Visst kan man väl bygga en bok på en flätstruktur? Tanken har uppenbarligen legat till grund för den franska romanen Flätan. Läsaren presenteras i tur och ordning för tre kvinnor, Smita som tillhör den lägsta samhällsklassen i Indien, unga Giulia på Sicilien som arbetar i familjeföretagets perukverksamhet och advokaten Sarah i Kanada.

Colombani sätter ljus på kvinnor som försöker överstiga hinder i form av traditioner och tysta överenskommelser i arbetsliv. Smita är mamma till Lalita, 6 år, som ska börja skolan. Men eftersom samhället föraktar daliter, följer förödmjukelser även in i klassrummet. På Sicilien har Giulia den traditionstyngda italienska familjen att brottas med. I Sarahs fall får läsaren träda in på en karriärinriktad arbetsplats som är sanslöst oförstående gentemot hastigt uppkommen sjukdom.

Hår som produkt ingår i en global transaktionskedja. Löshåret i Västeuropa hämtades i förra århundradet från närliggande hårsalonger men på 2000-talet fram till idag hämtas det från en annan del i världen. Ganska vanligt är att det kommer från Asien eller Indien. Också romanen Norma av Sofi Oksanen belyser temat hår. I hennes historia riktas ljuset mot brottssyndikat och hjältinnan förses med delvis magiska egenskaper.

I Flätan tar sig berättelsen fram i ett raskt presens och kvinnornas öden är gripande. Greppet och perspektivet är den allvetande berättarens. Något klyschiga textpartier stör läsningen men romanens styrka ligger i vändningarna som drabbar kvinnorna. Livsavgörande händelser gör att kvinnorna måste samla mod och kraft för att kunna klara det omedelbara nuet men också sikta mot framtiden. Jag tycker mycket om att författaren valt att skildra kvinnor med denna starka kämpaglöd.

Oftast uppskattar jag verk som är skrivna på en lättillgänglig prosa, därför är jag lite brydd över varför jag inte ser kvaliteterna i prosan Colombani skapar? Vid närmare genomlysning tycks texten ha mejslats fram med andra verktyg än skribentens. En text får läsarens uppmärksamhet genom väl avvägda ord och blanksteg som låter sinnena smälta innehållet. Här möter jag en närmast orytmisk prosa. En högläsare skulle troligen kunna ge texten det som saknas, då dennes verktygslåda innehåller betoning, frasering och röstläge.

Något i mig får mig att misstänka att författarens vana att skriva filmmanus är den avgörande komponenten för bokens stil. Någon i kulturkretsen tyckte att manuset kunde nå en läsande publik och vips, fann författaren ett förlag som tyckte likadant. Vad jag förstår har boken sålt bra i de franska bokhandlarna. Vi får väl se om materialet utvecklas till en film någon gång i framtiden?

Flätan rekommenderar jag till dig som önskar läsa om kvinnor på olika kontinenter som hittar lösningar när de utstår motgångar. Språket är lättläst. Du skapar vid behov dina egna bilder av hur kvinnorna ser ut och vilken grad av laddning en scen ska få. Sannerligen består världen av öden som inte anar hur de hänger ihop med varandra.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• För sökaren i sekulära tider
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Slut på ursäkter

I Girls will be girls skakar O’Toole liv i den där ganska sömniga metaforen om iscensättande och börjar fråga sig: Varifrån kommer de här självnedvärderande replikerna, egentligen? Vem är det som skrivit det här sopiga manuset? Och: hur gör jag för att skapa mig en annan roll?

O’Toole både förankrar sina resonemang i relevanta teorier och förklarar dem på ett lättbegripligt sätt, men mest av allt handlar Girls will be girls om ett personligt arbete, utifrån personliga erfarenheter, ofta med den egna kroppen i centrum. Hon skriver om yngre jag som svälter sig själv för att bli smal, som uttrycker vänskap genom komplimanger och make-overs, som försvarar kvinnors underordning med valfrihetsargument för att bli omtyckt av män och som tar på sig hushållssysslor för att det inte ska bli bråk eller i kvinnlig solidaritet, och om att en gång fimpa en cigarett i ansiktet på en tafsare som vägrat att ta ett (stort antal) nej.

Hon skriver om experiment med att vara sig själv på ett annat sätt, om hur hon blir bemött när hon plötsligt, istället för sina vanliga slampiga Halloween-kostymer, klär ut sig till kille. Om att vägra raka benen och om att rätt som det är vara jagad av pressen som ”Den kvinnliga kroppsbehåringens ansikte utåt”. Om att våga pröva olika sätt att vara, för att kanske hitta fram till ett som känns mer bekvämt, mindre begränsande och självdestruktivt. Mer öppet för möjligheter.

