Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Ältandet till trots: har vi lärt oss något? Eller sitter vi mest och surar och tycker att väljarna verkar störigt lättlurade? Jag vill svara åtminstone ”både och”, men ärligt talat ..? Ibland känns det som att ju mer jag läser om svensk partipolitik desto mer desillusionerad, trött och gnällig blir jag. Och det känns ju klart obra.

Aron Etzlers Reinfeldteffekten (numera i pocket), med underrubriken ”Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden”, kan åtminstone delvis bringa lite ordning i de där känslorna. Hyllad av skribenter från hela den politiska skalan analyserar Etzler, som när han började skriva boken fortfarande var chefredaktör på Flamman men sedan dess blivit partisekreterare för Vänsterpartiet, de senaste valens utveckling – men han gör det genom att dra linjerna längre bakåt i tiden.

För trots att det Alliansen lyckades med 2006 – att ena den spretiga så kallade borgerligheten – var långt ifrån självklart, började inte Socialdemokraternas problem med att Göran Persson plötsligt blev ”trött” och ”bufflig” och köpte en herrgård. Samtidigt blev han väldigt plötsligt just det, menar Etzler, det vill säga i betydelsen att motståndarsidan långsamt och systematiskt framställde honom så, medan medierna hjälpte till att alltmer rikta in bevakningen på förtroende snarare än sakfrågor.

Det ska vara historiskt unikt. Svenska väljare röstar normalt på ideologi och sakfrågor, inte på personer. De senaste valen liknar alltmer presidentval, där ”negative campaigning” (smutskastningskampanjer, om än något mer subtila än sina amerikanska föregångare) blivit ett bärande inslag. Vänsterblocket tycks vare sig ha genomskådat eller lyckats formulera någon motstrategi. Istället har falanger, partier, ideologer och kommunikatörer stridit med varandra, medan högersidan fått allt att fungera. Så är det ju också lättare att enas i medgång än i motgång, men skickligt måste man medge att de arbetat.

Den kedjerökande kärnan i ”de nya moderaterna” kan i Etzlers bok närmast ge den där avundsjukan känslan (minus cigaretterna och själva politiken, då) som jag brukar få av Aaron Sorkin-serien Vita huset. Det är de som har energin, sitter uppe på nätterna med idéerna och med strategierna att genomföra dem. Ändå är det svårt att skaka av sig att det Etzler beskriver är övergången från Vita huset till House of Cards, två riktigt bra teveserier med på en gång mycket gemensamt och en väsenskild syn på politiker och politiken. Från makten som medel till makten som mål.

Men jag kan vara orättvis. Bara för att jag inte gillar ideologin behöver den ju inte vara något annat än just ideologi.

För hur var det nu med de där omstylade moderaterna? Handlade det bara om fernissa? Nja. Kanske snarare om det berömda problemformuleringsprivilegiet. Hur ska man annars förklara att Bo Lundgren gjorde ett katastrofval 2002 med sina för tiden enorma skattesänkningar på 130 miljarder medan Fredrik Reinfeldt blev framgångsrik 2006 med ännu större skattesänkningar? Reinfeldt lyckades bara (vilket inte är så bara) motivera dem annorlunda. Valet 2002 ställdes välfärd mot skattesänkningar och välfärden vann. 2006 stod istället ”arbetslinjen” mot ”bidragslinjen”:

I det gamla socialdemokratiska sättet att se på saken var välfärd nödvändig för att motverka arbetslöshetens effekter. I det nya moderata sättet var välfärden ett problem, eftersom den hindrade människor att ta jobb. Det gamla socialdemokratiska sättet att se på arbetslöshet, som en ofrivillig olycka som drabbat människor, hade vittrat ner. Det nya var att det var individerna och deras drivkraft det var fel på.

Alltså måste man skapa incitament för människor att jobba, och det gör man genom att sänka skatterna för dem som redan har jobb, vilket skulle ha skapat 75 000 jobb (”Ingen kunde tala om var jobben fanns, men siffran var grundad på en simulering som utgick ifrån en teoretisk modell”) à ungefär 933 000 kronor styck (som man, enligt Etzler, kunnat anställa 150 000 lärare för direkt). Dessutom statssubventionerade ”hushållsnära tjänster” till nästan lika hög kostnad per jobb.

