Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

Att förstå sin släkt och det moderna samhällets framväxt genom sin släkt – vardagliga saker som familjebildning och försörjning, hur radikalt tillgången till materiella och immateriella saker förändrats: prylar, hälsa, utbildning – är att få en mäktig känsla av sammanhang. Jag föreställer mig att det är just den där känslan av sammanhang som Gustav Fridolin har drabbats av och vill förmedla vidare när han skriver en biografisk roman om sin morfar och namne, Gustav Fridolin.

I nedslag efter nedslag i det senaste århundradet möter vi Fridolin den äldre, från 1931 när han nyss fyllda nio år blir hotad på hemväg från skolan av större och mer välbeställda ungar som stört sig på att han löst tal på tavlan de själva inte kan, fram till att hans död 2009.

Morfar var inte mycket för att resa. Ändå föddes han i ett land och dog i ett annat. Det Göinge som var hans barndoms gick att finna i ett av Europas fattigaste länder. Det Göinge han gav mig att växa upp i var del av ett av världens rikaste. Men när jag försökte tacka honom sa han bara att han inte gjort mer än någon annan.

Morfar skrev inga memoarer är på många sätt en roman om en folkhemshjälte, en sorts nordskånsk variant av den amerikanska drömmen. (I flera recensioner av boken liknas Fridolins sätt att skriva också vid Barack Obamas.) Ännu mer är den förstås just berättelsen om en resa. En klassresa.

Nej, morfar Fridolin är inte (precis som mina egna släktingar, precis som de allra flestas släktingar) typen som skriver memoarer. Han växer upp i ett trång och fattigt, men kärleksfullt hem, som oäkta sonson till det par som tagit honom in som sin medan den biologiske fadern slunkit iväg till Amerika. När han blir liggande sjuk och mor/farmor slitit hårt för att tjäna extra och kunna ta honom till läkare blir doktorns bedömning av den hjärtsjukdom som till slut blir Gustavs död: ”Barnet känt på bygden som oäkting. Därför sannolikt engelska sjukan. Ytterligare undersökning ej av nöden.”

Min fars berättelser om läkarvård kring 1900-talets mitt har precis samma sensmoral: ”Det är skillnad på folk och folk.” För mig är det lika omöjligt att inte dra politiska slutsatser av de där historierna som jag förmodar att det är för Gustav Fridolin den yngre. Ändå vill han inte göra Morfar skrev inga memoarer till en politisk bok, och det kan ibland bli lite problematiskt.

Om en politiker skriver en bok, också om han kallar den roman, så är det svårt att inte tolka den politiskt. Det behöver man inte läsa många recensioner för att inse. Man kan också läsa Torbjörn Forlids och Anders Ohlssons nya bok Statsministerns sommarläsning. Om litteratur, politik och bildning. Där läser författarna flera politikers biografier och romaner och tolkar bland annat folkhemsskildringen i Morfar skrev inga memoarer som en lojalitetsförklaring från Miljöpartiets språkrör till samarbetet med Socialdemokraterna.

Fullt så konkret vet jag inte om man behöver tolka romanen. Min invändning är snarare att Fridolin är vassare när han skriver öppet politiskt och jag hade gärna läst en bok om de båda Fridolin där också den yngre varit mer synlig. Här skriver han om sig själv som barn som en bifigur, i tredje person och från morfaderns synvinkel ofta bara omnämnd som ”pågen”. Det blir, precis som romanstämpeln och den konventionella formen, ett lite konstlat sätt att distansera sig. Jag hade hellre läst Fridolin den yngres slutsatser och funderingar öppet redovisade, mer i stil med det Göran Rosenberg gör i boken om sin far, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Den invändningen till trots är det en läsvärd bok om en beundransvärd, vanlig man och om ett Sverige som genomgått så oerhört stora förändringar bara under denna enda livstid. I förordet är det läraren Fridolin som börjar berätta om morfar för sina elever för att ge något levande, något annorlunda än den makthavarnas och de stora linjernas historia som de har svårt att ta till sig. Där ligger nog också den verkliga sprängkraften, i att skriva en mer demokratisk historia för ett mer demokratiskt land.

Similar Posts:

• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Solidaritet och kärlek river murarna
• Bortskämda – eller blåsta?
• Ådalen -31 för mellanåldern
• Sveriges upplysta despot

Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Själv 80-talist har jag aldrig känt igen mig själv i det där. Inte någon av mina vänner heller. Och ändå, helt oreflekterat, accepterat bilden. Nog verkar de gapiga och ytliga, de där. De andra. ”Vi”?

