Bilden av en ”ensamvarg” utmanades förstås också genast. Inte nog med att Anders Behring Breivik hade ett förflutet i Fremskrittspartiet, hans så kallade manifest kryllade av citat ur och hänvisningar till högerextrem bloggosfär och högerpopulistiska, rasistiska aktörer i sociala medier.

En som så här i efterhand förmår sätta in terrordådet den 22 juli 2011 i sitt sammanhang är den svenska vänsterpartisten Ali Esbati. Han har sitt ursprung i Iran, är överlevare från Utøya och har varit politiskt aktiv i svensk rikspolitik under lång tid.

Att läsa hans ögonvittnesskildring från ön är som att följa en dokumentärfilmares skakiga, handhållna kamera. Närvaron är fullständig och läsningen gastkramande. I ett läge klamrar sig Ali Esbati fast vid en sten i strandkanten. Skytten står ovanför honom, uppe på berghällen och uppmanar människor att ”ta det med ro” och komma fram från sina gömställen inne i snåren. De som gör det blir skjutna, liksom ungdomar som försöker simma iväg. Ali Esbati hamnar i ett läge där han har ryggen mot Anders Behring Breivik och är fullständigt försvarslös. Ändå klarar han sig mirakulöst. Kanske för att massmördarens blick distraheras av andra flyende.

Överlevarna från Utøya har fått höra att de ”inte ska dra 22 juli-kortet” i den politiska diskussionen. Rasistiska politiker vill inte bli påminda om den yttersta följden av deras politik. Samtidigt har överlevarna fortsatt att utsättas för hot. Och samtidigt har nya fall av politiskt våld från höger inträffat.

Norska muslimer lyckades till exempel avbryta ett terrordåd riktat mot deras moské i Bærum i augusti 2019. Den 21-årige Philip Manshaus greps. Då var det dock för sent att rädda gärningsmannens kinesiska adoptivsyster. Hon hittades mördad. Enligt domen var motivet rasism och högerextrema sympatier. Likt Anders Behring Breivik såg Philip Manshaus en hotbild mot vita människor och trodde på behovet av ”raskrig”. I båda fallen handlar det om unga män som radikaliserats framför datorn, som tagit intryck av den ihärdiga och konsekvent kommunicerade hetsen mot muslimer och andra invandrare.

Ali Esbatis bok är både en ögonvittnesskildring, en personlig berättelse om flykt och invandring samt en kristallklar analys av ett skede i politiken då demokrati och humanistiska värden hotas av nationalism och rasism.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• En bok att läsa med hopp i hjärtat
• Troll, vær deg selv – nok!
• Högerradikalerna på vår bakgård

Somliga blir väldigt arga. De får utlopp för sin ilska i sociala medier, insändarspalter och Ring P1, kanske även vid fikabordet på jobbet.

Vid närmare betraktande är det inte bara julen. Numera exploaterar vissa politiker allt som rör muslimer, i förhoppningen att plocka poäng hos islamofober. Ett moskébygge, en busschaufför som utövat bön i sitt fordon under rasten, elever som kommer till skolan i hijab. Och på samma sätt förhåller det sig med flaggan och nationalsången.

Vi är nog många som tycker att striderna om diverse symboler tar för mycket plats. Visst borde debatten snarare handla om åtgärder mot klimatkrisen, kvaliteten i skolan, finansieringen av pensionerna, resurser till vård och omsorg?

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö, bland annat förläggare på Timbro förlag, tillhörde själv dem som såg med förvånat överseende på det så kallade kulturkriget. Men eftersom fenomenet fått etablerade partier att svänga 180 grader i viktiga sakfrågor, kan kulturkriget inte längre ignoreras, argumenterar han.

Man kan notera att kulturkrig tenderar att ogiltigförklaras av förlorarna. Just nu är det liberalismen som är på reträtt, medan populistiska, nationalkonservativa och vänsterradikala idéer går till offensiv. En bidragande orsak är otvetydigt att liberaler har underskattat betydelsen av kultur, religion och identitet. Följaktligen har man inte heller tagit debatten på allvar.