Okej, nej. Jag fattar egentligen fortfarande inte hur det blev så här.

Similar Posts:

• A lighter shade of blue
• För en gladare vänster
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Partipiskan viner
• Statsministern och välfärdsdöden

Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

Självklart finns det arbetare, och således arbetarlitteratur, 2014. Det känns ignorant att inte ha funderat särskilt över det förut. Det är lika viktigt att diskutera livs- och yrkesvillkor idag som på 1920-talet, även om vårt samhälle ser delvis eller helt annorlunda ut. Ofta klappar vi oss själva på axeln och tänker: ”Ja, vi har ju det så mycket bättre nu för tiden.”. Som om vi som lever nu är mycket smartare, mer utvecklade än de som levde för bara 100 år sedan. Visst, vi har fackverksamhet och skyddsnät och granskande journalistik och öppen demokrati… men vi kan lika lätt ta ett steg tillbaka i tiden inom ett område som att vi går två steg framåt inom ett annat. Därför måste vi alltid lyssna till rösterna från industrierna, rösterna från äldrevårdsomsorgen och rapporterna från skurhinkarna.

I antologin finner läsaren allt från noveller, verser och dagboksanteckningar till scenmanus, poesi och tecknade serier. Hela 35 personer från hela Sverige bidrar med varsin röst. Antologin utgör en blandning av erfarna och erkända författare samt flera nya namn att lägga på minnet. Den yngsta författaren är född 1984 och den äldsta 1925 – ett åldersspann på hela 59 år – alla med olika typer av bakgrund och erfarenheter. Det enda jag har att invända mot urvalet skulle vara det att det är väldigt få utrikesfödda representerade.

Antologins omslag är intressant i sig. Ellen Ekman (vars serier vi annars läser varje dag i Metro) har, med sin karakteristiska stil, målat en kvinna med sex armar – varje arm är upptagen med en egen uppgift. Undertiteln till Det arbetande folket har lånat Moderaternas typsnitt i ordet ”nya”, men istället för Nya Moderaternas (”det nya arbetarpartiet”) blå färg, är Nya Föreningen Arbetarskrivares ”nya” skrivit i rött… Själva titeln på antologin är även en hänvisning till Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket (1994).

Carola Ankarborg ger en realistisk bild av kvällspasset på ett vårdhem i Redan innan middagen. Hon beskriver underbemanningen och den stress det innebär att arbeta under väldigt tajt schema. Hur personalen tvingas att nästintill bli robotar fast det är människor de arbetar med. Som ett mantra upprepas alla de förordningar som den arbetande ska ta hänsyn till: ”tänk på nattpersonalen”, ”inget onödigt spring i trappan” eller ”inga tvättravar i tvättstugan”.

Ibland talar vi om hur dåligt äldre och sjuka har det på vårdinrättningar, det händer också att vi talar om hur stressade de vårdanställda är på arbetet. Ankarborg gör de anställda synliga, för det är inte bara stressen som gör de anställda och dem de vårdar illa:  för att hinna ta hand om alla på en avdelning, måste de bli så effektiva att de inte hinner vara medmänniskor.

Det medmänskliga är något Jesper Lundby beskriver med en fantastisk värme i Att leva är att jobba, men att jobba är inte att leva. Lundby visar hur de medicinska rutinerna tar överhanden och hur stressen får dig att glömma vilken spruta i mängden du givit, men han beskriver också önskan om att få ge människorna han jobbar med vackra upplevelser som sång, en skogspromenad eller att jobbet också ska innebära att:

…smula sönder ett blad, eller hålla upp en blomma, så att din blinda och nästan helkroppsförlamade brukare kan känna lukten. Att dricka kaffe med mjölk under en björk, så att hon kan höra vinden rassla i löven.

Towe Falk beskriver i sin novell Förhandling ett lager där de tunga och stressiga ackorden medför en mängd arbetsskador för de anställda. Under tiden som strejkförhandlingarna pågår fortsätter de anställdas liv, de satsar pengar på Solvalla och V75, de pratar på Facebook om hur man ska förhålla sig till det hela. Man kan inte alltid leva på barrikaderna, och även om en strejk ser bra ut på pappret så är det ingenting människor på ett företag nödvändigtvis vill gå igenom. Dessutom beskriver Falk de motstridiga tankarna om strejken: det kommer inte hjälpa dem – slagordet ”lönsamhet framför allt” är för stark. Lönsamheten bryr sig inte ju om de anställda och ännu en person blir sjukskriven efter att ha skadat sig i yrket.

