Arne Dahl lyckas verkligen med uppgiften att direkt skapa ett intresse för den historia han berättar, och han använder sig av olika språk när han skriver de olika delarna. Historien om pojken på ön är drömsk, lite abstrakt och skriven med ett helt annat språk än det traditionella deckarspråk som används när poliserna skildras. Därför upplever jag också Hela havet stormar som något mer än den konventionella deckarromanen. Eller rättare sagt: till en början är det så. Sakta men säkert tar polisdelen över berättelsen och därmed blir också hela romanen just ganska konventionell, fast då har man samtidigt blivit så nyfiken på vad som händer sen och lite besviket läser man vidare. För spänningen finns ju hela tiden där.

Att läsa Hela havet stormar påminner mer och mer om att se tv-serien 24, agentserien där Kiefer Sutherland jagar terrorister i realtid. En serie där man om man har dvd-boxen får ganska svårt att inte se ”bara lite på nästa avsnitt” vilket slutar med att man ser ett till och ett till. Den blir egentligen aldrig mer spännande än när ett avsnitt precis skall sluta och även om man irriterar sig på att de många konspirationerna byggs upp enligt lager-på-lager-principen så blir man helt enkelt beroende. För precis så blir Hela havet stormar också, den hemliga polisstyrkan som börjar nysta i några märkliga dödsfall finner snart att lösningen är mer komplex än vad de själva (och för den delen läsaren) någonsin kunnat ana. När man kommer till en lösning så visar det sig att det också finns en annan, parallell, lösning. Och även om rollerna inte är lika stereotypa som i 24 så nystas även dessa mysterier upp med en kombination av högteknologiskt analysarbete i kombination med hårdingar på fältet som hela tiden håller en öppen kommunikation via sina avlyssningssäkra mobiler.

Att en deckare lockar till 500 sidors sträckläsande kan ses som ett gott betyg, men egentligen är det väl inte mer än godkänt. Det är ju ändå själva uppgiften. Hela havet stormar är inte en dålig deckare, om man vill bli underhållen för stunden. Mycket mer än så kan jag inte se här, även om det finns en spegel mot samtiden där brottsligheten precis som allt annat sugits upp i globaliseringen och ondskan numera tjänar den fria marknadens krav på profit. Dahls konspirationer blir ändå lite för många, lite för osannolika och lite för anpassade för att hålla spänningen intakt till sista sidan.

Similar Posts:

• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Att rädda världen
• Välskrivet lager på lager
• Deckardrottningen har tappat stinget!
• En ovanligt bra deckare

I Arne Dahls novell Migrän drabbas berättarjaget av ett migränanfall i ett, minst sagt, prekärt läge. Anfallet tar över hela karaktärens verklighetsuppfattning, och man sugs som läsare obarmhärtigt in i det. Allt är ångest – ångest över smärtan, ångest över oförmågan att handla rationellt och ångest över att världen genom synrubbningar inte längre går att förstå. Var är han? Vad händer? Varken berättarjaget eller läsaren vet detta.

Har ingen aning om var jag är. Ser den röda dörren stängd inifrån. Röd också inifrån. Blodröd. Pulserande. De borde vara här nu. De borde tränga sig in. Men inte ännu. Tack gode gud, inte ännu. Måste vidare inåt, försvinna, uppslukas. Snubblar inåt, någonting hopringlat nedanför fötterna, den blågula regnbågens fem segment ringlar sig som nyfödda ormar över betonggolvet. Äspingar.

Utan att avslöja något måste jag dock nämna att novellen i mitt tycke faller platt på slutet. Upplösningen innehåller en del billiga poänger och blir tyvärr närmast tramsig.

Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson utspelar sig på en All inclusive-resort i ett land där oroligheter äger rum utanför hotellets trygga murar, men där inget av detta är ‘något som man behöver oroa sig för’. Claire har rest dit med sin syster Barbara, för att unna sig, för att de är värda det, och i viss mån för att visa sin gifta älskare att hon är självständig. Men även i de bland hotellgästerna så hett eftertraktade solstolarna, eller under en himmelsk (och så billig!) massage, befinner sig Claire hemma i Sverige i tanken. Hon tänker på älskaren, som är henne så tacksam över det hon ger honom men också så snål med vad han ger henne tillbaks. Hon tänker på sin exman. Och hon tänker på sin mor som en gång lovat att aldrig dö. Men hur hon ändå gjorde det, med långa förhårdnade tånaglar i en säng på ett sjukhus där man kunde ta kaffe och fralla längre ner i korridoren om man ville. Jag läser Innan allt har blommat ut som en novell om hur människor använder varandra, inte med uttalat försåt, men för att själva må lite bättre för stunden. Och inramningen, den västerländska turistorten i ett land där man underförstått inte ska lita på någon, blir i sin lågmälda gestaltning ändå en skarp kritik mot vårt sätt att se på oss själva som goda i en situation där det egentliga syftet med våra handlingar är egoistiskt.

Hassan Loo Sattarvandi skrev ursprungligen Om himlen smälter för Sveriges Radio, och här publiceras den i en längre version. Novellen är ett brev skrivet av Caspian till Mira, en kärleksförklaring från en tonåring till en annan, men också en förklaring till varför han lämnar henne. Titeln är hämtad från Claude Gustave Rouxiéres roman Vi kommer alltid att dö igen, en författare vilken Caspian skriver ett arbete om i skolan. Vid ett tillfälle citerar Caspian några fraser ur denna roman för Mira som blir hänförd. Utan att förklara missförståndet låter han henne tro att han själv formulerat dessa rader och han låter henne, om än generad, kalla honom sin poet. Hans lilla lögn växer och blir det som han i brevet återkommer till, gång på gång. Att han dessutom sagt liknande saker till sin exflickvän, som fortfarande älskar honom och vill ha honom tillbaka, gör att han slits mellan så väl kärlekskänslor, lojalitet mot gamla löften som skam över att inte alltid lyckas tala sanning.

Av de här fyra novellerna är det Maria Küchens Tiden som verkligen stannar kvar hos mig en tid efter läsningen. En man sitter på verandan vid familjens sommarställe i skärgården. Han är där för att röja undan i sjöboden och förbereda husets vinterdvala, men han spenderar istället tiden med att sitta. Han bara sitter och sitter. Och så spelar han in sig själv på sin iPod, så som de har sagt i terapin att han ska göra. Novellen utgörs av denna inspelning – mannens försök att förmå sig själv att tala om den där händelsen. Den som ägde rum för så länge sedan, men som ändå ständigt finns med honom i form av skuld och skam. Det är otroligt välskrivet och fängslande. Ett stycke monolog utan tydlig adressat, enbart stundtals avbruten av mannens tveksamma tystnad.

Nu vill jag bara stänga av.
- – -
- – -
- – -
Jag är modig som inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
De säger att man är modig om man inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
Tystnaden här ute, man kan nästan dricka den.

Junifyran är som övriga utgivningar av Novellix en liten pärla. Litteratur att bära med sig. Litteratur som berör.

Similar Posts:

• Stark novelldebut 
• Bilden av ett horn
• Skickligt om skilsmässa
• Minideckarjuveler att njuta
• En förlorare i debatten

Jämfört med detta är Ninni Schulman en färsking. Hon debuterade 2010 och är nu aktuell med sin andra bok Pojken som slutade gråta. I Lesjöfors där Ninni kommer ifrån är författare inget jobb. Där ska en helst bli lite svettig för att det ska räknas som arbete. Trots detta berättade Ninni att från 21 års ålder hade hon varje år ett nyårslöfte, att hon just i år skulle ta och skriva den där boken. När hon var 35 bestämde hon sig för att sluta lova det hon ändå aldrig fick till. Redan i januari kom bokens huvudkaraktär till henne. När hon skrivit 60 sidor och det blivit april kraschade hårddisken. Det gick ett och ett halvt år innan hon kom sig för att börja om. Men det var en viktig process även om det var svårt. Temat på den nya boken är att växa upp på liten ort.

Anna Janssons När skönheten kom till Bro är en slags parafras på en Nils Ferlin-dikt. Och det är faktiskt så att en Ferlin-dikt inleder varje Maria Wärn-deckare. I denna roman har Anna fascinerats av en dubbelgrav och fantiserat vidare från denna historia. Hon totalt fängslar publiken med att inlevelsefullt återberätta romanen fram till det första mordet. ”Och resten får ni läsa själva”, avslutar hon.

