Alla dessa rum
som blir till runt dig,
den värme jag längtar efter
är skev och skrattretande,
så fruktansvärt
utsliten
dina olika sätt
gå åt ett annat håll,
gå in i en dusch, röra
vid något av dina barn
jag vill ha det alltihop
Jag vill ha handen
din mamma strök dig över håret med.

Jag påminns åter hur svårt, nästan intill omöjligt det var att få en bonusfamilj att fungera. Vad kärlek till ens barn är, vad kärlek till ens nya partner är, hur du på bästa sätt kombinerar detta. Kanske har det skrivits kilometervis av poesi om detta, vad vet jag, så bevandrad är inte jag. För mig har dikten ovan fräschör. Den är vacker, säger något om den moderna familjen och får det att vridas i magen på mig – på ett positivt sätt. Jag vill bli omskakad när jag läser.

Lite senare får den svenska 1940-talspoeten Erik Lindegren (1910-1968) en käftsmäll, vilket tyder på att Jennie Spetz har en salt glimt i ögat. Lindegren gav 1947 ut diktsamlingen Sviter där dikten Arioso börjar med den ofta citerade raden ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans”. I denna lilla rad har Jennie Spetz bytt ut två ord och gjort den till sin alldeles egna dikt. Sånt gillar jag.

Någonstans inom oss
är vi kanske aldrig
tillsammans

Det är när Spetz rör sig i relations- och barndomslandskapen som hennes poesi blir som starkast. Men när hon tar till krigsmetaforer tappar jag intresset lite, det känns inte lika självupplevt, inifrån kommande: ”På nätterna lyssnar vi till ljudet av städer som brinner och barn som skjutit av sig händerna med sina fäders gevär”. Jaha?

Av någon anledning blir det intressantare när hon kommer närmare, när städerna blir huskroppar. Här dansar dikten nästan:

Vi leds genom huskropparna,
labyrinter av ekparkett och krossad mosaik
ytor där vi viker ut tyg, dukar upp bord,
sträcker ut kroppar
stadens syltfärgade, oregelbundna spår
ett band av förberedelser.

Någonstans i denna samling inleder hon en av dikterna med orden ”Jordhumlorna är de första att lämna sina gångar och stiga mot marköppningarna”. Hoppas vi efter denna debut få uppleva mer av det Spetz skrivit se dagens ljus.

Similar Posts:

• Där med nysotat korn att fälla bytet
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Dikter som växter, eller som barn
• Livet, relationerna och döden

Innan vi får njuta av Aniara-metal kan vi dock ta del av Knut Larssons seriealbum Aniara, ”fritt efter Harry Martinson”.

Låt oss bara stanna ett ögonblick vid originalet. När Martinson kombinerade en diktform med rötter i antiken med science fiction så väckte det minst sagt uppmärksamhet i samtiden, det femtiotal som var det kalla krigets hetaste decennium.

Ökänt blev till exempel Expressens uppslag på utgivningsdagen, signerat Lars Widding, med sin inledningsfråga till författaren Rymd-Harry (som Martinson kallades i en angränsande artikel av Bo Strömstedt): ”Vad käkar dom egentligen?”. Men inte minst Blomdahls opera-version med libretto av Erik Lindegren bidrog till att Aniara hade en stor plats i det allmänna medvetandet hos den samtida generationen. Begrepp som ”aniara-barn” användes som benämning på känslostörda barn – vilse som rymdskeppet Aniara i den lufttomma rymden.

Historien i korthet är ju att Aniara på sin färd mot Mars med sextusen flyktingar från den strålningsskadade Jorden girar för en asteroid och hamnar ur kurs och styr mot den oändligt avlägsna stjärnbilden Lyran, utan möjlighet att korrigera sin färd.

