dagensbok.com » Barbara Demick

10 i topp januari 2012

redaktionen, dagensbok.com — Thu, 02 Feb 2012 09:00:09 +0000

Det är februari och redan har vi hunnit skriva om massor av fina böcker här på Dagensbok. Längst upp på månadens topplista hittar ni danska Inger Christensen och romanen Azorno som vi tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Vi har också hyllade Liv Strömquist, som i veckan fick ta emot Expressens nyinstiftade satirpris Ankan. Tidigare i januari hade vi en special om psykologi och psykiatri, då Camilla skrev om Slutstation rättspsyk – en bok hon tyckte var så viktig att den platsar på topplistan. Ni hittar också ett par andra nykomlingar och några stycken som hängt kvar sen november månads topplista. Med andra ord – mycket läsvärt!

1 av 10 (Ny)

Inger Christensen Azorno
Att ta med till en öde ö

”Anteckningar om Azorno: I ett flöde av höstens romaner. Hur att läsa?poesi Romanen upprepar sig för att den bör göra det. Ska inte förstås. Finns något i upprepningarna, det musikaliska. Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se.Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno. röster, kroppar, kläder Kollektiv!…”Läs mer

2 av 10 (Ny)

Liv Strömquist:Ja till Liv! Liv Strömquists ABC
Hurra för Liv!

”Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt…”Läs mer

3 av 10 (Ny)

Emma Virke: Memmo och Mysen söker efter färger
Stämningsfullt färgöverdåd

”När Memmo vaknar är det fortfarande mörkt ute. Han fascineras av natten och väcker sin vän Mysen (ett stort gosedjur), som också blir förundrad: varför är det så svart? Var är alla färgerna? Memmo försäkrar att de finns kvar, bara gömda, och de drar ut med en ficklampa för att titta. Ute i skogen möter de sedan morgonen…”Läs mer

4 av 10 (Ny)

Naima Chahboun: Okunskapens arkeologi
”detta är historien”

”Inte alla debutanter är så erfarna som Naima Chahboun. Okunskapens arkeologi må vara hennes första egna diktsamling, men hon har tidigare medverkat i antologier och inte minst stått på scen med sin poesi. Det hörs också.Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi…” Läs mer

5 av 10 (Ny)

Barbara Demick: Inget att avundas
Nord och syd

”Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider”…”Läs mer

6 av 10 (Ny)

Sofia Åkerman och Thérése Eriksson: Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott
Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa

”Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked…”Läs mer

7 av 10 (2)

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken utbytta…” Läs mer

8 av 10 (3)

Matilda Ruta: Tummelisa
Sagolikt brutalt om att ta sin historia i egna händer

”Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting. Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde hon sig för att göra om sagan. Matilda Rutas nya version av…” Läs mer

9 av 10 (6)

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att…”Läs mer

10 av 10 Ny

Alberto Méndez: Blinda solrosor
Överlevaren skriver ner historien

”1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen – speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc – inte minst nu…” Läs mer

Barbara Demick "Inget att avundas"

Ella Andrén — Tue, 13 Dec 2011 23:00:32 +0000

Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider” som aldrig släpper turisterna ur sikte.

Den amerikanska journalisten Barbara Demick gör ändå just det – hon skriver ett reportage från en stad i norra Nordkorea där hon aldrig fått sätta sin fot. Och hon gör det dessutom väldigt bra.

Delvis beror det på att Demick öppet redovisar de problem det innebär att försöka förstå vad som pågår inne i den slutna diktaturen. Hon använder sig av de källor som finns, inte minst i form av avhoppade nordkoreaners berättelser, och pusslar samman dem till en berättelse inte bara om ett isolerat och eget land, utan också, och inte minst, om dess invånare.

I centrum står några vitt skilda personer med just det gemensamt att de kommer från Chongjin i norra Nordkorea, men numera är bosatta i Sydkorea. Bland annat finns här ett ungt kärlekspar, Mi Ran och Jun Sang, som inte så lite för tankarna till Romeo och Julia – han en ung forskarstudent, hon av den klass som anses suspekt eftersom hennes far har sitt ursprung i Sydkorea. Så småningom får hon chansen att bli lärarinna, förmodligen för att staten börjar få svårt att fylla utbildningsplatserna. Skolan är iskall och har ont om mat. Som lärare under 1990-talets svält ser hon sina små elever duka under en efter en.

Det som hände i Nordkorea under den här tiden är nästan ofattbart. Det mesta med Nordkorea är egentligen ofattbart. Hur kan det ens vara möjligt att hålla ett land i en sådan isolering, decennium efter decennium? Det är som science fiction. Det totalitära nordlandet och det kapitalistiska syd. Det skulle kunna vara en roman av Ursula Le Guin, men det är här och nu.

Inte minst handlar det förstås om Nordkorea kring 1990-talet, eftersom krisen då är den utlösande faktor som fått flertalet av människorna i Demicks bok att börja ifrågasätta och så småningom fly från landet. Innan 1990 framstår Nordkorea, ja, kanske inte direkt som idylliskt, men så länge man hade ett subventionerat handelsutbyte med allierade kommuniststater, innan Sovjetunionen föll sönder och Kina marknadsanpassades, så fungerade det ändå i någon mån. Man gick till sitt arbete, fick sina matransoner, putsade sina porträtt av ledaren, och för fickpengarna man fick i lön kunde man gå på bio och se ganska tjusiga propagandafilmer.

Någon egentlig kommunism – i betydelsen gemensamt ägande – är kanske svårt att se i det, men det finns en viss sammanhållning, med etnisk nationalism som en stark komponent och med ett förgudande av ledarna som knappast står Romarriket efter. Det är också ett djupt hierarkiskt samhälle, med någon sorts grund i konfucianismen, där vad som uppfattas som politisk opålitlighet (vilket mest tycks ha att göra med geografiskt ursprung) bestraffas i tre generationer. Marx hade knappast känt igen sig, men det gäller väl också de flesta, eller alla, ”kommunistiska” styren.

Själva ramen, intervjuerna med avhopparna och Demicks verksamhet som utrikeskorrespondent, utspelar sig ju å andra sidan i det överväldigande kommersiella Sydkorea, som inte direkt får den kapitalistiska världen att framstå som något paradis heller. Det är lätt att föreställa sig att omställningen för de nordkoreanska avhopparna ofta blir brutal, trots sympatiska ansträngningar från Sydkoreas sida. Här måste man lära sig hantera pengar, marknader, media, internet, mode – tillsammans med svårigheten att få veta något om kvarvarande släktingar och vilka repressalier de kan tänkas utsättas för – och nordkoreanska flyktingar råkar inte sällan illa ut.

På min näthinna fastnar rader av bilder på svältande barn och ett samhälle i akut förfall, men också den av fru Song, en nitisk partianhängare som trots att hon ser både man och son gå under i svälten ändå måste luras ut ur Nordkorea av en av sina döttrar. Nu har hon anpassat sig till livet i Sydkorea och vill stolt visa upp sig för Demick vid ett intervjutillfälle: hon har plastikopererat ögonlocken för att se mer västerländsk ut.

Demicks bok är full av sådana laddande, vardagliga bilder. Här får livet i de båda Korea kött och blod, ansikten och ord. Det är också en bok som lämnar en med frågor. Hur länge kan diktaturen i Nordkorea hålla sig upprätt? Och kanske framför allt: när det internationella samfundet respekterar staters självbestämmande, och därmed låter diktatorer fara fram precis som de vill – vad kostar det då inte dessa staters befolkning?