fadern till den stupade soldaten. Schmuels uppgift är att om kvällarna lyssna på den äldre mannen, som är svårt rörelsehindrad men älskar att debattera och få mothugg.

Läsaren får följa de tre romanfigurerna under tre, kanske fyra vintermånader. Den unge försmådde studenten, den diskussionslystne äldre mannen och den grönögda kvinnan illustrerar i sina ord och handlingar faser som de flesta människor upplever några gånger i sitt liv:

Att fyllas av misströstande tankar men återupptäcka sin egen slutledningsförmåga.

Att se den äldre generationens brister men hitta den egna medkänslan och gå vidare.

Att frysa under en filt och återfinna värmen.

Amos Oz tycks vilja tipsa oss om att livet ger utrymme för pånyttfödelse gång på gång. Och att den nytestamentliga betydelsen har en viss bäring på livet också idag? Men inte i bokstavlig mening. Tvåtusen år gamla myter borde ha bleknat bort för länge sedan.

En av de farliga mekanismer som minnet ägnar sig åt är att återgå till gamla konflikter. Hängivenhet och brinnande tro i kombination med obefintlig förmåga att släppa oförrätter skapar en krutdurk i Jerusalems närmaste omgivningar. I boken berättas om hur röster för Israels och Palestinas samexistenslösning förkastades, begravdes och glömdes bort under den första halvan av 1900-talet. Förvisso är en förklaring att Europa sysslade med två världskrig. Därtill har vi tidigare kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike som inte direkt skapade de bästa förutsättningarna för goda relationer i de Nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Vid andra världskrigets slut var situationen akut när hundratusentals judar sökte ny trygghet. De diplomatiska förhandlingarna och maktspelet innehöll många komponenter innan FN år 1947 antog resolutionen om delning av Palestina. Det brittiska Palestinamandatet upphörde samma dag som staten Israel utropades 1948. Många gånger återkommer de två männen i sina samtal till den hårda sionismens politiska linje. Tyvärr gavs ingen plats i processen åt idéer som ville hålla liv i normala och mellanmänskliga relationer med araber. I en av diskussionerna mellan Schmuel och den äldre mannen i huset låter det så här: ”Det värsta är att de förslavade i hemlighet drömmer om att förslava sina förslavare. De förföljda trängtar efter att bli förföljare. Slavarna drömmer om att bli herrar.”

Dialogerna är på samma gång faktarika och fördjupar varje gång sitt tema. Ändå är romanen som Oz skrivit inte enbart en idéroman om politik, judendom och kristendom. Den yttre handlingen förs framåt av sinnesupplevelser. Kapitlen innehåller promenader i mörka gränder, mat och dryck, kroppsliga lustar och smärtor. Vackert är att läsa om hur Schmuel klär av den gamle mannens svettiga pyjamasjacka när han insjuknat i feber och hur han noterar den äldres muskler i rygg och axlar. Kvinnan i huset lockar fram än mer sensuella känslor och i den enkla tolkningen blir det kanhända objektifiering av det kvinnliga könet på gammaldags vis. Hursomhaver lever hon efter eget huvud och varken Schmuel, författaren eller läsaren kan ändra på detta.

Att följa de två männen och kvinnan är att se hur livets vardagligheter skapar kraft att se på framtiden med nya ögon. De har fått sin andel av svarta minnen men någonstans framviskas ord i deras inre att livet också erbjuder ljusare färger.

Jo, förresten. Att Jesus en gång blev förrådd av Judas – Schmuel får presentera en fullt logisk förklaring på varför det skedde. Amos Oz har mejslat fram en fin teori kring personen som varit upphov till årtusenden av raseri och förföljelser.

När jag betraktar Bibeln ser jag en samling texter – etiska regler, vandringslegender, visdomsord, poesi – som nedtecknats för mer än tvåtusen år sedan. I berättelsers natur ligger att de förändras, varieras, förvanskas, översätts … tills antalet versioner och tolkningar blir oräkneliga. Det meningslösa med att odla fiendskap utifrån dessa skrifter är alltför uppenbar.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Full pott för Amos Oz
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Israels krigarhövding

Den lilla författardelegationen följs hela tiden av ett holländskt TV-team. Filmas när de guidas runt i ghettot eller på en helig plats. Kanske att någon blir inzoomad när hen bekymrat beskådar något tragiskt. Regisserad spontanitet.