Men vilka är det egentligen som skapat bilden av 80-talisterna? Det frågar sig Gustav Fridolin i nya boken Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation. Och kommer fram till att det inte är statistikerna, inte sociologin, som i första hand kartlagt 80-talisterna. Det är konsulterna, de som ska sälja in generationen till producenter och marknadsförare. Krafter som tjänar just på att definiera unga som konsumenter och som billig, oändligt flexibel arbetskraft.

Bakom klämkäckt postmoderna epitet som Generation K, Y eller C, Generation Me, MeWe, Nexters eller zappare, finns generationen som mår så oproportionerligt dåligt. Som faktiskt retar gallfeber på tidigare generationer med sin oförmåga att vara tacksamma och nöjda. Som har alla möjligheter men, paradoxalt nog, sämre förutsättningar. Som i större utsträckning än jämförbara grupper mår fysiskt och psykiskt dåligt, som oftare blir hemlösa, missbrukare och kriminella. Som när klyftorna ökar och ökar löper störst risk att falla igenom systemets allt glesare maskor.

Det är just välfärdssystemet som gjort oss bortskämda och veka, menar somliga. Fridolin visar på andra samband. 80-talisterna är generationen som växte upp under 90-talets nedskärningsår. Som gick i skolor på gränsen till sammanbrott, med nedslitna lokaler och läroböcker, avgiftsbelagd skolmat, köpstopp och uppsagda lärare. Som lärde sig att vilka man än röstade på ökade klyftorna och att framtiden, liksom samtiden, omgärdades av hot.

I ett samhälle som mer och mer präglas av ekonomisk otrygghet har man helt enkelt inte råd att skapa sig en identitet utifrån arbete och medborgarskap. Majoriteten är inte i besittning av sådana roller. Utanförskapet står ständigt på tröskeln och arbetsmarknaden är sannerligen köparens marknad. Svenska industrier får statligt stöd för att flytta till länder med billigare arbetskraft och sämre miljölagstiftning. Arbetsrätten urholkas och kringgås systematiskt och internationella kedjor anställer enligt principer jämförbara med Expedition Robinsons.

Blåsta! är förstås, såhär i nya kristider, en nästan obehagligt aktuell bok om vad som hände i den förra lågkonjunkturen och om vi egentligen har råd att ”spara” på sätt som medför så långtgående ekonomiska och mänskliga kostnader. Välfärden har fortfarande inte hämtat sig från 90-talets nedskärningar. Behovet att lära av det förflutna är närmast akut.

På så sätt är Blåsta! ett angeläget inlägg om vårt märkligt korta kollektiva minne. Fridolin varvar statistik, ideologi, mediabilder och personporträtt, en mängd både positiva och negativa lösningar hos generationen som växt upp i ett trendbrott, i en arg, rolig, personlig och enormt påläst bok. Han tar ett imponerande helhetsgrepp kring samhällsekonomiska idéer och konsekvenser, visar på komplexiteten i en generations erfarenheter och slutsatser och diskuterar vem som egentligen ges eller tar sig rätten att definiera verkligheten.

Similar Posts:

• Solidaritet och kärlek river murarna
• Resan från Sverige till Sverige (och delvis tillbaka igen?)
• Berättelsen om framtiden
• Tillbaka till rötterna – och framåt!
• Kan man köpa sex i det ideala samhället?

Men inte alla utopier är extrema och inte alla gör fullt så mycket väsen av sig när de kommer och går. Många, många svenska berättelser handlar om den kanske svenskaste av utopier: folkhemmet. Det utopiskt goda hemmet som, med Per Albin Hanssons ord, inte känner till några privilegierade eller tillbakasatta, inte kelgrisar eller styvbarn.

Det är en berättelse som finns närvarande i förmodligen de flesta svenska böcker under 1900-talet. Senast läste jag Elisabeth Lindfors andra roman om Agnes och Knut, klassresenären som blir höjdare inom kooperationen, som är med och formar det moderna samhället, men tappar något på vägen. Som ligger och dör, något år efter millennieskiftet, bortglömd på en underbemannad vårdavdelning, och inte känner igen sig.

Folkhemmet föddes under en ekonomisk kris, 1930-talets. Möjligen dog det i en annan, 1970-talets eller 1990-talets, jag vet inte riktigt. När idéer dör så dör de ord för ord, tror jag, och därför hörs det inte så tydligt.