Visst finns det områden där det irländska samhället uppenbarligen är mer konservativt än det svenska, men skillnaderna – åtminstone om man som jag är uppvuxen i något av en håla – är knappast oöverstigliga. Här finns mycket att känna igen sig i, vilket för mig är en stor del av behållningen: hjälpen att få syn på och formulera erfarenheter. Ställa frågor.

Jag är kvinna, flicka, tjej, men vad är det egentligen som gör mig till det? Hur jag ser ut mellan benen? Möjligheten att bli eller inte bli med barn? Kroppen som ska baxas in det förment ”naturligt” kvinnliga? Skammen över att bli tafsad på, och skammen över att vara den som ingen bryr sig om att tafsa på? Den inlärda rädslan för att utmana med hur och var man rör sig, parad med den statistiska kunskapen att det i själva verket är farligast att vara hemma med den man älskar?

Emer O’Toole gestaltar de här frågorna lättsamt, roligt och tänkvärt och hon bjuder generöst på såväl sina tillkortakommanden som på sitt mod och sin kreativitet. Är man en något sånär van läsare av feministisk litteratur kan man förstås hävda att vi väl hört allt det här förut – men är det verkligen så enkelt? Hur många gånger måste vi höra det för att något ska förändras?

Similar Posts:

• Kvinnors längtan
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Bestialisk ytlighet
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Våldtäktskulturen

Under sommaren släppte författaren Maria Antas sin bok Hår – fint, fult, fräckt och fusk. Innehållsförteckningen uppvisar en stram disposition i fyra avsnitt: ”Inledning”, ”Mitt hår”, ”Andras hår” och ”Håruppror”. Inledningen är personlig och tar sin avstamp i författarens betraktande av sitt tunna, platta nordiska hår. Sedan säger vi ”Hej då!” till stramheten för därefter brakar det loss och Maria Antas berättar ömsom argt om sitt (miss)bruk av hårprodukter, ömsom medlidsamt om alla hårbehandlingar som hon och många människor genomlidit.

I det som följer serveras läsaren exempel på ohälsosamma tillsatser som använts för att blondera och färga håret. Den märkliga glorifieringen av det blonda, luftiga hårsvallet där vi nordiska kvinnor ständigt misslyckas – särskilt under vinterhalvåret med mössan neddragen. Antas redovisar vidare häpnadsväckande fakta om kosmetikaindustrins lönsamhet och undrar varför dess tillväxtprognoser och vinstmarginaler inte nämns på börssidorna? Investerare borde vara mycket intresserade av hårvårdsindustrin. ”Av priset på samtliga hårvårdsprodukter är 33 procent ren vinst för tillverkarna, och den siffran är anmärkningsvärt hög.” Lägg också till det faktum att hårvårdsimperierna expanderar på andra marknader när de rent traditionellt västerländska har en mer stillastående trend efter finanskraschen 2008. I spåren av löshårsindustrins osannolika vinstmarginaler på 125 – 150 % sker ett grovt utnyttjande av fattiga människor på global nivå.

När Antas sedan går över till att beskriva hur människor med krulligt hår kämpar för att få platt hår är det omöjligt att värja sig. Västerländska ideal dominerar fortfarande, vilket illustreras med många exempel. Små flickor som får hårt tvinnade flätor, författaren Chimamanda Ngozie Adichies skildring i romanen Americanah, Michelle Obama … som ju faktiskt har behandlat sitt hår så att det inte ska sticka ut. Vi har lång väg kvar till variationsrikedom och mångfald. Den normgivande minoriteten är de människor som har platt och gärna blont hår.

Hårets historia i USA handlar inte bara om blondiner, med Marilyn Monroe och Madonna som förebilder. I läsningen om den svarta medborgarrättskampen under åren kring 1970 får vi veta att ljushyade människor permanentade in krulliga lockar i sitt hår, eller drog på sig afroperuker. Angela Davis, som var aktiv och lät sitt afrikanska hår växa ut i en stor luftig cirkel, avbildades på knappar och affischer. Men Davis beskrivs som en mer komplex person, eftersom hon inte vill vara en ikon utifrån sig själv som individ. Hon tycker det är ointressant att tala om sitt hår, däremot kan hon tala om kollektivets betydelse.

