dagensbok.com » Antony Beevor

Antony Beevor "Ryssland"

Mattias Lahti Davidsson — Fri, 20 Jan 2023 23:00:45 +0000

Ännu en gång landar en tegelsten signerad Antony Beevor. Nu handlar det om det ryska sammanbrottet i första världskriget, de två revolutionerna, tsar-väldets undergång och det påföljande inbördeskriget mellan vita och bolsjeviker.

Antony Beevor återanvänder sitt beprövade berättargrepp. Han håller sig trogen de erkänt stora händelserna på tidslinjen, så som de kondenserats av diverse historiker och tryfferar med detaljer från ögonvittnen. De sistnämnda hämtar han från dagböcker, memoarer och brevsamlingar. Dessutom kryddar han ibland, försåtligt, med svepande påståenden som saknar källhänvisning.

Resultatet blir ojämnt. Bitvis flyter berättandet på och är engagerande. Men ofta rabblas uppgifter efter varandra i långa listor på ett otympligt vis, i synnerhet när det gäller truppförflyttningar. De ofattbara grymheterna har också en tendens att bli stapelvara, bisarrt nog. Mången bojar eller junker kastas stympad, men ännu levande, i stålverkens smältugnar som proletariatet bemäktigat sig. Att läsaren blir avtrubbad kan knappast ha varit författarens avsikt.

Bästsäljaren Antony Beevor har lyckats tydligast då han skildrat mera koncentrerade förlopp som slagen om Stalingrad, Berlin och Kreta eller då han fokuserade på den ryska krigsreportern Vasilij Grossman i Reporter i krig. Hans försök att fånga längre skeenden som det spanska inbördeskriget eller hela andra världskriget har varit mindre framgångsrika.

En analys av bakomliggande orsaker är nog det som saknas mest i Ryssland. Varför gick det så dåligt för det manstarka kejsardömet i första världskriget? Varifrån kom spänningarna (klasshatet?) som tycks ha varit ett så effektivt bränsle i bolsjevikernas revolution och i inbördeskriget? Varför var andra länder som Storbritannien, USA och Japan involverade i konflikten? Varför var den vita sidan så splittrad? Och vilka utgångspunkter har bokens författare själv, utbildad som han är att försvara sitt land mot just Ryssland? I ett kort slutord börjar Antony Beevor nosa på den här typen av frågor, dock inte den sistnämnda, men då är det så dags.

Dessutom saknas en rekorderlig redovisning av hur professionella historiker värderar olika källor och skeenden olika. Här och där gör författaren den sannolikt korrekta bedömningen att sovjetiska historiker varit propagandistiska. Men en sådan kritisk analys hade behövts genomgående. Nu blir det mera en linjär berättelse som ger sken av att vara den enda rätta.

Kjell Eriksson "Att skjuta hästar"

Björn Schagerström — Thu, 22 Oct 2015 22:00:10 +0000

I ena hörnet av Masthuggstorget i Göteborg står en tämligen anspråkslös staty, som är lätt att missa. Den relativt abstrakta skulpturen har ett desto konkretare syfte, att minnas de omkring 500 svenskar som under trettiotalet åkte ned till Spanien för att kämpa emot Francos fascistiska styrkor. Ett annat monument över de spanienfrivilliga, den betydligt större La Mano i Stockholm, nämner i en inskription några platser i Spanien där hårda strider utspelades under inbördeskriget. Och det är på en av dessa platser, Teruel, som Kjell Erikssons roman om den unga kommunisten och bondsonen Alfons Andersson tar sin början.

Det är en rå, hård och grym vinter, på mer än ett sätt, men Alfons lyckas rädda en skottskadad kamrat och sig själv från striderna bland de iskalla bergen. Det är Alfons som är berättarjaget och som skriver fram sin historia ur de dagböcker han förde under sin tid som internationell brigadist. Tillsammans med en handfull tyskar, engelsmän, amerikaner och italienare bildar han en trupp som till fots tar sig genom det karga landskapet, tar sin tillflykt i byar och övergivna ruckel och lär känna det kämpande spanska folket.

Ju mer påtagligt det överhängande hotet om våld och förtryck blir desto närmare kommer man som läsare Alfons. Men hans fragila och samtidigt starka mänsklighet tecknas också tydligare när han förälskar sig och svetsas samman av kärlek och gemenskap till sina medkamrater. Det är drabbande och på många vis universell läsning om desperation, solidaritet, våld och mänsklig värme. Erikssons på samma gång nedtonade och genom Alfons röst känslosamma text flyter lätt och bygger undan för undan upp en känsla av omtanke för de vitt skilda karaktärer som Alfons möter och allierar sig med. På något ställe när gruppen tagit sig till ett stort brigadistläger förlorar jag mig bland alla namn i de hetsiga politiska diskussionerna som förs mellan kommunister och anarkister. Kanske är det läge att äntligen ta sig an historikerns Antony Beevors standardverk Spanska inbördeskriget?

Det är en berättelse som väcker tankar kring vad man själv skulle ha gjort under den tiden, skulle jag kunna tänka mig att göra Alfons resa? Skulle modet och överlevnadsinstinkten räcka till? Vilka uppoffringar skulle jag vara beredd att göra?