Kamerateamets närvaro har fått mig att dra öronen åt mig. Vad som först framstod som en absurditet (”Hur jag, Jan Siebelink, Rosita Steenbeek och Antoine Bodar en jul hamnade i Betlehem”), ter sig nu som något avsiktligt. Något som har slagits fast på förhand i en eller annan plan, som har förutbestämts av propagandagudarna till förmån för en viss insikt, en process som kommer att förevigas av NCRV och visas som sedelärande exempel för folket. (”Hur fjällen föll från dessa författares ögon”) Hur kunde jag inlåta mig med det här?

Med en blick präglad av ironi, humor och viss cynism betraktar Thomése de miljöer gruppen blir forslade runt till, och det är just den blicken som gör den här lilla boken så intressant. I sina betraktelser fångar han det absurda, det låsta och det tröstlösa. De besöker likväl en judisk bosättning i Hebron som en flickskola i Gaza. Hela den tragiska konflikten summeras i korta meningar och jag som läsare känner mig tom när en palestinsk skolflicka frågar om de inte kan ta henne med till Paris.

Den här boken fängslade mig från sida ett. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig när jag började läsa, och eftersom den är ganska kort var den snabbt läst. Lämnande mig förundrad och liksom lite häpen. Thoméses språk tilltalar mig något enormt. Namn på ställen och religiösa och militära företeelser som jag oftast hör uttalas av nyhetsuppläsare, förvandlas med Thoméses röst till något helt annat. Ger mig en svårbeskrivbar känsla av obekvämhet och undertryckt skratt.

Förutom språket, översättning av Joakim Sundström (bra jobbat där), så får läsaren också med sig en och annan kunskap. En lär sig något litet om en del av de platser som besöks. Dynamiken i den lilla gruppen och dess möten med olika människor blir också intressant att följa. För övrigt så har den humanitära organisationen som ordnat resan nu upphört att existera. Jag undrar om syftet med resan blev tillfyllest uppfyllt. Skötte författarna sig väl och enligt planen? Var de nyttiga pjäser i propagandaspelet? Vem vann i så fall något på det? Ja, förutom jag själv då, som fick läsa den här boken.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• När aprikosträden blommar
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne

Shani Boijanjiu skildrar i sin otroligt välskrivna bok framför allt tre unga kvinnors upplevelser under perioden när de gör sin värnplikt. Det är pratiga, obekymrade Yael, snygga, lite överlägsna Lea, och ömtåliga, praktiska Avishag. Det framgår allt tydligare ju längre boken pågår att de inte går opåverkade genom någon del av sina liv, kanske framför allt inte dessa år.

Långa perioder av tjänstgöringen utgörs av monotont arbete när ingenting händer. Lea sitter vid en vägpostering där palestinier varje morgon köar för att komma in i Israel. Avishag tillbringar timmar med att titta på skärmar som visar den egyptiska gränsen, för att upptäcka rörelse. Och så plötsligt händer något som ställer allt på sin spets – den där enda palestiniern vars vrede når igenom skyddsvallen, den där ihjälskjutna flyktingen som får ett namn.

Boijanjius sätt att berätta liknar novellens. Varje kapitel skildrar en avslutad berättelse, ett utsnitt ur tillvaron, där olika faktorer tillsammans bygger upp det ofrånkomliga slutet av en händelsekedja. Som läsare ställs man inför fruktansvärda händelser samtidigt med huvudpersonerna, och man ser dem hantera det som sker fast utan att egentligen hantera det; de pratar inte om det, de ifrågasätter inte metoderna, de är själva en del av systemet.

På det sättet är det här en oerhört dyster bok. Jag läser den som en stark kritik mot ockupationstillståndet och vad det gör med människor. Hur israelerna i militären, för att överleva, tvingas betrakta andra personer mer som kuggar än som människor. Palestinierna som lever mitt ibland dem, men också de afrikanska flyktingar som försöker fly över gränsen, och de insmugglade ryska kvinnorna som tvingas arbeta som prostituerade. Och varandra. Den är en tydlig illustration av ett samhälle som gömmer undan de förutsättningar det står på, för att kunna överleva, inte låtsas om att den billiga arbetskraften är en grund för välståndet. Men jag ser det inte som kritik mot de enskilda individerna, även om man många gånger undrar: Hur kunde de tänka så här?

