Nu handlar antologin Hållbarhetens villkor och Nödvändighetens arkitektur inte främst om det specifikt lokala, men om det lokala på ett mer allmängiltigt plan, som del av en större helhet, om relationen mellan stad och land, mellan natur och kultur. Trä och småländska byggprojekt i trä är en del av det, men också de ”hållbara” Stockholmsprojekten Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden granskas i ett avsnitt. De allra flesta texter behandlar dock det breda sociala sammanhang som är hållbar arkitektur, hur vi lever tillsammans med andra och på jorden.

Vad är då Nödvändighetens arkitektur egentligen? Enligt punkterna i manifestet är den: ansvarsfull, omsorgsfull, hållbar, rättvis och öppen. Exakt vad det innebär diskuteras förstås i de närmare tjugo olika texterna i Hållbarhetens villkor, men manifesttexten i sig är intensivt tankeväckande och inspirerande, tycker jag. Nödvändighetens arkitektur, står där till exempel, ”försvarar arkitekturen som allemansrätt och arkitekturupplevelsen som fri nyttighet. Samhället ska ge plats för alla människors vardag och fest.” Och: ”En byggnad eller stad är inte något man slutför, det är något man sätter igång. Den arkitektur som är öppen för förändring och deltagande blir älskad och får ett långt liv.”

Liv är nyckelordet på många sätt. Det handlar om byggnaders liv – om hela livscykelns möjligheter och miljöpåverkan, om ombyggnation och bevarande – och om livet i städer, om stadsplanering och nödvändigheten att klimatanpassa våra städer (på nyheterna på senare tid har vi ju gång på gång sett vad som händer när det kommer mycket regn men inte finns vettiga avrinningsområden), men också att tänka demokratiskt. Hur bygger vi bostäder för alla, inte bara dem som betalar bäst? Hur utnyttjar vi det begränsade utrymmet för bäst och miljösmartast framkomlighet?

Kanske var jag väl oklar över vem Hållbarhetens villkor riktade sig när jag först bestämde mig för att läsa den – fast jag är fortfarande inte riktigt säker. Det finns ett par avsnitt som helt eller delvis går mig förbi, det ena teoretiskt, det andra för att jag inte direkt behärskar byggtermer, men i stort sett tycker jag texterna definitivt har allmänintresse. Kan vi prata så här om arkitektur är det något som angår alla.

Similar Posts:

• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Konflikten håller ställningarna
• Gilla läget?
• Hopp för hållbarheten
• Vår jord, våra intressen

Andra gånger när man ska skriva en recension så surfar man runt och läser andras recensioner och nästan misströstar: ”Herregud, är det ingen som tänker som jag gör? Vad i hela friden är det jag inte fattar som alla andra verkar fatta?”

När det gäller Laurent Gaudés Orkanen är det den sistnämnda situationen jag befinner mig i. Överallt läser jag om hur fint språk han har, vilket angeläget ämne han skriver om, hur skickligt han hanterar det formmässigt. Och jag är ledsen, men jag fattar ingenting.

Orkanen utspelar sig i och omkring New Orleans precis när staden 2005 drabbas av orkanen Katrina. I korta avsnitt, sällan längre än någon sida åt gången, följer vi en rad personer som blir kvar – eller i ett fall återvänder – när stadens befolkning evakueras. Växlingarna är snabba, som om författaren redan har ett filmkontrakt i åtanke. Karaktärerna är mestadels fattiga svarta, sådana som saknar resurser att ta sig därifrån, initiativkraft eller faktiskt vilja att lämna staden.

Den som framför allt präglar berättelsen, som får inleda och avsluta den, är en gammal motvalskärring. Hennes textavsnitt börjar allt som oftast formelartat: ”Jag, Josephine Linc. Steelson, negress sedan nästan hundra år tillbaka, öppnade fönstret i morse” och så vidare. Josephine har en särskild känsla för stormen, för träsket utanför staden som hotar att spränga fördämningarna och inte minst för alla orättvisor och skymfer som någonsin drabbat den svarta rasen (nej, det är kanske inte modern svenska att prata om ”ras”, men det här är trots allt en karaktär som använder ”neger” lika frekvent som smurfarna använder ”smurf”). Det hade kunnat ligga något ytterst rimligt i det, det där att vårda sina oförätter, men istället får alltsammans en lätt exotiserande bismak. Det vilar något övernaturligt över tanten som förstärks språkligt när hennes jag-berättelse på några ställen flyter ihop med andras tredjepersonsperspektiv och gör henne liksom upphöjd, transcendent. Allvetande.