Den här yttre handlingsramen växer till en berättelse om hela mänsklighetens öde. En revy om människan i tid och rum, som undertiteln lyder. Liksom Aniaras besättning och passagerare befinner sig människan som art på en ensam resa ute i det öde kosmos. Vi rör oss sakta genom evigheten. ”En blåsa i Guds andes glas” heter det i den trettonde sången. Men där Aniara rent fysiskt kommer ur kurs är den mänskliga civilisationen sedan länge vilse snarare ur andlig och moralisk synvinkel.

Knut Larsson seriealbum har inte ambitionen att på knappt 90 sidor försöka täcka in ens en bråkdel av händelserna eller den mångtydighet som originalet rymmer. Vad albumet däremot med hjälp av bildmediet har förmåga att fånga är något av den lyriska melankoli som Aniara är så rik på.

Med fyra bilder i gråskala per uppslag och ett minimum av text följer vi Aniaras färd från ett snöigt jordklot till det buddhistiskt influerade slutet när rymdskeppets alla invånare är döda och ”nirvanas våg” drar genom alla. Mest följer vi den man som kallas för Mimaroben. Han ansvarar för Miman, den allseende maskin som hjälper människorna att hålla kontakten med sitt ursprung på Jorden. Den motsvaras väl närmast av våra dagars internet. Men miman bryter samman av sorg när Jorden drabbas av kärnvapenkrig och Aniara förlorar sin sista förtöjningslina till sitt ursprung. På rymdskeppet uppstår ur människornas vilsna sökande efter mening såväl en fascistisk diktatur som olika sekter vilka ägnar sig åt hedonistisk utlevelse eller undergångsdyrkan.

Det är svårt att säga vilket intryck seriealbumet ger den läsare som inte är bekant med förlagan. Förmodligen kan det vara lite förvirrande om ambitionen finns att knyta ihop bilderna till en sammanhållen berättelse.

Förhoppningsvis drabbas hon snarare av den surrealistiska kraften i Larssons teckningar och blir sugen på att gå vidare till Martinsons original. Med detta sagt så tycker jag ändå att albumet är ett självständigt verk som tar till vara de möjligheter som seriemediet ger. Larsson har ett personligt präglat bildspråk (delvis tycker jag att det knyter an till ett slags retrofuturistisk femtiotals-estetik befruktad med en dos expressionism) som ger en egen och välkommen infallsvinkel till Aniara. Så hurra för både mod och utförande!

Nyfiken på hur Knut Larssons version av Aniara ser ut? Kolla in boktrailern nedan.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Bara dikter, men vilka dikter
• Fantastiska noveller
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• När Moa träffade Harry

Och jag tycker de liknar vita blomblad där de faller, prästkragedikter. Där faller en dikt och så nästa och nästa och nästa och jag älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar … älskar inte. Älskar framför allt inte ord som fossiler, kristaller, andetag och fåglar. Arkitektur i ljus och stjärnor och lungor och den något glasaktiga, sötslippriga ton som likt en främlings hand vill trösta den som gått vilse, trösta på ett alltför plikttroget vis. De vackra orden känns visserligen välmenande, men i sin hopsättning ofta överbelastade och inte helt ärliga.

Och jag älskar inte heller att jag inte förstår om det här är en diktsamling eller bara en samling dikter. Kanske att det bildas lösryckta sammanhang av sig självt, bara man väljer ut tillräckligt många dikter ur sin byrålåda – kanske handlar de alla till stor del om samma sak? Men förmodligen är detta en uttänkt strategi ifrån Johanssons sida, att göra en slumpvis sammansättning av en rad texter. Strategi och slump alltså, två ord som tillsammans inte kan utgöra något annat än en grov motsättning. En uttänkt röra skulle man också kunna kalla Kapslar.

Men är det en utmärkt röra eller en sorglig soppa?

