Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så sätt att de överlever, att de skapar något vackert, att de säger sanningen? Det är frågan.

För mig, och säkert många andra, är Virginia Woolf sinnebilden av en författare. Hon har inte bara skrivit några av modernismens viktigaste romaner, haft en tryckpress i vardagsrummet och tillsammans med sin man drivit förlagsverksamheten i Hogarth Press som bland annat publicerade verk av T S Eliot och Sigmund Freud. Hon tillhörde också kärntruppen i den såväl beundrade som skandalomsusade Bloomsburygruppen, en samling bohemer och fritänkare som porträtterats i böcker, filmer, teveserier – och nu senast i en utställning på konstmuseet Artipelag utanför Stockholm.

Det är inte utan att denna mytiska författare hämmar mitt recensionsskrivande. Vad skulle Virginia Woolf ha tyckt om min text? Duger den? Kanske är det inte så konstigt att jag får skrivkramp vid tanken på hennes omdöme. För nej. Det råder verkligen ingen tvekan om att hon tar litteratur och skrivande på största allvar. Som tur är upptäcker jag snart att hennes essäer, trots allvaret eller kanske tack vare det, inte sällan också glittrar av en särskild sorts sorglöshet och värme. I essän ”Brev till en ung poet” skojar hon till exempel friskt med gamla gentlemän och deras konservativa syn på litteratur.

Ingen, fortsatte han, medan han granskade ett kuvert genom sina brillor, har ens tid att skriva korrekt. Vi störtar, fortsatte han och bredde marmelad på sin rostade brödskiva, till telefonen. Vi anförtror våra halvsmälta tankar i ogrammatiska meningar åt vykortet.

Byt ut ”vykortet” i den sista meningen mot ”Twitter”, så har du har en perfekt nidbild av vår samtid sammanfattad i ett stycke. Och denna aktualitetskänsla, närvaro och spänst är, vid sidan av Virginia Woolfs speciella humor, karaktäristisk för essäerna i samlingen.

Om du är nyfiken på detta författarskap – vem är inte det? – men samtidigt lite rädd för att Virginia Woolf ska vara för ”svår och modernistisk”, så kan den här essäsamlingen vara ett bra ställe att börja på. Det är ett fint urval av texter som visar upp författarens stilistiska bredd och säkerhet. Virginia Woolf skriver omväxlande satiriskt, allvarligt, roligt, lyriskt, experimentellt och helt omistligt bra. Du kommer garanterat inte att ha tråkigt. Det kan ibland vara lite svårt att hänga med i Virginia Woolfs namndroppande och brokiga litteraturreferenser. Men låt för all del inte detta hindra dig. Ellerströms förlag ska ha en särskild eloge för den fina kommentarsdelen som, förutom att ange när essäerna skrevs och var de publicerades, också ger nycklar till essäernas persongalleri och litterära kontext.

I förordet till Författarlivet varnar Jonas Ellerström läsaren för att, i alltför hög grad, låta sina föreställningar om personen Virginia Woolf färga läsningen av hennes verk. Jag håller med honom. Virginia Woolf är en fantastisk iakttagare och hon kan, som få andra författare, berätta om vad hon ser så att det känns som om du är där. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre tidsfördriv än att se skymningen falla tillsammans med henne i ”Ögonblicket : sommarkväll”. Hon kan lära dig ”Att fiska”. Eller så tar du med henne på biltur en ”Afton i Sussex”. Sämre sällskap kan du ha. Oavsett vad ni hittar på – låt Virginia Woolf klättra ner från piedestalen. Dansa med vargen!

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Jubileumspocketens år
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling

Huvudpersonen, adelsmannen Orlando, växer upp på 1500-talet, lever en period som älskare till den åldrade Elizabeth I, förälskar sig i en rysk prinsessa och får hjärtat krossat, blir ambassadör i Konstantinopel, vaknar efter ett uppror någon gång på 1600-talet upp som kvinna, lever en period som zigenerska, återvänder till England och rör sig i litterära kretsar, klär sig växelvis som man och kvinna, gifter sig under den viktorianska eran med en romantisk sjökapten, får sin diktsamling utgiven och vinner litterärt erkännande – och där är vi framme vid det datum 1928 då romanen Orlando gavs ut.