Stilidealen genom olika tidsepoker flätas in löpande i de olika avsnitten. De har dokumenterats också av fotografer, en yrkesgrupp som får en rejäl dos med kritik. Antas söker något annat i konstmåleriets och modefotografins historia än den stereotypa bilden av kvinnlig underkastelse där objektet svankar med ryggen och låter sin böljande hårman åskådliggöra en del av den farliga förförelsen. Var finns de korthåriga kvinnorna i fotomodellhistorien? Här är jag av uppfattningen att Antas som en motvikt kunnat ta med kvinnliga fotografer. Varför inte Annie Leibovitz, Sally Mann, Tuija Lindström eller Elisabeth Ohlson Wallin för att ta några exempel? Ett faktafel har också smugit sig in på sid 107 när hon refererar till Anton Corbijn-utställningen i Berlin, som visades hösten 2015 (inte hösten 2016, som det står i texten).

Avsnittet som handlar om hur det i olika tidsepoker och kulturer varit viktigt att täcka håret har en mer sökande och reflekterande ton. Jag tycker att Antas har en poäng i exemplifierandet av den gifta kvinnans huvudduk för bara några generationer sedan i Norden. Att dölja håret är som bekant ett hett debattämne i Europa och kanske kunde historiens ljus någon gång lysa över debattens vågor.

En driven essäist gör stora folkbildande insatser i mötet med sina läsare. Det här är exempel på en sådan insats. Jag känner mig smart och lärd efter läsningen. Möjligen skulle jag uppnått samma känsla om jag tragglat mig igenom en 7,5 poängskurs på valfritt universitet i Sverige. Eller, nej förresten. Boken vinner lärdomskampen.

Similar Posts:

• Imperiet ur andra perspektiv
• Så gör Bodil Malmsten
• Mångsidigt om människans gående
• Rågen gömde sig och blev kvar
• En blåst bok

För hur fina frisyrerna än var förr, så var tillvägagångssätten inte alltid särskilt praktiska. Brända hårtestar, en hårbotten kladdig av bakpulver och ömmande av obekväma rullar var ofta en bieffekt som man fick räkna med. För att inte tala om alla rent livsfarliga sätt att försöka färga eller bleka håret på.

Och sanningen att säga har jag ännu inte testat att göra de där snurrarna själv. Men jag har helt klart blivit inspirerad. Grundtanken i boken är nämligen att använda färg och form från förr, men med moderna metoder. Enklare att genomföra, mindre skadliga för håret och hälsan, och betydligt mer väldoftande än möglande limpor.

”Både verktyg och hårprodukter har modifierats under årens gång och gör det möjligt att göra karriär, förverkliga sig själv, pyssla med ett hav av hobbier – och vara snygg i håret medan du gör det”, sägs det. Och sedan en liten glimt åt facebookare och instagrammare där ute: ”En tacksam utveckling i en värld då allt ska förevigas.”

Och det är faktiskt alla såna små utblickar mot samhället som gör den här boken till en riktigt bra sådan, trots att den handlar om något så till synes ytligt som just yta. För ytan är aldrig bara yta. Hur kvinnors roll i samhället påverkat modet, och tvärtom, går som en röd tråd genom hela boken och gör den till något mer än bara en charmig inspirations- och faktabok om frisyrhistoria. Från 20-talets bleka dekadens och androgynitet, manifesterad i charlestondansande, absinthdrickande flappers, till 30-talets verklighetsfrånvända glamour som flykt från lågkonjunkturen. Vilket så småningom utmynnade i 40-talets extrema sparsamhet då kjolarna blev kortare, blusarna snävare och frisyrerna fantasirikare – av ransoneringsekonomiska skäl. Och så vidare.

Plötsligt förstår jag mycket tydligare hur ekonomi och politik verkligen avspeglat sig genom tiderna i kläder, frisyrer och andra trender. Och gör så än idag. ”Idag har vi lyxen att ena dagen klä oss i 1960-talskläder och andra dagen i 1930-talsplagg. [...] Vi kan ha gördel på oss om vi gillar det eller kasta den all världens väg.”

Men kanske är det faktiskt så att den valfrihet som vi hyllar så högt inte är mycket mer än utslag av en trend, även den? För, ärligt talat, är det inte lite sorgset att bokens uttalade intention, att uppmana till att skapa något personligt och fritt utan pekpinnar, ändå utmynnar i en variant av samma inställning som den säger sig svära sig fri från? I och med denna enda mening: ”Vi lever i en tid där modet tillåter allt och därför kan vi använda dåtidens modeflugor för att skapa något alldeles eget.” Plötsligt faller hela poängen med att sorglöst välja och vraka sin egen stil, om det ändå är vad ”modet tillåter” som avgör ramarna.