Sammantaget stämmer dessa 35 röster upp i ett samstämmigt rop som ekar över hela Sverige. Beskrivningen av hur arbetsmarknaden ser ut idag, och realistiska berättelser från de som utför arbetet är alltid viktigt för litteraturen och inte minst för politiken. Det kommer inte finnas en enda tidpunkt i vår nuvarande och framtida historia då dessa livsberättelser blir ointressanta eller utan värde. Vi har format vårt samhälle, och såhär ser vårdsängarna – som vi nu ska ligga i – ut. Det är inte samma samhälle som Ivar Lo och Moa beskrev, men nog skulle de vara stolta över sina efterträdare.

Similar Posts:

• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”

1995 i augusti meddelar Ingvar Carlsson oväntat att han tänker avgå som statsminister och alltså inte ställa upp i omvalet 1996. Som vice statsminister och även jämställdhetsminister sitter Mona Sahlin, en mycket omtyckt politiker i Sverige. Hon är dessutom väldigt sugen på att bli nästa statsminister i ett hav av män som säger nej.

Mikael Romero jobbade som pressekreterare åt Sahlin under denna tid och boken bygger på hans minnesbilder av det som hände. Det är en detaljerad historia med varje steg från varje journalist på varje nyhetsbyrå återgiven; rubrikerna i den ordningen de kom, upptakten och hur det hela utvecklades. Från att ha handlat om ett kvitto, till att bli ett avsked.

För Mona Sahlin blev aldrig Sveriges statsminister. Istället avsade hon sig inte bara platsen som kandidat, utan även som politiker i riksdagen. Och det här är boken om hur det kunde gå så långt; från omtyckt politiker till jagat villebråd, uthängd och bespottad.

Jag var själv i femtonårsåldern dessa år och inte vidare insatt i politik, och det jag tänkt efteråt är 1) att det kändes stort att en politiker kände sig tvungen att klädd i vitt be om ursäkt inför hela svenska folket, och 2) en känsla av att det var sveket mot den egna poltiken som var värst. Det vill säga att hon försnillade staten på pengar, när hon samtidigt hävdade att det var häftigt att betala skatt.

För det var väl det hon gjorde? Försnillade staten på pengar?

Expressen avslöjade i september 1995 att Sahlin använt statens betalkort för privat bruk. Sahlin kommenterade detta med att hon gjort det av misstag och vid nästa lön fört över pengar för att korrigera detta. Trots att reglerna för kortbruk var något oklara och trots att flera andra riksdagsmän brukat kortet på liknande sätt, fortsatte journalisterna gräva upp den ena skandalen efter den andra. Det visade sig att Sahlin inte hade så bra koll på sin privatekonomi, varför hade hon inte det? Hon hade exempelvis hyrt två hyrbilar, hade de verkligen använts för statligt bruk? För att undvika repressalier betalade Sahlin bilarna ur egen ficka, men journalisterna hade redan hittat något att bita sig fast i. Och de tänkte inte ge upp förrän bytet var dött.

Man intervjuar en stackars dagisfröken som fått ligga ute med 200 kr för ett barnkalas som Sahlin inte betalat igen. Vad var detta för en vidrig mamma? Man ligger på pass utanför Sahlins hus. Hur kommer det sig att Sahlin är så förtegen med sin privatekonomi, som hon visserligen påstår sig ha rett ut, men varför var det besvär med den från början? Det vill man veta. Har det med hennes man att göra kanske? Har han ett spelmissbruk, är det inte så att hon ofta plockar ut pengar just på onsdagar? För att han ska kunna spela på hästar?

För eller emot Mona Sahlin, vad säger Gallup-undersökningarna? Som givetvis påverkas av detta drev som när det väl har startat inte har någon ände. För nu är det inte längre tal om hur vässad och knivskarp Mona Sahlin är som politiker, nej nu har det kommit att handla om helt andra saker. Journalisterna stannar hennes barn på gatan: när mamma köper leksaker till er, är det så att hon använder plastkort eller pengar då?

