Huvudpersonen berättar vidare hur de båda får uppdrag som danserskor på en underhållningsinrättning för gruvarbetare. När McNulty har kvinnokläder på sig förstår han något han inte kan sätta ord på, han fylls av en kraftfull, berusande känsla. Även saloonens ägare tycker att danserskorna sköter sig galant, och som nästa steg anlitar han dem att uppträda på scen. Den allt större åskådarskaran jublar vid föreställningarna.

Parets ansikten förändras när de blir äldre, vilket gör att de måste hitta ett annat sätt att försörja sig. De låter sig värvas till soldater i kavalleriet. Uppdraget för dem till våldsamma krigsskådeplatser i mötet med indianer och senare i det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet.

Historien bakas in i ett mustigt talspråk som gör att jag känner hur björnkramen omfamnar även mig. McNulty är en man – kvinna – både och – som har ett hjärta fullt av lojalitet. Hans jobb är att lyda order från kavalleriets befäl. Det ges ingen plats åt förhärligande av våldet, men kedjan av incidenter blir begripliga och klargör hur människan fungerar i vissa omständigheter.

McNulty har nära till sina känslor oavsett om det rör sig om att beskriva mörkerrädslor eller skönheten han ser i sin man. De fysiska strapatserna handlar om att vandra i brännande sol eller ligga huttrande under en sliten filt i vinternatten. Översättaren, Erik Andersson, hittar svenska ord som förmedlar den enkla och stundtals buffliga tonen.

Romanen väcker inte bara medkänsla. Den ger på samma gång en utmärkt förförståelse för den historiska kalabaliken som lett fram till nutidens USA. Huvudpersonerna agerar blixtsnabbt, är läraktiga och premieras för sin initiativrikedom. Ute i nybyggarland måste man hitta vägar att få dollar för dagen och många män värvas av kavalleriet, vars mål är att ha ihjäl ursprungsbefolkningen. Kunskaper som att hantera vapen och att skydda sig mot kraftiga väderomslag är viktiga. När utmaningarna blir för stora flyttar man till en annan delstat. Att hålla hårt i människorna man älskar är livsmottot – i synnerhet när man bara vill skrika och hötta näven mot himlen.

Men det mest omvälvande är nog hur berättelsen löser upp förstenade synsätt. Rasismen finns, men överbryggas med flera exempel. Homosexualitet och transsexualitet är självklara delar i romanfigurernas identiteter. Brutaliteten mellan ”vita” och naturfolk balanseras med flera undantag – vem överlever, den adopterade indianflickan som ingår i familjen eller vännen i soldatkläder som hotar att döda flickan?

Dagar utan slut är en sjujäkligt bra berättad historia. Vet inte om jag behöver fler ord än så.

Similar Posts:

• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Ugh
• Something is rotten in the state of Ireland
• Födda i fel tid
• Kärlekstörstande kriminella

I Det lilla huset på prärien, den andra boken om familjen Ingalls, bryter de upp från hemmet i Stora skogen i Wisconsin. Det är knappast av bekvämlighetsskäl. Pappa Charles tycker helt enkelt att det har blivit för tättbefolkat där. Nuförtiden hör eller ser de andra människor omkring sig mest varenda dag.

De vilda djuren ville inte stanna i ett land där det fanns så mycket folk. Pappa hade inte heller lust att stanna. Han tyckte om ett land där de vilda djuren kunde bo utan att bli skrämda. Han tyckte om att se de små dovhjortskalvarna och deras mammor titta på honom från den skuggiga skogen och de tjocka, lata björnarna äta bär på bärställena.

Under de långa vinterkvällarna pratade han och mamma om landet i väster. Västerut var landet slätt, och där fanns inga träd. Gräset växte högt och tjockt. Där vandrade och betade de vilda djuren som på en äng som sträckte sig mycket längre bort än någon människa kunde se, och där fanns inga nybyggare. Bara indianer bodde där.

Sagt och gjort. Charles och Caroline stuvar in sina tillhörigheter och de tre små döttrarna i en täckt vagn och beger sig mot präriens ödemarker. Så småningom ser Charles ut en plats han gillar och börjar bygga dem ett hus. Liksom tidigare ägnar Laura Ingalls Wilder en hel del utrymme åt föräldrarnas, och inte minst pappans, vardagsbestyr. Hon skildrar detaljerat hur han bygger hus och stall – helt utan spikar, för sådan lyx kan en bra karl klara sig utan – och gräver brunn, men också försvarar det nya hemmet mot gräsbrand, vargar och indianer.

