Boken består av tre längre kapitel efter ett inledande och initierat förord om resandets historia och resandet som idé. Därefter berättar Mazzarella i första kapitlet om kryssningsresor hon gjort med de norska kryssningsfartyg (med ofta filippinsk besättning) som seglar världen runt med äldre välbeställda pensionärer. Hon har rest ensam på arbetsuppdrag, tillsammans med sin tidigare man Lars G och nu med sin nuvarande man L. Hon säger sig både fascineras och äcklas av kryssningskulturen. På något plan påminner skildringen av livet ombord om flera av dikterna i Lars Huldéns lilla bok Inga stjärnor i natt, sir (2012) – att som äldre resa utan intresse för show eller underhållning (eller för att bli fotograferad) utan för att få se stjärnhimmeln.

I det andra kapitlet berättar hon om sin och makens vistelse i Australien och återvändandet dit. Mazzarella skriver utförligt om världsdelens historia, natur och människor. Om att få nya vänner, yngre vänner med livet framför sig. Om australiensarnas vänlighet och direkthet men också om urinvånarnas utsatthet. Om naturens och djurlivets storslagenhet.

I sista kapitlet är det åter Australien och vännerna där som är i fokus – men hon skriver också fram sin döde far som hon något orättvist skrivit lite om i tidigare verk. En tillbakadragen och hyperkorrekt man som hon inte riktigt kände – som hon via sin mor lärde sig förstå sig på. Nu som själv över sjuttio kan hon känna en större fördragsamhet med den han var. Hon var ju faktiskt ”pappas flicka” och i många lägen förde han hennes talan trots att hon kanske inte begärde det. Just då.

Livet – och våra relationer – är också en resa. Mazzarella plockar fram – ofta vardagliga – minnesbilder av nära som hon mist och kan känna tacksamhet över någon liten detalj som (ändå) blev rätt. Om inte annat så efteråt i det egna minnet. Som över- och efterlevande ändrar våra känslor över tid. Vackert lyfter hon fram för kärlek det arabiska uttrycket ta’burni som ungefär kan översättas med orden ”du som ska begrava mig”, alltså; ”du som jag inte vill överleva”. Kan känslan uttryckas starkare?

Starkt berättar Mazzarella också om hur hon och maken på en resa från Australien till Nya Zeeland besöker minnesplatser för jordbävningsoffren i Christchurch den 22.2.2011. På ett ställe har en mamma placerat ut ett foto och en minnesdikt över sin döde son:

”Please don’t ask me if I’m over it yet, I’ll never get over it
Please don’t tell me he’s in a better place, he’s not here with us
Please don’t say at least he’s not suffering
I havent’t come to termes with why he had to suffer at all
Please don’t tell me you know how I feel, unless you have
lost a child
/…/
Please just say you are sorry.
Please just say you remember our child
Please just mention my child’s name, please let me cry.”

Orden drabbar. Idag har minnesplatser för katastrofer blivit en sorts ”upplevelseturism”. När vi ställs inför andras vanmakt upplever vi den egna sårbarheten. Samtidigt kan vi fascineras av slumpen, av naturens kraft. Ingen går någonsin säker någonstans. Mazzarella citerar och översätter Will Durants ord: ” Civilisationen existerar med geologins medgivande vilket kan återtas när som helst”.

Merete Mazzarella är diplomatbarn och har gått i skolor överallt i världen – ändå ser hon sig som just en ”försiktig resenär”. En som vill ha ordning och reda, rutiner och ramar. Boken skildrar också hennes starka relation till maken. Tacksamheten över åren de fått och får tillsammans. De har gift sig som 65+. Han är ”världens bästa reskamrat”.

Jag är en hängiven Merete Mazzarellaläsare – varje ny bok är en läsupplevelse. Som läsare blir jag inspirerad av den här boken som lär en mycket om en värld långt borta. I dag närmare än förr. Samtidigt handlar essäerna om inre resor och livets lärdomar. Ingen annan författare kan som Mazzarella förena högt och lågt, djup kunskap med banala (?) detaljer. Om människor som alltid lever som människor lever – av lokala och kontextuella förutsättningar och orsaker. Det nästan känns som om jag varit med och där – även om det bara är mellan bokpärmar. På så vis skriver Merete Mazzarella.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• I åldrandets stund
• Är jag den jag tror jag är?
• Tårar och glädje i skuggan av döden

Ingenting annat lika mellan den svenske fotbollsspelaren och de australiensiska musikerna, men som resvan svensk medelklass blir jag i båda fallen något förstummad. Hur den stora världen, att den inte med egna ögon ses förrän långt upp i tonåren. Och i det sistnämndas exemplet så är det två tonåringar som verkligen drömmer om världen utanför Queensland. Tonåringar som studerar konst, som intresserar sig för europeisk film (McLennan) och amerikansk musik (Forster), får ändå hela sin världsbild från tidningar som med dåtidens postgång ligger månader efter att de publicerades. Och har hela tiden sitt geografiska center i en stad som de båda anser vara inget mer än en provinsiell huvudstad, vilken Forster översätter till USA-termer som Mississippi.

