Stundvis är det också just otroligt intressant. Jesper Fundbergs text ”Klä av, klä om, klä på” om hur det egentligen går till när vi byter om i ett offentligt avklädningsrum får hjärnan att gå igång på högvarv, och jag gör under läsningen en anteckning om att så fort som möjligt leta upp mer av Fundbergs forskning. Andra tankeväckande texter är Emilia Aldrins text ”Användarnamn – att namnge sig själv” eller Åsa Alftbergs text ”Ta en tablett” om vår tveeggade syn på läkemedel. En del av mig vill också sätta Sånt vi bara gör i handen på de ledarskribenter som tagit det till sin uppgift att ”kritisera” vissa grenar av humaniora genom att leta upp något uppsatsämne de tycker låter konstigt och peka och fnissa. Kanske kunde antologin få dem att förstå att forskning är mer än naturvetenskap och att även ämnen som vid en första anblick framstår som banala kan vara värda att utforska. I en tid av faktaresistens och vetenskapsförakt är bara det faktum att en antologi om forskning och vetenskap ges ut och säljs något att glädjas över.

Men tyvärr så fungerar inte bokens format i praktiken. Redaktörerna har valt att satsa på kvantitet på bekostnad av kvalitet med många och korta texter på ungefär en och en halv sida vardera. Detta är på tok för kort för att ge en verkligen inblick i någons forskning. På en halv sida hinner man ungefär introducera ett ämne, väcka intresse… och sedan tar det abrupt slut. Enormt frustrerande och dessutom blir boken svårläst eftersom man aldrig tillåts få något riktigt sammanhang. Precis när det börjar tar det slut.

Bokens skribenter har också en förkärlek för att berätta om ett vardagsbeteende, men inte om varför vi gör det, hur uppkom det, finns det någon poäng…? Varandes vetenskapsnörd uppskattar jag att någon har forskat om hur människor beter sig när de först anländer till sommarhuset för säsongen, men finns det någon förklaring till varför besöket i fritidshuset inleds med en inspektionsrunda? Finns det någon funktion i att säga ”hejdå huset, vi ses nästa sommar”? Dessa och andra liknande frågor får vi som läsare aldrig svar på. Om det beror på platsbrist i första hand eller att mycket humaniora går ut på att beskriva snarare än att förklara varför får förbli osagt. I vilket fall hjälper längden på texterna knappast till.

Men som sagt – idén bakom boken är bra. Kanske finns det någon hågad där ute som tar upp bollen och gör en liknande antologi, men med längre och mer djuplodande texter?

Similar Posts:

• Lev längre och friskare
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Vem behöver humanister?
• Forskning med samhällsförbättrande potential
• Nära men sin egen

Åsikten fick inte stå oemotsagd, men arbetsgivarorganisationen var knappast de första att värdera humanister – historiker, filosofer, etnologer, språk- och konstvetare och annat löst folk inriktade på mänsklig verksamhet – lägre än andra utbildade grupper.

Humanister har sämre betalt än de flesta andra med lika långa utbildningar. I undersökningar av människors tilltro till olika vetenskaper ligger humaniora i botten. För humanistiska studenter får högskolor och universitet bara en bråkdel av vad de får för exempelvis en teknik- eller läkarstudent – vilket förstås i sin tur betyder att den student som väljer att ägna sig åt humanvetenskaper också får betydligt mindre undervisning och andra resurser.

I Anders Ekströms och Sverker Sörlins bok Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle återkommer de här erfarenheterna bland intervjuade studenter. För en läsande humanist som undertecknad, framstår de faktiskt som så allmänna att det nästan verkar fånigt att behöva göra intervjuer alls. Visst är man van att hela tiden hamna i försvarsställning. Att säga saker som “Nej, vi har kanske bara två föreläsningar i veckan, men man blir i alla fall rätt bra på att själv ta ut det viktiga i litteraturen” eller “Fast människor är ju liksom inte riktigt som mattetal eller kemiska formler”.