Vad säger hennes partikamrater, vilka känner numera stöd för Sahlin? Vill Mona komma och uttala sig i denna fråga, Romeros telefonsvarare går varm från morgon till kväll, och när Sahlin gråtfärdig av trycket stänger in sig i lägenheten över helgen tas det som ett direkt dåligt tecken: då är hon skyldig! Hon är en brottsling! Man jämför med andra stora politiska skandaler, maffiauppgörelser för flera miljoner, mutaffärer.

Och får man inte det man vill ha klipper man till det. TV4 ”intervjuar” partikollegan Karl-Petter Thorwaldsson om förtroendet för Sahlin och får fram att han inte längre stödjer henne.

Jag når Karl-Petter i hans hem:
- Har du blivit intervjuad av TV4 idag?
- Nej, det har jag inte, förklarar han.
- Det är ju väldigt märkligt. Ja, jag såg det inte själv, men Margareta hävdar att du var intervjuad.
- Nej, vänta nu. Jag har pratat med TV4 idag. De ville intervjua mig, men jag sa att jag inte hade möjlighet, men de frågade om allt möjligt, svarar han.
- I inslaget har de tydligen sagt att du inte längre stöder Mona, det kan väl för helvete inte stämma.
- Nej, det har jag inte. Jag satt ju för fan i deras soffa och sa att hon var min kandidat. Men, vänta nu. Jag berättade om reaktioner som jag mötte på en distriktskongress nu i helgen. Jag sa att det både fanns kritiker och anhängare. Inget annat.
- Då måste de ha gjort en jävligt grov klippning och omtolkat dig totalt, så att du nu står på kritikernas sida. Ring dem och påpeka att du faktiskt inte blivit intervjuad och att Mona fortfarande är din kandidat, säger jag.
- Kan man göra det? undrar han.
- Javisst, om du inte påpekar att de har gjort fel, blir det snabbt sanning, säger jag.

Och i sitt undanskymda läge sitter Göran Persson lugnt och skakar på huvudet, nej han är inte intresserad av att bli statsminister.

Jag blir så förbannad när jag läser den här boken. För hon är så cool, Mona Sahlin! Hon var ju det! Hon var rapp i debatter, hon kunde prata så folk förstod och hon brann verkligen för sitt jobb. Sedan unga år var hon drillad in i Socialdemokraterna, hon var redo, hon var laddad.

I ett försök att stoppa den eskalerande hetsjakten bjuder Sahlin in till Rosenbad på presskonferens. Hon håller ett långt tal om hur hon behandlats av pressen, men går även till punkt och pricka igenom de misstag hon gjort. Hon redovisar ekonomiska kringelikrokar mer noggrant än någon annan politiker behövt göra. Kamerorna smattrar och talet sänds i teve. Efteråt pressas hon av journalisterna: ”Varför betalade hon hyrbilarna själv?” ”Hur kom det sig att hon fick den ena hyrbilen lagad, vad hade hänt med den?”. Bara talet i sin helhet är värt läsningen av den här boken, ett litet utdrag:

Varför kan ett liv, som ni nu trycker ihop på några sidor – för det är faktiskt ett helt liv, se så fruktansvärt rörigt ut och se så slarvigt ut? Det här är inget försvarstal. Jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar under den tiden.
Ni vet alla, man jobbar kvällar, helger, offentligheten, tillgängligheten för alla er, vilket ni inte kan klaga på att jag inte har ställt upp på under åren, telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev. Ändå har jag älskat varenda sekund av det här livet.
Jag må ha slarvat med att sköta min egen ekonomi – med städning om ni vill veta det också – för annat har varit viktigare: mina ungar, partiet och politiken.

Tillgängligheten, ja. Vem fan hade orkat? När Sahlin käftar med journalister och slutligen drar till Mauritius, en resa som också den kritiseras hårt (trots att den betalas ur egen ficka) hade en annan helst dragit en filt över huvudet och skrikit lägg av! Låt bli mig! Jag tänker inte svara på era jävla frågor, det är under min värdighet!

Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin, men det finns minsann högt uppsatta politiker idag som inte fallit trots att de borde det. Carl Bildt med sina vinster i Lundin Oil, sin omhuldande utrikespolitik där det är viktigare att vara på god fot med diktatorer än att kritisera deras styre. Fredrik Reinfeldt, som i sin ungdom skrev boken Det sovande folket, om visionen att krossa det socialdemokratiska väldet och att varje människa ansvarar för sig själv, med en ideologi väldigt snarlik den som syntes i sjukersättningsreformerna för något år sen, där inte ens cancersjuka ansågs hjälplösa. Det var väl tal om svart städhjälp också? Både Reinfeldt och Anders Borg, det var väl också att pissa på den egna politiken? Var är drevet kring det? Var är fotograferna utanför fönstret, grävandet i hemekonomin, recensionen av kläderna, av dem som pappor?

Och för att återgå till mina två punkter: ja, det var en väldigt ovanlig situation när Mona Sahlin bad om ursäkt för svenska folket. Få händelser har krävt det, innan eller efter. Och nej, hon bröt inte mot sin egen politik. Hon vann inget på affären, snarare förlorade hon, både pengar och annat. Kanske främst annat.

Trots en stundtals lite lättvindig korrektur rekommenderar jag den här boken. Det är en spännande bok som alla borde läsa. Kanske främst de som brukar läsa Expressen och kvällstidningarna.

Similar Posts:

• GOTT NYTT LÄSÅR 2013!
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Från Vita huset till House of Cards?
• Staten och kapitalet
• A lighter shade of blue

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson satt i riksdagen för Moderaterna mellan 2002 och 2010 och i Knapptryckarkompaniet skildrar hon sina erfarenheter där. De är dystra.

Kombinationen av västvärldens mäktigaste parlament med de svagaste parlamentarikerna blev nog inte riktigt vad grundlagsfäderna tänkte sig. Inte heller tror jag att det ingick i deras kalkyl att den politiska makten skulle kidnappas av partieliterna och lämna alla andra utanför – partiföreträdare, partimedlemmar och vanliga väljare.

Vad som gör Pålsson speciell – och säkert är ett av skälet att boken Knapptryckarkompaniet alls blivit till – är att hon har en minst sagt begränsad historia med partiet. Hon rekryterades direkt till riksdagslistan på grund av sina idéer om det som skulle bli RUT-avdraget – och hon gick ur partiet tio år senare. Åtta av dessa tio år satt hon alltså i riksdagen.

Pålsson är med andra ord en stark figur, med en rejäl karriär att falla tillbaka på, men framför allt: hon är inte sedan länge inskolad i hur det går till i politiken. Hon kommer in som något av en entusiastisk outsider och hon blir besviken. Det är ovanligt och det behövs uppenbarligen.

Det är förstås lätt att göra sig lustig över det minst sagt halvhjärtade försöket att avidentifiera personer som Fredrik Reinfeldt, men Pålsson menar faktiskt att partipiskorna som viner och förvandlar riksdagen till föga mer än ett okritiskt ”knapptryckarkompani” är ett systemfel. I det har hon förhoppningsvis både rätt och fel.

Hon har otvivelaktigt rätt eftersom det verkar finnas en hel del både skumma strukturer och traditioner i hur riksdagsledamöternas resurser betalas ut direkt till partierna, eller hur partiernas intressen fullständigt tillåts lägga beslag på riksdagens resurser. Alla möjliga små praktiska omständigheter flyttar uppenbarligen mer makt än som är nyttigt från de folkvalda till partiledningarna.

Men det förekommer också att Pålsson bara ytterst i förbifarten nämner att det finns politiska partier med åtminstone delvis andra lösningar, så nog måste problemet vara en kombination av strukturer, partikultur och personligheter. Att det är fullt så lågt i tak i alla riksdagsgrupper vill jag ogärna tro. I så fall kunde riksdagen i sin människoform lika gärna avskaffas och det proportionerliga antalet voteringsknappar fördelas direkt på partiledarna.

Det hör nu inte till Pålssons lösningsförslag (och inte mina heller, för den delen). Istället ger hon en rad handfasta tips på hur riksdagens självständighet kunde stärkas, både på kort och på lång sikt. Nu står förstås inte Pålsson och undertecknad precis på samma sida politiskt sett, men i större delen av boken går det ändå bra att följa med i hennes resonemang och somliga av det mer realistiska ändringsförslaget tycker jag till och med är kloka.