The Go-Betweens är ett band vars varumärke alltid varit starkare än dess skivförsäljning och där den kronlogiska karriären skiljer sig väldigt mycket från jämförbara band. Författaren (Forster) grundade bandet under sent 70-tal med önskan att få sin då tillfällige bekant Grant McLennan som medlem. Efter viss tvekan fick han igenom sin första önskan och där börjar delen som han ser som akt ett. Under en tioårsperiod med start 1979 släpper de sex skivor på fem olika bolag. Alltid med goda recensioner från musikpressen och aktade av musikaliska kollegor i mer framgångsrika band. Men utan någon direkt stabilitet, vare sig geografisk eller kommersiell, och när deras sista akt 1-skiva, 17 Lover Lane, inte får det lyft den ur ett retroperspektiv onekligen borde fått lägger de ner bandet. Namnet dör aldrig, de blir aldrig ovänner men ägnar 90-talet åt sina egna namn. Men återgår dryga tio år senare till det gemensamma namnet, vilket naturligtvis blir akt 2. På 2000-talet ger renommén av namnet även den kommersiella stabilitet som aldrig uppstod tidigare, även om det inte innebär country estates på brittiska landsbygden, framsidor i Vanity Fair eller världsturnéer sponsrade av Pepsi Cola. Och allt slutar den 6 maj när Grant McLennan plötsligt avlider i sängen i sitt kollektiv, timmarna innan de skall ha en fest för de närmaste.

Grant & I har blivit hyllad i musikpressen och det är inte svårt att förstå varför. För Robert Forsters biografi om sin bandkollega Grant McLennan och deras band The Go-Betweens är inte bara ett porträtt av en livslång vänskap eller ens av deras band utan lika mycket en sammanfattning av musikhistorien, om man ser den som en genreresa: Bob Dylan – Velvet Underground – punk – new wave – postpunk – indie. Forster har därtill förmågan att både uttrycka sig såväl litterärt som journalistiskt, men alltid med en ödmjukhet och en näst intill vördnad för musiken. Han är en observatör, en nyfiken musiknörd precis som som de recenserande journalisterna men med skillnaden att han varit i det epicentrum de alltid drömt om att vara i: hämtad till Glasgow 1980 av Orange Juice, tillfrågad att vara förband till R.E.M under Green-turnén och som avslappnade vänner till Nicke Cave och de andra i Bad Seeds. Samtidigt som Forster har exakt samma intresse och förmåga att bedöma musik, musikaliskt som textuellt.

Ändå är grunden till hela boken, till varför den är skriven, inte The Go-Betweens, musiken eller den snåriga väg Forster tagit, utan hans livslånga vänskap med Grant McLennan. Hur han som osäker vill-veta-hur-världen-fungerar ser Grant som någon som vet just det. Grant, som kommer från pengar men placerade i den riktiga australiensiska obygden, faderslös sedan sexårsåldern och skickad till internatskola som elvaåring, är en person som kan tillbringa en hel dag i sängen med en trave filmtidningar (som 17-åring likväl som 50-åring) och vara helt och hållet tillfreds med det. Hur Forster under Go-Betweens akt 1 hela tiden haft den publika bilden som den coole, den som hängt på klubbar och sett ”rätt” ut, medan bilden av Grant istället varit den som lagt sig klockan tio med en god bok. Deras gemensamma resa, som den beskrivs av Forster, punkterar en hel del hål där.

Men någonstans där, i den rakt igenom kärleksfulla beskrivningen av en livslång bekantskap, finns det så många frågetecken. Hur de två, som så nära man kan komma en annan person ändå tolkar varandra genom tolkningar av textfragmenten. Forster blundar inte för det, tvärtom ser han fortfarande Grant som en gåta. En person han skulle göra allt för. Och med ett gensvar, men ändå. Deras långa historia till trots. En person han vill lära känna precis lika mycket som när de gick i samma klass på Brisbane University 1977 när han för tidigt avled i samma stad 2006.