Andreas Johansson Heinö erinrar om att striden om symboler är och har varit viktig för minoriteter. Karikatyren av juden eller den mörkhyade har använts framgångsrikt i århundraden. Det är den etablerade makten som har hetsat fram våld för att hålla minoritetsgrupper på mattan och skapa vi-känsla i majoritetsgruppen. Följaktligen är det livsviktigt för exempelvis judar, svarta, homosexuella eller muslimer att bekämpa nidbilderna.

Men det är inte minoriteter som går i taket om SVT tagit bort en vers ur Tennysons nyårsdikt. Det är inte de utsatta som förfasar sig om en person avstår från att skaka hand på praktikplatsen. Nej, upprördheten bubblar fram i majoritetsgruppen. Detta kan vara svårare att förstå. Ska man hysa medlidande med en medelålders man som påstår att hans barndoms jular är hotade? Är de ens hotade, han kan väl fira hur han vill?

Kulturkriget kännetecknas av stora känslor, äkta eller fejkade. Intensiteten är hög, ett enskilt ”fältslag” kan vara över på ett dygn. Gamla perspektiv vänds upp och ned så att offer och förövare tycks byta roll med varandra. I kulisserna anas provokatörer, ibland organiserade sådana. Och flertalet kombattanter slåss med anonymitetens visir nedfällt.

För den som hamnar mitt i tumultet är det verkligen inte lätt att förstå vad som pågår. Det behövs överblick och perspektiv för att bringa reda i oordningen. Andreas Johansson Heinö gör ett försök, inte minst bidrar han med idéhistoriska perspektiv.

1968 och senare Berlinmurens fall innebar årtionden av liberaliseringar och medvetet utmanande av normer. Nu kommer reaktionen i form av nationalism och konservatism. Motrörelsen bärs fram av högerpopulistiska politiker. Delar av majoritetsbefolkningen hakar på när de matas med precis det som de vill höra.

Den liberala ambivalensen inför den mångkulturella verkligheten kan jämföras med den nationalistiska självsäkerheten. Här är svaret alltid enkelt: majoriteten äger en oomtvistlig rätt att känna sig hemma i sitt eget land.

Andreas Johansson Heinö beskriver de övergripande konfliktlinjerna. Han förklarar varför kulturkriget behöver tas på allvar.

På den högsta abstraktionsnivån handlar konflikterna om tolkning och tillämpning av värden som är centrala i alla ideologier. Jämlikhet mellan människor och grupper. Förverkligande och begränsning av individens frihet. Solidaritet med främlingar.

Men att liberaler inte skulle ha tagit kulturkriget på allvar känns en aning missvisande. Snarare har icke-populisterna försökt att bemöta känsloyttringar med fakta. Andreas Johansson Heinö är inne på det också. Men det går inget vidare.

Att bryggeriet försäkrar att det har kvar den vanliga julmusten OCKSÅ spelar ingen roll. Det hjälper inte att påpeka att italienska original-Lucia sannolikt inte var blondin eller att eleverna är lediga från skolan den 6 juni. Nej, det är som att konflikten har ett egenvärde. Således uppmanas läsaren att ta kulturkriget på allvar, men lämnas i sticket om hur.

Similar Posts:

• Islam – ja, det handlar om oss
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Bra initiativ tänker många. Men den entydigt positiva nyheten får även skeptiska och halvkvävt fientliga reaktioner i sociala medier:

Nyheterna kanske skulle granska vad dom håller på med när dom inte plockar skräp.

Bra! Och när de är klara kan de flytta härifrån.

Varför är inga kvinnor med och städar?

Det var ett muslimskt ungdomsförbund som för tionde året i rad gick ut och plockade fyrverkerirester och alkoholförpackningar, därav de negativa reaktionerna. Sannolikt hade ett pojklag i fotboll bara fått hurrarop och ryggdunkar i samma situation.

Hatet mot muslimer är intensivt i vissa läger. Till ord som antisemitism, misogyni, och homofobi kan vi nu lägga islamofobi: finns i Svenska akademiens ordlista sedan fjortonde upplagan som kom 2015. Likt allt hat mot stora grupper av inbördes olika individer kan islamofobin bara existera i en miljö av okunskap.