Jag vill inte vara en sådan som tycker att en framgångsrik, vit, medelålders fransman inte kan få skriva om en hundraårig, fattig, svart amerikanska. Författare måste ju få skriva om precis vad de känner för och empati med människor som inte är precis som vi är en grundförutsättning och grundpoäng med skönlitteraturen. Jag tycker bara inte att just han gör just det här särskilt bra.

De gånger jag alls reagerar på språket är det i lätt irritation över att Canal Street heter ”Canal Street” i en mening och ”Kanalgatan” i nästa, eller att han faktiskt trycker in ”varthän” i vardaglig dialog flera gånger (om man i någon mån kan skylla på översättarna har jag tyvärr ingen aning om). Och vad gäller det angelägna ämnet så, jo, jag blev ju nyfiken på den här romanen just för att den handlar om New Orleans under Katrina, men saken är den att jag inte alls är säker på att det är New Orleans under Katrina som Gaudé egentligen skriver om.

Det utger sig för att vara det, javisst. Men att det finns något övernaturligt över alltsammans har jag redan varit inne på. Det här är inte en katastrof framkallad till lika delar av naturens makter som av mänskligt övermod och dålig och fördomsfull styrning. Det här är något apokalyptiskt, bibliskt. Eller något kitschigare ändå. Voodoo-bibliskt.

Alligatorer krälar in i staden i massor, krälar på varandra, anfaller. Människor blir galna, drivna från sina sinnen. Präster börjar ränna omkring med slaktarknivar och planera barnamord. Kriminella gäng skjuter mot räddningshelikoptrarna och hotar att plundra, våldta och mörda alla som kommer i deras väg. Det meningslösa våldet briserar.

Det är med andra ord alla fördomar om vad som hände i New Orleans 2005 som man kan komma på. De mest uppblåsta, fördomsfulla mediebilderna som kablades ut snabbare än någon kollade fakta – and then some. (David Jonstad har skrivit intressant om det där i sin bok Kollaps.) Det som är verkligt – fångar som lämnades inlåsta och oövervakade medan vattnet började strömma in, alla fattiga som bara lämnades åt sitt öde i katastrofen – försvinner under träskdyngan av vanvett, av allas krig mot alla, det brutala urtillståndet.

Jo, det finns en liten kärlekshistoria som berör mig, en relation mellan mor och barn som är rätt intressant, men allra mest undrar jag bara hur i hela friden författaren tänkte. Varför lånade han över huvud taget just New Orleans till sin sliskiga apokalyps? För att det är ett starkt varumärke?

Nej, glöm Orkanen. Se teveserien Treme istället. Det är en skildring av New Orleans och Katrina med betydligt fler nyanser.

Similar Posts:

• Gilla läget?
• Vecka 5 på dagensbok.com – Orkaner, knogjärnspoesi och nya skribenter
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Gå på jazzklubb på tisdag?

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och lillebror Ludvig. Alla döda i en mystisk pandemi, en feber som ingen utom Hedvig verkar ha överlevt. Hon måste bara bort från alla döda.

Men vad är livet om man är ensam kvar? Vem är man? Och hur ska man överleva?

En sekund i taget har redan jämförts med en rad böcker, och ganska olika böcker. Flera recensenter har nämnt Suzanne Collins Hungerspelen, någon har kallat den robinsonad, någon jämför med Richard Mathesons I am Legend (fast filmen, med Will Smith, av någon anledning) och själv tänkte jag först på David Jonstads fackbok Kollaps. Livet vid civilisationens slut. Någonstans där, i korsvägen, har Nordin skapat något ganska eget, en lågmäld, spännande och lite filosofisk historia, som det, vad jag förstår, finns anledning att hoppas på en fortsättning på.

Den har kallats dystopi eller snarare postapokalyps, en vardagsnära skildring av livet efter katastrofen, febern. Och det är spännande, faktiskt oerhört. Men här finns inga vampyrer eller zombier som lurar, bara det ganska överväldigande att försöka överleva i värld där villkoren radikalt förändrats. Hedvig har nästan över en natt gått från att käbbla med bästisen, hämta lillebror på dagis, grubbla över hur det egentligen känns att kyssas och sådana saker – till att hitta mat och värme och tak över huvudet.