P.S. För den som inte vill läsa hela boken, men ändå på något sätt blir intresserad, så finns en utmärkt intervju på Jan Gradvalls SR-blogg, den timmen är tveklöst en bättre promotion än ovanstående recension. Det allra bäste vore dock om Spotify skulle haft den fulla Go-Betweens-katalogen, men de har tyvärr bara 3 av 9 skivor … Men hey, allt ska kanske inte finnas ett klick bort. Så var det aldrig för Zlatan. Eller för Forster & McLennan. D.S.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mer än bara en trappa till himlen
• Mest för fans
• 70-talets största sötsak
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande

Den yngre brodern är mån om att vilja hitta fakta om pappan som försvann när han var tre år. Intresset är obefintligt hos den äldre tandläkarbrodern, som vuxit upp i en styvfamilj. Men till slut startar sökandet. Och de är – efter lite trugande – två på resan.

Först sker sonderingen i Finland, därefter i Sverige; närmare bestämt i Ronna, en stadsdel i Södertälje, där en halvsyster bor. Därefter blir de tre på resan. Systern och bröderna beger sig till Thailand, där ännu en halvsyster bor. Några dagar senare hamnar bröderna och den svenska systern i Australien. Deras gemensamma far har nämligen vistats också där och tillika funnit kärleken när han mötte en aboriginsk kvinna. Och de fick ett barn. Ännu en halvsyster alltså.

Miika Nousiainens romanbygge känns lite sökt. Orsakerna är flera. Dels väver författaren in nya personer för att få en ökad kunskap om den försvunna pappan, dels är de olika platserna i världen viktiga byggstenar i intrigen. Slutligen berättelsens återkommande undersökningar av tänder. Tänder värker och deras rötter blir infekterade men de kan också lagas – liksom relationer. Många språkbilder är hämtade från tandläkarens terminologiska lärobok.

Jag kan inte undgå att jämföra med tidigare romaner av Nousiainen. Här saknas den drastiska och lätt galna besattheten i Hallonbåtsflyktingen (på svenska 2009 och recenserad här). Inte heller nås de nivåer av desillusionerad livssyn som präglar romanen I långa loppet (på svenska år 2011). Kanske är tanken att presentera en mer nyanserad bild av den finske mannen.

Nousiainen bemödar sig tappert om att skildra hur personerna förändras och stärks av att ha funnit varandra. Den råa tonen i dialogen vid brödernas första kärva och bistra möten ersätts i slutet av romanen av något slags försoning. Jag kan förstå tanken eftersom ingen stereotyp är särskilt underhållande i längden.

Språket är enkelt och okomplicerat, vilket gör att läsningen går fort. Anekdoterna och skrönorna som återges i romanen har säkert ägt rum. Frågar jag bekanta så finns där halvsyskon som dykt upp när en förälder dött.

Därför tror jag att igenkänningsfaktorn är stor om man gillar sådant. Många nordbor är också bekanta med reseäventyr som förekommer i romanen. Ena stunden är det paraplydrinkens glada färger som ger en känsla av sprudlande glädje. Nästa stund är det den hisnande utsikten som ger den efterlängtade upplevelsen. Men i mötet med lokalbefolkningen är det oundvikligt att tänka på hur olika människors livsvillkor ser ut i världen. I romanen ges inte exempel på några djupa funderingar kring detta faktum. Anekdotiskt och kort berättas om konflikter mellan olika befolkningsgrupper i Finland och i Sverige samt växande stöd till rasistiska partier. Lika kortfattat återges situationer med turister som går till prostituerade i Thailand för att lite senare hoppa till en beskrivning av det förakt som drabbar ursprungsbefolkningen i Australien.

Utan tvivel ska böcker som avser att underhålla ges ut. Här görs också ett försök att titta på nutidens ljusa och mörka element med nordiska glasögon. Lite salt och blandat som kan ge en stunds förströelse.

Similar Posts:

• Åka ifrån och komma till
• Resans sköna konst
• Finnish Psycho
• Längtan efter det typiskt svenska
• Drömmen om kvinnlig underkastelse

Hon länsar sitt sparkonto och köper en biljett till Australien. Har ju alltid drömt om att lära sig surfa. Längtar väl också efter att få börja om, där ingen känner henne. Bli en annan version av sig själv. Ny.