Därför är alla tillfällen som ger muslimer en chans att berätta om sig själva välkomna. Timbros antologi Muslimer i Sverige är ett sådant initiativ. 18 personer har bjudits in att skriva. De har det gemensamt att de är svenska medborgare samt att de på ett eller annat sätt identifierar sig som muslimer.

Det är nyttigt att påminnas om att människor med rötter i muslimska kulturer, precis som kristna, kan hysa stark kritik mot sin egna grupp. De kan tvivla på gudstron eller har kanske övergivit den helt. Eller så har deras utveckling gått åt andra hållet och de har funnit Gud. Precis som människor från kristna kulturer.

Skribenterna har uppmuntrats att skriva något om vad som är bra och dåligt med Sverige och svenskarna. Flera texter skildrar i positiva ordalag det ordnade, fungerande samhället som till och med har cykelbanor. Den vidsträckta naturen. Möjligheten att vara en fri individ. Men människorna som upprätthåller detta samhälle väcker mer ambivalenta känslor. Ett antal skribenter funderar kring svenskarnas potentiellt dåliga självkänsla:

Jag tycker mer synd om vita svenskar som inte tycks vara bekväma med sig själva och därför går till ytterligheter och anammar sådant som känns udda för dem för att framstå som toleranta. Det känns som att de nog är mest intoleranta inför sig själva.

Och med det följer svaga traditioner, resonerar en annan skribent på ett snarlikt sätt:

Samtidigt kan en del svenskar gå så långt i sin blygsamhet och sin vilja att tillmötesgå främmande att de helt förnekar svensk kultur och svensk historia.

Åtskilliga texter andas ”mellanförskap”. Den som har föräldrar från två olika kulturkretsar kan uppleva sig såväl som tillhörig som utstött i båda kretsarna. Det blir påtagligt personligt i vissa bidrag. Andra texter är mer argumenterande på ett politiskt plan.

Styrkan med den här typen av textsamlingar är att varje skribent har tämligen fria tyglar. Det brukar å andra sidan också vara den främsta svagheten, spretigheten. I det här fallet lyckas det. De flesta texterna bidrar till en helhet som verkligen ger läsaren nya insikter.

Min egen fördom att projektet känns pliktskyldigt, kommer helt på skam. Även för mig, som delvis vuxit upp i ett muslimskt land och som har fått alla chanser att se världens brokighet, är det här en bok som har potentialen att öka den ömsesidiga toleransen och göra oss starkare i vår mångfald.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Fakta istället för syndabockar
• Militanta muslimer

Jag tänker efter, men det är svårt att komma på något positivt som skrivits om muslimer i svenska dagstidningar på länge. I sociala medier breder verklig islamofobi ut sig.

Är det en rättvisande bild vi matas med? Kan 1,6 miljarder människor som bekänner sig till en 1 400 år gammal idétradition alla bära på ett uteslutande destruktivt tankegods?

Nej, naturligtvis inte. Och läsning av Visdomens hus. Muslimska idévärldar 600-2000 understryker övertygelsen ytterligare.

De båda författarna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi lyckas i koncentrerad form visa upp en mångfacetterad världsreligion. De börjar från början och tar händelseförloppet ända fram till våra dagar.

Visdomens hus för tankarna till bästsäljaren Sapiens. Boken är tvärvetenskaplig och går grundligt igenom islams många olika tankeströmningar och deras rottrådar. En sjättedel av boken ägnas förhistoria. Det är ett spår som går 7 000 år bakåt till Mesopotamien. Släktbanden med judendom och kristendom är uppenbar. Författarna gör gällande att profeten inte hade de avsikter som senare tillskrivits honom:

Muhammed tänkte sig inte att det han var i färd med att skapa var en ny religion. Han anslöt sig till de myter och berättelser som fanns i området, framför allt de som skildras i ”Boken”, det vill säga judarnas och de kristnas Bibel. Vad han gjorde var att tillfoga ett nytt kapitel till denna, där han framförde vad han själv fått uppleva.

Jag besitter inte förkunskaperna för att bedöma riktigheten i detta eller andra påståenden som författarduon gör. Men framställningen är neutral och saklig och inger förtroende. Det finns rikligt med redogörelser för ideologiska strider som utkämpats inom islam och läsaren får en pedagogisk genomgång av en mängd olika slags förhållningssätt och kritiska betraktelser.

