Grannarnas åsikter om oss är blandade. En del är fortfarande lite skeptiska och avvaktande. Vi får väl leva med att vi är nollåttor och stadsbor som inte förstår någonting, som låter ogräset växa och säkert snart kommer att tröttna på alltihop. Men det vänder nog så småningom. När vi frågat och lyssnat och bett om råd ett tag så märker väl folk att vi menar allvar.

Men ekobyarna är inte enbart grönavågenprojekt. En av ekobyarna som presenteras ligger i Västra hamnen i Malmö och startades av ett gäng entusiaster som ser stadslivet med närhet till kommunikationer som miljövänligt, men som önskade sig ett boende som var mer hållbart byggt.

Ekobyar handlar mycket om gemenskap och om demokratiska lösningar. Det är stormöten, arbetsgrupper och konsensusbeslut. Det är gemensamma odlingar och gemensamma mötesplatser. Vissa ekobyar har egna skolor.

Det kan vara rätt besvärligt att få till en ekoby, det finns många hinder på vägen av både yttre och inre karaktär. Visionerna inom gruppen kan få sina smällar när tiden går och det visar sig att allt inte var så enkelt som man kanske trodde från början. Yttre hinder kan vara grannar som överklagar bygglov och skeptiska tjänstemän på kommunernas stadsbyggnadskontor. Men de som lyckas komma förbi alla hinder verkar trivas med sina val och sina boenden. Någon tonårsson är förstås missnöjd med avståndet till stadslivets puls, men det är väl som det skall vara.

Ekobyboken passar bra för den som funderar på att flytta till eller starta en ekoby: det ges många konkreta tips om hur man går till väga och den tar upp många vanliga problem och hur man kan göra för att komma runt dem. Den passar även för den som ibland längtar lite lagom efter något annat och vill drömma sig bort ett tag i drömmar om en mer hållbar värld.

Similar Posts:

• Hippievarning utfärdas
• Debatten som växer i skogen?
• Där industri och myndighet växt samman
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Lindra klimatångesten

Om femtio år kommer de flesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage och nästan samma gäller för lövträden i Skåne. Och vad gör det? undrar någon. Det vet vi faktiskt inte. Inget landskap är oföränderligt. Men det har nog inte inträffat tidigare att en kultur på tre generationer ersatt den natur som varit dess källåder under ett millennium – med en vedfabrik.

Skogen vi ärvde var från början en reportageserie i Dagens Nyheter och tar sin utgångspunkt i den högst konkreta situationen för Hans Åfeldt och hans grannar i Storfors i Värmland. Åfeldt har flyttat till Storfors för skogens skull. Nu upptäcker han att den ska huggas ner.

Hela samhället mobiliserar sig i protest. Hembygdsföreningen, jaktskytteklubben, företagarföreningen och pensionärerna. Nog måste de kunna få behålla åtminstone de närmaste kanterna av skogen, som är så viktig för dem? De läser miljöbalken och skogsvårdslagen och de känner sig ganska hoppfulla. I skogsvårdslagens paragraf 30 står till exempel:

Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden.

Men ingenting hjälper. Redan när Hans Åfeldt skriver sitt första protestbrev är beslutet om att ta ner träd ända fram till husknuten godkänt av Skogsstyrelsen – och omöjligt att överklaga. Det hjälper inte att skogbolaget ansökt om avverkningstillstånd utan att tala om att där finns både bebyggelse och vandringsled. Givet tillstånd kan ändå inte återkallas, och tillstånd får man automatiskt om inte Skogsstyrelsen gjort invändningar mot ens avverkningsanmälan inom sex veckor. (2010 gjordes det i åtta fall av 67 000. 2006 i inga fall alls.) Dessutom upphör miljöbalken att gälla när skog ska avverkas.

Ja, så där fortsätter det. Kafkaeskt så det bara sjunger om det. ”Vi är många här som är djupt frustrerade”, berättar en anonym mellanchef på Skogsstyrelsen för Zaremba, ”men det anses illojalt att tala ut.”

Han säger att varje gång skogskonsulenterna försöker skärpa sin tillsyn kommer order från departementet att låta bli. ”Vi får lov att putsa på föreskrifterna då och då, hitta på nya rubriker och tjusigare formuleringar. Men våra order går ut på att hänsyn till människa och miljö inte får kosta skogsbolagen någonting.”