Därefter kliver Arne Dahl på scenen. Eller egentligen heter han ju Jan Arnald. För att göra en lång historia kortare så handlade det om att författaren Jan Arnald tappade skrivlusten. Han behövde helt enkelt något nytt. Från att ha varit en smal och introvert författare började han intressera sig för yttervärlden. Man kan säga att han snodde Sjöwall-Wahlöös idé. Efter att ha skrivit elva böcker om A-gruppen kommer han nu med sin andra bok i en ny serie. Brottsligheten har ändrat karaktär och blivit mer gränsöverskidande. Den nya kriminalromanen heter Hela havet stormar och temat är hämnd.

Det blir Åsa Larsson som får knyta ihop säcken. Hon berättar att denna femte bok om Rebecka Martinsson inte alls ville komma till henne. Hon gick och funderade över två skilda bilder men fick inte alls ihop det. Men plötsligt. Hon var i simhallen med en bångstyrig son på simträning. Då ramlade hela historien ner ifrån simhallstaket. Och på de resterande 40 minuter som återstod av simträningen hann Åsa skriva ner hela historien med både sidospår och familjeband.

Därefter får publiken köpa signerade exemplar av alla deckarna och den ålderstigna publiken kastar sig över Jan Mårtenson. Jag passar på att prata med Anna Jansson som berättar att hon deltog i ett antal vampyrlajv för att göra research för den senaste romanen. Sen diskuterade jag deckargenrens något undanskymda tillvaro med Åsa Larsson och Arne Dahl/Jan Arland. Jag brukar alltid hävda att deckare är mer än vanliga romaner. Det är något som tillförs till historien. Oftast ond bråd död och sen en uppföljning och lösning på gåtan. Åsa Larsson håller med mig om att genren är undanskuffad. Utomlands är vi kända för alla våra deckare fast samtidigt har vi endast ett enda deckarpris. Vi pratar också skrivarkurser och Åsa Larsson och jag har båda gått på Skrivarakademin. Då jag skrev lyrik, gick hon på deckarakademin hos Sören Bondeson. Arne Dahl/Jan Arland berättar att han hållit i skrivarkurser men numera inte har tid.

Vi på Dagensbok kommer att recenserar de flesta av dessa deckare. Så klart.

Similar Posts:

• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Att rädda världen
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död

Men så är det ett sådant tjat om Roslund och Hellström nu för tiden. Det sägs att de skriver de bästa svenska deckarna, tillsammans med Arne Dahl, och att böckerna är politiska pamfletter. Dessutom sägs det att de ska vara lite sådär vänster och innehålla komplicerade argumentationer kring dödsstraff och våldtäkt. Så jag inser att jag måste ge dem en chans och eftersom jag nu har Tre sekunder som ska vara deras bästa bok kan jag ju lika gärna läsa den över julen. Sagt och gjort.

Detta bör sägas på en gång: Tre sekunder är en vansinnigt spännande bok. Det är en såndär bok som man inte kan lägga ifrån sig i en hundradel och och som gör en indignerad på ett sätt som bara deckare kan göra. Den får mig att hata ett förljuget samhälle som bara på ytan är liberalt och där maktfullkomliga människor gör som de vill med de svaga. Den skälver av patos och aggression och är skriven på en hård effektiv prosa. Ingen konstruktiv analys direkt och knappast någon politisk komplexitet. Men ändå, vilken bok.

I Tre sekunder står två ämnen i centrum: infiltration och ”den inre marknaden”. Med det sista menas fängelset där droger kan säljas upp till tre gånger så dyrt som på gatan. Detta gör mig fascinerad och berättelsen visar sig vara riktigt faktaspäckad. Sällan har informationen varit så välintegrerad som här; vi får lära oss hur amfetamin kan smugglas med hjälp av tulpaner, genom ryggarna på diktsamlingar och via vattenrör. Det är vansinnigt fascinerande att följa huvudpersonens arbete, som för övrigt skildras med en närmast journalistisk noggrannhet. Mindre intresserad är jag dock av själva infiltrationsgrejen som känns klyschig. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om en infiltratör som häller upp flingor åt sin son och samtidigt tänker på hur ”samma händer” blandat amfetamin tidigare. Tröttsamt. Ännu mera tröttsamt blir det i fängelset då huvudpersonen GIVETVIS håller sig vid liv genom tanken på familjen. Varför måste det alltid vara så här, tänker jag?