Så till exempel har muslimska härskare ofta haft för vana att via skattsedeln diskriminera undersåtar som bekänner sig till andra religioner. Men inte alltid. Stormogulen Akbar, samtida med Gustav Vasas söner, valde att likabehandla sina undersåtar i det som numera är Indien. ”Bristande respekt för andra religioner var för honom liktydigt med bristande respekt för Gud” skriver Ambjörnsson och Fazlhashemi.

En milstolpe i historien var mongolinvasionen på 1250-talet då det abbasidiska väldet, med säte i Bagdad, gick under. En muslimsk högkultur hade därmed besegrats av hedniska nomader. En lång tid av oro och missmod följde. I det klimatet trädde teologer fram som var motståndare till logik och empiriskt förvärvad kunskap. De sökte förklaringen till Bagdads fall i förlorad kontakt med profetens ursprungliga läror.

En av dem var teologen Ibn Taymiyya som sökte ”sina svar inom vad han benämner som urteologi, det vill säga den sorts jungfruliga teologi som formades av Muhammed och de första generationerna av muslimska exegeter. Det är en teologi som avvisar varje form av förnuftsbaserad argumentation som inte stöder sig på Koranen och uppenbarelsen.”
Ibn Taymiyya mötte motargument redan under sin levnad. Han dog i fängelse. Men hans idéer har fått förnyad kraft i vår tid. Den sista sjättedelen av boken, lite drygt, ägnas åt 1900-talet och nutiden. Här diskuteras mänskliga rättigheter, sexualitet och vetenskap. Där den arabiska våren misslyckades växte den så kallade salafismen i Ibn Taymiyyas anda.

Den är ett idékomplex med starka inslag av utopism. Dess företrädare använder populistiska metoder för att saluföra sina enkla och holistiska lösningar på alla problem.

Även nu möter salafismen motstånd bland moderata muslimer. Budskapet att ”allt var bättre förr” är det många som avvisar.
Utvecklingen har flera paralleller med den auktoritära, nostalgiska populism vi ser i Europas demokratier.

Visdomens hus är stimulerande läsning och ger den med västligt präglade historiekunskaper en mängd insikter. Den är ett vaccin mot sjukan att likställa alla muslimer med IS, al-Qaida och Talibaner.

I islams namn har alla brott blivit begångna som också utförts i kristendomens namn. Eller i nationalismens namn, eller i kommunismens eller fascismens. Det här handlar om oss människor och oavsett världsåskådning måste vi lära av historien och ta konsekvenserna av dessa lärdomar.

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islams upphovsman i närbild
• Militanta muslimer
• Tolkningar vs. tolkningar
• Informativt om en pågående process

Jag skulle lika lite skriva under på ”Je suis Vilks” som jag gjorde på ”Je suis Charlie”. Jag kan inte nyanslöst solidarisera mig med de här konstnärerna. Jag har svårt att se hur det här är bra konst eller samhällskritik, och jag förstår inte riktigt vad samhällsdebatten skulle förlora på att föras i ett mer civiliserat tonläge.

Naturligtvis, ingen förtjänar att dö för en teckning. Det är så självklart att det känns befängt att behöva skriva det. Att vilja mörda för en teckning, en roman, en film eller annat uttryck är en fullkomligt orimlig reaktion, och om någon som använder sig av sin yttrandefrihet, ens på ett klumpigt och osympatiskt sätt, råkar ut för den reaktionen så måste samhället göra vad det kan för att skydda den personen.

Vad händer med yttrandefriheten i en globaliserad värld, där den här typen av reaktioner faktiskt kan uppstå? Måste vi tänka på och hantera den annorlunda än tidigare? Kanske det, menar Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt och tidigare justitie- och pressombudsman. ”Tidigare hade vi ’råd med’ att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det i dag.”

Samtidigt påpekar Axberger att yttrandefriheten har och alltid har haft gränser. Idag utgörs de bland annat av förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp, men fram till 1970 var det förbjudet att skymfa religiösa symboler (inte bara kristna) och långt tidigare, när Danmark och Sverige slutit fred 1570, förbjöds smädande av grannfolken för att bevara freden.