2011 gjorde personalen på Skogsstyrelsen i Dalarna en inventering. Nästan hälften, 47 procent, av avverkningarna där borde ha blivit underkända, menade de. Men Skogsstyrelsens ledning (eftersom den här boken har några år på nacken pratar vi alltså om förre landsbygdsministern Eskil Erlandssons utsedda) består av folk från den bransch myndigheten ska överse, skogsnäringens lobbyister, aktieägare och före detta chefer. De är gifta med varandra, umgås och jagar ihop. I branschen pratar man, skriver Zaremba, om Skogsstyrelsen som ”vår myndighet”. Skogsnäring och myndighet har smält samman.

Det är en levande, faktaspäckad och upprörande reportagebok Zaremba skrivit. Han rör sig med lätthet mellan konkreta skogsstigar och ekande tomma lagrum, pratar med ministrar, tjänstemän och vanligt folk som bara vill se ett och annat träd utanför fönstret. Lite grann av ett historiskt sammanhang får man sig också till livs, inte minst genom Torgny Lindgrens fina lilla förord.

En petitess att invända mot är kanske varför Zaremba och förlaget valt att ge boken (och reportageserien) precis samma titel som Eva-Lotta Hulténs några år äldre bok i samma ämne. Nog för att det finns plats för (minst) två riktigt bra reportageböcker om den svenska skogen, men varför i hela friden måste de ha samma namn?

Båda är emellertid mycket läsvärda – och alldeles, alldeles hjärtskärande.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Hur kunde det gå så fel?
• Drömmar om ett annat liv
• En familj drabbad av antisemitism

I den första delen presenteras ett flertal olika studier och teorier om vilka mekanismer som styr oss människor till att agera mot vår ursprungliga uppfattning om vad som är rätt och fel. Det ägnas mycket plats åt socialpsykologen Stanley Milgrams kända experiment från 60-talet där försökspersoner under ledning av en auktoritet ska ge elchocker till en annan person om denne svarar fel på frågor. Även experimentet med en grupp människor som delas upp i fångar och fångvaktare behandlas här. Vi får exempel ifrån bland annat Nazityskland, Rwanda, Kampuchea och Abu Graib och vi får läsa intervjuer med människor som har deltagit i folkmord och höra hur de tänkte.

Den här delen av boken är intressant och fängslande och läsaren får fundera över många viktiga frågor. När slutar vi ta ansvar för våra egna handlingar och blir agenter för någon annans avsikter, och varför? Varför anpassar vi vår moral och vår världsbild till vårt agerande och inte tvärtom? Vi får läsa om hur människan hanterar den kognitiva dissonans som uppstår när ens världsbild inte går ihop och om vilka mekanismer som slår till när vi inte kan hantera vår egen skuld. Här pratas också om den hjärnforskning som visar på att människan är konform. På det hela taget mycket informativt och väl presenterat. Det ges många tillfällen till självrannsakan och reflektion över eget beteende och moralisk status, vilket är precis vad jag vill ha ut av en bok av det här slaget.

Sedan tar vi ett kliv in i bokens andra del och hamnar i den svenska skolan. Och det är här det blir lite konstigt. Det är någonting med den här andra delen som gör att kontakten bryts mellan Hultén och mig. Först förstår jag inte varför, eftersom det hon säger om att barnuppfostran och skolmiljö är avgörande för hur en människa formas låter väldigt självklart. Efter ett tag undrar jag om den konstiga känslan beror på att här förekommer åsikter som är förklädda till fakta. Hultén har naturligtvis rätt i det hon skriver om vikten av att uppfostra barn på ett demokratiskt och inkluderande sätt, men kan man verkligen antyda att föräldrar och lärare skapar framtida fascistiska lakejer om uppfostran/pedagogiken inte fungerar på just detta önskvärda vis?

En människa som till exempel är darwinist eller som upplever egoismen som stark drivkraft för att skapa ett bättre samhälle för alla, eller en som lever efter en uppsättning religiösa rättesnören, lider enligt detta resonemang större risk att hemfalla åt blind lydnad och har lättare att bli en bricka i ett ondskefullt maktspel. Är detta ett faktum eller är det en teori? Om man placerar den svenska skolan tillsammans med tankar kring folkmord, tortyr och andra grymheter så går det inte att lämna några lösa trådar och inte heller att utelämna andra förklaringar till mänskligt beteende.

