Inklusive i Bagdad, förstås. I en stad som sedan den amerikanska invasionen präglats av stridigheter, terrorister, tveksamma demokratiförsök och bilbomber behövs egentligen ingen galen vetenskapsman, bara en skrotsamlare som samlar upp några kroppsdelar som blivit över från de senaste smällarna och sätter ihop dem till en hel kropp någon kan begrava. Alla dessa lösa delar av människor som blir liggande i en krigszon måste ju också få någon form av mänsklig värdighet, tycker han. Att varelsen – Vadennuheter – sen får liv och börjar dra runt och kräva rättvisa av dem som ligger bakom dess olika kroppsdelars död är ju, som så mycket annat i denna historia, en oförutsedd konsekvens. Men för varje kroppsdel som får frid och ramlar av måste han ju hitta en ny så att resten kan fortsätta, och om det är något man lär sig av att leva under konstant terror är det ju att rationalisera sina handlingar… Som alltid är Frankensteins monster en läraktig elev.

Every day we’re dying from the same fear of dying. The groups that have given shelter and support to Al-Qaeda have done so because they’re frightened of another group, and this other group has created and mobilized militias to protect itself from Al-Qaeda. It has created a death machine working in the other direction because it’s afraid of the Other.

Det är en helt fantastisk idé, som Saadawi ror iland med både helig vrede och nattsvart humor. Någon gång känns romanen lite ofokuserad när han också drar in en handling om journalisten som dras in i härvan runt den här mystiska odödlige hämnaren som mördar sig runt i Bagdad, tillsammans med sin chef och dennes älskarinna och de gangsters och politiker (i den mån man kan se skillnad) som kretsar runt dem, och så förstås skrothandlaren och folket i kvarteret han bor och… Han tänker ju så rätt egentligen; monstret är ju en metafor, så bygg upp en större berättelse om livet i Bagdad runt det, visa att här finns mer än bara offer och monster. Men jag kan inte låta bli att jämföra med Atiq Rahimis Satans Dostojevskij, som gör en väldigt likartad grej, men med bättre laserfokus.

Samtidigt, vafan, smått spretig eller inte så gillar jag det här. Både sättet Saadawi anpassar och återupplivar Shelleys gamle Adam, men också stämningen han placerar honom i – ett sargat, förtvivlat, mardrömslikt men på något sätt levande Bagdad, som varken är helvete på jorden eller en skönmålning, där döden kan komma oförskyllt närsomhelst men någon form av rättvisa ändå måste få finnas för alla som gjorts anonyma.

Friend good.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Sökmotor för drömmar
• En tidlös tragedi
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Abbie something

Men så är det ju det där att alla romaner, till och med de som är tidlösa klassiker, skrivs ju utifrån sin egen tid och inte bara kan användas som facit. Dostojevskij verkade i en revolutionstid där han såg anarkister och samhällsomstörtare bakom varje hörn, och när han i Bröderna Karamazov lät en karaktär hävda att ”om inte Gud finns är allt tillåtet” var det (som den konservative gubbtjyv han trots allt var) något han faktiskt oroade sig över; utan kyrkan, tsaren och samhällsordningen släpps människans mörkaste krafter lösa. Men när Rassul säger detta till en domstolsassistent som vägrar anhålla honom (för mord på en ensamstående kvinna? i en stad där alla som inte kämpar för livet slåss om makten?) skrattar denne bara; ”Har du sett dig omkring? Här tror alla på Gud, och alla grymheter är tillåtna. Gud existerar inte för att förhindra synder utan för att rättfärdiga dem, har du inte fattat det?”

För jo, det är ju krig därute, och Rahimis bild av Kabul är aldrig mer levande än när den är en paranoid haschnoja där alla män går beväpnade och kan byta lojalitet mitt i ett samtal, alla kvinnor är dolda under identiska chador och kan visa sig vara vem som helst, en raket när som helst kan slå ner och utplåna ett helt kvarter och lagen bara tillämpas när det passar sig. Raymond Chandler, släng dig i väggen, liksom. Och där vandrar Rassul genom staden på jakt efter någon som kan förlösa honom, säga åt honom att ja, du begick ett fruktansvärt brott, du måste bekänna och få förlåtelse… då är det visserligen Dostojevskijs handling han försöker följa, men dagens Kabul är inte gårdagens St Petersburg, och hans vandring blir mer som något ur Kafka. Inte så att han inte kan bli arresterad och avrättad, tvärtom – bara antyd att han slagits på Sovjetunionens sida (han babblar ju i ett om den där ryssen Dostonånting, det måste vara en kommunist), att han inte respekterar sin far (att denne slogs på Sovjetunionens sida är ingen ursäkt), eller att han setts i sällskap med en ogift kvinna som därmed säkert är en hora… möjligheterna är oändliga. Men att bli det för rätt sak, och utan att dra med sig någon oskyldig till på köpet…?

Det här är Rahimis tredje roman som översatts till svenska, och på gott och ont har den inte riktigt den där knastertorra, förbannat sorgsna tonen från Tålamodets sten och Jord och aska.I stället är den, som sig bör när Kafkas ande svävar över alltihop, en riktigt bra svart komedi som precis som förlagan kan läsas både som en ganska rak berättelse om ett brott och en besk kommentar till både fundamentalism, manlig självupptagenhet och förnumstigt västinflytande. Jag älskar Brott och straff, och det är nog mycket begärt att jag ska älska Satans Dostojevskij fullt så mycket, även om det långt ifrån är Pride And Prejudice And Zombies-klass på intertextualiteten här. Samtidigt älskar jag också att gräla med Dostojevskij, och där Dostojevskij beskriver en värld där ondskan hos människan måste hållas tillbaka av moraliska strukturer vänder Rahimi elegant på det; låter människor försöka göra så gott de kan men bundna av vad de moraliska strukturerna – lagarna och religionen och armébeteckningarna – dikterar. Men framför allt gillar jag underhållande, smarta romaner, och där levererar Satans Dostojevskij, vare sig man läst förlagan eller inte.