Behöver vi liknande kompromisser kring det fria ordet idag? Det svenska utrikesdepartementet tyckte uppenbarligen det när man i början av 2006 släckte ned sverigedemokratiska sajter som publicerat Muhammed-karikatyrer, efterlysta i en tävling enligt modell från danska Jyllands-Posten. Avsikten var framför allt att undvika våldsamheter mot svenska beskickningar utomlands, men var det lagligt? Nej, det är svårt att se.

Orrenius placerar på det här sättet in Vilks och hans ”Profeten Muhammed som rondellhund” i ett historiskt och samhälleligt sammanhang jag knappt var medveten om att jag behövde. Det här hände ju nyss. Pågår till stor del fortfarande. Men kanske just därför är det så välbehövligt att ta ett steg bakåt och få syn på den större bilden.

I den bilden befinner sig Vilks själv nästan som i stormens öga, i sin välbevakade, skydda och nästan isolerade tillvaro. Han är svår att få grepp om och vill vara svår att få grepp om. Alltsammans hävdar han är en del i det ännu pågående konstprojektet RH, rondellhunden. Alla ställen han inte längre bjuds in till, alla mer eller mindre ljusskygga ställen han bjuds in till, den egna vägran att ta ställning för eller emot någonting. Allt är konst. Allt är ”en fördel”.

I Skotten i Köpenhamn blir Lars Vilks ett slags prisma där frågorna kring konst, yttrandefrihet och extremism kan samla sig, brytas och ledas vidare. Orrenius följer inte bara Vilks direkt i spåren, utan låter stigarna vindla vidare genom Sverige, Danmark och världen. Han möter imamer, gallerister, områdespoliser, kommunpampar, forskare, aktivister och museichefer. Sammantaget blir det en komplex och angelägen skildring av en av samtidens kanske svåraste och mest infekterade frågor.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Augustpriset 2016
• Här är ingenting riktigt perfekt

Eurabia. Konspirationen mot västvärlden. Islamiseringen. Vi har hört det till döddagar.

I Myten om den muslimska flodvågen visar den kanadensiske journalisten Doug Saunders att vi faktiskt hört det längre än så. Rollbesättningen har varit annorlunda, men rollerna exakt de samma: det hotade, goda men naiva Vi mot Dem, de annorlunda, oförenliga, kompromisslösa. Hotet. Idag muslimer, igår judar eller katoliker. Vi har varit med om det förr.
Det vore i själva verket omöjligt att tänka sig den där mytomspunna västerländska kulturen utan dessa människor. Och framtida västerlänningar lär säga detsamma om oss som lever här nu.

Saunders bok gör precis det titeln utlovar: plockar sönder myterna som frodas i den så kallade Eurabia-litteraturen – och har en kuslig förmåga att kladda av sig på mainstream-media och -politik – och jämför dem med historiska erfarenheter och framför allt med mängder av fakta om nutida migranter och deras livssituationer. Så sticker han hål på myt efter myt kring födelsetal, religion och attityder.

Det utmynnar förstås inte minst i ett ifrågasättande av synen på muslimer som just muslimer, en enhetlig grupp med gemensamma karaktärsdrag, gemensamma åsikter och gemensam agenda. Ta det där med barnfödande, som ett enkelt verifierbart exempel. Det varierar ganska drastiskt i olika länder. Det finns företrädesvis muslimska länder där det är högt och det finns länder där det är lågt, men människor som migrerar anpassar sig förvånansvärt snabbt efter de attityder som finns i de nya hemländerna. Som i så mycket annat.

Saunders säger på inget sätt att det inte kan finnas problem kring migration, kring hur människor kommer in eller hamnar utanför i sina nya hemländer. Terrorism, för att ta ett extremt exempel, är naturligtvis också ett problem. Han bara vägrar att mot allt förnuft tolka in orsakssamband mellan religiös tro och problem som handlar om politiska och ekonomiska faktorer. Och han gör det väl underbyggt, oerhört väl.

Myten om den muslimska flodvågen är en liten guldgruva för lärare och andra opionsbildare, för den som har i uppdrag att verka för vetenskaplighet och demokrati eller kanske bara famlar efter argument vid oändliga middagsbordsdebatter. Det finns fakta att understödja eller utmana sin magkänsla med. Det finns lärdomar att dra av historien.

