dagensbok.com » Björn Ranelid

Björn Ranelid "Överbefälhavarens hemlighet"

Lena Nöjd — Mon, 11 Jul 2016 22:00:28 +0000

Författaren Björn Ranelid debuterade 1983 med sin första roman. Och sedan dess har många böcker producerats och nått läsekretsen i Sverige. Det är en imponerande mängd. Många känner också till Ranelid som person, då han gärna turnerar med sina böcker för att träffa sina läsare. Genom egna krönikor i tidningar eller genom intervjuer i andra media tar Ranelid gärna chansen att presentera sitt författarskap.

I år gav Albert Bonniers förlag ut Överbefälhavarens hemlighet, en berättelse som utspelar sig i nationen Sverige med dess speciella geografiska närhet till stormakten Ryssland. Ranelid tackar skådespelaren och författaren Per Ragnar för att ha gett uppslaget till ämnet.

Jag som är allmänt intresserad av politik på inrikes men också utrikes nivå, blir positivt nyfiken på romanen eftersom den ska handla om en överbefälhavare som börjar gråta på en presskonferens. Min bild är att en överbefälhavare har stor erfarenhet av den militära organisationen och den politiska agendan innan han utses till sin post. Därför kastar jag mig engagerat in i läsningen för att se hur Ranelid ska gestalta bakgrunden och vägen fram till att en makthavare bryter ihop i offentligt ljus.

De första hundra sidorna läser jag med otålighet. Inuti mig ropar en röst ”Varför så överdrivet bildspråk?” Jag tystar likväl min inre ifrågasättande röst: ”Lugn, det är exakt det här som Ranelids läsekrets älskar”. Men när jag kommit hit i romanen, konstaterar jag att jag saknar riktig gestaltning. Var är färgerna och dofterna som gör att jag ser romanpersonerna framför mig? Berättaren ägnar sig åt korta, summariska återblickar och ställer sig i vägen med sin slarvigt anekdotiska stil. Jag lär varken känna överbefälhavaren eller det nutida Sverige.

Nåväl, jag läser vidare. Presskonferensen är den centrala scenen för romanen. Från den scenen får jag som läsare glida in i överbefälhavarens minnen från barndom, skoltid, och familjebildning. Det känns ibland tjatigt med denna metod att ständigt återkomma till presskonferensen. Upprepandet påminner om ältandet som en människa i kris ägnar sig åt.

”Jamen, såå är det ju! Det är ältandet som är nyckeln!” Med nya glasögon kan jag fullfölja läsningen av romanen. Jag skippar det överdrivna bildspråket, jag har överseende med den torftiga gestaltningen och jag kommer i mål. Upprepningarna, cirklandet fungerar plötsligt i läsningen.

När jag slår ihop bokpärmarna funderar jag en stund över vad umgänget med berättelsen gav mig. Tveklöst vet Ranelid att många människor i höga samhällspositioner gått över lik för att nå dit. Inte nödvändigtvis att det rör sig om beställda morduppdrag – nej, snarare handlar det om brutna vänskapsband eller exempelvis barns ohejdbara, destruktiva liv. Kanske vill Ranelid också vädja till unga och kommande beslutsfattare i Sverige att sluta med vapenexport, ty vapen föder onekligen nya krig och nya tragedier. Någonstans anar jag Ranelids patos och starka vilja att bidra till en värld där medkänsla och humanism råder.

Björn Ranelid "Tyst i klassen!"

Gäst — Fri, 02 Mar 2012 23:00:43 +0000

Vem skriver ur underklassens perspektiv? Efter Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink från 1970 följde en lång tystnad och klassbegreppet var ganska osynligt i litteraturen. Nu hörs röster underifrån igen. Johan Jönsons diktsamling med.bort.in, Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland och Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här är några. Yarden av Kristian Lundberg, en berättelse om de slavliknande förhållanden som återuppstått i bemanningsföretagens Sverige, var en drabbande ögonöppnare. Klassamhället är tillbaka.