Kanske stämmer det att humanistiska studenter inte fått så mycket hjälp från vare sig lärare eller politiker att formulera varför det de håller på med egentligen är viktigt? Ändå måste vi ju tycka det, alla vi som på ett eller annat sätt ägnar oss åt humaniora? Att här finns värden bortom de kortsiktigt ekonomiska?

Ekström och Sörlin ger en delvis annan bild av tillståndet än den man vanligtvis möter. De båda professorerna är lätt trötta på de eviga beskrivningarna av humanvetenskaper ”i kris”. Relativt sätt har ämnesområdet kanske förlorat i både politisk uppmärksamhet och resurser, men i absoluta tal är humanisterna förmodligen fler än någonsin. De saknar kanske en stark och kollektiv självbild, men anledningen till att Svenskt Näringsliv anser att det behövs ekonomiska incitament för att få färre människor att utbilda sig inom humaniora är ju just att väldigt många människor faktiskt vill göra det. Trots allt.

Inomvetenskapligt är det också svårt att se något krisartat med de senaste decenniernas utveckling. Tvärtom har det skett en formlig explosion av nya perspektiv, teorier och samarbetsytor. Inte minst det sistnämnda betonar Ekström och Sörlin som viktigt om humaniora ska kunna spela den viktiga framtidsroll de skisserar. Svensk forskning och utbildning har en farlig tendens till revirtänkande, menar de. Det krävs breda samarbeten om vi ska ha en chans att lösa nutidens och framtidens stora problem.

Ska vi till exempel finna lösningar på den “kronologiska kolonialism” som vårt eget överuttag av jordens resurser innebär så måste naturvetenskaper, ekonomi, samhällsvetenskap och humaniora samverka. Då handlar det inte bara om att bygga solpaneler eller räkna rödlistade arter utan om att förstå och kunna förändra själva vårt sätt att tänka. Där borde humaniora vara oundgängligt som en omistlig del i en skriande välbehövlig helhetsförståelse.

Liksom exempelvis Sven-Eric Liedman innan dem har Ekström och Sörlin flera viktiga och spännande poänger. Att boken diskuteras runt omkring på humanistiska institutioner vet jag. Frågan är om den verkligen når ut där den bäst skulle behövas, till beslutsfattare utanför den närmast berörda kretsen?

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• En kärleksförklaring. Om utbildning
• Kortdistans om långdistans
• Förnuft OCH känsla
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Ändå tycks mediebilden av skolan märkligt ensidig. När vårens säsong av SVT-serien 9A premiärvisas kan jag inte släppa tanken att programidén tycks rakt av kläckt av självaste Jan Björklund. Den kretsar kring slappa och odisciplinerade elever och lärare som helt enkelt borde ta sig i kragen, lägga bort kepsen och prestera bättre på proven. ”De flesta är överens om att något måste göras. Nu”, mässar premiäravsnittets speakerröst, drypande av undergångsstämning. ”Annars riskerar skolsystemet att haverera.”

Det handlar om individer och individers ansvar och den underförstådda kuren består i en egentligen ganska märklig ohelig allians mellan disciplinering och marknadens frihet. Strukturella perspektiv, som de återkommande rapporterna om ökande barnfattigdom, ryms inte i världsbilden.

Så nej. Långt ifrån alla är överens. Skolminister Björklund och idéhistorikern Sven-Eric Liedman är det till exempel inte alls.

Liedman köper inte fixeringen vid klassrumsdisciplin, provresultat och betyg. I Hets! En bok om skolan ifrågasätter han hela det system med ”kvalitetssäkring” och topplistetävlingar som alltmer sprider sig när verksamheter som skola, vård och omsorg ska drivas enligt trubbiga näringslivsprinciper. För vad är det vi mäter egentligen? Hur förvandlas komplicerade kvaliteter inom undervisning och vård till lätt jämförbara siffror som kan ge politiker och tjänstemän en känsla av insyn och kontroll?