Och så det här med meningen. Varför ska man fortsätta när allt är slut, om man är ensam kvar? Det är här mina tankar går till Matheson (boken), och huvudpersonens tröstlösa vardag. Skaffa mat, laga hem, överleva – men för vad? När alla man älskar är döda. Det är en sorg som nästan är omöjlig att bära, men som man ändå skjuter undan så gott man kan. Som man bär, för det finns ju ingenting annat att göra.

Det finns ett stråk av skrämmande, lockande frihet över det också. Att plötsligt vara befriad från ens vanliga självbild, från bästisens lite nedlåtande kommentarer, från den man är van att vara. Att i nya situationer faktiskt bli ny, växa, vara den som klarar av. En överlevare.

Men är hon verkligen ensam kvar, Hedvig? En dag syns främmande fotspår på gårdsplanen …

Similar Posts:

• På jakt efter fler överlevande
• Three is company?
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Mörkt, mörkt och magiskt

David Jonstad är inte precis någon nykomling i miljödebatten och på ett sätt kan man kanske säga att han, precis som Mark Lynas, blivit desillusionerad. I Kollaps. Livet vid civilisationens slut konstaterar Jonstad att vi inte tycks kunna hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen i sin nuvarande form förmodligen kommer att gå under – men får det samtidigt att framstå lite som en intressant utmaning.

Men vad innebär det egentligen att civilisationen skulle gå under?

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Förutom från historiska kollapser hämtar författaren lärdomar från katastrofer som New Orleans efter orkanen Katrina 2005. Här finns en bild av samhället som havererar, av våld och plundringar och dålig krisberedskap, såväl inom staden som från den federala regeringen. Jonstad ger en delvis annan vinkel, där bildligt och bokstavligt strandsatta människor hjälptes åt att skaffa skydd, mediciner och föda – men pekar också på vilken skada själva föreställningen om allas krig mot alla gör, när medborgargarden ur medelklassen sköt först och frågade sen.

Det är bland annat därför vi bör förbereda oss, menar Jonstad, eftersom rädda och defensiva människor sällan visar sina bästa sidor. Kollaps är inte precis en praktisk överlevnadsguide, även om Jonstad refererar till sådana också (fast de verkar mest skriva av machoamerikaner, de där som tänker just skjuta först och fråga sen), men det är en sympatisk bok som på ett lite okonventionellt sätt väcker många intressanta frågor om både samhället och oss människor.

Kanske är det lite stört att jag tycker att han får det där med civilisationens undergång att låta liksom lite mysigt och spännande. Kanske är det ren bonderomantik (Jonstad är en intellektuell som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i kollektiv någonstans, och jag vet inte hur det är med er, men sådant faller jag patetiskt nog för varje gång). Kanske är det helt enkelt tilltalande med någon som orkar ge sig på att tänka utanför de snäva ramarna.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Vad kostar en älg?
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”

Som en uppdatering av andra världskrigets ransoneringskuponger förses varje medborgare med ett elektroniskt kort innehållande ett visst antal koldioxidpoäng. De poängen måste sedan räcka för all energi man konsumerar under en månad, för värme, transporter, mat, hygien, kommunikationer … Snart införs också automatiska spärrar, så att strömmen – och så småningom vattnet – brutalt stängs av för den som använt upp sina poäng.

Mitt i allt det här pågår förstås Lauras helt vanliga tonårsliv, med skolan, kompisarna i bandet och förälskelsen i den svårtillgänglige grannkillen Ravi, men ransoneringarna och de allt tätare miljökatastroferna får förstås stora konsekvenser också för hennes vardag.

I familjen Brown ställs allt på huvudet. Lauras storasyster Kim är förbannad på allt och lyckas snart bli insyltad med de lokala kriminella elementen och den snabbt uppkomna svarta börshandeln med koldioxidpoäng. Hennes pappa förlorar jobbet som någon sorts akademisk reseexpert – ingen har ju längre råd att resa någonstans ändå – går in en alkoholindränkt depression och kommer ut på andra sidan som romantisk gör-det-själv:are (dock fortfarande med tummen mitt i handen). Mamman däremot allierar sig med kvarterets driftiga feministkollektiv och flyttar hemifrån.

Saci Lloyds roman är lite sådär putslustigt skriven som åtminstone jag förknippar med just engelsk barn- och ungdomslitteratur. Det är lite småroligt, men aldrig väldigt; lite småengagerande, men aldrig väldigt.