Hultén själv lägger in en och annan brasklapp i resonemanget, och jag förstår poängen i det hon vill ha sagt. På samma sätt som ondska smittar av sig, gör även godhet det. Hemmet och skolan är de platser där vuxna förebilder visar barn hur världen fungerar, och då vill det till att visa barnen världen från sin bästa sida för att skapa en positiv effekt. Det är heller inte hennes teorier om pedagogik och barnuppfostran som jag ställer mig frågande till. Jag tycker alltid att det är värdefullt att läsa vad insatta och engagerade människor har för åsikter i viktiga frågor. Hultén har ett stort patos för skolfrågor och visar på omfattande kunskap kring olika sorters pedagogik och dess konsekvenser, positiva som negativa. Egentligen borde alla som arbetar med skolfrågor ta del av det hon vill säga, och många i skolvärlden känner säkert till både Hultén och hennes engagemang. Det som får mig att reagera är det outsagda, det utelämnade och de ideologiska antydningarna.

Om Resan från mörkrets hjärta slutat efter första delen hade det varit enkelt att behålla den i tankarna ett bra tag framöver. Om del två hade varit en separat bok om barnuppfostran och pedagogik hade jag varit nöjd med det. Men nu har Hultén gjort en koppling däremellan som inte känns helt självklar för mig.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Där industri och myndighet växt samman
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• Drömmar om ett annat liv
• Frihetens pedagogik

På dagensbok.com får du som vanligt lästips varje dag. Till idag har Oscar läst Någon gång ska vi berätta allt för varandra av Daniela Krien, som handlar om en problematisk kärlekshistoria med stor åldersskillnad, i DDRs styre.

Till imorgon har Kari läst Resan från mörkrets hjärta: om ondskans och godhetens mekanismer av Eva-Lotta Hultén. ”Författaren tar ett ganska stort kliv från folkmord och tortyr in i den svenska skolan och lämnar mig lite häpet undrande”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Tomas Lidmans Dagboken som konst som går igenom tio konstnärsdagböcker från de senaste 100 åren. Marcus invändning är att boken var alldeles för kortfattad och opersonlig, vilket, påpekar han, egentligen borde vara en omöjlighet med tanke på ämnet.

Anna C skriver om Inger Christensens debut Ljus från 1962, i översättning av Marie Silkeberg och nyutgiven av Modernista.

Och veckans gäst, Helena Lie, skriver om Charlotte Qvandts poesi- och fotobok Varje kropp.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Där industri och myndighet växt samman
• En kär gammal kollega
• Tack för det Modernista!
• Dagboksbesvikelse
• Hur framtida folkmord kan förhindras genom ändrad pedagogik i svenska skolor (!)

I alla fall är det skogsfestival igen. Jag sitter utanför tältet och skriver brev och smälter intryck. På ena sidan scenen pågår en liten verkstad i akrobatik, på den andra är det barnaktiviteter och lite längre in i skogen står en stor grupp samlade kring en ardenner och lyssnar på något om hästen i skogsbruket. Inne i föredragstipin handlar det om svamp, och borta vid eldstaden diskuteras det glesbygdspolitik.

En kvinna säger att i Sovjetunionen fanns det en stämpel för byar som ansågs ineffektiva och borde avvecklas. ”Byar utan framtid”. Så. Stämplat. Utdömt. I Sverige finns ingen sådan faktiskt stämpel, men den skulle lika gärna kunna finnas, menar hon.

Nu sitter vi ändå någonstans i skogen i södra Närke. Det är inte precis Norrlands inland – och ändå finns det småorter här som faktiskt framstår som det. Platser som kring där jag kommer ifrån, där livsvillkoren dränerats sedan jag och mina klasskompisar växte upp där. Affärerna försvinner. Skolor och barnomsorg försvinner. Man blir alltmer beroende av bil och vill man köpa hus så ska man nog knappast räkna med möjligheten att få igen sina pengar. Eller att hitta jobb på orten.