Just det där med tiden är intressant. För om Orlandos könsbyte och erfarenheter kring det debatteras romanen igenom, så framstår tidens gång som något av ett icke-problem. Tiden går bara, och Orlando är i trettioårsåldern i nästan fyrahundra år. Det bara är så. Hen är inte ensam om att vara mer eller mindre odödlig – och inte om att växla kön heller – men något majoritetsfenomen verkar det inte heller vara.

Vad Woolf åstadkommer med detta är emellertid centralt. Genom tidens abnorma gång kan hon visa att det här med könsroller bestäms av sammanhanget, av tid och kultur. Det är inte det fysiska bytet av könsorgan som gör Orlando till någon annan än den hon var som man, det är samhällets förväntningar, hur andra behandlar henne, hur klädmodet begränsar henne – eller, med de Beauvoirs berömda devis: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Så hon stod sorgsen vid fönstret i förmaket (ty så hade Bartholomew börjat kalla biblioteket), förtöjd vid krinolinen som hon helt fogligt anlagt. Den var tyngre och tråkigare än något klädesplagg hon hittills burit. Ingenting hade till den grad hindrat hennes rörelser. Nu kunde hon inte längre ströva omkring i trädgården med långa steg tillsammans med sina hundar, eller springa snabbt upp till den höga kullen och kasta sig på marken nedanför sin ek. Hennes kjolar samlade fuktiga löv och visset gräs. Hennes plymagerade hatt vrenskades i vinden. De tunna skorna blev snart genomvåta och leriga. Hennes muskler hade förlorat sin spänst.

I de här funderingarna, som idéroman, känns Orlando fortfarande mycket angelägen. Det är dock långt ifrån alla stycken i romanen som är så här sobert formulerade. Litteraturvetaren Karin Nykvist i Sydsvenskan gör mig uppmärksam på att den svenska översättningen förlorat inte bara undertiteln ”A Biography”, utan också det lika parodiska registret i slutet av boken. Sådant får man väl inte bara stryka?

I alla fall är det just en parodisk biografi, en rolig bok, kvick och bildad, med mängder av referenser och gliringar till de olika tidernas litterära storheter. En konservativ kritikertyp, som oavsett när han lever tycker att det var bättre förr, tycks till exempel svår att skaka av sig genom århundradena. Ändå blir parodin på den långrandiga biografi-stilen, tja, just lite långrandig. Hela första halvan av boken, innan könsbytet och allt som följer med det, är jag faktiskt ganska måttligt fångad. Jo, det är ofta snyggt och smart gjort, men innehållet är helt enkelt inte särskilt intressant. Andra halvan tar det sig, men det är fortfarande framför allt på ett intellektuellt plan jag blir berörd. Problemet med att allt flyter blir ju lätt att det också för läsaren kan vara svårt att liksom få fäste.

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Krossa heteronormen!
• A life less ordinary
• Att hitta sin pappa
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

Gunnar Ekelöf debuterade här och hörde till de mer långvariga redaktionsmedlemmarna. Karin Boye var en av initiativtagarna och översatte tillsammans med Eric Mesterton T S Eliots Det öde landet. Man gjorde tidigt ett temanummer om Harry Martinson, ett annat om psykoanalysen och ett tredje om modern socialpolitik och arkitektur, en antologi om fransk surrealism och en om det nya Sovjetunionen. Man publicerade André Gide, fotografen Anna Riwkin-Brick och de senare delarna av Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen, sedan Bonniers fått kalla fötter. Allt detta, och mer därtill, på fem år, elva tidskriftsnummer och arton böcker.

Svedjedal är knappast den första att skriva om Spektrum, den grupp unga, modernistiska, svenska radikaler som Svedjedal jämför med Bloomsburygruppen, men han är med all säkerhet den grundligaste. Det är ett minutiöst påläst arbete han har gjort, en mycket detaljerad genomgång av nummer för nummer, bok för bok, förhandling för förhandling, fram till förläggaren Josef Riwkins konkurs och därefter.

Inte minst förhåller sig Svedjedal till den ofta orättvisa bild av Spektrum som tidigare förmedlats. Boyes tidiga biograf Margit Abenius skyllde i princip författarens självmord på hennes erfarenheter i den depraverade Spektrum-kretsen tio år tidigare. Ekelöf ägnade stor energi åt att i efterhand distansera sig från gruppen och har inte minst beskrivit den rysk-judiske Riwkin i osmickrande, klart antisemitiska ordalag.