När det gäller att skissera önskesituationer är jag däremot inte alls med. Där vill Pålsson nämligen allra helst ha ett system likt det amerikanska, med en president, med maktdelning och tvåkammarsystem, med majoritetsval i enmansvalkretsar (the winner takes it all, med andra ord, som med exempelvis de amerikanska delstaterna).

Själv tycker jag att det är fullkomligt uppåt väggarna. Jag har svårt att se hur det amerikanska systemet med sitt låga valdeltagande och sina enorma ekonomiska intressen i kulisserna skulle vara någon vidare förebild. Det blir lätt ett system med i praktiken bara två partier, och även om en hel bunt av de svenska småpartierna oftast går mig på nerverna kan jag ändå inte med gott samvete önska livet ur dem.

Men. Jag fullkomligt älskar att någon vill debattera de här frågorna. Vi talar alldeles för ofta om demokrati som ett enhetligt system hugget i sten, när demokrati faktiskt finns i nästan hur många varianter som helst. Vi borde ständigt diskutera hur vi kan göra demokratin bättre, mer demokratisk. Den debatten borde vara levande. Alltid.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Det motsägelsefulla livet
• Statsministern och välfärdsdöden
• Ett sekel av demokrati
• Stöveldjupt i Twitterdyngan

Det är i stora drag en välbekant berättelse vid det här laget, berättelsen om hur främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åstadkommit en politisk make-over och blivit statsbärande, med hästsvans och allt. För de flesta i oppositionen kom nog inte chocken 2006, när Alliansen vann första gången, utan vid valet 2010. Att högern kan ta makten är ju inget nytt. Att den sitter vid makten och ändå blir omvald – det var det omtumlande.

Så någonting måste ju ha hänt. Men även om Pihlblad skriver mycket om de där stora förändringarna slår jag igen hans bok med en fortfarande ganska diffus bild av vad det exakt är som förändrats. Jo, jag vet vem som tycker vad om vem, vilken roll Carl Bildt spelade under Anders Borgs svensexa och vilka reklamkampanjer kommunikationschefen Per Schlingmann är mest nöjd med. Det jag är osäker på är vad de egentligen står för, hur det hänger ihop.

Som flera andra nutida skildringar av politik lider nämligen Ett partis fall och uppgång av en viss brist på just politik, på ideologi. Det handlar helt enkelt väldigt lite om vilka visioner man har, hur man definierar centrala begrepp som frihet eller rättvisa, vilket samhälle man faktiskt vill vara med och skapa. Ideologi.

Istället får vi maktspelet, vardagen, kampanjerna. På lättläst journalistisk prosa målar Pihlblad upp miljöerna, personligheterna, relationerna. De kritiska förhandlingarna, nattmanglingarna, försöken att få till samarbeten, Alliansens födelse och eventuella framtid. Och allt det där är spännande, det är det, men det blir lätt lite substanslöst om man inte också gräver mer på djupet.

Ta en sådan sak som partiets relation till fackföreningar. Moderaterna säger sig numera gilla fackföreningar. Men när man samtidigt chockhöjer avgifterna till a-kassan med den knappast förvånande effekten att många lämnar försäkringssystemet, då måste man väl ändå fråga sig vilken bäring det där gillandet har? Är det bara fernissa? Vad vill man egentligen?

Därmed inte sagt att Philblads bok är någon helt okritisk skildring. Många röster kommer till tals, inte minst dessa horder av anonyma missnöjda som tenderar att bli ett bärande inslag i rapporter ”inifrån” politiken. Pihlblad hade bara tjänat på att fördjupa sig här och var.

Ett gott exempel är avsnittet om partistöd från företag och privatpersoner, något som Moderaterna hittills varit ytterst förtegna om. Nu gör man helt om och vill ha både lagstiftning och en utredning på området och att döma av Philblads antydningar kan här anas en offensiv mot framför allt folkrörelsepartiet Socialdemokraterna.

