Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

Läsare bekanta med ekonomisk idéhistoria kan känna igen många resonemang från exempelvis Keynes och andra ekonomiska teoretiker, men de paketeras här på ett lättillgängligt vis. Som titeln avslöjar är boken nämligen skriven till författarens egen dotter, och detta genomsyrar också tilltalet i boken. Man ska som läsare alltså inte förvänta sig några vetenskapliga bevis, avancerad matematik, referenser eller källhänvisningar i den här boken, utan det är snarare att betrakta som en ekonomisk-filosofisk essä i fiktiv dialog-form.

Författaren är själv professor i nationalekonomi, men blev väl kanske mest känd för omvärlden då han under en kortare tid var en stridbar finansminister i Grekland. Boken är dock ursprungligen skriven innan hans tid som finansminister. De dilemman som han arbetade med under sin tid som finansminister – om Greklands skuldsättning i spåren av den globala finanskrisen 2008, och om den ekonomiska politik som EU förde i relation till det skuldsatta Grekland – är dock frågor som spelar en viktig roll i den här boken.

Varoufakis lyckas alltså ta upp många intressanta perspektiv i denna relativt korta bok. Gott så. Det finns i och för sig en del detaljer i den historiska skildringen som jag kan ha invändningar mot. Men framförallt finns det en stor elefant i rummet som han inte riktigt ger sig i kast med, nämligen frågan om äganderätt och egendomsregimer. Symptomatiskt väljer Varoufakis att inte använda begreppet ”kapitalism” när han beskriver vår samtid eftersom det – enligt hans mening – är så betydelsemättat. Istället använder han begreppet ”marknadssamhälle”. Det valet förefaller mig märkligt – varför inte kalla en spade för en spade, om man nu faktiskt skriver om en spade? Men valet att använda begreppet ”marknadssamhälle” är också olyckligt därför att jag tycker att det faktiskt fördunklar diskussionen: ”marknader” har ju historiskt existerat under vitt skilda egendomsregimer, från antiken fram till idag. I begreppet kapitalism ligger dock faktorn om hur ägandet av resurserna som handlas med på dessa marknader ser ut, nämligen att privatpersoner äger resurserna (till skillnad från samhällen där resurser exempelvis ägs av en stat eller ägs gemensamt). Och just hur ägandet är fördelat vet vi är mycket avgörande för hur ekonomier fungerar. Det tas i den här boken upp ganska ytligt – som när Varoufakis exempelvis diskuterar automatiseringens problem, och som lösning förespråkar en demokratisering av ägandet av kapital. Det hade enligt min mening förtjänat en betydligt mer gedigen behandling. Detta inte minst eftersom Varoufakis menar att vi i framtiden i hög grad kommer se en strid mellan intressen som vill ”kommersialisera allt”, och andra intressen som vill ”demokratisera allt”, där han själv säger sig tillhöra den senare kategorin. Det här är väl på ett sätt en annan formulering av den klassiska höger-vänster-skalan i politiken. Dilemmat om hur man faktiskt ska lyckas att demokratisera ”allt” (eller i alla fall mer än idag), som Varoufakis vill, diskuteras dock egentligen inte särskilt mycket. Boken hade garanterat tjänat på att även diskutera den saken djupare.

Man kan kanske inte få allt i en så här kort bok. Varoufakis bok är trots sina brister en enkel ingång till ämnet för den som är intresserad av politik, men som har skyggat för att kasta sig in i ekonomiska modeller.

Similar Posts:

• Upp till kamp mot övervakningskapitalet
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Rojas övertygar inte

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

Till skillnad från hans andra bok, Factfulness, som utgår från siffror och fakta, fokuserar biografin på händelser och möten människor emellan.

Det börjar egentligen redan innan Rosling själv, för som fond till hans eget liv får vi en hel del om hans föräldrar och deras föräldrar. Han använder den egna släktens liv och erfarenheter för att ge en mänsklig bild av vad utveckling innebär för människor, utöver statistik och siffror.

En sådan bild är farmoderns reaktion när hon första gången ser en tvättmaskin. Hon hade ägnat så många år och så hårt arbete på att ta hand om en familj och hålla den ren. Att slippa släpa tvätt för att kämpa med den vid en kall å och i stället kunna titta på en maskin som i ett slag trollar bort det hårda arbetet, det är något att förundras över.