Det är inte långt mellan liv och litteratur i den här kretsen. Tidvis levde och arbetade människorna kring Spektrum i kollektiv. Deras kärlekshistorier trasslar ständigt in sig i varandra och ett nytt sätt att leva och bo och inte minst en ny sexualmoral, ett avståndstagande från den hycklande borgerligheten, är en viktig beståndsdel i sällskapets ideologi. Gränsen mot skvaller om de här intressanta människorna och deras stormiga privatliv är alltså långt ifrån lätt att dra. Ändå vill Svedjedal dra den. ”Ekelöfs utveckling mot en litterär ’siarroll’ kan exempelvis knappast begripas fullt ut om inte hans alkoholvanor vägs in”, skriver han, ”men det betyder inte att varje tomflaska måste pantas in över nyfikenhetens disk”:

Den principen betyder att jag har valt bort några av de bästa anekdoterna runt Spektrum. Bland dem finns en underbar historia om en spritdrickartävling på en maskerad, besökt av bland andra Herbert Tingsten, utklädd till husar, och hans hustru, klädd som hula-hulaflicka: när slagsmålet började var Tingsten –
Men det är en annan sorts historia än den som står i centrum i det följande.

Vad är det, två tredjedelar respektfullhet och en tredjedel frustrerande retfullhet? Det omvända?

Skriver bra gör han ju onekligen, ibland rent poetiskt, men utan att ta fokus från det han skriver om. Dessutom är det förstås en oerhört snygg bok med klart Spektrum-inspirerad formgivning. Huvudtexten går i svart, med rena gröna linjer, grön paginering och gröna små bonustexter. Vackra svartvita fotografier – bland annat Riwkin-Bricks tjusiga författarporträtt – blandas med rikligt av exempel på tidens formgivning, också reklam, liksom faksimil av tidskriftssidor och brev. Man får definitivt en känsla av tidens estetik.

De gröna bonustexterna fungerar både som faktarutor och som förlängt citatutrymme. När huvudtexten handlar om en debatt kan bonustexten ge fler exempel på hur kontrahenterna formulerade sig. Själv är jag tyvärr kass på att hoppa mellan texter – så mycket för den (post)moderna, zappande hypertextläsaren – och blir lätt irriterad på sådant, men just de där extra exemplen på hur människor uttryckt sig, vilka ordval som präglat deras världsuppfattning, får jag sällan nog av.

Samtidigt bidrar nog formatet till att jag ibland upplever boken som bitvis seg och väl detaljorienterad. Läsningen går ovanligt långsamt helt enkelt därför att jag inte orkar släpa med mig boken överallt.

Att Spektrum inte blev mer långlivat – och att det lämnat så starkt intryck – beror säkert till viss del på hur många olika viljor och begåvningar som för en kort period lyckades samsas under samma tak. Men om det kulturella kapitalet i efterhand framstår som enormt, var det betydligt skralare med det ekonomiska. Där var krisen konstant. Litteratur och debatt är ju långt ifrån alltid kortsiktigt lönsam – eller alltid ekonomiskt lönsam alls. Det i sig har kanske något viktig att förmedla vår samtid?

Similar Posts:

• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Nya nyanser av Boye
• ”Till ditt förfogande, attackerande klass!”
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Bloomsburygruppen var en samling konstnärer, författare och akademiker som i början av 1900-talet samlades i en villa i Charleston, England. Man hade inget gemensamt program men en gemensam attityd kan skönjas: man var emot karriärstänk och världsliga framgångar, man anammade en modernistisk estetik där färgen och rörelsen stod i centrum och man levde bohemiskt och sammanslingrat, ibland incestuöst. Man ansåg också att diskussionen och sökandet efter skönhet var livets mål och mening. Gruppen var löst sammansatt och hade mängder av medlemmar. Bäst ihågkomna idag är Virginia Woolf, Duncan Grant, Maynard Keynes och Roger Fry.

Ingela Lind, konstkritiker på DN, inleder sin studie pedagogiskt med en tidsaxel och därefter med en snabböversikt. Sedan går hon metodiskt igenom gruppen, medlem för medlem, med ackompanjemang av faktarutor och bilder. Det är svårt att inte bli förtjust. Alla är så snygga i sina tweed-dresser och smala silhuetter och miljöerna är bedårande. Man målar där man får för sig: på stolar, bord och spiselkransar, och inget föremål är opassande att ställa bredvid ett annat. Här samsas högt och lågt, alltid i en salig blandning.

