I Ola Sigurdsons bok Det postsekulära tillståndet är Hassans definition av ”post”-ordet överfört till en teologisk kontext. Han menar att vi måste omförhandla begrepp som ”religion” och ”det sekulära” – jag ska snart förklara varför men först något om bakgrunden. Enligt Sigurdson, som är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, lever vi i ett samhälle dit religionen är på återtåg. Eller snarare, där religionen fått en ”ny synlighet”. Den katolska väckelsen i Sydamerika, islamiseringen i mellanöstern och den europeiska nyandligheten är några exempel som kan nämnas; världen håller helt enkelt på att bli lite religiösare och sekulariseringen tycks ha åkt på en backlash. Eller? Enligt Sigurdson är förklaringen mera komplex än så. Snarare än en backlash handlar det om en reaktion på ett problematiskt samhällskontrakt där religionen förpassats till det ”privata”.

Vad händer om man skiljer mellan politiska och religiösa övertygelser, frågar sig Sigurdson i bokens inledning? Gör det att religionen successivt försvinner? Eller handlar det snarare om att man gör den ”kroppslös”? Sigurdson argumenterar för det senare. Han frågar sig exempelvis hur man ska göra för att förvandla ett påstående om att alla människor är lika inför gud till ett opolitiskt påstående? Blir inte det bara en form av ”politisk förträngning”? Jo, hävdar Sigurdson, dessutom en farlig sådan. Den riskerar nämligen att skapa fundamentalism. För fundamentalismen är en konsekvens av sekulariseringen och en reaktion på frånvaron av ett politiskt erkännande av den religiösa tillhörigheten. Således ett tämligen modernt fenomen.

Så skriver alltså Sigurdson i polemik mot vissa debattörer som hävdar att fundamentalism är drömmen om en tillbakagång. Fundamentalism är snarare ett globaliserat fenomen vars universalistiska anspråk vore fullkomligt främmande för äldre tiders religion (korstågen till trots). På så sätt pekar Sigurdson också på att religionen är en social konstruktion som varje tid måste omförhandla. Vi måste sluta, hävdar han, betrakta religionen som något anakronistiskt och otidsenligt och det kan vi bara göra genom att dekonstruera idén om sekulariseringen. Och här är vi alltså tillbaka till Hassans palimpsest. Liksom Hassan menade att vi under den modernistiska texten kunde finna den postmoderna menar Sigurdson att vi kan finna den postsekulära under den sekulära och tvärtom. Det räcker bara med att skrapa lite på ytan. Som exempel tar Sigurdson FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och hur man bakom den kan finna den kanoniska rätten. Eller hur man i Luthers idé om de två regementena (det världsliga och det andliga) kan finna en föregångare till sekulariseringen. Kontentan blir att projektet att skilja mellan kyrka och stat inte innebar att man skilde mellan politik och religion.

Sigurdsons bok är ett maffigt verk på över 450 sidor, skrivet på en tjusig vetenskaplig prosa. Sin styrka har den i språket: Sigurdson skriver i en kontinental filosofisk tradition vilket gör honom misstänksam mot på förhand stöpta begrepp. Det gör att han har lätt att bryta sig ut ur den samtida, ganska tradiga religionsdebatten. Samtidigt har boken en del svagheter. Framförallt lider den av något jag skulle vilja kalla en akademisk baktunghet. Det innebär att Sigurdson ofta inleder meningar med ”redan Augustinus sade” vilket visserligen ger ett bildat intryck men samtidigt får boken att tappa fokus. Det är synd på ett så intressant ämne.

Similar Posts:

• Vi och dom
• Universum skapades på 8-10 minuter
• Att tro eller att veta?
• Informativt och förvirrande
• Hur samsas vi på torget?

Nicks far är med egna ord Amerikas största författare, han skriver ständigt på den stora amerikanska romanen. Han är det oupptäckta geniet, en av alkisarna på Bostons gator. Han ger aldrig ut romanen, den blir aldrig färdig. Han super sig istället sönder och samman och hamnar på gatan.

Boken handlar om Nicks far, men lika mycket om Nick själv; deras öden är sammanflätade. Det är en självbiografi, med en fiktiv touch som tillför romanen ett konstnärligt värde. Det självbiografiska ger närvaro och det är en historia jag vill återberätta. Den alkoholiserade fadern, modern med de många karlaffärerna som tar sitt liv, sonen som verkligen blir författare, men som även han nästan gått ned sig innan dess, i droger och alkohol. Fadern är frånvarande under Nicks uppväxt. Han tar kontakt som vuxen med fadern för att filma honom, för att skriva boken. Tidigare har han inte velat veta av sin far. Samtidigt är det en skildring av livet på gatan, de utslagnas tillvaro, en skildring av USA som ett misslyckat projekt.