Similar Posts:

• Konsten att se människor
• Kvinnan tige i församlingen
• Väntar på färgläggning
• Revolution rock
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul

I går skrev Oscar om Pojken som fann en ny färg och jämförde läsupplevelsen med favoritromanen Vägen.

Idag skriver jag om Jessica Kolterjahns fantastiska bok om Karin Boyes tid i Berlin. Den utspelar i början av trettiotalet när nazismen fick fler och fler anhängare. Boye såg med fasa på den politiska utvecklingen redan innan Hitler blev rikskansler och självutnämnd ”führer”. Några år senare skrev hon dystopin Kallocain.

Om du missade vår dystopiska lördag i helgen så finns det alltså all anledning att surfa runt där några timmar där bland mörka framtidsskildringar.

På onsdag skriver Anna om Kristian Lundbergs mycket uppmärksammade roman En hemstad. Efter Yarden och Och allt ska vara kärlek fortsätter Lundberg att skriva självbiografiskt och ställer frågor om klass, människoblivande och vem som äger och formar en stad.

På torsdag går Botkyrka internationella bokmässa av stapeln, givetvis är dagensbok där och rapporterar för er som inte har möjlighet att ta er dit.

På fredag skriver Kettil om Hans Ruins Frihet, ändlighet, historicitet. Essäer om Heidegger och utlovar en bok som inte är så pompös som titeln, omslaget, ämnet och författarporträttet kan lura en att tro.

På söndag skriver Björn om Atiq Rahimis Satans Dostojevskij. Rahimis roman handlar om en mördare (om han nu är det) som tror att han är hjälten i en Dostojevskijroman. I själva verket är han nog i Kafka i stället – men vem är inte det i det i ett krigsdrabbat Kabul?

Similar Posts:

• Nedräkning inför Bokmässan i Örebro
• Karin Boye-reboot
• Humorlöst och jättebra
• Smått förlagt. Bokmässa i Malmö
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Jag har ingen aning om parallellen mellan Trumbos och Rahimis romaner är gjord med flit. Men i Tålamodets sten möter vi en liknande soldat; en som tillbringat hela sitt vuxna liv i kriget, och nu ligger totalförlamad efter ett (inte speciellt hjältemodigt) gräl med en annan soldat. Där ligger han nu, utan att kunna göra något annat än att stirra i taket och andas. De två stora skillnaderna är ju för det första att vi nu befinner oss ”någonstans i Afghanistan eller på någon annan plats”, och soldaten i fråga har slagits för mujaheddin och talibanerna. För det andra är han inte huvudpersonen; det är hans fru. Det är hon som sitter vid hans sida, som hon blivit tillsagd; droppar tårvätska i hans ögon, byter hans dropp, läser koranverser över honom och kollar om han fortfarande andas. Det finns ju just inga läkemedel, så då får tron duga.

Men precis som Johnny tappar tron på kriget har hennes tro vacklat länge, och när hon suttit där i några dagar och läst över en man som inte kan svara börjar hon tala i stället. Då och då passerar kriget förbi eller genom huset; bomber, stridsvagnar och soldater kommer och går, dödar, tar, och går vidare. Kvar sitter kvinnan, lägger koranen åt sidan och börjar ställa frågor till mannen som inte kan svara eller försvara sig. Hon går igenom deras liv tillsammans, hur hans fars godhet kunde resultera i en son som är villig att döda och förtrycka för Guds kärleks skull, hur det bästa för henne alltid råkar vara det som är bäst för hennes man, varför allting inklusive hennes egna barn måste födas ur våld.

Rahimis prosa är dammtorr och koncis, det är nästan som att läsa manuset till en enaktspjäs för en handfull skådespelare: man, kvinna, soldater, barn. Allt äger rum i det där enda rummet, och den namnlösa kvinnan får bära hela historien (i ordets alla bemärkelser) själv. Gradvis, med inget annat vapen än det språk som alltid använts emot henne, försöker hon upptäcka och bryta ner de väggar som världen ställt upp runt henne. Bit för bit hittar hon en egen röst, och hennes monolog som kanske eller kanske inte faller på döva öron blir allt mer rasande; fru till äkta man, kvinna till man, dotter till fader, egendomslös till tjuv, offer till förövare, människa till gud: ”Va FAEN? Hur gick det här till? Med vilken rätt…?”

Trumbo kunde inte hitta något lyckligtiallasinadagar-slut när frågorna till slut besvaras, det kan inte Rahimi heller. Den värsta tragedin är kanske inte att inte bli hörd, utan att bli hörd och ignorerad. Det våldet må skapa kan vara jävligt länge när man låter någon bestämma vad sanningen är. Och lik förbannat lovar Tålamodets sten mer, i sättet den bryter upp språket, i sättet den ifrågasätter och kräver en annan sanning. Rasar som en stormvind i öknen.

Similar Posts:

• Inför lagen
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• Geneve-Bagdad tur och retur
• En krigskorrespondent med hjärta
• Reportage med fräckare rubriker än innehåll