Christina Wahldén är en ungdomsboksförfattare som nästan alltid fokuserar problem i sina böcker. Hon har skrivit om våldtäkter, om hedersvåld, tvångsäktenskap och nätprostitution. En varm vinter är en annan typ av roman.

Självklart stöter Alex på problem. Det är förstås ganska läskigt att befinna sig på andra sidan jorden helt ensam, och hennes föräldrar blir ju inte glada när de upptäcker att hon dragit och inte tänker komma hem till skolstarten. Hon måste jobba för att ha råd med den där surfkursen och hamnar på en sockerrörsplantage hos en rätt osympatisk och rasistisk farmare. Hon får en vän som är ensamstående mamma och aborigin, med allt vad det innebär. Hon förälskar sig, flera gånger faktiskt, och hon får lära sig den hårda vägen att havet kan vara ohyggligt farligt.

Men om Kort kjol, Ingen behöver veta eller Eskort tydligt ville behandla just våldtäkt eller varför unga tjejer säljer sig på nätet, så verkar En varm vinter snarare stamma ur reslust, ur kärleken till Australien. Det är i skildringarna av landet, naturen, havet som romanen blir allra mest levande.

Jag kan känna igen mig i Alex behov av att fly undan föräldrarnas skilsmässa. Hur föräldrar plötsligt blir egna människor, med egna krav och idéer, medan den som varit barnet och van att stå i centrum plötsligt förväntas vara rationellt vuxen och hålla ihop. Alex vägrar, och jag måste säga att det finns betydligt värre sätt att fly på än att dra till Australien och lära sig surfa.

När romanen är utläst är det framför allt den känslan som dröjer sig kvar. Det lockande i att dra iväg på egen hand. Reslusten.

Similar Posts:

• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com
• Resans sköna konst
• När allting förändras
• Bettet saknas i sökandet
• På luffen i Australien

Egentligen är det märkligt hur mycket bilder vi har av allt det som vi inte känner till. Desto mindre vi kan om ett land, desto tydligare verkar representationen bli. Jag vet förstås mycket mindre om Indien, Japan och Australien än vad jag vet om USA. Därför är det lättare att sammanfatta dem i en enda bild.

Någon som har utforskat detta generaliserande tankesätt är den australiensiske poeten Les Murray. I essäsamlingen Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar använder han sig ofta av element ur bilderna av Australien för att läsaren ska känna igen sig men mejslar ut dem så fint att de istället förvandlas till nyansrika målningar.

Det som gör det så bra är framförallt hans otroliga känsla för naturen. Det märks att Murray, som växte upp på en bondgård, vet vad han talar om när han skriver skogens och trädens historia. Samtidigt är han smockfylld med anekdoter och skrönor (Murray älskar att återge vandringssägner) och blir därför aldrig långtråkig.

Boken är uppdelad i fyra avdelningar som alla belyser olika sidor av Murray. I den första avdelningen berättar han om sin uppväxt i småstaden Bulby Brush. Där gick barnen barfota i skolan och fick ofta gå hem tidigt för att hjälpa till på gården. Bildningsnivån var låg men Murray hade turen att ha bra lärare som introducerade modern poesi för honom.

I den andra och tredje avdelningen undersöks Australien från olika synvinklar. Här framstår Murray som väldigt säregen och underhållande. Vilken annan intellektuell skulle till exempel skriva en historik över badstränderna? Det är friskt och roligt och ofta kryddat med en smula elakhet.

I den sista avdelningen, som är mycket intressant för den som har läst Murrays poesi, förklarar han sin syn på skrivandet. Man förstår efter att ha läst det hur otroligt central religionen är för honom. Dikten är ett "förkroppsligat mysterium" och varje rad ska bära på den tvetydighet som livet själv innebär. Här framstår Murray mera som en romantiker än den handfasta bondgrabb som presenterats tidigare.

På det stora hela är detta en oemotståndlig essäsamling. Det är en bok som jag kommer återvända till många gånger, kanske när jag känner att jag har för mycket bilder i huvudet. Murrays texter visar att allting har en annan sida och det är något som man emellanåt behöver påminna sig om.

Similar Posts:

• Husse mår inte bra
• Pratlyrik från en undermänniska
• Åka ifrån och komma till
• Bokmässan 2008: Fredag
• Resans sköna konst

Det är förstås otroligt viktiga och intressanta frågor han ställer. Långt ifrån enbart historia- och debattbok är Terra nullius emellertid också naturlyrisk reseskildring med idéhistoriska avstickare och drömscenerier. Exakt vad författarens personliga drömmar och frossandet i geologiska fenomen har med kolonialismens problem att göra har jag svårt att se, och även om den essäistiska formfriheten gör boken lättläst kan jag känna att den ibland riskerar att blanda bort korten.