I 120-årsdagsantologin Snart går vi utan er. Brev till Socialdemokraterna slår 21 unga socialdemokrater näven i bordet – och symptomatiskt nog handlar en hel del i boken just om att ta tillbaka definitioner och problemformuleringar, att ta tillbaka orden. Vad är en ”arbetare”? Vilka är det som är ”närande” respektive ”tärande”, och är det verkligen människorna som ska anpassas efter marknaden eller tvärtom?

1990-talets ekonomiska kris är temat även för Gustav Fridolins nya bok Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation. Där sätter han in sin egen (och min) generation i sitt sammanhang av krympande social trygghet och framtidstro. Med två politiska block att välja på, men bara en politik. Själv menar han att vi inte har råd att spara på det sättet. Vare sig ekonomiskt eller humanitärt.

Bland det mest gripande jag läst om politik är nog ändå Gun-Britt Sundströms enkla historia i textsamlingen Bitar av mig själv om hur hon chockat går med i SAP efter högersegern valet 1976, och sedan storgråtande ur efter EU-inträdet. Hade hon inte haft barn hade det kanske slutat där: ”Det tjänar ingenting till, kan man inte säga till dem man har satt till världen.” En ny tro infinner sig alltså, baserad inte bara på logiskt resonerande utan också på nödvändigheten. Det tjänar till, det måste.

Av berättelser, av att tala med varandra, jämföra och sätta ord på, lär vi oss nämligen att möjligheterna sällan är så snäva som den rådande retoriken vill göra gällande. Världen har sett ut på nästan oändligt många olika sätt. Den kan se ut på nästan oändligt många olika sätt. Det om något är väl en stor berättelse.

Similar Posts:

• Härskarringen – en magisk värld
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Apropå hjältar och antihjältar
• Det tjänar till; det måste
• Bortskämda – eller blåsta?

Från Vittsjö till världen är upplagd som en reseberättelse, blandat med politiska reflektioner. Varje kapitel startar vid en ny destination, där Fridolin berättar om politiska möten eller händelser – och drar paralleller till den svenska och globala utvecklingen. Boken sträcker sig då över allt från Heby kommuninvånares bråk om att få tillhöra ett annat län till World Social Forum, från HBT-frågor i Ungern till USA:s ockupation av Irak, från svensk integrationspolitik till globalt sexslaveri. Den smala röda tråd som löper igenom boken kan väl sammanfattas som världens alla orättvisor, eller – som Fridolin själv uttrycker det i bokens undertitel – ”global apartheid och alla oss som vill någon annanstans”.

Boken är med andra ord inte alls fokuserad – och det är väl dess främsta problem. Genom att den försöker greppa över så mycket så får vi aldrig några djupare diskussion på något ämne. Framförallt är det väl en analys av orsakerna till att världen är så orättvis som akut saknas. Fridolin argumenterar i ett kapitel till och med för att ingen tjänar på den nuvarande utvecklingen, eftersom rika personer inte heller behöver vara lyckliga. Det må ju strikt talat vara sant, även om resonemanget kan kännas något naivt, men framförallt gör det att boken inte ger någon möjlig förklaring till varför de här orättvisorna består.

Det som skiljer boken från en Dogma-film är dock stämningen. Medan många Dogmafilmer mest handlar om misär och tragik, så försöker Fridolin inge hopp. Det går att förändra världen. Vi kan kämpa tillsammans för en bättre värld. Alla behövs i den kampen. Det är ett hoppets och solidaritetens budskap som helt klart är befriande i en samtid då politik mest verkar handla om ministerskandaler, egoism och en ökande apati inför politiska problem.

Boken bådar gott inför författarens framtid. Fridolin skriver utan tvekan bra, och för inte sällan intressanta resonemang. Skulle han i framtiden fokusera sig på att skriva om någon eller några enskilda frågor är jag övertygad om att den boken lär bli mycket tänkvärd läsning.

Sammantaget fungerar boken kanske bäst för en ganska ung publik, som en introduktion till en lång rad politiska frågor – och hur man själv kan medverka i världens utveckling. Kanske kan man läsa ett kapitel i taget, fundera igenom det och ha det som grund för en vidare diskussion om vari problemen består. Och tycka vad man vill om Fridolins alla åsikter, men han hymlar åtminstone inte med vad han vill och anser.

Similar Posts:

• Bortskämda – eller blåsta?
• Resan från Sverige till Sverige (och delvis tillbaka igen?)
• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Borde ni inte veta bättre?