Nick Flynns berättelse är episodiskt skriven (årtalen är utsatta allt efter som kapitlen skrivs) med en poetisk skärpa. Det är en viktig roman, en stor roman, men det är inte helt självklart. Jag tänker ofta när jag läser på varför just denna blivit översatt (förutom att nå'n kände nå'n som kände nå'n som kände Nick och så en drink och så ett projekt). Den är så Amerikansk. Vad har den att säga oss i Sverige? Efteråt vet jag: den säger att såhär kan det bli här inom en snar framtid, om allmännyttans lägenheter blir privata och vi får lika många uteliggare som i romanen, som i USA. Samtidigt är det redan såhär mellan söner och fäder – Boston kan ses som en kuliss bara.

Romanen växer efter läsningens slut, och får mig allvarligt att reflektera över detta eviga far- och sonförhållande som är vårt samhälles ryggrad. (Jag vet inget om mor-dotterrelationer, därför uttalar jag mig inte om det.) Kvinnorna spelar birollerna i det eviga dramat far och son. Så är det även i denna roman som luktar piss och dålig vodka som gör en delirisk, men skärpt. Romanen är mänsklig, mörkt mänsklig, men den slutar dock hoppfullt, i och med att romanen finns, som ett monument över en far vars liv på ett sätt inte alls skulle ha funnits utan romanen och över en son som tog sig fram och ut till faderns mål.

Hur förhåller sig boken till den självbiografiska genren då? Svårt att säga, men det är ingen bekännelseroman à la Augustinus eller Zola. Men det är heller ingen biografi över en far, det är en blandning snarare. Den har beröringspunkter med På drift av Kerouac, men den är ju ingen uttalad självbiografi utan en roman. Detta är ju också fiction, trots att det handlar om författaren och hans far. Den förhåller sig närmare sådana verk som inte är uttalat självbiografiska, men som jag läser som något väldigt nära författarens liv, av nån anledning, som Samuel Becketts prosa och Nick Caves sångtexter.

Det som får mig att gilla boken är detta tydliga anslag till en tradition, som jag på nåt sätt alltid läst och är uppväxt på. En slags intellektuell arbetarklass som Eyvind Johnsson på speed ungefär, eller som på Valands konsthögskola.

Med andra ord ska man läsa boken för historien den berättar, för den rena fina prosan, och för att det är ett oromantiskt avtryck ur det man, i brist på annat, kallar verkligheten.

Similar Posts:

• Olyckliga vindar på USA:s östkust
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Rakt in i en bergvägg
• Oemotståndligt beroendeframkallande
• ”Dagen börjar vid midnatt”

Men vad betyder det att kalla en text självbiografisk? Vilka sanningar kan man göra anspråk på? Kan man alls skriva helt ärligt och vad innebär det att offentliggöra just det man uppfattar som det mest privata? Vad innebär det för författaren? För läsarna? Och vad innebär det för kritiken, om det som recenseras inte är författaren text utan i någon mening författarens liv?

1970-talets ”bekännelselitteratur” skrevs under eller i relation till paroller som ”det personliga är politiskt”. Det litteraturhistoriska omdömet – i högsta grad ännu under arbete – får nog sägas ha placerat trenden kvalitativt närmare dokusåpan än Augustinus, Rousseau och grabbarna. Ja, för visst finns det en könsaspekt av det hela.

1976 släpptes till exempel två berömda själbiografiskt inspirerade romaner, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Den ena geniförklarades och upphöjdes till generationsroman, den andra skälldes ut som en snusktants bara alltför privata sovrumsbekännelser. Man kan ju fråga sig hur det kom sig att dessa båda sexuellt explicita tidsdokument mottogs så olika.

I När det personliga blev politiskt tittar litteraturvetaren Cristine Sarrimo närmare på en grupp självbiografiskt inspirerade kvinnliga författare. De fem som granskas särskilt är Kerstin Thorvall, Sun Axelsson, Kerstin Bergström, Kerstin Strandberg och Åsa Nelvin. Varför just de fem valts ut än en smula oklart. De är sinsemellan olika författare med vitt skilda stilar och som fått vitt skilda mottaganden. Hur representativa för trenden som helhet de är får man ingen större grepp om, men visst nyanserar de bilden av tidens litterära klimat och produktion.

Bäst är Sarrimo emellertid just i den breda skildringen av 1970-talets kvinnorörelse, de litterära uttryck den tog sig och, inte minst, de debatter dessa väckte. Tanken på en tegelsten lik den om arbetarlitteratur som kom förra året känns inte alltför avlägsen. Man börjar kunna föreställa sig ett vagt facit (de blir ju aldrig fullkomliga eller slutgiltiga). En hel del författarportätt återstår förstås att skriva. Men snart, kanske?