Men plötsligt är det något som tar emot. Jag stannar upp i mening efter mening, alltmer irriterad över det pedagogiska skrivsättet. ”Viktorianismen motsvarar ungefär våra svenska oskarianer” skriver Lind som om läsaren aldrig hört talas om viktorianismen. På ett annat ställe skriver hon om D. H. Lawrence utfall mot Keynes att det säkert bottnade i ”hans egen nedtryckta homosexualitet” och plötsligt känns boken spekulativ också. Dessutom blir jag alltmer irriterad på själva uppställningen. Det är tydligt att Lind är mera förtjust i vissa av medlemmarna och mindre förtjust i andra och därför känns vissa kapitel krystade. Boken hade förmodligen tjänat på att vara lite friare och lite mera berättande för på så sätt hade Lind sluppit presentera idag ointressanta medlemmar som till exempel den utpräglade highbrow-esteten Clive Bell.

Så boken faller slutligen på sitt eget grepp och det är synd för den hade stor potential. Bloomsburygruppen känns mera hipp än någonsin; den har en enorm tjuskraft med sin färgsprakande modernism och sin anti-heroiska hållning. Den fungerar bra som motpol till den hårdare, krigiska modernismen som Le Corbusier och T. S. Eliot representerar. Dessutom tror jag att rörelsens anti-karriärism och framstegskritik är gångbar i en tid präglad av miljökatastrof och där ”arbetslinjen” fungerar som religion.

Similar Posts:

• Flyktiga stycken
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Rena Vilda Västern
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

1954 gav hennes man, Leonard Woolf, ut av honom utvalda avsnitt ur dagboken, avsnitt som handlade om henne som författare. Boken fick titeln A Writer’s Diary. Efter hans död 1969, ärvdes de litterära rättigheterna gällande Virginia Woolfs författarskap av hennes syster Vanessa Bells barn.

Dagböckerna utgavs därefter oavkortade mellan åren 1977 och 1984, med noter och register. Eftersom detta material var så enormt, utkom 1990 en förkortning av den fem volymer stora dagboken. Denna förkortning skulle göra dagboken mer tillgänglig för allmänheten. Ungefär fyra femtedelar av det ursprungliga innehållet har alltså skurits bort av redaktören Anne Olivier Bell. Först i år har den svenska översättningen utkommit – vi är verkligen inte snabba i detta land. Elisabeth Grate Bokförlag har gjort en viktig insats.

I förordet berättar Virginia Woolfs systerson, Quentin Bell, om sin moster, att hon skrev sina dagboksanteckningar antingen i slutet av förmiddagens arbete eller mellan eftermidddagsteet och middagen. Därmed är de spontant nedtecknade och ofta skrivna i en hast.

Woolf skrev dagboken för sin egen skull, om detta berättar hon. Det var aldrig hennes mening att den skulle publiceras i sin helhet, den skulle istället tjäna som underlag för hennes kommande memoarer. Hon förstod också att hon i framtiden själv skulle vara mycket intresserad av att läsa den, vilket hon också gjorde då och då.

Virginia Woolf var en centralfigur i den så kallade Bloomsburygruppen i London (läs om den här intill), och vänskapen med dem som befann sig i denna grupp hade hon inlett långt innan hon började skriva dagbok. Om man inte känner till denna grupps medlemmar tidigare, kan det finnas vissa initialsvårigheter med att läsa dagboken, man får ständigt söka sig till bokens förklarande personregister. Och är läsaren inte på minsta vis orienterad vad gäller dåtidens författare, konstnärer och andra mer eller mindre kända personer, är registret ett måste genom hela läsningen. Virginia Woolf befann sig mitt i en stor, intressant och stimulerade umgängeskrets. Med sina vänner och närmaste kunde hon i timmar diskutera litteratur, konst, politik och frågor om livet. Alla hade likartade intressen, de flesta var författare, konstnärer, litteraturkritiker, förläggare eller forskare. En drömtillvaro med andra ord. Till hennes umgängeskrets hörde till exempel Katherine Mansfield, H.G. Wells, E.M. Forster, T.S. Eliot och Vita Sackville-West. Hennes äktenskap med Leonard Woolf var mycket lyckligt, det framgår av dagboken. Hon levde därmed ett ytterst privilegierat liv på många olika sätt, vilket hon också var mycket medveten om.