Oavsett hur det nu ligger till med den personliga valfrihetens vara eller icke vara så är det här en rolig bok att bläddra i och inspireras av. Kul kuriosa blandat med konkreta praktiska tips kring tidstypiska frisyrer, smink och accessoarer från 1910-talet och framåt – som hur man själv enkelt syr en pillerburkshatt eller minibasker – gör den här boken till en liten explosion av färgglad inspiration, oumbärlig för dig som gillar vintage.

Similar Posts:

• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Hår som speglas i tiden
• Spridda modetankar
• Fascinerande om parfymmarknaden
• En blåst bok

Underrubriken ”Makt och myt genom tiderna” låter visserligen lovande. Ett maktperspektiv hade onekligen kunnat vara givande i ett sådant här sammanhang, men ”makt” blir inte mycket mer än en accessoar. Myter finns det desto mer av. Och då pratar vi inte om någon analytisk granskning av vad som ligger bakom dem. Författaren för dem helt enkelt bara glatt vidare. Anekdoter, name dropping, biologistiskt dravel och svulstiga adjektiv är det gott om. Källkritik och djup lyser däremot med sin frånvaro.

Trots en del onyanserat förakt för fåfänga och dumma blondiner är boken mest av allt en hyllning till det blonda håret – falskt som äkta. Blondiner har, som det heter, roligare. De får mer uppmärksamhet och makt; de är snyggare, sexigare och mer framgångsrika. Att köpa sig blont hår är, enligt författaren, att köpa sig ”inte bara glamour utan också en gnutta självkänsla och värdighet”.

Redan efter inledningen börjar jag vrida och vända på boken för att hitta den lilla markering som avslöjar att den i själva verket är en reklambroschyr för någon blekmedels- eller hårfärgsproducent. Jag har inte hittat den än, men är övertygad om att den finns där någonstans.

Att boken dessutom trots sitt kronologiska upplägg – även om till exempel större delen av medeltiden sammanfattas på två rader med orden ”grumlig blandning av stråtröveri, vidskeplighet och pest” – framstår som rörig beror framför allt på att anekdotstaplandet är så ytligt och dåligt sammanhållet. Billig retorik – allra mest påtaglig i de delar som handlar om den ariska idén – gör historien till spektakulär och fullkomligt obegriplig freak show.

Ibland undrar jag om författaren ens brytt sig om att läsa igenom texten. Då hade hon kanske i sina extrema förenklingar och sin hoppiga nonchalans åtminstone kunnat undvika rena logiska felslut. Nu konstaterar hon på en sida att Hollywood var genomrasistiskt och antisemitiskt och på nästa att det styrdes av judiska mansgrisar. Hon kopplar samman kvinnliga maktpersoners fall med en fåfänga som vad jag kan begripa inte har något med saken att göra, och menar att rasismen kom till USA som en modefluga i slutet av 1800-talet. Man kan ju fråga sig vad hon i så fall vill kalla den människosyn som gjorde slaveriet möjligt? Och i samma sammanhang: ”Närvaron av många svarta, indianer och mexikaner gjorde också att de vita amerikanerna var öppna för tankar om rasernas olika värde.” Som om det är blotta närvaron av människor med annan etnicitet som är roten till rasistiska idéer, och inte till exempel behovet att rättfärdiga ekonomiska orättvisor.

Vad som hade kunnat bli ett intressant ämne är vilka bisarra plågor kvinnor genom alla tider utsatt sig för – och varför? Varför har vi ett behov av att skapa skönhetsideal som är så fullkomligt orealistiska och inte sällan hälsovådliga? Nu tror jag i och för sig inte att en författare som uppfattar feminism som L’Orèals slogan ”Because I’m Worth It” är den rätta att svara på sådana frågor.

Dessutom känns det som om Pitman i sin blonda fetischism faktiskt övertolkar sitt material. Diverse citat som hon uppfattar som ljust hår skulle lika gärna kunna gälla glans och lyster. I alla fall jag har aldrig förknippat till exempel Elizabeth I eller Kleopatra med blont hår. Och kopplingen mellan hårfärg och livsverk är möjligen inte så enkel och entydlig som Pitman föreställer sig. Hennes bevisföring går helt enkelt ut på att ställa samman två faktorer som inte nödvändigtvis har med varandra att göra. Madonnas första skiva som blondin sålde betydligt bättre än de hon gav ut som brunett, till exempel. Det kan ju faktiskt bero på allt möjligt.