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Livet iscensatt
• Why we fight
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Litterära genvägar

Jag har sedan förra gången läst det som kallas västerlandets första självbiografi: Augustinus Bekännelser. Den som handlar om nämnda mans väg tillbaka till Gud, från att ha varit på drift från denna himmelske fader finner han honom vid 32 års ålder. Boken handlar om vägen tillbaka. Vi med 2004 års glasögon kan konstatera att han lekte av sig, var tonåring fram till 32 års ålder och fick sedan bli biskop och casha ut tionde och njuta ålderdom och lyx – dock i kyskhet (kanske skönt för en man då inte Viagra fanns).

Bokens facit i handen perspektiv är väldigt: Frälst och from skriver Augustinius sina bekännelser, eller sin ”lovprisning” som den latinska titeln Confessiones också kan översättas. Augustinus talar hela tiden uppåt till Gud, men med ett ögonkast mot läsaren, han vet att läsaren är där, det är inte endast en bön. Det må ändå sägas att trots att Augustinus flörtar med läsaren och inte bara lovprisar och bekänner sig till Gud, så är det inte en allt igenom lätt läsning. Nej, snarare en tung och filosofiskt omständlig text. Men det finns en tydlig röst därifrån, ungefär 397 efter Kristus, det är lön för mödan.

Treenigheten som har huvudrollen är: Augustinus själv, hans moder och hans konkubin (om inte Gud ska räknas till huvudrollen). Modern är from och ber för Augustinus att han skall finna den rätta vägen tillbaka till Gud. Augustinus vältrar sig i den jordiska smutsen; lusten, samlaget, kan han inte slita sig ifrån. Samtidigt som han utvecklas intellektuellt, läser böcker och vill bilda ett kollektiv med sina vänner där de ska ägna sig åt att kontemplera kunskap. Två av vännerna i taget ska jobba så de andra kan diskutera och läsa böcker. Detta projekt går dock inte hem, för flera av vännerna är gifta. Men Augustinus lyckas ”när Gud vill” som han själv skriver, utan kollektivet – men det är allt innan som är roligt för en nutida läsare som jag.

Augustinus har mycket att säga mig därifrån och enda hit, det är inte som om kontinentalplattorna har flyttat sig och världen förändrats. Mycket är sig likt. Människan är sig lik, öga, näsa, mun, liksom. Jag kan avnjuta boken trots långdragenheten, den blir till slut meditativ, som ett långt jam som får ny kraft när man vevat runt de där tre ackorden alldeles för länge men ändå den fjortonde minuten verkar dom helt fräscha och någon kommer upp med en slinga som vi tycker vi aldrig hört, fast det måste vi ha gjort, det är ju bara pentaskalans fem toner som används.

Om det nu är en självbiografi eller inte är en fråga. Det finns ett tydligt jag och den är på sätt och vis en utvecklingsroman. På bibblan står den på hyllan för filosofiska verk. Den skulle kunna stå på retorik som ett exempel, Augustinus var retoriklärare tills han fick sitt kall och tog avstånd från retoriken som något förljuget. Paradoxen är att han definitivt använder sina kunskaper i sitt skrivande vid 45 års ålder. Det är också intressant hur han förbannar teatern och böcker, förkastar Aristoteles tes om det mänskliga i härmandet, att det är en mänsklig dygd att härma livet. Detta finner han förkastligt och säger, att han förhäxades av sagor och teater när han var ung, så han försummade tid att lära sig läsa, skriva och räkna, det som var det viktiga.

Paradoxen är väl att han ändå skapar världslitteratur.

Precis, som retoriken lever (trots hans avståndstagande) i hans bok så lever Bibeln. Bekännelser använder den enda Boken som skall studeras, Bibeln, som intertext. Flera hänsyftningar per sida finns utsatta i marginalen i mitt exemplar av Augustinus Bekännelser från 1990, den första kompletta översättningen. Förut fanns bara de första 9 böckerna (det som vi nu kallar kapitel), den självbiografiska delen, men här finns även den tionde boken som är en filosofisk utläggning om minnet. Hur minns man sin barndom och händelser? Och så bok 11-13 där han utläser Bibelns Genesis-avsnitt (”Och på den första dagen skapade Gud himmel och jord”).

Nu tänker jag lämna Augustinus och se vilken roll Gud spelar i nästa stora självbiografi. 400 år framåt, upplysning, 1800-tal: Rousseaus Bekännelser. Ja, samma titel, jag hör av mig när jag läst klart den, ni kan väl börja läsa Augustinus under tiden.

Hej då. Ha det.

P.S. Kolla in Pentti Saarikoskis Ungdomsdagbok, den är Augustinus-influerad och fantastisk läsning.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• En väldigt osentimental sannskildring
• Religionens återkomst?
• Gud är tillbaka – och han är jävligt förbannad
• Det enkla är svårt