I Björn Ranelids krönika om en familj på samhällets botten står Karin Lilja som en okuvlig ljusgestalt. Hon städar i skolor och hos fint folk genom alla graviditeter och tider. Malmös motsvarighet till Ystads Svinalängorna, kallas Pinnakåkarna med öknamnet Hollywood, nödbostäder som kommit till efter första världskriget och de som bor där klassas som ättlingar till tattare eller resande. I äktenskapet med Oskar, en rå och hänsynslös man, föder Karin sex söner och adopterar till slut en flicka, Kristina, i själva verket ett snedsteg från en högre samhällsklass. Genom att Kristina dyker upp som författarens skolkamrat inkluderar han som berättare något av sin egen bakgrund och Kristina är den som står som inspiratör till beslutet att berätta historien om familjen Lilja. Kristina och Karin är bokens centralgestalter, som båda står för godhet och kärlek i en grym och orättvis värld. Pär Lagerkvists roman Barabbas, upphittad bland soporna soporna, spelar en stor roll för Karin genom hela hennes liv.

Hektor, den veke och känslige stammaren, skär av sin tunga i förtvivlan. Axel söker tröst i att sniffa gas. Fler problem och
tragedier inträffar i familjen. Det sociala arvet kräver sitt också i skolan. Bara Kristina är en lysande stjärna. Med hjälp av finansiering från sitt fina ursprung går hon snart i privat skola och blir A-student och så småningom präst. Det är den yttre handlingen och tiden från 1940-talet till nutid, då Karin som änka bor i Rosengård.

Björn Ranelid predikar om den avgrund som finns mellan rika och fattiga, mellan barn som föds i ett hem fullt av böcker och konst, där högre utbildning är självklar och de som växer upp i social och mental misär. Hans ton är högstämd och språket i vissa avsnitt överlastat med bilder, i andra är tonen berättande på ett sätt som gränsar till det banala. Jag ser ett problem i hans ambition att måla en fresk, där allt får plats. Klyftor, orättvisor, barn som blir utsatta för övergrepp, människohandel, dåliga präster, misslyckad integrations- och bostadspolitik, det blir för mycket och för fragmentariskt och sker på bekostnad av en fördjupad personskildring.

Alla talar ungefär på samma högtidliga sätt utom de usla männen som utstöter gutturala ljud. Oskar Lilja, hustyrannen, grymtar, domderar och hotar. Flinar och mumlar. Björn Ranelid beskriver männen av hans sort som känslans analfabeter, ”ett långt allvarligare lyte än om de hade saknat ett ben eller om de stammat och varit oförmögna att stava och räkna.” Ingen såg dem, ingen älskade dem när de var barn, därför blev de så känslolösa, menar författaren. Karin Liljas barndom är däremot en oslipad diamant som Ranelid bearbetar så att alla fasetterna framträder i dagsljuset och Karin strålar klart från första till sista sidan. Mycket är motsägelsefullt i Björn Ranelids berättelse men hans passion är stark och äkta.

Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 27 Feb 2012 21:41:00 +0000

Vi inleder en vecka som är sportlovsvecka för somliga och vanlig isande februarivår för en del andra. Det är väl heller ingen som har missat att årets bokrea drog igång förra veckan och många boknördar sitter säkert hemma i högar av fynd just nu. För oss på Dagensbok är alla veckor ändå bokveckor och därför fortsätter vi att skriva om en salig blandning böcker för att ni ska hitta det som passar just er, året runt.

Anna Liv skriver om Jo Nesbøs senaste bok Gengångare den här veckan. Detta är den nionde romanen om Harry Hole. Nu har han lämnat Hongkong och kommit tillbaka till Oslo för att undersöka ett i praktiken uppklarat mord eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Den gripne är en pojke på arton år som Harry inte sett på länge. Det är Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel. Den är en mörk och gripande historia på närmare 600 sidor om knark, mord och korruption.

Anna C skriver om del två i Lina Neidestams feministserie Zelda – Zelda 2 Kampen fortsätter. Zelda fortsätter att vara lika skrattframkallande, intelligent och träffsäkert igenkänningsskapande som alltid. I den här delen börjar hon bland annat på konstskola och åker till Asien och för att ”hitta sig själv”.

På lördag har vi en gäst i form av Britt Jakobsson som skriver om Björn Ranelids senaste roman Tyst i klassen! Vad Britt tycker om boken får ni veta på lördag!

Trevlig vecka!

önskar

Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson "Författaren som kändis"

Emelie Novotny — Fri, 16 Dec 2011 23:00:35 +0000

Författaren som kändis är en direkt uppföljning till Fenomenet Ranelid som behandlar Björn Ranelids författarskap. Den här boken breddar perspektivet lite och koncentrerar sig på ytterligare fyra författare: Kristina Lugn, Horace Engdal, Selma Lagerlöf och Jan Guillou (förutom Björn Ranelid). Lite vid sidan av får även den nyligen avhoppade programledaren för SVT:s litteraturprogram Babel, Daniel Sjölin, vara med.