Blondiner hade möjligen funkat som coffee table-bok. En stor tjusig bok med ett överflöd av glassiga bilder. Där man lika gärna kunde strunta i att läsa texten.

Similar Posts:

• Relevant men förenklat
• Hår som speglas i tiden
• Mytologi på allvar
• Kan man välja en annan roll?
• I glömskans simbassäng

”Håret reser sig… att jag inte tänkt på det här förut. Ett måste för alla fotbollsälskare!”

Så säger Glenn Hysén på baksidan till boken Fotbollsfrisyr – En hårresande historia, en bok som via en genomgång av den svenska fotbollens drygt hundraåriga historia försöker förklara på vilket sätt en moderiktigt kammad laguppställning är lika viktigt för slutresultatet som en fungerande man-man markering.

Via fotbollens första tafatta bredsidor för nästan hundra år sedan, då taktiken var att alla – utom målvakten – spelade på den plats de fann bäst och frisyrer var en ren kvinnosak guidas vi av författarna Ekman, Grälls och Nordahl fram till dagens modehysteri där mohikanfrillor och lukrativa modellkontrakt verkar minst lika angelägna för fotbollsindustrin som för modehuset i Paris.

Låter det intressant? Ja, kanske om man hade haft en samhälls- och mediakritisk bok i händerna, men det har man tyvärr inte. Vad som bjuds är en fotobok där de tillhörande texterna på inget sätt vittnar om någon fotbollspassion hos författarna. Att Nordahls namn figurerar på omslaget och att han nämns som medförfattare kan inte vara något annat än ett försök att skapa trovärdighet och stjärnglans åt projektet.

Och så intressant är det inte att kommentera fotbollsspelares frisyrer. Faktum är att något av charmen med idrottsvärlden är att det till syvende och sist är prestationen som räknas – något som blir alltmer sällsynt inom den nöjesindustri som fotbollen och idrotten är en del. Wayne Rooney kommer aldrig bli omslagspojke för Armani, men han kan vara fotbollsstjärna i alla fall. Och oavsett hur många reklampelare som för Armanis räkning bär bilden av den oberäknelige målvakten David James, så kommer inga kids att ta efter honom.

Det sorgliga är att idén med att författa en bok om fotbollens, och hela elitidrottsrörelsens ökande fixering vid utseende inte alls är dålig. Men den kräver av författarna att deras ambition sträcker sig sällan längre än att mellan rena faktaavsnitt flika in någon smålustig kommentar om att ”Staffan Tappers öronmuffar stod sig slätt mot Jan Tomaszewskis pälsmössa” i Sveriges match mot Polen under VM 1974.

För några år sedan läste jag Fredrik Ekelunds bok Sambafotboll, en bok om den brasilianska nationalsporten som lyckades förena en sann passion för fotbollsleken med ett mer allvarligt perspektiv där fotbollen blev en del av en större samhällelig utveckling. Ett resonemang om den sanna sambafotbollen, futebol de arte, och dess krav på att inte bara vinna matcherna, utan att också göra det stort, elegant och ansträngningslöst lyckades förena det rent estetiska med en bakomliggande idé om fotboll som kulturbärare och som konst.

I jämförelse med detta faller Fotbollsfrisyr platt. Försöken att sätta in fotbollsfrisyrerna i en kontext lyckas sällan bli annat än lite smålustiga och jag tror inte det är vad sanna fotbollsälskare vill läsa om. Jag inbillar mig att de vill läsa om essensen av det italienska hårsnöret, eller vad det förpliktigar till att snöra på sig ett par vita fotbollsskor till skillnad från ett par klassiskt svarta. De vill läsa om de gyllene skorna, vars inneboende högmod såg till att Kenneth Andersson bredsidade luft till skillnad från boll och därmed såg till att Sverige aldrig nådde VM i Frankrike 1998.

Att vara nördig förpliktigar.

Att sedan Glenn Hysén anser det här vara en bok för fotbollsälskare säger mer om Glenn än om boken. Boken liknar förresten många andra svenska mittbackars uppspel: oövertänkt, och utan tydlig adress.

Similar Posts:

• Fotbollens alla sidor
• Att ta fotbollen med en klackspark
• Att gräva fram det unika
• Hyllar dem som hyllas bör
• Men mittfältet kom i kläm