Det finns fina och roliga ögonblick i boken också. Medmänsklighet och vänskap skildras rörande och innerligt. Boijanjiu har en fantastisk iakttagelseförmåga, språket är roligt och drastiskt och eget. Men innehållsmässigt blir det bara allt mörkare ju längre boken pågår; mot slutet bitvis rent becksvart, huvudkaraktärerna blir alltmer skadade av det de genomlever. Som jag läser Boijanjiu, så menar hon att ingen som finns i detta system egentligen kan gå igenom det utan att bli just skadad, traumatiserad; om man inte blir det är det något som är fel. Huvudpersonerna är inte alls lätta att tycka om – ofta själviska, enkelspåriga, elaka, ibland obegripliga. Men också hjälplösa – de har ingen möjlighet att välja rätt. De kan bara handla på ett sätt. Resultatet blir nästan alltid dåligt.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Det förlovade landet – exploaterat
• Israel från en annan sida
• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Det enkla är svårt

Som jag skrev i inledningen har kultur och politik ett nära förhållande till varandra. Just nu är den svenska organisationen Ship to Gaza aktuell igen. Organisationen försöker bryta Israels blockad mot Gaza och höjer samtidigt medvetandet om situationen för de som bor i Gaza. Tillsammans med andra organisationer har de med flera skepp nyligen seglat iväg mot Gaza med varor för att visa att de inte har glömt folket där, när många makthavare i världen verkar ha gjort det. De seglar med förnödenheter som det råder brist på i Gaza men aktionen är framför allt politisk. De seglade i juni men konvojen har problem och får bland annat inte lämna Greklands hamnar där de har stannat för att fylla på med bränsle och varor de har beställt har stoppats och dragits tillbaka. Än är det en lång väg innan de kommer fram. Förra året greps flera av aktivisterna och nio personer dog när fartygen bordades av israeliska soldater. Kultursidorna i våra stora dagstidningar skriver om Ship to Gaza, kulturtidskrifter och samhällstidskrifter skriver om Ship to Gaza. Flera av passagerarna på skeppen är framstående svenska kulturpersoner som Johannes Anyuru, Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Dror Feiler och Stefan Jonsson bland andra. Många politiker finns det också bland passagerarna. Alla är de människor som bryr sig. Att det skrivs och pratas så pass mycket om Ship to Gaza hoppas jag innebär att fler får upp ögonen för de som hamnar i kläm när två folk slåss om samma landområde i en konflikt som har pågått alldeles för länge. Jag hoppas också att det betyder att fler förstår att kultur och politik hör ihop. Det är viktigt att de som tar plats i kulturen och bland medierna vågar höja sina röster.

Här på dagensbok.com finns det fler exempel på politik i litteratur. Gå gärna in och läs på våra temasidor så hittar du många av dem. I måndags skrev till exempel även Ella en tema-special om böcker om våldtäckter. Väl värd att läsa.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• När aprikosträden blommar
• En vardagsskildring från Gaza

Gideon Levys artiklar och krönikor som han samlar i den här boken är skrivna under en lång period av konflikter mellan Palestina och Israel. Det är tydligt vad han tycker om Israels först kommunikationsblockad, sedan ekonomiska blockad mot Gaza och det krig som pågick under 2008-2009. Gideon Levy är en man som står bakom människorna. En del av artiklarna är upprepande, men helhetsintrycket är mycket bra. De starkaste avsnitten är de där han skildrar människors upplevelser av konflikten, utan att låta det stanna vid att bli en snyfthistoria. Då visar han hur en politisk konflikt påverkar livet för den lilla människan.

De hade alla satt sig till bords för att äta lunch i hemmet: modern Fatma, gravid i tredje månaden, hennes dotter Farah, två år, hennes son Khaled, ett, Fatmas bror, doktor Zakariya Ahmed, hans svärdotter Shayma, gravid i nionde månaden, den 78-åriga mormodern. Det var en sammankomst hos familjen Wahba i Khan Yonis för att fira doktor Ahmed, som sex dagar dessförinnan kommit hem från Saudiarabien. Utanför hörs en väldig smäll…

Gaza, mitt älskade – En krönika 2006-2011 är en bok som alla borde läsa oavsett åsikt eller sida i konflikten: alla som hävdar att Israel enbart gör fel, alla som hävdar att Palestina enbart gör rätt och framför allt alla som hävdar att det inte finns israeler som bryr sig om Palestinierna i Gaza. Det gör Gideon Levy och hans mål är att även andra ska göra och förstå det. Han är en bra bit på väg med den här boken. Boken inleds med ett välskrivet och engagerande förord, specialskrivet för de svenska läsarna. Jag kan definitivt rekommendera den här boken. Läs den!

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• När staten stulit marken
• När aprikosträden blommar
• Mänsklig sköld i Palestina