Kanske borde det vara så. Kanske är det naturligt att vi lever mer hopklumpat, i mer effektiva stadsformationer. Många miljödebattörer förordar ju det, och det kan säkert vara klokt på många sätt. Ändå måste jag säga att det fyller mig med motvilja hur snabbt livet utanför staden mer och mer blir en omöjlighet. Jag har svårt att tro att Det Enda i längden kan vara det kloka, nästan oavsett vilket detta Enda alternativ är.

Kristina Mattsson har skrivit mycket vettigt och intressant om det där i sin Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden. Eva-Lotta Hultén har för övrigt gjort något liknande just vad gäller vårt förhållande till skogen i sin reportagebok Skogen vi ärvde. Idag handlar det om Dan Jönssons Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida här på dagensbok.com, och för mig har den kanske mer än något annat just fyllt funktionen att jag fått syn på hur arg och orolig jag är över alltsammans.

Jag blir galen på att sitta i min småstad och höra nyheterna rapportera att nu går börsen upp och den ekonomiska krisen är över, medan varsel och uppsägningar här fortsätter hagla och det ibland känns som varannan villa man passerar fått en Till salu-skylt. Jag blir galen på att en ynka timmes strömavbrott i Stockholm blir en jävla riksnyhet, medan folk sitter strömlösa i månader i glesbygden och energibolagen samtidigt inhöstar jättevinster. Jag blir galen av det eviga tjatet om bostadsbrist när majoriteten av Sveriges kommuner istället präglas av befolkningsbrist och ofta tvingas riva fullt dugliga bostäder och jag blir inte minst galen när till och med en briljant men numera uppenbart Stockholmsbaserad kulturperson som Johan Hilton kan sitta i SVT:s morgonsoffa och påstå att han vet hur det är att vara från en ort ”utan kultur”, när han kommer från Borås (en stad som möjligen inte är det paradis på jorden som jag av olika anledningar uppfattade den som i yngre tonåren, men inte desto mindre till exempel har flera fasta teatrar och knappast kan beskrivas som en ort utan kultur).

Och jag är skiträdd att om jag flyttar nu så glömmer jag kanske bort igen hur det är. Att det finns ett Sverige bortanför storstäderna och universitetsorterna, fast man nästan aldrig hör talas om det. Att problemen här kanske ser helt annorlunda ut än vad de som innehar det så kallade problemformuleringsprivilegiet anser – men också att människor i grunden faktiskt är ganska lika, har i stort sett samma grundläggande behov.

Det verkar helt enkelt inte rimligt, när vi nu har bättre möjligheter att överbrygga avstånd, att kommunicera, röra oss, handla, utbyta idéer – långt mer än någonsin, någonsin förut – att vi ändå bara skulle bli trängre i huvudet. Kanske har det med ”tidsandan” att göra, att alla är så upptagna med att hamna på rätt sida gränserna att ingen riktigt orkar ifrågasätta gränserna i sig. Fast jag kan inte tro att en sådan situation heller är given.

Då kan man till exempel med Kristina Mattsson jämföra den svenska glesbygdspolitiken med den norska och plötsligt se helt andra möjligheter. Man kan som Eva-Lotta Hultén eller många av föreläsarna på Skogsfestivalen jämföra ett ekologiskt hållbart skogsbruk med den gamla ”enda rätta” kalhyggesmetoden. Man kan också sitta där på festivalen och lyssna på ekofilosofer från Karlstad universitetet och fundera på vad värde egentligen är och hur det uppstår, stå i blåbärsriset och bara vilja gråta när Maria Westerberg i sällskap av sina underbara pinnfigurer berättar om bland annat Ikeas framfart i den karelska gammelskogen, men också våga tro på hennes drömska skogsvärld av lekfull eftertanke och segnackat motstånd.

Där någonstans har väl också min stadsångest sin grund. Jag vill inte plötsligt stå på ”rätt sida” och glömma bort att vara arg, för det finns så mycket vi borde vara arga på. Inte dras in i ett tempo där man uppenbarligen aldrig hinner reflektera ens över att det skulle kunna se annorlunda ut. Jag vill få sitta i en tältby då och då, idissla mina intryck, tjyvlyssna på spännande samtal och veta att de här idéerna, de här människorna, de finns också.