I dagboken beskriver Virginia Woolf mycket målande och ofta på ett originellt sätt människorna i sin omgivning, ibland lite för elakt kan man tycka, men underhållande. Hon analyserar också sig själv och sitt liv, är stundom både självironisk och självkritisk. Hon kan vara nöjd med sig själv och det hon åstadkommit inom litteraturen, men också orolig inför vad kritikerna ska skriva och vad vännerna ska tycka. Hon beskriver mycket ofta sitt arbete med de olika texter hon håller på med. Lördagen den 13 december 1924 antecknar hon:

Jag galopperar nu fram genom ”Mrs Dalloway”, skriver ut den igen ända från början, en bra metod tror jag, eftersom man på så vis arbetar med våt pensel över helheten och binder ihop partier som vuxit fram separat och blivit torra.

Det svåraste i Virginia Woolfs liv var hennes återkommande depressioner. I början av andra världskriget drabbades hon av en så djup depression att hon inte längre orkade leva. Ändå är det inte helt lätt att förstå, när man läst dagboken, varför hon valde att ta livet av sig. I sina anteckningar berättar hon ständigt och mycket om alla sina glädjeämnen och att hon ändå mitt i allt elände under andra världskriget och inför hotet om en tysk invasion av England, kunde känna sig entusiastisk över skrivandet och hade planer på kommande böcker.

Efter att ha läst dagboken och på så vis lärt känna författaren och hennes privata tankar, hennes omgivning med människor, djur, natur, hus och städer, längtar jag efter att läsa hennes böcker. Inspirerad blir jag verkligen av en person med så höga ambitioner och mål för sitt skrivande, med en sådan arbetskapacitet, så fantasifull och fylld med ständigt nya idéer om vad hon ville skriva.

Similar Posts:

• Dansa med vargen!
• A life less ordinary
• En hen-roman
• Intervju med Nicola Lagioia
• Idyll att stillsamt sukta efter?

Sammanslutningen bakom Åtta glas förfor på liknande sätt. Ett knippe manliga författare bildade ett sällskap för berättarmöten då och då. Efter varje möte fick deltagarna skriva ett förslag på en lapp som lades i ett krus och ett ämne inför nästa tillfälle drogs. Det blev så vitt skilda rubriker som ”Sally”, ”En kniv i ryggen” och ”När Charlie Parker besökte Sverige”. En välkänd situation för alla som genomlidit en aulaskrivning i svenska och ett bra drag för att levandegöra berättandet.

Formen är också intressant eftersom den erbjuder författaren en annan roll än novellens hårt bundna estetik. Därmed inte sagt att den skulle vara lättare på något sätt, det krävs nog så mycket durkdrivenhet för att också klämma ur sig ett bra fragmentet eller en flyhänt skiss. Som det brukar heta: Den skenbara enkelheten är det svåraste att prestera.

Hur lever då Åtta glas upp till dessa tankar? Jodå, även om jag inte tror att dessa berättelser är skrivna med vänster hand, så är det just berättarglädje och muntra infall som präglar boken. Här vilar få tunga tankar, men en och annan tänkvärdhet vid sidan av sånt som bara berättas för berättandets skull.

Det blir också en brokig provkarta på olika stilarter, kanske inte medvetet och distinkt, men ändå. Lite realism, lite magisk realism, lite impressionism, lite surrealism, med andra ord lite av varje. Prosa blandas med lyrik och Alfredson ger sig på en terzin om slaget vid Kotla med lyckat utfall. Östergren visar prov på exakta iakttagelser och Josephson drar anekdoter ur sitt teaterliv. Etcetera. Som det brukar vara, alltså.

Som Torgny Lindgren-fan hade jag önskat att man kallat på honom också. En berättare av magnifikt format och Sveriges bästa skrönikeskrivare. Eller så gjorde man det men utan resultat. Vem vet.

Similar Posts:

• En tidlös tragedi
• Abbie something
• Åter till staden
• Burkmat, schaktmassor och stor passion
• Tema: HasseåTage