Språket i Författaren som kändis är strikt akademiskt, med kapitelindelningar, fotnötter och sammanfattningar. Jag som tycker mig ha läst nog med akademiska texter under mina år som student ökar genast avståndet till den rosa boken som jag innan påbörjandet av läsandet hållit ganska nära. Anledningen till att skriva något som inte är läroböcker eller forskning på ett sådant sätt känns både onödigt och tråkigt. Att läsa om författarkändisar och hur de har tagit sig dit och varför hade annars kunnat bli en riktigt rolig bok. Det är det inte nu.

Trots att jag har ett genuint intresse för flera av de författarpersonligheter som medverkar i boken blir det aldrig rolig läsning för mig. Det är intressant och lärorikt, men utan underhållningsvärde eller läsglädje. Dessutom saknar jag en motivering till varför de författare som boken väljer att ta upp har valts ut. Det finns en likriktning mellan dem som jag tycker är problematisk. Tre av de valda författarna har eller sitter i Svenska Akademien, fyra är ungefär lika gamla och bara två av de sex nämnda författarna är kvinnor.

Det viktigaste mediet för att bli en litterär celebritet är enligt boken tevemediet. Syns man mycket i teve blir man också en kändis. Florerar man mycket i teve gör dessutom dagstidningarna också nyhetsvärde av det. Jag ifrågasätter inte att detta skulle vara korrekt, speciellt inte med de författare som boken tar upp, men jag saknar nutidsbilden av författar- och mediesverige. Ger man ut en bok 2011 om författaren som kändis utan att ta upp internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet, som ett avgörande medium kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite mossigt.

Jag skulle vilja veta mer om författare som slår genom Twitter, hur bloggar påverkar författarens möjligheter att nå ut till sina läsare. Allt fler böcker filmatiseras, hur påverkar det författarens kändisstatus?

Men att Selma Lagerlöf omnämns som kändis 70 år efter sin död måste ändå ses som en bedrift värdigt sitt nobelpris.

David Nessle "Den maskerade proggarens stora röda"

Johan Wirdelöv — Mon, 21 Feb 2011 23:00:37 +0000

Om Den maskerade proggaren måste sägas: förbannat vilken skön serie.

Var annars skulle Televinken försöka dränka Staffan Westerberg i en blandning av raggsockor, flörtkulor och fisksoppa under inspelningen av Bortkommen i bouillabaissen? Var skulle Thorbjörn Fälldin förvandlas till Lantmannen – superhjälten som har ett veteax på bröstet och sin trogna ullsax beredd i redskapsbältet? Var skulle Karl Marx stövla in som jultomten och hojta: Guds död i stugan, finns här några tunga industriarbetare? Var skulle Velourmannen mobilisera en armé av ”milda och fina killar” och ställa det ohyggliga hotet till omvärlden att han kanske ”inte blir god att tas med”? Och var annars skulle det låta pa-trask! när någon svingar sig in genom en fönsterruta, ka-brunch! när någon landar efter ett fall eller biff! baff! och brosk! när någon får spö?

Det är ovanligt med en serie så otvunget sprungen ur skaparglädje och med ett så medryckande uppsluppet underhållningsvärde som David Nessles muskulöse skogsproggare med Gustav Vasa-frisyr i superhjältetappning. Att jag inte har en aning om vem Ola Ullsten, Tant Mård eller Simon Spies är eller var gör ingenting.

Trist nog är nu albumet Den maskerade proggarens stora röda inte alls så omfattande som titeln antyder. Förbluffande många av den skäggige hjältens äventyr som tidigare publicerats i evigt saknade kvalitetstidningen Kapten Stofil har utan förklaring utelämnats. Nessle kommenterar på sin blogg att vissa serier ”innehåller element som inte är förankrade i de andra” serierna eller att han inte varit tillräckligt nöjd med dem. Alltså saknas pärlor som när Proggaren blir intvingad i en åttiotalsrockvideo av ärkefienden Postmodernisten, duellen med Högerspöket och Klichépolisen som kidnappar Björn Ranelid.