Där blir kvalitet i vården lika med patientgenomströmningen och universitetsundervisningens standard lika med antalet forskare citerade i vetenskapliga tidskrifter. Och så vidare och så vidare. Resultat på standardiserade prov väger lätt tyngre än den professionelle lärarens hela inblick i elevens mångsidiga förmågor och vem som ens ska orka bli lärare när yrkeskåren omyndigförklarats blir onekligen något av ett frågetecken.

Liedman önskar sig en annan sorts skola. En som handlar mindre om skolplikt och mer om den historiskt och globalt tämligen unika och fantastiska rättighet vi alla har till utbildning i Sverige. En som ställer lust, utmaning, kritiskt tänkande, mänskliga behov och demokratiska värden framför sifferexercis, marknadsanpassning och kortsiktig ekonomisk lönsamhet.

Hets! må ha starkare och svagare partier, men framför allt är det en inspirerande bok som tar upp en rad elementära diskussioner som rimligtvis borde befinna sig på dagordningen i en mängd sammanhang. Skolan speglar och sätter sin prägel på samhället och vad vi vill med skolan kan mycket lätt överföras på vad vi vill med samhället över huvud taget.

Inte minst handlar det om de humanistiska ämnenas betydelse och fortlevnad. Där är också urhumanisten Liedman på många sätt själv sitt eget bästa argument. Han har förmågan att lättillgängligt fånga breda samhällsföreteelser med analytisk skärpa, förmedlingskonst och gammal vanlig hederlig klokskap. Nog måste man önska sig plats för sådant även i framtidens samhälle.

Similar Posts:

• ”Gå framåt – gå i cirkel!”
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Vem behöver humanister?
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Vi sitter här på livstid

Vi är nästintill utrotningshotade numera, och nuvarande regering anser närmast att vi borde avskaffas medelst nackskott. Jag tror att det är oklokt.

Det senaste året har jag ägnat mig en hel del åt ett annat årtal, det symbolladdade 1968, här på dagensbok.com. En av de mest förlöjligade händelserna detta år är kårhusockupationen i Stockholm. Det många trodde var början till revolutionen rann snart ut i sanden och blev kanske till och med radikaliseringens vändpunkt. Kårhuset i fråga används tydligen, ironi av alla ironier, numera av Handelshögskolan. Men det man protesterade mot var i vanlig ordning något som blivit betydligt mer påtagligt sedan dess: utbildningens anpassning efter marknadens efterfrågan.

Bara under det dryga decenniet sedan jag tog studenten har utbildningssystemet stramats upp på en rad sätt. Kontentan, inte minst av den nya gymnasiereformen, är att man måste veta vad man vill redan från början – inför den nya gymnasieskolan redan från högstadiet, eftersom det blir mer vattentäta skott mellan praktiska och teoretiska gymnasieprogram och bara de senare ger högskolebehörighet. Pressen på en elev att komma in på rätt gymnasieskola kan därför bli enorm.

Sådana karriärbeslut är tunga för vilken 13-åring som helst, men går naturligtvis hårdast åt dem från familjer som saknar studievana. Utbildning, och i synnerhet detta lite planlösa läsande av rent intresse, återgår mer och mer – i den mån det någonsin varit något annat – till att vara ett privilegium vikt för de redan privilegierade, för dem som har kulturell tillhörighet och som har råd.

Det pratas mycket om att arbetskraften idag behöver vara flexibel. Problemet är bara att på det här sättet blir vi än tydligare flexibla i olika lag, ett a-lag där man kan till exempel vara riksdagspolitiker och sadla om till en hög position i näringslivet, ett annat där man kan få sparken från fabrikslinan och kombinera trappstädning med att vända hamburgare åt packade studenter klockan fyra på morgonen.