Historien upprepar sig visserligen aldrig. Omständigheterna och ramarna för varje invandrarvåg skiljer sig kraftigt åt och utgången blir aldrig exakt densamma. Men vi bör ändå lära oss att känna igen mönstret, komma ihåg den långa, mödosamma kamp för integration som tidigare vågor tvingas genomgå, känna igen de resonemang som förs fram varje gång i litteratur, forskning och politik för att därefter försäkra oss om att vi inte upprepar misstagen.

Similar Posts:

• Spretigt om den muslimska mångfalden
• Varning för folkmord!
• Islam – ja, det handlar om oss
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Militanta muslimer

På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.

Similar Posts:

• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• Upplysning åt folket
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Nej, jag syftar inte bara på den sverigedemokratiske kommunpolitiker som gått ut med att Anders Breivik är ”en produkt av det mångkulturella samhället”, att ”mångkultur” och ”massinvandring” måste dela skuld för massmorden. Kanske mer på hur de flesta kommentatorer genast skyllde dåden på islamistiska terrorister – och att jag håller på att skriva ”naturligtvis”, trots att sådana i själva verket bara begår några promille av europeiska terrorhandlingar.

Lisa Bjurwald skriver i dagarna på Expressens debattsida om hur Breiviks åsikter stämmer mycket väl överens med breda högerpopulistiska rörelsers åsikter – åsikter som också sipprar in i mainstreampolitik och -media över hela Europa:

När en galnings svar på politikers utmålande av mångkulturen som ett hot mot nationen resulterar i krig mot oskyldiga, är tiden kommen att vända blickarna inåt i självrannsakan.
Politiskt ansvarstagande måste bli ledorden i kampen för att skydda den europeiska demokratin mot inre fiender – oavsett om dessa tillber Gud, Allah eller Jahve.

Bjurwalds bok Europas skam. Rasister på frammarsch känns knappast mindre aktuell nu än den gjorde när den kom ut i våras. Kanske är den till och med lättare att ta till sig.

För det är svårt att tänka sig att det här händer runt om i Europa idag, i ett Europa som sedan andra världskriget gått runt i mentala t-shirtar med trycket ”Aldrig mer!” Det smakar ju så förtvivlat 1930-tal.

Fackeltåg och stöveltramp. Medborgargarden och regelrätta lynchningar. Människor som godtyckligt misshandlas, vräks och utvisas och som vet att det är lönlöst att söka hjälp hos myndigheterna. Butiker som vandaliseras för att deras ägare plötsligt ses som främmande element och ett hot mot det genuint ”europeiska”. Öppet rasistiska partier som tar plats i demokratiska parlament.

Bjurwald, till vardags bland annat journalist på antirasistiska tidskriften Expo, undersöker i Europas skam hur en högerextremism som de flesta av oss nog trodde att vi hade lämnat bakom oss med stormsteg återigen intagit den europeiska agendan. Hon rapporterar från valvakor och demonstrationer, hon intervjuar aktivister, politiker och forskare och hon granskar retoriken från nyfascistiska garden i Ungern och Italien till Nordeuropas ”kostymislamofober”.

Ideologiskt är det inte alltid lätt att orientera sig. Somliga grupper håller fast vid det gamla judehatet och kan finna likasinnade bland Israelfientliga islamistiska extremister. Andra uppfattar istället Israel som en allierad i kampen mot islam. Bjurwald menar att vi måste bli bättre på att se parallellerna mellan 1930-talet och rasismen idag. Vad händer till exempel om vi byter ut Sverigedemokraternas begrepp ”islamisering”, det påstådda hotet mot svenskheten, mot ”judefiering”? Skulle media fortsätta att okritiskt sprida begreppet vidare?

Också journalistiken synas alltså i sömmarna. Bjurwald efterlyser de kritiska följdfrågorna, granskningen, medvetenheten om språkets makt i rapporteringen om exempelvis SD eller Dansk Folkeparti. Alltför ofta för man vidare deras retorik och agenda, alltför sällan ifrågasätter man grundförutsättningarna i deras politiska utspel.