Idén är däremot riktigt intressant. Jag känner inte minst igen en hel del av tankarna kring hur människor och myndigheter kan hantera kommande klimatkriser (och har hanterat dem i exempelvis New Orleans efter orkanen Katrina) från böcker som David Jonstads nyutkomna Kollaps. Livet vid civilisationens slut. På det sättet gillar jag den här romanen mycket – för att den så konkret gestaltar många av vår tids riktigt angelägna och intressanta frågor.

Men kanske är det den alltid knepiga dagboksformen som ligger romanen i fatet. Tanken är säkert att skapa en direkthet, men den tonen, en tonårings hastigt nedtecknade men ändå läsvärda erfarenheter och funderingar, är svår att riktigt sätta och snarare än direkthet blir resultatet faktiskt distans. För hur lätt är det att på ett engagerande sätt återberätta sin dag, egentligen?

Att konkurrensen om platsen som bästa dystopiska framtidsskildring, för barn- och unga eller kanske över huvud taget, just nu är stenhård hjälper kanske inte heller och där ligger Mitt klimatkatastrofala liv en bra bit efter välförtjänt hajpade Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jämförelsen är visserligen orättvis; både Collins och Lloyd drar tydliga paralleller till vår egen samtid, men Collins gör det med betydligt större konstnärlig frihet (för att inte tala om originalitet och driv). Lloyds ambition är ju istället att kika alldeles precis runt hörnet till framtiden.

Säkert kändes ändå 2015 betydligt avlägsnare 2008, när romanen första gången kom ut på originalspråk. Katastrofens första år, då i en nära framtid, har redan inträffat. Det gör att 2015 nästan ohjälpligt sällar sig till passerade framtider som 1984 och 2001.

Fast jag ska kanske inte säga för mycket. Vi har ju trots allt inte sett vad som kan hända fram till 2015 än.

Similar Posts:

• Ensam kvar
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Upp till kamp
• Mörkt, mörkt och magiskt

Men någon gång för länge sedan läste jag en liten text av Jonas Gardell om älgar och hur de simmar mot öar och inte slutar förrän de kommer fram eller drunknar. Jag vet egentligen inte om det där är sant. Det är en bild jag blev liksom drabbad av, som jag av någon anledning lade på minnet.

Så stötte jag på en dikt av Ted Hughes som i Werner Aspenströms översättning heter just ”Älgar” och som innehåller de mest fantastiska bilder, bland annat av älgens horn som dess materialiserade tankar.

I veckan har jag läst ett par böcker om klimatkrisen och hur den bör lösas – eller hur vi får leva med att civilisationen som vi känner den kommer att gå under. Lustig nog är det David Jonstads Kollaps som får mig att gnola R.E.M:s ”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)”, medan Mark Lynas, som i Guds utvalda art hävdar att vi kan fortsätta ungefär som förut, ger mig magont.

Den ger mig magont precis som att spela SimCity brukade göra. I det numera klassiska dataspelet bygger man en stad efter eget huvud, men det finns en del inbyggda, amerikanska begränsningar. Massor av kärnkraft är till exempel den enda energiförsörjning som fungerar, och höjer man skatten över fem procent så flyttar alla.

Mark Lynas ser som en av nycklarna till klimatkrisens lösning att vi konkret värderar naturen i pengar. Han kan säkert ha sina poänger, men efter att ha läst de där värderingarna, med ett pris på varenda ekorre (bokstavligen, en ekorre ska tydligen vara värd 2,87 dollar), så måste man ju fråga sig om inte alla dessa siffror också skymmer något.

Jag vet mycket väl att jag lätt blir romantisk och att jag nog, i Jonstads mysiga, småskaliga samhälle efter kollapsen, där man eventuellt har egna höns, skulle bli besviken på att de där hönsen ju inte såg ut som de gör i Pettson-böckerna. Jag VET ju att höns inte är stilrent vita och sitter och skvallrar vid småborgerliga kaffebord när ingen ser, men likt förbaskat är det den bilden som spontant dyker upp på näthinnan om jag tänker på höns.

Vad jag menar är kanske bara att det måste finnas något mellanting mellan min dumma romantiskhet och en prislapp på varenda ekorre. Om vi kan ”prata med ekonomer på ekonomers vis”, men inte också föreställa oss älgens horn som tankar, ja, då har vi kanske ändå blivit fattigare än vad som var nödvändigt?

Similar Posts:

• Gilla läget?
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Mästerligt om vårt ostadiga klimat
• Lyssna på Mark Lynas!