(En liten avstickare: Carl-Michael Edenborg gjorde nyligen en intressant granskning av höstens deckarutgivning för Aftonbladet. Där tog han upp de största problemen med genren: brottslingarna är i princip alltid perverterade, minoritetsgrupperna är underrepresenterade och skurkarna sysslar ofta med ospecificerat ”knark” (medan hjältarna super så det står härliga till). Edenborg förfasade sig över genren och konstaterade att den lider av fördomar och dålig människosyn. Sjövall och Wahlöö borde rotera i sina gravar.)

Men det är förvånansvärt lite politisk resentiment i Tre sekunder. Tricket är dock inte att den förmedlar en annan bild av samhället, utan berättelsens täthet. Man har fokuserat på spänningsmomentet och de journalistiska kvaliteterna och det gör att formelartade beskrivningar av ensamma och försupna kommissarier, perverterade brottslingshjärnor och scener där pappa polis lägger sin femåring är ganska få. Tre sekunder fokuserar istället på historien, på amfetaminet och våldet och det gör den till en förvånansvärt stram och njutbar kriminalroman.

Avslutningsvis vill jag nämna en sak som verkligen stör mig med boken: den dryper av anglicismer. Jag vet inte hur många meningar som lyder något i stil med ”om han gjorde det, han var en död man”. Bitvis är det nästan som att läsa en riktigt slarvig översättning. Detta hade dock varit en enkel sak att hyfsa till, bara en snabb språkgenomgång hade nog gjort mycket. Så till nästa bok av Roslund och Hellström (som jag kommer läsa) önskar jag mig bättre språkvård, snyggare omslag och – för guds skull – en ny författarbild.

Similar Posts:

• Otänkbart obehagligt
• En seriemördarpedofils människovärde
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

Jag är speciellt fäst vid de äldre kriminalklassikerna där brotten i sig har en undanskymd plats till fördel för detektiven och fallets uppnystande. I de nyare deckarna gillar jag snacket och att det vimlar av kriminalare men personliga problem som löser brott genom att tänka och samla på vad som först ter sig som meningslöst skräp. Men det som är problematiskt är det romantiserade förhållandet till brott och till polisen som många av dessa böcker har. I Dödsmässa så finns det en hel specialstyrka som har problematiska personligheter och en förlåtande attityd till polisvåld.

Dessutom så är historien kryddad med gamla avdankade spioner, andra världskrigstragedier och lösningen på jordens energibehov. Det gör berättelsen lite väl högtflygande. Dock fungerar det ganska bra tills slutet kommer och allt måste bindas ihop. Stora fascinerande gåtor kan ju vara besvärliga att ha att göra med, i alla fall om man avser att ge berättelsen ett slut och i det här fallet hade jag gärna sett att upplösningen fått vara mer ifred. Varför kan det inte få vara en fantastisk historia också på slutet, det är ju fiktion och därmed borde ju allt vara möjligt.

Jag brukar alltid bli sur på upprutna berättelser och handlingar på flera plan men denna gång tycker jag att det fyller en funktion. Visserligen är det ju lite väl magstarkt att knyta ihop andra världskrigets problematik och spionverksamheten i Sverige under kalla kriget med ett nutida gisslandrama på Karlavägen i Stockholm, men det är okey. Den uppdelade handlingen ger bakgrund i lagom doser och det hela flyter på ganska fint.

Detta är min första deckare som jag läser av Arne Dahl och jag gillar den. Den är spännande och persongalleriet har karaktär. Det finns många intressanta personligheter och få av dem känns direkt platta. Dödsmässa är en utmärkt bok att sträckläsa under filten. Den lämnar kanske inte så många bestående intryck men då kan jag ju å andra sidan lugnt fortsätta med än ny bok.

Similar Posts:

• Konspirationer enligt lager-på-lager-principen
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• En ovanligt bra deckare
• Umeälven och tragedier
• Med kallt blod