För trots att främlingsfientliga partier tagit sig in i både Europaparlamentet och på nationella och lokala nivåer, trots att minoriteter diskrimineras, förföljs, misshandlas och dödas, att hela bosättningar med oönskade folkgrupper jämnas med marken och förvisas, att högerextrema garden i flera länder utgör skrämmande komplement till polisen – så är allt detta bara toppen på isberget.

Samtidigt som en ungersk taxichaufför delger den blonda och blåögda svenska journalisten en av de ständigt återkommande rasistiska myterna – att romska kvinnor slår på sina gravida magar med hammare för att få handikappade barn och kunna inkassera mer bidrag från staten – så smyger sig de här föreställningarna in också i de etablerade partiernas politik. Föreställningarna om fasta och oförenliga kulturer, om människor som en belastning och rasismen som en naturlig reaktion på för hög invandring och misslyckad integration. Om att det som krävs är mer restriktioner och hårdare tag.

I själva verket finns inget tydligt samband alls mellan invandring och rasism, menar Bjurwald. Vill vi förstå varifrån hatet och rädslan stammar måste vi leta någon annanstans, kanske i ekonomiska kriser och behovet av orientering och mening i en snabbt föränderlig värld. Det hoppas jag att hon fortsätter att undersöka i kommande böcker.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Istället för fördelningspolitik
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Hatet mot muslimer är en bok om islamofobi, både i sin vulgära form och som underliggande tankesätt. I tolv kapitel vrider och vänder Malm på begreppet, både från muslimernas och icke-muslimernas håll, och han får fram ett skrämmande resultat: hatet mot muslimer växer för var dag som går. Ett illustrerande exempel är den så kallade Eurabienlitteraturen, som framställer ett Europa som är hotat av islam. Denna obskyra litteratur, som pratar om en internationell muslimsk konspiration (jfr ZOG), om kvinnor som under hijab föder fram islamistiska soldater, och om hur vi västerlänningar inte vet att uppskatta våra korståg, den betraktas idag av många intellektuella som helt rumsren.

Ett annat exempel på den växande islamofobin är Sverigedemokraternas framgångar. Till nästa val når de troligen riksdagen med sitt budskap om att islam är en våldsreligion, att muslimerna kommer för att våldta våra kvinnor och att slöjor kommer att vara obligatoriska för alla flickor innan 2031 om ingen sätter stopp.

Men detta är inte det värsta. För islamofobin frodas inte bara bland extremister som Sverigedemokrater och Eurabienförfattare, utan även bland människor med betydligt högre anseende. Borgerliga ledarskribenter, professorer i historia och folkpartistiska politiker är några av de som kan nämnas. Här är islamofobin betydligt mera ”finkänslig”. Man utger sig för att kritisera religionen utifrån en ateistisk ståndpunkt och legitimerar därmed uttalanden som att ”hedersvåldet underbyggs av Koranen” och ”vad islam vill är Jihad, heligt krig” (Jihad betyder för övrigt inte alls ”heligt krig” utan ”strävan”. ”Heligt krig” kommer från korstågen).

I mottagandet av Hatet mot muslimer har Malm fått mycket kritik för sina attacker mot borgerliga liberaler. I Sydsvenskan skrev Per Svensson att han tyckte att det var ”intellektuellt ohederligt” att som Malm bunta ihop den danska rasisten Pia Kjaersgaard med Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash och i DN skrev Mohammad Fazlhashemi att det går inflation i begreppet när Malm kallar en film som Det svider i hjärtat av Oscar Hedin för islamofobisk. Det visar att de missförstått Malms bok, på djupet. Så här skriver Malm apropå Det svider i hjärtat och den efterföljande debatten:

Kanske är DN:s rubriksättare och illustratörer, såväl som Oscar Hedin och hans recensenter, halvt ofrivilliga deltagare i ett samtal med förhandsskrivna regler.

Vad Fazlhashemi och Svensson tycks ha missat är att islamofobin kan verka även bland personer som utger sig för att vara anti-islamofober. Exemplen Hedin och Garton Ash tas ju inte för att Malm vill hänga ut två rasister, utan för att illustrera diskursens makt. Att en annars så klok person som Fazlhashemi missförstått detta förvånar mig.

Hatet mot muslimer är därför varken intellektuellt ohederlig eller paranoid, utan en rasande intelligent bok med ett storslaget syfte. Den skärper sin läsares sinnen och gör honom uppmärksam på ett skeende i samhället som är mera illavarslande än vad man kan tro. Slutsatserna kan sammanfattas så här: islam beskrivs allt oftare som en inneboende egenskap och inte en religion, muslimerna anses vara ”besmittade av islam från födseln”, och detta betyder att islam rasifieras. Detta leder i slutändan till folkmord. Här kan Malm tyckas något extrem, men i nionde kapitlet visar han att detta folkmord faktiskt redan ägt rum. Det skedde i Bosnien i början av nittiotalet, då serberna förde ett våldtäktskrig mot muslimska kvinnor. Rituellt skar man könen av muslimska män, raserade moskéer och tvingade imamer att äta griskött. Ideologin hämtade man ofta från Eurabienlitteraturen, men även från mindre extrema håll som Samuel Huntingtons The clash of civilisations. Så att påstå att den moderna islamofobin saknar dödsskugga är därför en ren och skär lögn. Förintelsen har redan skett, medan vi har blundat.

Slutligen bör det sägas att Hatet mot muslimer inte är någon perfekt bok. Vissa avsnitt är bättre skrivna än andra, men emellanåt blir den ganska tröttsam. Kanske borde Malm ha gått hårdare med strykningspennan, särskilt på vissa historiska avsnitt, och kanske kunde vissa teoretiska avsnitt förkortats. Detta är dock en marginell invändning, för på det stora hela är Hatet mot muslimer fullkomligt briljant. Andreas Malm framstår alltmer som en arvtagare till Olof Lagercrantz, en annan intellektuell som gjort upp med västerlandet. Må han skriva hundra böcker till.

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• Islam – ja, det handlar om oss
• Islams upphovsman i närbild
• Spretigt om den muslimska mångfalden
• Tolkningar vs. tolkningar

Den amerikanska regeringen har inte velat veta av såna resonemang. Attentaten skedde på grund av ”ondska”, på grund av att attentatsmännen ville förgöra allt det underbara som USA sägs stå för. Propagandaapparaten har fått jobba hårt – även om det åtminstone inledningsvis var i medvind. I kampen mot ”terrorismen” har man därför sökt mer av syndabockar än av fakta.

Religionshistorikern Mattias Gardell vill dock förstå, vill förklara, vad det är som ligger bakom såväl attentatsmännens agerande, som sådant som att Bin Laden faktiskt har ett tämligen utbrett stöd bland många människor i världen – och då inte bara muslimer. Politisk islam – islamism – har en lång historia. För att göra det mer förståeligt väljer Gardell att likna några centrala islamistiska tänkare med politiska åskådningar vi själva är bekanta med; som några av de klassiska på höger-vänster-skalan. På så sätt får vi stifta bekantskap med såväl ”folkhemsislamister”, som Gardell kallar vissa grupperingar som han menar närmast är att likna vid den svenska Broderskapsrörelsen (kristna socialdemokrater), som islamister som närmast för tankarna till fascistiska och/eller kommunistiska ideologer.

Gardell fortsätter sen med att sätta in den islamistiska debatten i en omvärldskontext – islamisternas reaktion på Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, USA:s understödjande av alla de som då kallades ”frihetskämpar” (men som två decennier senare skulle kallas ”terrorister”, därför att vapnen nu vändes åt ett annat håll, och de valde att bita den hand som födde dem). Efterföljderna i flera länder i Mellanöstern, inte minst Saudiarabien, när veteraner från kriget kom hem. Globaliseringen. Allt detta utgjorde en grogrund för vad som komma skulle, och vad som sker idag.

Gardell skriver sakligt och väl avvägt om ett hett ämne i dagens politiska samtal. Det är ett mycket välkommet bidrag som förhoppningsvis kan motverka något av den islamofobiska stämning som piskats upp i många länder världen över.

Similar Posts:

• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Al-Qaidas världskonspiration
• Den liberala tortyrideologin
• Tankar om islam och terrorism
• Hela befolkningen som gisslan