Möjligen behagar detta exklusiva urval Nessle själv, men det snuvar läsaren på den rejäla, heltäckande utgåva som egentligen anstår serien. Den maskerade proggaren kan vara lite ojämn från scen till scen inom äventyren, och nivåskillnader avsnitten emellan hade knappast gjort skada. Ärligt talat, den där halvsanningen om att less is more ligger rätt långt ifrån progg och den ligger ännu längre från superhjältesatir på progg.

Därför kunde till och med andra av de superhjältevarianter som Nessle bidragit med i Kapten Stofil gärna fått ingå. Figurer som den rimmande vampyrdödaren Lennart van Hellsing och den biodynamiska duon Alfalfahannen och Mungbönan skulle ha funkat bredvid den mantelprydda Proggaren när Nessles stil och idévärld ändå är så egen och sammanhållen.

Fjorton äventyr med Den maskerade proggaren har valts ut till albumet och jag räknar till över tio som utelämnats. Jag ser inte det försvarbara i detta. I brist på en samlingsutgåva värd namnet finns gamla nummer av Kapten Stofil fortfarande tillgängliga för beställning.

Johan Hakelius "Ladies"

Anna Nygren — Sun, 30 Jan 2011 23:00:04 +0000

De är hertiginnor, tevekockar, författare, spådamer och älskarinnor. Kvinnorna i Johan Hakelius Ladies. Så olika varandra man bara kan vara. Men en sak har de gemensamt, de är alla brittiska. Och på något vis gör det att de binds samman med en röd tråd, att man ser ett mönster: det engelska.

Jag älskar historien om lady Diana Cooper som spelade staty i en pjäs och inte kunde köra bil. Och den om den mindre kända Mitfordsystern Deborah, som trots att hon hävdade att hon hatade böcker var oerhört intellektuell och skrev en hel rad egna. Och Vita Sackville-West som klädde ut sig till man för att vara med sin älskarinna. Men kanske tycker jag allra bäst om historien om Edith Sitwell, poeten iklädd kaftanliknande klänning som med sina uppträdanden och offentliga strider påminner en smula om Björn Ranelid. Jag tror att alla dessa kvinnor var både provocerande, irriterande och hatade. Men i Johan Hakelius version går det inte att låta bli att älska dem. Deras livsöden som liknar skrönor fascinerar lika mycket som deras personlighet.

Men varför ska man egentligen läsa en bok om en rad speciella (konstiga?) rika, brittiska kvinnor? Det kan man fråga sig. Författaren inleder sitt förord med frågan varför den skulle skrivas. Hans svar är att det beror på besatthet av England, på att hans senaste bok, Döda vita män, handlade om just män, och på att det minsann är lite roligare att vara rik än fattig. Men varför ska man då läsa boken? Kanske för att man vill smittas av Hakelius anglomani. Kanske för att den förra boken gav mersmak. Kanske för att bli inspirerad att själv våga leva livet lite mer som en engelsk lady, med lite mer spänning, lite mer självförtroende, lite mer arrogans och lite mer skoj.

Kvinnorna som beskrivs i boken är på samma gång så typiska för sin tid att de blir tidlösa och så annorlunda att de blir allmängiltiga. De är liksom lite mer. De har en något högre koncentration av livet än vanliga dödliga. Därför är det så spännande att läsa om dem.

Spännande och engagerande är språket, texten och berättarglädjen bakom. Varje mening är sprängfylld av information, och jag frågar mig själv: hur lyckas man göra en sådan text underhållande? Ja, hur man gör får jag inget svar på, men att Johan Hakelius lyckas råder det inget tvivel om. Jag sitter och skrattar för mig själv åt dessa otroliga historier som liksom svämmar över håll. Det är många snabba språng och fantastiska utvikningar åt alla håll och kanter. Ibland kan det vara svårt att hänga med, men vad gör det när texten är så underhållande och ämnet så fascinerande.

Det här är en bok fylld av onödigt (poeten Edith Sitwells första kärlek var en påfågel vid namn Peaky), men oerhört roligt (hon var då fyra år gammal, Peaky övergav henne för en fågel) vetande och massor av anekdoter (Margaret, hertiginna av Argyll, ramlade en gång ner i ett hisschakt iklädd en uniform som visade att hon tillhörde amerikanska Röda Korset). Men här finns också en hel del fina analyser av författaren som ger mig känslan av att han (och även jag som läsare) kommit verkligt nära dessa excentriska kvinnor. En bok skriven med mycket humor, stor noggrannhet och lika mycket kärlek.

