Ju mer jag läser böcker från språkområden som visserligen kan vara stora men som ganska få svenskar behärskar, slår det mig hur beroende vi är av dessa enskilda personer – översättare, förläggare och andra vars namn man stöter på gång på gång på gång i det som finns tillgängligt av språket översatt till svenska – och deras stora passion för ett visst språk och kultur. Hur uppstår egentligen en sådan passion?

Om detta handlar Jangfeldts bok En rysk historia. Det är en bok som man skulle kunna säga står på två ben, eller om det nu är fler. Den börjar som en riktigt klassisk självbiografi med författarens föräldrar och släkthistoria. Samtidigt säger den sig inte riktigt vilja vara en självbiografi, utan just en bok om mötet med och fascinationen för det ryska. Som sådan innehåller den en rad möten också med enskilda kulturpersonligheter, både som ett slags reportage och mer som en samling minibiografier – och det inte bara över ryssar, utan över lite alla möjliga figurer som Jangfeldt mött och skrivit om.

Ibland har de en koppling till Ryssland och Sovjetunionen, som Raoul Wallenberg, ibland är kopplingen ytterst vag, som Axel Munthe, på vars Capri en gång drevs en marxistisk skola som bland andra Lenin besökte. Ja, det känns som en ganska ogin invändning mot ett spännande liv och en viktig författar- och översättargärning, men jag önskar nog att Jangfeldt bestämt sig för vad han ville skriva om och hållit sig till det.

I det dominerande ryska inslaget är det självbiografiska långt ifrån något problem. Det är en stor tillgång. Sovjetunionen blir levande genom Jangfeldts upplevelser, genom hur han som 24-åring försöker skriva sin avhandling om den ryska avantgardismen i ett Moskva där den officiella informationen är tillsluten och en granne på studenthemmet uppenbarligen avsatt för att spionera på den utländska gästen. Det blir levande genom mötet och giftermålet med hustrun Jelena och alla restriktioner som omgärdar det.

Inte minst blir det förstås levande genom mötena med personer som Lili Brik, Vladimir Majakovskijs älskade och musa, Joseph Brodsky, Roman Jakobson och Mikhail Baryshnikov. I exil i USA eller undanskaffade runtom i Ryssland vårdar personer som dessa en muntlig historia och ett materiellt kulturarv i privata lägenhetsarkiv och -gallerier. Här finns de berättelser som inte gick att hitta i de offentliga källorna.

Det är fantastiska historier och det känns närmast otacksamt att klaga. Men det är svårt att komma ifrån att den här boken hade tjänat på att vässas något, att faktiskt koncentrerats till detta fascinerande ryska.

Similar Posts:

• En gigant bland giganter
• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• När Munthe badar hunden
• Mastigt, träligt, underbart

Vilket utbyte döende cancerpatienter haft och har av Tolstojs visserligen drabbande roman är åtminstone för mig inte helt självklart. Den är rätt deprimerande. I ljuset av sin utdragna, smärtsamma sjukdom och död inser domaren Ivan Iljitj hur fåfängt och meningslöst hans liv varit.

När jag växte upp pratade man lite föraktfullt om ”villa, Volvo, vovve”. Det har vi väl börjat tala lite tystare (eller, kanske mer karaktäristiskt, med lätt ironi) om, i takt med att vi insett att de där sakerna kan vara ganska trevliga. Det sena 1800-talets tsarryska övre medelklass sa naturligtvis inte exakt så, men den implicita frågan är nog faktiskt detsamma: blir man lycklig av att oreflekterat infoga sig i en samhällelig mall? Tolstojs svar tycks i alla fall vara ett passionerat ”nej”.

Ivan Iljitj har gjort karriär. Han har gift sig och skaffat barn. Han har inrett nya och allt ståtligare hem och när den långa arbetsdagen varit slut då och då roat sig med några partier kortspel med vännerna. Han har kort sagt gjort vad som förväntas av honom. Till vilken nytta? När döden flåsar honom i nacken är det ytterst lite av vad han gjort eller varit med om som verkar något värt.

Som för att understryka detta inleds romanen från vännernas perspektiv, när Ivan Iljitjs redan är död. Man diskuterar hur detta kommer att påverka tjänstefördelningen vid domstolen, besöker hans änka och funderar på hur snart man kan komma undan och få spela kort istället. Först därefter tar Ivan Iljitj liv och död vid, och när han slutligen ändå kommer till någon slags insikt, i själva sitt dödsögonblick (spoilervarning, kan man ju tycka, men det står faktiskt med redan i bokens baksidestext), måste man som läsare fråga sig om inte också det är fåfängt? Det krävs förstås en odödlig själ för att ha nytta av en sådan insikt.

Den här nyutgåvan av Ivan Iljitjs död följs åt av ännu en kortroman, Kreutzersonaten. Båda är de kompakta små berättelser (i skarp kontrast till de tegelstenar man kanske oftast förknippar med Tolstoj) om livets – och inte minst dödens – stora frågor. Båda är också berättade retrospektivt: de börjar med att man får redan på hur det slutar (i båda fallen med döden). Ändå håller författaren läsaren i ett järngrepp där man vill veta hur huvudpersonen hamnat där.

Det drivet ger tillsammans med det avskalade, kompakta formatet ett påtagligt modern intryck, och av de båda kortromanerna är det definitivt Ivan Iljitjs död med sin lite svalare, sakligare ton som är den mest lättillgängliga och till ämnet kanske mest aktuella. För att inte säga ”eviga”. Dödsångest kommer vi nog inte ifrån, hur vi än lever våra liv, och den blir förmodligen knappast mindre aktuell ju fler valmöjligheter vi har.

En gång för några år sedan skickade jag en bok till en vän med cancer som bodde på ett hospice. När hon ringde och tackade frågade hon samtidigt om den verkligen var tillräckligt bra för att eventuellt vara det sista man läste. Det fick jag ju erkänna att den inte var (jag hade mer tänkt lättsam underhållning på sjuksängen). Nu skulle jag inte ha skickat henne denna heller, men kriteriet är förstås omöjligt. Vad kan man verkligen vara säker på inte är bortkastat inför dödens jättelika skugga?

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• Det enda vi lär oss av historien är historien
• Recept på lyckade moralkakor
• Den perfekta drogen
• Excellente, Ferrante!

Ananas, järpe,
frossa och njut.
Borgare,
snart är din saga slut.

Vare sig man är intresserad av poesi i allmänhet, eller rysk litteratur och/eller historia, så kan man knappast ignorera diktaren Vladimir Majakovskijs betydelse, vad man än må tycka om hans politiska åsikter.

Majakovskij levde personligen också ett revolutionerande liv, nära sammanknutet med många av samtidens kulturella avantgarde i det unga Sovjetunionen. Främst bland dessa i kretsen kring Majakovskij var Osip och Lili Brik, vilka Majakovskij hade ett mycket intimt förhållande med.

I den här boken skildras författarens liv utförligt av världens ledande Majakovskij-expert, Bengt Jangfeldt. Det är faktiskt den första biografi som skrivits om Majakovskij, bortsett från ett par officiella biografier som skrevs under Sovjettiden (och som därför var mycket färgade av de politiska vindar som rådde vid den tiden de publicerades).

Bokens författare har fått tillgång till ett antal mycket unika källmaterial, som exempelvis korrespondensen mellan Lili Brik och Majakovskij. Boken är också rikt illustrerad med bilder, bland annat från Lili Briks och fotografen Alexander Rodtjenkos personliga arkiv.

Majakovskijvs liv skildras både från dess personliga sida, exempelvis kärleksrelationerna, och sätts in i en kontext av det samhälle han levde och verkade i. Vi får också läsa ett antal utdrag ur en del av den poesi han skrev. Har man inte läst något av Majakovskij tidigare kan det dock vara väl värt att först läsa igenom några av de diktsamlingar som finns översatta, alternativt ha dem färdiga som bredvid-läsning till den här boken.

Den här boken ger en ypperlig möjlighet att djupare förstå ett nyskapande författarskap, på en viktig plats, under en omvälvande period i historien.

Similar Posts:

• Möten med levande rysk kulturhistoria
• Om oktober-revolutionens epok i Ryssland
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad

Jangfeldt inleder med en historik över Capri, här berättas vilka kungar och kejsare som haft ön i sin ägo, om invasioner och hot från nordafrikanska sjörövare. Därefter en sammanfattande biografi över Munthe med årtal och nedslag i hans liv från födelse till död. Varvat med utdrag ur Munthes egna skrifter och med fotografierna fortsätter Jangfeldts korta berättelser och beskrivningar av Munthes förehavanden på Capri. Ett kapitel handlar om byggandet av Villa San Michele, kanske den största av Munthes livsgärningar. Ett annat handlar om besöken: Søren och Marie Krøyer, Oscar Wilde, Ellen Key, Rainer Maria Rilke, Anders Zorn, och diverse kungligheter. Ett annat kapitel handlar om djurvännen Axel Munthe, hur han omges av ryska vinthundar, ulmerdoggar, ugglor, samt en alkoholmissbrukande babian. Jangfeldt håller en ganska opersonlig och konstaterande ton i sina texter, till fördel för det dokumentära men till nackdel för engagemanget. Dessbättre har han portionerat ut dem i lagom doser.

Mer intressant är det som Munthe skrivit. Han får själv utrymme att ge en färgstarkare och personligare skildring av Villa San Michele-processen, en text som är mer mån än Jangfeldts om läsarens inlevelse och upplevelse. I kapitlet "Sfinxen" berättar Munthe i en lika osannolik som charmig historia om hur han i en dröm träffar en herde, och genom denne finner en sfinx av röd granit i en underjordisk gång. Munthe vaknar, och några timmar senare är han på jakt efter fyndet. Herden hittas, sfinxen hittas och förs till Villa San Micheles bröstvärn. Munthes sista text i boken är en lyrisk nostalgi över hans förhållande till ön, skriven då hans svaga ögon inte längre tål det starka ljuset. Över huvud taget är Munthes små episoder målande och generösa med miljöbeskrivning, men det är också den enda stora behållningen. Lika lite som hos Jangfeldt lär man egentligen känna någon person, endast freskerna, mosaikgolven och cypressalléerna. Inte ens Munthes samlade personlighetsdrag räcker till ett helhetsintryck.

Fotografierna då? Det heter ju att boken är en "bildberättelse". Bilderna är svartvita, de flesta från runt förra sekelskiftet och tagna av nämnda kronprinsessa. Det är som det brukar med gamla svartvita foton, att de skapar en slags klassisk ålderdomlighet. Att det rör sig om något förgånget och man känner den där tidsandan. Att det blir lite vemodigt och mystiskt, eftersom dem man ser på är döda idag. Själva motiven är annars rätt ordinära. Jag bläddrar i boken: där är ett foto på en gata med lekande barn och pinjeträd. Där står prästen i eftermiddagsljuset utanför vinhandeln. Där är Dödgrävaren. Där är vingården. Där är tjänsteflickorna Rosina och Giovannina. Där är den etruskiska sfinxen på bröstvärnet. Där badar Munthe sin ryska vinthund. Jaså, hunden heter Jallah. Där ser man. Jaha. Mer intressant än så blir det inte.

Jag tror såhär: man bör vara intresserad av antingen Axel Munthe, fotografi, eller Capri för att verkligen uppskatta Jangfeldts bok. Säkert blir behållningen större om man har läst hans tidigare biografi över Munthes liv, som ju på sätt och vis är orsaken till den här boken. Det hela är traditionellt på ett lite för odramatiskt sätt, och får boken till att kunna sammanfattas som behagligt menlös. Lite sådär halv om halvt bra, det vill säga.

Similar Posts:

• Möten med levande rysk kulturhistoria
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• En rejäl bit till roman
• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• En gigant bland giganter