Då och då stör det mig också att det europeiska perspektivet får så stor plats. När det gäller kolonialhistorien är det i sanning segraren som skrivit historien. Urbefolkningen framstår ofta – kanske oftare än vad som är nödvändigt på grund av bristande källmaterial – som anonyma offerkollektiv.

Samtidigt är det i skildringen av aboriginernas utsatthet som Lindqvists text är som starkast. Traditioner, släkter och kulturer smulas sönder under europeisk girighet och godtycke. Människor dödas, interneras och utnyttjas, skiljs från sina familjer, sitt land och sitt kulturella sammanhang. Aboriginiska människoliv och identiteter offras lättvindigt inte bara på grymma kolonisatörers altare utan också på nonchalanta europeiska vetenskapsmäns.

Bland de viktigaste poängerna i boken hör det faktum att en svensk sällar sig till de allra mest osympatiska av de citerade kolonisatörerna. Zoologen Eric Mjöberg stal från aboriginerna de skelett som Sverige bara helt nyligen erbjudit sig att lämna tillbaka och förde också hem reseskildringar drypande av orimliga rasistiska uttalanden.

Att Sverige haft kolonier behandlas ofta i vår historieskrivning som kuriösa anekdoter. Helt i skymundan bakom vår förmenta neutralitet kommer det faktum att det knappast var moraliska skäl som gjorde att vi aldrig blev någon större kolonialmakt. Men om deltagandet i faktisk kolonisation varit förhållandevis blygsam för svenskarnas del har vi varit desto mer framträdande på det ideologiska planet. Rasbiologiska institutet och liknande instanser byggde ”vetenskapliga” ursäkter för europeisk skövlande och översitteri. För övrigt kan man ju också tala om kolonialiseringen av Norrland och en kolonial skuld gentemot samerna.

Detta sammantaget gör mina mestadels formella invändningar mot boken ganska försumbara. Terra nullius är en viktig bok, flytande trivsam med skarpa ställningstaganden.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Vår export av det civiliserande våldet
• Västerlandet och de Andra
• I glömskans simbassäng
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”

Resultatet är en något paradoxal kombination; ”pang-på-rödbetan” (Heimersons formulering, vilket jag antar betyder att man är tämligen rakt på sak), tämligen lätt för att ta till både svordomar och knytnävar, men samtidigt väldigt trevliga och hjälpsamma.

I en serie intressanta och roliga reportage skildras allt ifrån aboriginernas situation till opalletare under jorden. Vi får följa med då Heimerson träffar Winnie – den pussande fisken – och när han försöker undersöka allt ståhej kring alla bordeller som öppnats i landet. Heimerson träffar gamla surflegender, och arga bilister. Vi får också insikt i hur det kan komma sig att det mitt ute i ödemarkerna kan finnas en ensam kina-restaurang.

Han gör också ett intressant reportage om innovativ brottsbekämpning. Ett köpcentrum är trött på alla ungdomar som bara hänger där, eftersom många av dem begår småbrott. Och vapnet; musik! Närmare bestämt Bing Crosby. Vilket enligt säkerhetschefen har gett resultat. Och om ungdomarna utvecklar resistens mot tortyren, undrar Heimerson. Där trappar vi upp kriget, svarar säkerhetschefen. Till Pat Boone… Jag ryser vid bara tanken.

För alla som sett filmen Priscilla – Queen of the Desert (vilken annars varmt kan rekommenderas!) är ABBA:s inflytande på Australien väl känt. Men det omvända? Jodå, inser Heimerson, det är betydande. Kanske till och med större än Sveriges inflytande på Australien. Hur många sitter inte klistrade framför Doktorn kan komma…

Det är en lättsam bok, som ändå lyckas ta upp flera allvarliga ämnen – aboriginernas situation eller miljöförstöring för att ta några exempel. Det blandas med många ”lättare” ämnen, som exempelvis katten Mjaus acklimatisering till de nya kattomgivningarna, eller dresscode på landets barer. Och Heimerson skriver med en varm och skön humor som gör att bokens sidor snabbt försvinner. Kan varmt rekommenderas både för den som har planer på att åka till landet, och för den allmänt intresserade.

Similar Posts:

• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Flytande men skarpt
• Åka ifrån och komma till
• Skrönor och förkroppsligade mysterium
• Bettet saknas i sökandet