Livet på prärien är mer utsatt än det i Stora skogen, men Laura är sin pappas dotter. Hon älskar den vida slätten och den öppna himlen, att rusa runt eller smygande spana på djurlivet, och det är inte svårt att hålla med henne om att pappans liv nog vore mer eftersträvansvärt än mammans. Caroline stryker tvätt, steker pannkakor och håller flickorna väluppfostrade, också när de lever i en prärievagn mitt ute i ingenstans. Charles bygger och jagar och rider runt och spanar, möter de långväga ”grannarna” (det är ju inte precis fråga om att dela tomgränser, mer att befinna sig inom dagstursradie) och snokar upp de få nyheter som finns att höra.

Någonstans långt bort sitter en regering som beslutar om ifall indianer eller nybyggare ska ha rätten till prärien. Charles är av åsikten att det borde gå att leva sida vid sida, också när indianerna gör en del oönskade påhälsningar i det lilla präriehuset. Om indianerna anser att de vita är skyldiga dem något så har de nog visst fog för det, tycks Charles inse, men andra nybyggare är mindre kompromissvilliga. ”Den enda hyggliga indianen är en död indian”, anser en av familjens grannar.

Mer än seriens första bok placerar alltså Det lilla huset på prärien familjen Ingalls i den amerikanska historien och det handlar inte bara om det minst sagt problematiska förhållandet till urbefolkningen. Charles Ingalls är the self-made American man, den idylliska bilden av något vi kanske mest vant oss att se förvridet, som hysteriska NRA-lobbyister med mardrömsvisioner om ”Big government”. Charles är den gode patriarken som reder sin familj med sin bössa, sin yxa och sina bara händer (fast för all del också sin fiol och sitt öppna, pedagogiska sinnelag). Det är nästan läskigt lätt att dras in i Lauras kärlek och beundran för honom. Jag menar, han behöver inte ens spik.

Similar Posts:

• Familjeidyllen innan prärien
• Stärkta underkjolar och naturens krafter
• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Förtryck och förträngning
• Fasansfullt, gripande och förlösande

Sen, just när jag började upptäcka att det fanns annat än bara pangpang och roliga fjäderhatter i det där, såg jag Little Big Man. Filmatiseringen från 1970 med Dustin Hoffman, alltså. Och plötsligt blev det en helt annan historia.

Little Big Man, både filmen och boken som nu kommer ut på svenska för första gången, handlar om Jack Crabb. Jack är 111 när boken börjar på 1950-talet, och talar om för sin misstroende levnadstecknare att han är den ende vite överlevande från slaget vid Little Bighorn – första och sista gången en samlad armé av siouxer och cheyenner spöade skiten ur det amerikanska kavalleriet. Men han är också Little Big Man, cheyennekrigare, som vid tio års ålder adopterades av en stam som överföll prärievagntåget han åkte med. Under de nästa 25 åren flackar han fram och tillbaka mellan de två liven; han lever omväxlande som indian och som vit utan att riktigt höra hemma i någon av nationerna, där den ena är på väg att försvinna medan den andra just håller på att skapa sig själv. Han har familjier på båda sidor och förlorar dem; han prövar alla yrken och funktioner som finns, träffar alla stora namn från Wyatt Earp till general Custer. Han är med och utrotar bisonoxen, han bygger järnväg, han Civiliserar landet. Och samtidigt, som adopterad indian, ser han baksidan: massakrerna, rasismen, marginaliseringen.

Nu hade jag dittills varit en stor beundrare av civilisationen, men jag trodde att det berodde på att jag inte haft något att göra med dess uppbyggnad i den mån jag kommit i kontakt med den.

Detta är inget felfritt litterärt mästerverk – boken utger sig för att vara en oredigerad serie intervjuer med en mycket gammal och obildad man, och det är det språket den talar. Som historieskrivning och äventyrsroman, däremot, är den ofta enormt stark. Det som slog mig med filmen, och gör det med förlagan också, är både detaljrikedomen av livet på prärien och i de uppväxande städerna, människorna och tankarna som uppstod och levde där – och rättvisan. För det Little Big Man gör bättre än många andra är att fånga de två sidornas goda och dåliga drag utan överdrivet moraliserande; indianerna framställs inte enbart som naturälskande filosofer som lever i samklang med allt levande, de vita inte enbart som onda banditer, det finns välvilliga idioter och våldsverkare på båda sidor. En krock mellan två världar som är lite för förtjusta i bilden av sig själva, blinda för bjälken i sitt eget öga (rasisten, misogynisten och möjligen storlögnaren Crabb själv är inget undantag) och som bara kan ha ett slut. Det är där det blir så mycket mer än bara kåbåjsare och indijaner.