Veckan på dagensbok.com

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 17 Jan 2011 20:40:59 +0000

Kära dagensbok.com-läsare.

Bokåret har bara börjat och mycket har redan hänt och ska hända. Björn Ranelid har dansat och svansat i Let’s Dance, till exempel. Bibliotekstjuven på Kungliga Biblioteket har blivit serie i SVT. John Ajvide Lindqvist släpper ny novellsamling. Tomas Tranströmer och Elsie Johansson fyller 80. Till exempel.

Och nyligen presenterades de nominerade till Borås Tidnings debutantpris 2010 – för er som ännu inte kunnat släppa förra årets böcker.

På dagensbok.com bjuder vi på det här:

Idag skriver Lina om det blodiga tonårsallvaret i Agustprisvinnaren Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder.

Anna Liv recenserar Uppdrag: Mord av Simon Kernick – en hårdkokt brittisk deckare med starkt driv, rått språk om infiltration och brottsprovokation i London.

Oscar skriver om Guy Walters Jakten på ondskan – en ambitiös faktabok om nazistjägare och jagade nazister.

Sofia har djupdykt i den historiska romanen Den vita drottningen av Philippa Gregory, som utspelar sig under Rosornas krig i England.

Niclas smakar på rockiga måltider när han recenserar Stev Seabury’s Mosh potatoes.

Och mot slutet av veckan följer Anna med Bob Hansson till Indien i hans Vips så blev det liv.

Mycket att se fram emot alltså.

Ha en fin vecka.

Önskar redaktionen på dagensbok.com

Englund vs Ranelid part 2

Emelie Novotny — Wed, 12 Jan 2011 17:30:23 +0000

Diskussionen mellan Peter Englund och Björn Ranelid fortsätter. Igår skrev Dagens Nyheter att Björn Ranelid tänker lämna tillbaka de priser han tidigare har fått från Svenska Akademien på 150 000 respektive 60 000 kronor.

I ett mejl till Dagens nyheter skriver Peter Englund att han inte tänker be om ursäkt:

Det här är inte första gången Ranelid bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.

Idag skriver Svenska Dagbladet att Björn Ranelid ångrar sig och inte tänker lämna tillbaka pengarna som han har fått av Svenska Akademien. Kanske är det ändå så att pengar är viktigare än smutskastning.

På Peter Englunds blogg är det fortfarande tyst.

Englund vs Ranelid

Emelie Novotny — Tue, 11 Jan 2011 12:15:18 +0000

Ni har säkert inte missat Peter Englunds uttalande på sin blogg häromdagen. Där skriver Peter Englund att Björn Ranelid, som är en av deltagarna i årets upplaga av Let’s dance, uppmanat honom att delta i dokusåpor. Peter Englund skriver att det inte kommer att hända men har inga invändningar mot att Björn Ranelid gör det eftersom ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”.

Jag är beredd att hålla med Peter Englund i detta påstående, men vet inte om det är bättre att Björn Ranelid dansar i teve eftersom det mest gör det ännu svårare att undvika honom. Vad tycker ni?

Författare i årets upplaga av Let’s dance

Emelie Novotny — Wed, 22 Dec 2010 14:15:25 +0000

Årets Let’s dance-deltagare har precis blivit offentliggjorda och av de tolv medverkande hittar vi inte mindre än tre författare: chic lit- och deckardrottningen Denise Rudberg, den brunbrände skåningen Björn Ranelid och journalisten, författaren och programledaren Alexandra Pascalidou. Huruvida författarna kan dansa återstår att se, Let’s dance har säsongsstart den 7 januari.

Denise Rudberg. Foto: Thron Ullberg

Björn Ranelid. Foto: Sara Mac Key

dagensbok.com » Björn Ranelid

Björn Ranelid "Överbefälhavarens hemlighet"

Similar Posts:

Björn Ranelid "Tyst i klassen!"

Similar Posts:

Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!

Similar Posts:

Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson "Författaren som kändis"

Similar Posts:

David Nessle "Den maskerade proggarens stora röda"

Similar Posts:

Johan Hakelius "Ladies"

Similar Posts:

Veckan på dagensbok.com

Similar Posts:

Englund vs Ranelid part 2

Similar Posts:

Englund vs Ranelid

Similar Posts:

Författare i årets upplaga av Let’s dance

Similar Posts: