I slutet av september kom så den fristående fortsättningen Vitön och fick omedelbart tryckas i ny upplaga. En systerbok som till utseende och form av Lotta Kühlhorn är snarlik och som på samma sätt drar in läsaren i spänningen och anspänningen, där två epicentra är benen och boken. Benen är de skelettdelar som skulle kunna ge svar på så många frågor men de ben som ursprungligen forslades från Vitön kremerades så den vägen är stängd. Eller? Det borde ju finnas ben kvar och om man skulle kunna få tag på dem… Boken är Andrées sista dagbok, som är så svårt skadad av väder och vind och tidens gång att bara fragment varit läsliga men med ny teknik måste det ju gå att få reda på mer. Så hon går ännu längre in i det som finns att skärskåda och analysera och samtidigt ännu längre in i sig själv.

Med tanke på att jag storögd läste Med örnen mot polen som barn (den stod i min farmors bokhylla och min far talade om den) är det väldigt konstigt att jag inte läste Expeditionen förrän förra sommaren. Då läste jag först om Med örnen mot polen och sedan den och så var jag totalt fast, långt senare än alla andra. Och det var då jag upptäckte dem, alla vänner, bekanta och kollegor som också läst och dragits med. Så började jag tänka på Andrée-expeditionen som de medelålders kvinnornas romarrike.

Och nu har jag med dem kastat mig över Vitön och läst mig in i natten, fascinerad av hur spännande det kan vara att läsa också när man redan vet utgången av ett särskilt skede, hur intressant också det ganska mödosamma eller tråkiga blir när någon riktigt engagerad skildrar det. Men det räcker inte med enbart engagemang. Man behöver ett språk och en förmåga att förmedla både fakta och känslor och det har Bea Uusma så att det räcker och blir över.

Hon lyckas hela tiden med avvägningen mellan det som skulle bli väldigt detaljerat fackspråk och det tillgängliga, det kliniska och det djupt mänskliga. Det som rör Andrée-expeditionen i sig och det som rör henne själv. Hon dissekerar såväl fynd som sitt eget arbete, sina tankar och sina känslor.

Naturligtvis finns det överlappningar mellan de två böckerna, även om en hel del tas om hand redan i det allra första kapitlet, som innehåller en summering av vad hon redan vet vid det laget. Någon gång görs det ett större nummer av en upptäckt än vad som kanske är befogat men samtidigt – trots att man egentligen vet något kan man plötsligt inse något mer om vad detta innebär och detta kan leda till något helt nytt.

Här, liksom i Expeditionen, är vetenskapen och konsten oupplösligt förenade med text, bild och form som samspelar och kontrasteras mot varandra. Det poetiska och akuta i texten är flankerat av diagram för att analysera sannolikheter kring olika händelseförlopp, rutnät med sammanställningar av fakta och kemiska tabeller. De gamla fotografierna tagna av Strindberg och bilder från 1930 kompletteras även här med fotografier av författaren själv. På väg mot Vitön, i ett labb, på sitt kontor.

Det är vackert och ibland outhärdligt sorgligt med denna avlägsna ö som inte besvarar hennes kärlek, som om den skulle ha något val. Hon ger allt till Vitön och Vitön ger så lite tillbaka och ändå fortsätter hon. Men på vägen finns också människorna som hjälper till, en turistgrupp som finkammar ett stort område på en annan ö, en löst sammansatt grupp som tolkar textfragment.

Jag lägger ifrån mig Vitön med en svagt molande besvikelse; jag hade velat ha fler svar redan nu – och jag hade velat stanna längre i den värld hon skapar.

Men hon fortsätter. Det tar inte slut, det kommer inte att ta slut, hur nära det än är. Och vi hejar på henne, önskar att allt ska gå vägen, håller tummar och tår och andan för finansiering och planering och islossning och vindriktningar och isbjörnar och Fan och hans moster för vi vill vill vill att Bea ska få söka ännu mer och längre in och skriva en bok till och en bok till.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En familj drabbad av antisemitism
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gosedjur som självklara samtalspartner

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Similar Posts:

• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Familjehistoria på nytt språk

Är möjligen Aftonbladets grundare lite bortglömd i vår tid? Det är i så fall orättvist. Adelsmannen Lars Johan Hierta kämpade inte bara för tryck- och pressfrihet, utan också för bättre representation i riksdagen och mot kungamakten. Han stred mot tullmurar och för större näringsfrihet. Barnaga och spöstraffet ville han förbjuda. En annan fråga var kvinnors och mäns lika arvsrätt och större jämställdhet mellan könen generellt. Nu när dessa visioner har blivit verklighet sedan länge har vi kanske en benägenhet att ta dem för givna?

Vid tiden för Hiertas födelse och uppväxt ersattes upplysningen gradvis av romantiska lidelser – forntidsvurm, nationalistisk självgodhet och kungadyrkan, men även av revolutionsiver. Hierta blir dock uppfostrad i upplysningens ideal – rationalitet, nytta och fast tro på en bättre framtid. Som yngling banar han sig väg i riksdagen och parallellt i den framväxande dagspressen.

Frihetstiden får sig en knäck när konservativa krafter och egenmäktiga monarker åstadkommer en backlash. Samtidigt är eliten splittrad. Somliga lever som de alltid gjort. De är jordägare med avkastning från gods och gårdar. Dessa vill ha tullmurar för att skydda sina intressen mot import. Andra satsar kapital i den industriella omvälvningen och vurmar för frihandel. Långsamt växer en folklig medvetenhet fram. Många har tagit intryck av franska revolutionen. De styrande fruktar ”pöbeln” och aktar sig för att slå ned alltför hårt på folkliga demonstrationer och protester.

Bättre tryckteknik och ökad läskunnighet skapar förutsättningar för en ny dagspress. Den drar nytta av tryckfriheten, ett arv efter 1700-talets upplysning och frihetstid.

Även vår tid ser en konservativ och nationalistisk backlash. Samtidigt pågår en mäktig rörelse för jämställdhet, HBTQ-rättigheter, etnisk mångfald och miljömedvetenhet. Sociala medier öppnar ständigt nya torg för meningsutbyte. Lars Johan Hierta hade känt igen sig.

Berättelsen om hur Aftonbladet grundas och Lars Johan Hierta kämpar mot myndigheterna och deras så kallade indragningsmakt är rafflande. Gösta Arvidsson vet att förvalta den typen av historia.

Allt sedan 1766 hade Sverige en av världens starkare tryckfrihetslagstiftningar. Det var möjligt att publicera och sprida tryckta skrifter utan den förhandsgranskning av innehållet, censur, som var vanlig i mer auktoritära statsskick. Men en tidning behövde utgivningsbevis samt ansvarig utgivare. Om utgivningsbeviset blev indraget, vilket det kunde bli utan att orsaken kungjordes eller möjlighet till överklagan fanns, ja då förlorade även ansvarig utgivare möjligheten att ansöka om nytt bevis.

Hierta var införstådd med regelverket och verkade i riksdagen förgäves för indragningsmaktens upphävande. När Aftonbladet drabbades av indragning i februari 1835, hade Hierta listat ut ett kryphål i lagen. Inom en knapp månad hade han ett nytt utgivningsbevis för ”Det nyare Aftonbladet” vars ansvarige utgivare var redaktionsmedlemmen Carl Wilhelm Liljecrona. Så fortsatte den växande skaran prenumeranter att få sin tidning. Därefter låg Hierta alltid steget före den repressiva kungamaktens hantlangare genom att skaffa sig reservtillstånd för ”Det fjärde Aftonbladet”, ”Det femte” och så vidare. Vid försäljningen av tidningen 1851 var den formella titeln ”Det tjugondesjette Aftonbladet” och som ansvarig utgivare stod en före detta studerande.

Gösta Arvidsson är en god stilist som skriver medryckande. Han har varit flitig i brevarkiven och riksdagsprotokollen: som läsare är man i trygga händer. Ibland övergår det flyhänta berättandet dock i korta brottstycken staplade på varandra och överlastade med namn och täta faktauppgifter. Det är mindre lyckat. Boken är inte en ren biografi utan, som undertiteln anger, en historik över en epok då många frågor debatterades. Det spretiga materialet hade mått bra av fler presentationssätt. Kanske hade kreativt utbrutna faktarutor, diagram och grafik hjälpt? Jag tänker på hur Bea Uusma arbetade i Expeditionen, till exempel. Eller Johan Svedjedal i boken om tidskriften Spektrum. För det mesta har Arvidsson dock god hand med händelseförloppet och förutsätter inte alltför mycket förkunskaper hos läsaren.