Little Big Man är långt ifrån det enda verk från den här tiden som försöker nyansera och problematisera bilden av USAs historia och dess förhållande till andra folk – specifikt indianerna, men som Berger låter sin hjälte påpeka mot slutet är parallellerna till östasien lätta att dra – men den är en viktig pusselbit.

…Och så ska då boken, 45 år senare, översättas till svenska. Och det är på många sätt som om tiden stått still, för Caj Lundgrens översättning är ett hafsverk av det slag som ofta brukas göra med litteratur förlagen inte tar på allvar (jag är uppvuxen på svenska översättningar av Stephen King också). Språket är klumpigt, amerikanska fraser felöversätts, vissa indianer har namn (och inte alltid samma namn två kapitel i rad) på svenska och andra på engelska, han låter sin hjälte svära friskt trots att Berger gör en poäng av att hans berättare har censurerat alla svordomar, etc… Det är svårt att ta en roman om en kulturkrock på allvar när den svenske översättaren låter cheyenner säga ”all right” till varann. I en tid där till och med Tintin får textkritiska nyöversättningar förtjänar Little Big Man bättre än det. Läs den om ni sett filmen, läs den i stället för att se filmen, se filmen när ni läst den, men gör det på engelska. Jag har talat.

Similar Posts:

• 500 sidor folkmord
• Björnkramen känns från boksidorna
• Familjen Ingalls i indianernas land
• My week with Marilyn
• Goethe!

Någon har sagt att det bästa indianerna kunde ha gjort, när Columbus ”upptäckte” dem för drygt 500 år sedan, hade varit att skära halsen av honom. Men nu blev så inte fallet, och man kan nog undra om det hade hjälpt så mycket även om det hade hänt. Det var nog mest en tidsfråga innan kontinenten skulle ha ”upptäckts” av någon annan.

Men i och med Columbus landstigning på den amerikanska kontinenten (eller snarare på några av öarna i Karibien), så inleddes det som kanske är historiens mest brutala och omfattande utrotningskampanj. I område efter område, land efter land, jagades ”indianerna” (för egentligen var det ju inte en grupp med indianer, utan många olika stammar och folkslag) undan. Allt för att bana väg för de vita västerlänningarna – för guldet, för boskapen och åkermarkerna, för skogens rikedomar.

På sina håll gjorde indianerna motstånd. Vissa av slagen är än idag berömda, som slaget (massakern) vid Wounded Knee, eller Little Big Rock. Och slagen skapade legendariska män (för det var patriarkat vi talar om) på båda sidor; Crazy Horse, Sitting Bull, general Custer… Men övermakten var för stor, och indianerna krossades och tvingades tillbaka allt mer.

Andra stammar försökte sig på fredens väg. Men oavsett hur fredliga man var, så drevs man tillbaka. USA (och dess föregångare) skrev omkring 400 fördrag med olika indianstammar. Av dem har regeringen brutit mot i princip vartenda ett. När det inte passade längre – när man t.ex. upptäckte att det man trodde var ett värdelöst reservat egentligen innehöll några värdefulla metaller – så upphävde man det man tidigare hade lovat indianerna för all framtid. Inte konstigt att europeerna fick rykte om sig att tala med ”kluven tunga”.

Det är en fruktansvärd läsning som James Wilson har ställt samman. 500 år av folkmord, på ungefär lika många sidor. Boken är uppdelad efter olika geografiska regioner, vilket gör det lite svårt att få en överblick över historiska förändringsprocesser som griper över hela landet. Men det har å andra sidan styrkan att det blir tydligt att indianerna hade olika strategier gentemot ockupanterna.

Wilson skriver bra, och har en väl avvägd balans mellan egen text och citat från olika källor. Men en sak stör mig något, och det är att boken huvudsakligen handlar om mötet mellan indianer och ”vita”. I förbigående talas det om indianernas egen kultur, och deras egna samhällen, men huvudsakligen är det just den ödesdigra kulturkrocken som behandlas. Självklart är detta viktigt, men jag hade gärna sett att mer hade handlat om indianernas kultur i sig.

Än idag fortsätter diskrimineringen av indianerna i USA. Ingen upprättelse har ännu kommit, trots att en ny och vital rörelse bland indianerna har blivit allt mer högljudd. I grannlandet i norr – Kanada – har vissa ursprungsfolk åtminstone fått viss upprättelse, genom självstyrelse i området Nunavut. När ska USA erkänna sina historiska synder?

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Fördjupning i kolonial handel
• Humoristiskt och mycket engagerande
• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Ugh