En annan indikation på utveckling som ges i boken är hur Roslings egen familj gått från en generation av analfabeter, via knappt skriv- och läskunniga till Roslings egen doktorsexamen. Den här bakgrunden är en bra påminnelse om att det Sverige vi lever i idag faktiskt är ganska olikt hur det var för bara två eller tre generationer sedan.

Det är en intressant bakgrund att ha med sig sedan när boken tar oss med på Roslings resor i världen, bland annat som ung tillsammans med blivande hustrun Agneta i Asien och sedan som läkare med familjen till Mocambique.

En annan stor förtjänst med boken är att språket inte är onödigt tillkrånglat. På så sätt är det en tillgänglig bok, möjlig att ta till sig för många läsare. Men tyvärr blir det ofta alltför förenklat. Det hade varit både intressant och relevant att stanna upp mer ibland för fördjupade resonemang och reflektioner. Saker blir ofta uppdelade i ”rätt” och ”fel”, som om utvecklingens väg framåt är enkel och utstakad, bara vi tillsätter tillräckligt mycket resurser.

Eftersom boken är så snabbsmält är den ändå värd att läsas eftersom mycket är intressant. Inte minst hur Gapminder – stiftelsen som Rosling skapade tillsammans med sin son och sonhustru – växte fram. Det skedde stegvis och tack vare idéer från dem alla tre som byggde på varandra. Utan den samverkan som blev mellan dem alla tre hade Gapminder inte funnits idag.

Men jag kan ändå sakna att jag inte fick ut ännu mer. Kanske var det ett medvetet val att hålla det enkelt för att göra det tillgängligt. Eller kanske var det helt enkelt vad som hanns med på den knappa tid som Rosling hade kvar. Bra mycket bättre än inget är det i alla fall och trots sina brister är det en bok som lyfter viktiga frågor och behåller en viktig person i vårt minne.

Similar Posts:

• En barnskådespelares vittnesmål
• Enkelt och svårt
• HeLa historien
• Sant och relevant om pandemin
• När allting faller samman

Men år 2008 års finanskris var långt ifrån den första i historien. Tvärtom, ser vi tillbaka på historien så hittar vi många exempel på olika typer av finanskriser från kapitalismens uppkomst, menar författaren till den här boken, professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson. I boken ger han prov på en rad olika kriser genom historien, med start i de medeltida stadsstaterna i Italien, via den så kallade tulpanmanin i Holland under 1600-talet, till mer nutida exempel som börskraschen i USA 1929 som fick konsekvenser i stora delar av världen, eller Asienkrisen på 1990-talet.

Kriserna som Magnusson beskriver kan ha mycket olika karaktär; det handlar om spekulationsbubblor där alla aktörerna kanske inte alltid förstår sig på de nya finansiella instrument som handlas med (som under tulpanmanin eller finanskrisen 2008). Det handlar också exempelvis om spekulationsvågor mot fasta valutor, eller överbelånade stater som inte längre klarar av sina avbetalningar.

Magnusson inleder boken med att diskutera begränsningarna i flera av de mest kända ekonomiska teorierna om varför finanskriser uppkommer. Och just detta att finanskriser kan ha så olika karaktär, vilket Magnusson illustrerar väl i boken, gör förstås att det förefaller svårt att finna någon eller några universallösningar för hur man kan motverka att de uppkommer, eller ha verksamma verktyg att ta till om de ändå skulle göra det. Just skildringen av denna mångfald är nog den största behållningen av den här boken, och kan i bästa fall förebygga allt för förenklade lösningar på komplexa problem.

Ändå känns bokens avslutande kapitel – med titeln ”Går bubblor att undvika?” – ganska otillfredsställande. Författaren argumenterar här nämligen bara för att man kan betrakta den frågan på väldigt olika sätt, utan att själv egentligen sätta ned den egna foten eller ge konkreta förslag på hur eller vad som eventuellt skulle kunna göras. Det känns lite som en förspilld chans att författaren inte i högre grad utnyttjar möjligheten att analysera de olika typerna av finanskriser komparativt, och diskutera om inte olika typer av kriser på finansmarknaderna hade kunnat motverkas eller åtgärdas på olika vis.

Similar Posts:

• Staten och kapitalet i samma båt
• Finanskrisen förklarad
• Nationalekonomi för dummies?
• Keynes spöke går igen
• Systematisk risk var ordet, sa Bull