Och nej, jag menar inte att det är någon skam i att vända hamburgare eller städa golv (jag skulle till och med våga påstå att det är betydligt mer samhällsnyttigt än att till exempel blåsa baltiska bönder på deras besparingar från ett tjusigt bankkontor). Jag menar inte ens att utbildning är det enda rätta. Inom många företag och institutioner är det till och med tragiskt överskattat, på bekostnad av praktisk erfarenhet.

Men handlar utbildning bara om arbetskraft? Nej. Det handlar om människor som ska klara sig i samhället, som behöver kunna orientera sig, tänka källkritiskt och ta ställning i mängder av komplexa frågor, men också om människor som är just människor. Människor som behöver kunna hantera eviga dilemman kring rätt och fel, som behöver kunna utrycka känslor, lyssna på andra och jämka ihop egna och andras behov. Det är där kultur, litteratur och humaniora kommer in, ämnen som för en tynande tillvaro i marknadsekonomin, men som inte desto mindre är grundläggande när det gäller människans förmåga att vara just människa.

Samhället är något större än ”marknaden” och framtiden är något förbannat mycket större än nästa kvartalsrapport. Utbildning måste ta sikte på framtiden. Inte minst det faktum att vi lever i ett ekologiskt fullständigt ohållbart system borde göra det tydligt.

För att ha beredskap inför framtiden kan man inte bara utbilda människor till att upprätthålla de system som existerar idag, man måste också utbilda, tillåta människor att tänka nytt, att tänka annorlunda, att tänka olika och att kunna kommunicera kring det de kommer fram till.

Då räcker det inte med enkla hierarkier, där bara de universitetsämnen som kan dra till sig sponsorpengar från näringslivet frodas. Det duger absolut inte att se teoretiska och praktiska ämnen som oförenliga poler och det duger inte att se vissa typer av skolämnen, som slöjd och musik, som försumbara. Då måste skolan förmå att tänka på olika sätt och att låta olika sätt att tänka på mötas.

Att delta i samhället, inte minst genom arbete, är jätteviktigt. Men vi arbetar trots allt för att leva, för att vara människor. Vi är inte människor för att arbeta, och ungar behöver få uttrycka sig. Alla ungar. Hell, alla människor.

Det är inte kortsiktigt ekonomiskt lönsamt. Det är bara helt enkelt livsnödvändigt.

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• Frihet, rättvisa, solidaritet
• The Beauty of Grey?
• Jag tror inte det är över
• Radikalisering att dra lärdom av

Denna bok är både lättsmält och svårsmält. Lättsmält för att det handlar om saker som vi alla har en uppfattning om: kärlek, sex och knark. Svårsmält för att man både behöver vara intresserad av antiken, helst antik poesi, och känna till ett antal moderna populärkulturreferenser, vilka författaren för all del försöker förklara, men där man ändå känner sig utanför om man inte är med på precis vad han menar.

Syftet är til syvende og sidst ändå utmärkt: Iordanoglou vill visa oss delar av antiken som sällan eller aldrig publiceras, och visa på att man levde helt vanliga liv, med alla de mänskliga fel, brister och laster, lika väl som alla mänskliga dygder och goda sidor som vi har idag. Däremot ska vi inte läsa in för mycket varken av vårt eget eller nyligen gångna seklers liv och kultur i dessa texter, för samhället styrdes av delvis andra lagar och seder. Detta är i viss mån provocerande, eftersom många än idag vill höja upp de gamla klassikerna och sätta dem på en dygdens piedestal, och att skriva en sådan här bok som tar ner folk på jorden (eller rentav ner i sänghalmen) är inget vem som helst gör. Som författaren själv skriver i förordet: om inte han redan hade disputerat så skulle han nog inte skrivit boken.

Han analyserar kritiskt och genomtänkt (utdrag ur) ett antal texter från klassisk grekisk tid – i den första essän ett epigram från hellenistisk tid, i den andra bland andra Platons dialog Faidros, romerske författaren Plinius den äldres Naturhistoria och Odysséen och i den tredje framför allt en papyrus från 200-talet före vår tideräkning av Herondas – och associerar till såväl dåtida kulturer som moderna kulturyttringar, vilket jag ändå tycker är högeligen fascinerande. Det är både kritisk läsning av befintliga översättningar till svenska och en del egna översättningar, men han förlorar sig inte i språkvetenskapliga dimmor. I en av de tre essäerna försöker han reda ut hur folk faktiskt knarkade under antiken, med ett inte så säkert svar som resultat, och denna känns också som den minst genomarbetade av de tre. Över lag känns boken relativt oredigerad, eller snarare så att författaren fått helt fria händer, vilket kanske inte alltid är optimalt. Diskussionen är ändå intressant, i och med det faktum att så många försökt censurera eller ”mildra” det som faktiskt står i originaltexterna – vilket alltså även hänt med snusket som behandlas i de andra två essäerna.

Allt som allt kanske inte en bok för alla, men en intressant vinkel på delar av antiken som inte nämnts så ofta förr, men som kanske kommer upp i ljuset mer och mer.

Similar Posts:

• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Snusk!
• Mitt liv som roman
• Vattnets historia under antiken
• D’oh

Här vill han än en gång tala om, på sitt pedagogiska och nyfikna sätt, varför det finns en poäng med att kunna något om saker som hände för flera tusen år sedan. Att det finns ett värde i att kunna läsa och förstå hur människor tänkte även då, när Norden visserligen var ett kallt och föga befolkat ställe, men andra delar av världen blomstrade vad gäller teknik, filosofi och handel. Precis som Dimitrios Iordanoglou vill Ola Wikander dra fram dessa gamla historier i ljuset, peka på dem och säga ”Titta, de är inte farliga! De bits inte, tvärtom har de något att säga oss!”, och även i denna bok, som i Iordanoglous Antiken by night, förekommer referenser till moderna kulturyttringar – från Star Wars till japanska tecknade serier. En intressant vinkling som återkommer i flera av essäerna är kopplingarna till allehanda populärkulturföreteelser, vilket gör att man tycker sig se större stöd för ”gamla, utdöda språk” bland producenter och, regissörer och skivbolagsfolk än hos dem som oftare ger humanioraforskning stödpengar. Kanske ska vi nästa gång gå till valfritt storbolag när vi vill studera sumeriska?

Precis som Antiken by night är ändå denna bok lite av en enda lång egotripp: författaren tycks ha fått helt fria händer att skriva om saker som intresserar honom, och förlaget hoppas att vi ska vilja läsa. Jodå, jag vill läsa. Dock är det här en bok att ta något lättare på än Wikanders tidigare, denna kan man ha liggande någonstans där folk kan läsa en essä i taget, och sedan lägga ifrån sig boken. Man måste absolut inte läsa den i ett sträck, utan varje kapitel står för sig självt.

Efter att ha läst ett antal ”sammanlagda” böcker de senaste åren, där författare har samlat ihop artiklar eller essäer, så måste jag ändå berömma redigeringsarbetet i denna – det är inget som direkt upprepar sig, och om någon person eller karaktär förekommer på fler ställen, så står det en kommentar om det, så att man kan gå tillbaks och läsa om, ifall man vill. Det saknas i alltför många böcker, så det var en välkommen detalj.

Så vem ska läsa denna bok? Framför allt känns den riktad till dem som ännu inte känner sig säkra på vad man ska ha humanistiska ämnen till, och vad det egentligen finns för poäng med att läsa serier, sumeriska eller sanskrit. Men givetvis har även de som är humanister i själ och hjärta stor behållning, när språket är så väl omhändertaget som här.

Similar Posts:

• Esoterisk text som populärvetenskap
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Döda språk – kul sällskap?
• Äntligen
• Bra men lite bortslarvad