Måste få finnas.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Där industri och myndighet växt samman
• Samtidigt, någon annanstans
• Sverige bortom storstäderna
• I gammelskogen hänger allt samman?

Eller är det ens skog? Ja, säger några; den svenska skogen lever och frodas. Nej, säger andra; det där är inte skog, det är plantager. Enorma områden med ett enda trädslag i en och samma ålder. Och blåser det på dem, ja, då ramlar de lätt omkull allesammans.

För att ta reda på hur det egentligen ligger till med den svenska skogen gör frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén en omfattande reportageresa där hon samlar inte bara åsikter om vad skogen är till för, utan också delar av livsöden, historia, förhållningssätt till och föreställningar om skogen.

Hultén träffar de som lever av skogen, men också i skogen, hon möter forskare, skogsägare, olika former av skogsarbetare och miljöaktivister, liksom jägare, orienterare, skogsbor och konstnärer. Hennes sätt att skriva låter många komma tills tals, men förmår också balansera med egna tankar och erfarenheter.

I mina öron låter det som att den statliga ambitionen är att anpassa verkligheten efter industrin i stället för tvärtom. Det ska planteras gran för att det är vad industrin vill ha i dagsläget och då spelar det ingen roll att skogen troligen kommer blåsa ner igen, när nästa stora orkan drar in över Sverige. Träden ska dessutom växa i runt hundra år innan de är mogna för slutavverkning – kommer verkligen svensk industri fortfarande att se likadan ut då som nu? Troligen inte.

Med billig produktion i framför allt Sydamerika, där träden växer betydligt snabbare, kan svensk industri inte konkurrera, menar Hultén. Däremot med kvalitet, och genom att kontrollera större delar av den mer lönsamma förädlingsprocessen. Vi måste tänka nytt kring skogen – på många sätt – det är vad som går som en röd tråd genom Skogen vi ärvde.

Att tänka nytt är nu inte alltid så enkelt. Det kan vara smärtsamt. Hultén möter både ilska, frustration och sorg hos de människor hon pratar med och som har vilt skilda intressen i skogen. Naturreservat, fnyser en skogsägare som konfronterats med miljöaktivister, det är som att lägga en död hand över skogen. Den måste ju skötas.

Det är kanske där spärrarna sitter. I människans övertygelse om att naturen inte klarar sig utan oss, att där måste hållas ordning, hållas efter och kontrolleras. Att det inte skulle vara vi som behöver skogen, utan lika mycket skogen som behöver oss.

Eller handlar det bara om krassa vinstintressen? Enligt svensk lag ska miljömålen, bevarandet av den biologiska mångfalden, vara jämställda med produktionsmålen. Men när exportvärden på 90 miljarder kronor står på ena sidan och mer abstrakta intressen som ekologiskt hållbara skogar för framtida generationer på den andra, är det, som Hultén lakoniskt konstaterar, inte svårt att se vilken vågskål som tenderar att väga över – inte minst som ansvaret landar tungt på enskilda skogsägare. Här visar forskarna på elementära frågor kring äganderätt och nyttjanderätt av grundläggande naturresurser och bara konstaterar att den debatten i Sverige idag allt annat än lever och frodas.

Förhoppningsvis kan böcker som Skogen vi ärvde göra skillnad. Hultén sammanfattar på ett enkelt och lättillgängligt sätt såväl forskning som livserfarenheter. Många möten är också hoppfulla och otroligt spännande. Här finns människor som bedriver skogsbruk både ekologiskt och ekonomiskt hållbart och här finns en rad intressanta lösningar för den som är beredd att tänka lite mindre fyrkantigt.

Vad sägs till exempel om att skörda skog med luftballong och slippa bygga så mycket vägar i skogen (i Sverige utgör skogsvägarna hälften av vägnätet)? Att det skulle kunna vara ekonomiskt lönsamt att slippa deppiga kalhyggen och maskinskadad mark? Att kvalitetsvirke och natur som är dräglig för människor och djur att vistas i kan gå att förena?

Ett annat skogsbruk är möjligt. Skogen vi ärvde ger en fin introduktion till det.

Similar Posts:

• Där industri och myndighet växt samman
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Hur framtida folkmord kan förhindras genom ändrad pedagogik i svenska skolor (!)
• Se skogen!
• Sverige bortom storstäderna