Det var inte en vändning jag hade kunnat gissa mig till. Men jag hade förstås aldrig kunnat gissa att högern så lätt skulle kunna lägga beslag på epitetet arbetarparti heller.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Partipiskan viner
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Det motsägelsefulla livet

Det sovande folket gavs ut 1993 av en blivande statsminister som då var riksdagsledamot och ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Det är ett tag sedan – jag tvivlar inte på att författaren mognat betydligt sedan dess – men nog kan man känna igen en hel del av tankarna i boken. Däremot är det ganska svårt att tänka sig att detta minst sagt oinlindade angrepp på välfärdssamhället riktigt skulle lyckas charma över några stora väljargrupper på sin sida. Det är knappast någon smickrande bild av sina väljare Reinfeldt ger här.

Det ”sovande folket” är alltså det svenska och kring dem och deras brister skräder författaren knappast orden. De är passiviserade, de är ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt”, de är ”mentalt handikappade och indoktrinerande” och naturligtvis bidragsberoende. De flesta ”bryr sig inte om politik, tar mycket sällan egna initiativ och förstår inte innebörden av att ta eget ansvar”. Dessutom – eller det är väl snarare precis vad Reinfeldt lägger i den problembeskrivningen – är de frustrerande obenägna att genomföra moderat privatiseringspolitik när de väl får chansen. Sådant möts av ”förändringsrädsla och trygghetsorienterade medborgare”. Vad det nu är för fel på trygghet?

Jag tror att nyckelordet här är ”de”. Inte är det Fredrik Reinfeldt själv som är passiviserad och knappast hans polare bland moderata entreprenörer och allt vad det heter heller. Inte fan är det någon jag känner. Så ”de” måste väl vara några andra – och här börjar en jakt på syndabockar som jag allvarligt talat undrar om vi inte bara är i början av att se konsekvenserna av.

I bokens första del, ”Sovhjärnorna”, tecknar Reinfeldt ett framtidssamhälle där världen håller på att gå under på grund av välfärden. De flesta medborgare är passiviserade soffpotatisar som helt enkelt sitter och självdör framför teven. Som en bland många dör en ung man i denna förfärliga sjukdom och ett av Det sovande folkets allra mest citerade stycken:

Han dog precis som en lång rad andra unga människor började göra den sommaren i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden.

Två sådana fiktiva stycken finns inlemmande i Det sovande folket: skräckscenariot ovan och det positiva exemplet ur en ”vaken” människas dagbok, där huvudpersonen minsann läser tidningen, reser sig för gamla på bussen, kommer i tid till jobbet och odlar goda relationer till sina äldre släktingar.

Finstilt kan man inte anklaga den lilla skriften för att vara och att sätta ett betyg på en bok som man rent ideologiskt sett tycker är fullständigt uppåt väggarna är förstås knepigt och bör tas med en hel näve salt. Men den är ändå en intressant illustration av hur andra sidan tänker. Det sovande folket blandar marknadsliberalism – ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras” – med märkligt lillgamla och konservativa drag. Det är svårt att inte dra lite på munnen åt den 28-årige riksdagsledamotens gnäll över dagens ungdom. Lika fascinerad är jag över hur allvarligt han diskuterar de tio budordens giltighet eller framhäver vikten av välgörenhet och ärvda pengar.

Det sovande folket är varken särskilt välskriven eller lätt att få tag på. Men den är tydlig och tydlighet kan man ju ofta sakna i politiken. Dessutom är den skriven av en av Sveriges absolut mäktigaste män, bara det är väl ägnat att fascinera. På så många sätt.

Similar Posts:

• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Från Vita huset till House of Cards?
• Partipiskan viner
• A lighter shade of blue
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?

En del lyckliga själar har fortfarande sommarlov men vi är en hel del tappra som börjat jobba igen. Jag trycker ner mina inbunda, tunga böcker i väskan och passar på att läsa ett par sidor på bussen och tunnelbanan på väg till arbetet. Sneglar nyfiket på vad medpassagerarna har för reselektyr.

Är ni liksom jag nyfikna på vad andra läser får ni inte missa del två i vår serie om redaktionsgruppens bokhyllepresentationer. Denna vecka är det är dags för Camilla att visa upp sin bokhylla med innehåll.

Anna C recenserar diktsamlingen Repuls av Helena Boberg på tisdag. Det är poesi som kan vara svår att ta sig in i, men väl värd besväret. Den handlar mycket om kärlekens och relationernas instängdhet och motsättningar. Om identitet, moderskänslor och narcissism.

Ingrid har snyftat när hon har läst Majgull Axelssons roman Moderspassion. På onsdag skriver hon om den och som extramaterial kommer en intervju som Ingrid gjort med författaren angående boken.

På lördag blir det politik – främst högerpolitik. Ella har tagit sig an statsvetaren Stefan Olsson som har skrivit en Handbok i konservatism, en -ism som ju sällan är lika uttalad i Sverige som i andra länder, men som tycks livskraftig ändå. Dessutom blir det en bonus på Fredrik Reinfeldts första bok, Det sovande folket från 1993, ett minst sagt oinlindat angrepp på välfärdssamhället och det därav hjärntvättade och passiviserade svenska folket. Kanske inte den mest nyanserade politiska pamfletten, men i gengäld innehåller den även inslag av någon sorts science fiction …

Detta och mycket mer bjuder dagensbok på denna vecka.

God läsning önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Man vet vad man har?
• Statsministern och välfärdsdöden
• Vecka 20 på dagensbok.com – Postgång, Majgull Axelsson och deckartips
• Kärlekens instängdhet
• Klassamhället 2014

Hur man stylar om från riksdagsledamot och författare till Det sovande folket, där välfärdsstaten beskrivs som en sjukdom som gör svenska folket ”mentalt handikappade”, ”fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids”, till babyblå statsminister med teddybjörnsögon och en läpparnas bekännelse till samma välfärd.

Den som vill vinna svenska folket för betydligt lägre skatter och mindre välfärd måste också förstå den svenska modellens unika särdrag. Först när man förstår varför denna modell har så starkt folkligt stöd är det möjligt att formulera en ny politisk strategi. En sådan strategi måste utgå från list. Du måste med språkliga innovationer vinna stöd för en politik som gradvis eroderar det solidariska kittet som välfärdsstaten vilar på. Först då kan du ersätta den svenska modellen med något helt annat.

Då måste man steg för steg undergräva den svenska välfärdens själva grundpelare: arbetsmarknadslösningarna och fackföreningarna, det generella socialförsäkringssystemet och välfärdstjänsterna. Det har gjorts förbluffande snabbt med bland mycket annat försämrad a-kassa med chockhöjda avgifter, med ökade ekonomiska klyftor och den segregering som privatiseringarna leder till, med hårdare krav på sjuka och arbetslösa och med retoriken kring svenskarna som förslappade bidragsfuskare i behov av ”ekonomiska incitament”. Så antas skattesänkningar på 71 miljarder kronor (mest för de redan välbärgade och i synnerhet för villaägare i Stockholmsområdet) skapa 75 000 nya jobb – vilket i sig förutsätter att de där jobben finns där av sig själva, bara de arbetslösa ”tar sig i kragen”. Samma summa skulle kunna skapa faktiska och välbehövliga reella jobb inom vård, skola eller omsorg åt alla dessa 75 000.

Och ja, det låter som en konspirationsteori. Men det är en förbannat väl underbyggd konspirationsteori, och på ett sätt verkar den i båda riktningarna. Välfärdssverige byggdes upp av kompromisser, av strategier för att skapa solidaritet, för att inte bara de fattigaste skulle ha något att vinna på systemen. Det är på ett sätt också en konspiration, fast, kan man ju tycka, av mer sympatiskt slag.

Bokslut Reinfeldts styrka är att den gör just en systemanalys, tecknar en helhetsbild över hur det svenska samhället är uppbyggt och vad som håller på att hända med det. Sen kan man ta den som en grundkurs i välfärd eller en grundkurs i hur den smidigast raseras.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket pengar en valrörelse lägger på fullkomligt menlösa reklampelare, på internationella, superkommersiella PR-konsulter och noggrant utprövade, till intet förpliktigande slagord. Hur vore det om man lade en del av de pengarna på att ge alla väljare till exempel den här boken (eller kanske någon sorts light-variant av den)? Vi kanske faktiskt inte behöver fler spinndoktorer och slogans, vi kanske behöver lite ordentlig information, den här typen av helhetsanalyser? Det kanske är dags att helt enkelt ge oss det förtroendet?

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Statsministern och välfärdsdöden
• Skandalen som blev större än den var
• Staten och kapitalet
• Partipiskan viner