Att lyfta fram Lars Johan Hierta och dennes ideal är en välgärning. Aftonbladets grundare hade patos och gav sig inte trots mäktigt motstånd – en riktig inspirationskälla. Hierta är väl värd uppmärksamhet i vår tid.

Similar Posts:

• ”Kritik” med syftet att döda
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Bättre och bättre dag för dag
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Lovande klarsyn i pessimismen

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”

Men veckan inleddes bland annat med att Kari hade läst En anständig individualism av Stefan Björklund. En bok som förmedlar en lite mer nyanserad bild av Adam Smith. Vi möter också hans vän David Hume och hans lärare Francis Hutcheson och får veta lite mer om hur de inspirerade varandra och utmanade varandras tankegångar.

Igår skrev Marcus om den Augustprisbelönade boken Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En bok som på ett koncentrerat och personligt sätt presenterar åratal av besatthet och efterforskningar kring vad som hände de tre dåligt förberedda människor som fick för sig att flyga ballong till en vit fläck på kartan för över 100 års sedan.

Imorgon recenserar Björn Martina Montelius Främlingsleguanen – resultatet av en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen, som vänder och vrider på många idéer om hur berättelser om barn ska se ut.

Och på söndag blir det dubbelt upp av Dylan: David Daltons biografi och Arne Sundelins roman, båda om den undflyende och ständigt föränderlige Bob Dylan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Myten om mannen bakom myten
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Gott nytt, och allt det goda gamla

För ett tag sen läste jag Lena Anderssons omtalade bok Egenmäktigt förfarande – en kärlekshistoria, som igår också vann Augustpriset i klassen skönlitteratur för vuxna. Läs den. Det är visserligen en gravt olycklig kärlekshistoria den porträtterar, men aldrig har jag väl sett något så uttjatat beskrivas på ett så nyskapande sätt. Och så exakt! När Esther i boken på nyss nämnda sätt ständigt pratar om föremålet för sin förälskelse, Hugo Rask, flinar vännen förtjust och undrar om hon är kär. ”Vi har fått en djup kontakt och ska bli vänner”, säger Esther då.

Vännen log roat. Men Esther trodde på det hon sa. Hon insåg inte att hon passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Anna C har recenserar den här.

Övriga vinnare var i barn-och-ungdomsklassen Ellen Karlsson och Eva Lindström för boken Snöret, fågeln och jag. Och i facklitteraturklassen fick Bea Uusma pris för sin bok Expeditionen. En kärlekshistoria. Recensioner på dem kommer inom kort här på dagensbok!

Igår skrev Ella om Åke Perssons bok Berömda sista ord, som hon inte finner så värst nyskapande.

Idag skriver Tommy om en av höstens mest omtalade böcker, Åsne Seierstads En av oss, om Anders Behring Breivik. Han har gett den tio av tio.

Till imorgon har Björn recenserat Donna Tartts nya roman Steglitsan, som han kallar ”en klart mycket bättre efterföljare till kultklassikern Den hemliga historien, och nästan värd att vänta 20 år på”. Tyvärr är han mindre nöjd med översättningen.

På torsdag skriver Ella om amerikanska Hanna Rosins Mannens undergång, som är en debattbok om att kvinnorna håller på att ta över medan de ”oflexibla männen” hamnar på efterkälken. Den har blivit hårt hypad i hemlandet, men Ella tycker att den är ”vare sig särskilt välskriven eller väl underbyggd, tyvärr”.

På fredag skriver Christina om Maria Svealands Systrar och bröder, en spännande och melankolisk roman som skildrar hur tre barn bearbetar/påverkas av sin trasiga arbetarklassbarndom med alkoholiserad pappa. Christina hälsar att hon kommer att ge ganska bra betyg med minus för berättarteknik men plus för gripande historia.

På söndag skriver Håkan om Henrik Wallgrens roman Mannen under bron. Det är en modern Thoreau-historia, tycker Håkan. ”Verkligen bra.”

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• En debutroman driven av makalös berättarkonst
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En stilla förtrollning