Ambivalensen inställer sig hela tiden. För nog är det väl så, att bra litteratur nästan alltid är provocerande, gnagande och inte alls perfekt. Perfekt är tråkigt! Och jag älskar, älskar, älskar den här diktsamlingen/samlingen dikter för att den är något särskilt, att den spretar och att den inte vill likna något annat och inte heller gör det. Sedan kan andra recensenter referera till en lång rad betydande herrar som Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer, Pär Hansson, Erik Lindegren, Lars Norén och Gunnar Harding. Själv tycker jag det är en viktig poäng att understryka den inverkan tiden har på en författares verk. Vilken historisk författare jämfördes till exempel Homeros med? Varför kan Johansson inte skriva en Tranströmerliknande dikt utan att den ska refereras till Tranströmer? Johansson skriver på sitt eget språk (eller, om man så vill, på allas vårt gemensamma språk), självklart har han influerats av många, men det har även Tranströmer. Den svenska litteraturen började faktiskt inte med honom.

Peter Høeg belyser litteraturens tidsproblematik genom att ödmjukt tala om sitt skrivande som ett kollektivt skrivande. Han håller i pennan, men det är vi som lever nu och som har levat, och kanske även de som kommer att leva, som skrivit hans böcker; alla är vi en del av dem. Han skulle aldrig ha kunnat skriva dem på egen hand.

Tidens gång är en viktig beståndsdel även i Kapslar. Kapseln är en vilja att skapa ett nu. Johansson vill göra rent dikthus, städa bort historiens bojor och samtidigt låta vägen ligga öppen för framtiden. Han vill kunna börja om på nytt, vara ett tabula rasa och samtidigt låta andra göra om precis samma sak. Det är också tillåtet att skicka in så kallat kapselmaterial till Johanssons nättidskrift, och själv och tillsammans (om)skapa Kapslar.

Om eftervärlden ska vara ett barn av/ vår tid måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.

Slutligen går det inte annat än att älska många av de kortare kapseldikter som i sin tuktade komprimering känns som att få cirka tusen kilowatt i ögonen – att vilja gråta.

Similar Posts:

• Lättillgängligt oåtkomligt
• Grattis Elsie Johansson
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Lite lyckopirr i höstmörkret

Nu vill jag inte påstå att jag bara genom handpåläggning kan identifiera Arne Johnssons senaste diktbok som ett mästerverk, även om det känns så. Låt mig ta upp tråden i en annan ände: ”Det högsta av allt är dock att känna igen det som vi aldrig har sett. Det är kanske därför som det självklara bereder oss så mycket lidande”, skrev Erik Lindegren.

I en bemärkelse är det i alla avseenden ett mästerverk. Johnsson är en Mäster. Liksom Lindegren verkar dikten för honom vara en mycket speciell sorts plats, till lika delar bestänkt med skaldens vigvatten som med yrkesmannens svett. Där kan han både resa tempel och verkstad, där framsäges psalmer i ena stunden och framställes en bruksanvisning i den andra.

I Där med längtan spilld ut i larmet går Johnssons chimära prosadikt mot enkelhet och, om man ska jämföra med några tidigare samlingar, typografisk samling. Även om han enligt egen utsago ser sig som en ”komponist” av poesi, tycker jag att detta är mindre orkestralt, mer formellt, mer mindre. Arne Johnsson skriver förvisso fortfarande sin poesi med stor musikalitet, men här med sparsmakade medel.

Således ordning och reda, både mellan rader och sidor. Tematiskt rör det sig om gränsland, övergångar. Favoritplatser är skogsbrynet, strandkanten, längs vägen; där ljuset bryts, där ett ljud tränger fram, där ett djur skymtar mellan stammarna. Det kanske inte ter sig vara mycket för världen.

Samtidigt är dikterna starkt präglad av en dialog med ett ack så obestämt ”du”. Ibland vill jag ha det mer definierat, när jag läser och tänker att han känner ändå igen det som vi aldrig sett. Detta byte dikten måste fälla på de torftigaste av jaktmarker.

Similar Posts:

• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Karlfeldt – en kåt en
• Chauffören, rökpausen och ändhållplatsen
• Minnen och iakttagelser