Många är de skildringar som på film och boksidor behandlat denna mörka del av historien. Klassikerna Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway, som faktiskt dyker upp på ett litet hörn i Erikssons bok, och George Orwells Hyllning till Katalonien förstås, såväl som mer nutida framställningar såsom fantasyfilmen Pans labyrint och Salvador, filmen om den anarkistiska aktivisten Salvador Puig Antich som torterades ihjäl i ett falangistfängelse är bara en bråkdel av de yttringar som lutar sig tillbaka över den spanska historiska avgrunden. Men det räcker ändå inte. I ett avsnitt av P3 Dokumentär från 2011 behandlas arvet från Francotiden. Programmets slutsats är att det på många håll råder en farlig tystnad kring vad som hände under åren av militärdiktatur. Att skjuta hästar sticker ut genom sitt berättarperspektiv och bidrar därför till att vi måste fortsätta prata om det som var då och kanske lite oftare stanna till för en stunds eftertanke när vi passerar oansenliga skulpturer på stan.

Bo G Jansson "Episkt dubbelspel"

Björn Waller — Wed, 29 Aug 2007 23:00:00 +0000

Det är en märklig tid vi lever i. Man åker jojo mellan fiktion i nyheterna och fakta i romanerna, mellan dokusåpor och manusbundna dokumentärer. ”Reality television” – finns det någon värre motsägelse?

Redan titeln leker lite med den där gränsen mellan fakta och fiktion; det låter nästan som en kioskdeckare, men det är givetvis en ganska akademisk (och småtorr) titt på faktion inom film, TV och litteratur – alltså den där genren, eller de genrer, som bygger på fakta men till viss del är eller åtminstone berättas som fiktion. Saker som gör anspråk på att vara sanna samtidigt som de drar nytta av fiktionens fördelar; biografiska romaner, non-fiction novels, biopics, ”baserat på en sann händelse” med mera. Jag har läst en hel del sådana på sistone, vilket inte gör det mindre intressant.

Jansson är väldigt påläst och delar med raska snitt in företeelsen i tre breda kategorier: dokudrama (alltså en dramatisk återberättelse av mer eller mindre verkliga händelser), dramadokumentär (alltså autentiskt material omklippt/omberättat i dramatisk form) och dokusåpa (i princip dramadokumentär, med den inte oviktiga skillnaden att allt verkar äga rum i direktsändning; ingen allvetande berättare, etc.) Dessa begrepp tillämpar han sedan på både högt och lågt, både Enquist och Robinson, i syfte att beskriva hur faktionen fungerar.

För en som jag, som aldrig läst kultur- eller litteraturvetenskap, är detta skitkul. Man får en grundkurs i berättandets teknik (vi har kapitelrubriker som ”Extradieges och intradieges”, ”Relationen text och paratext” och ”Ickefiktionens icketransparens”). Och Jansson drar upp många intressanta belysande exempel på både moderna och äldre exempel på hur gränserna mellan fiktion och fakta löses upp, och mot slutet även en del funderingar om varför det just nu finns ett så stort intresse.

Samtidigt blir det lite väl mycket vad och hur, men lite för lite varför. I spåren efter Brown, Frey, Brunner, Tamas med mera är det här med sant vs lögn, fakta vs fiktion, en ganska het potatis. Jansson lyfter upp en väldig massa exempel på litteratur, film och TV som passar in i hans modell, men han ifrågasätter inte, han diskuterar inte följder, han försvarar nätt och jämnt. Om han hade ägnat 30 sidor mindre åt att visa hur Brunners eller Troells eller Beevors verk passar in i faktionen – man behöver bara en viss mängd exempel för att belysa vad man vill säga, allt efter det är showboating – och 30 sidor mer åt att diskutera faktionens roll i kulturen hade det här blivit en ännu intressantare bok.

Som det är är den ändå klart läsvärd. Inte något för den breda massan, kanske, men jag tar med mig en hel del.

Tom Holland "Marathon"

Per Warmark — Mon, 13 Nov 2006 23:00:00 +0000

När Feidippides, enligt legenden utmattad anlände till Athen för att underrätta om segern över perserna hade han sprungit sitt sista lopp. Men det var knappast hans första. Han betraktades redan tidigare som Athens främste löpare och han var det självklara valet när de alltmer desperata grekerna sökte Spartas hjälp mot perserkungen Dareius och hans annalkande flotta. Under det företaget sägs han också ha mött självaste Pan vilken lovade assistans i den kommande kraftmätningen. Det fanns således en hel del omständigheter som alla bidrog till att göra Feidippides språngmarsch från Marathon till Athen odödlig. Det var inte en slump och ingen isolerad händelse. Att han dog strax efter sin målgång är bara en del av förklaringen.

Precis samma sak är det med själva slaget vid Marathon. Det var heller ingen slump. Greker och perser hade under många år byggt upp de motsättningar som delvis kulminerade under de ödesmättade timmarna på den hellenska slätten. Det är alltså svårt eller rent av omöjligt att enbart skriva en intressant bok om just slaget. Det vet Tom Holland precis som de flesta av dagens skildrare av historien. Visst kan man som Antony Beevor skildra slag från det andra världskriget etc. där källmaterialen är rika men ju längre bakåt i tiden man hamnar desto värre är det med just den saken.

Men ett slag från vilken epok som helst kan utgöra ett centrum att bygga och förklara skeenden kring. Slaget i sig, tillfället när kedjan brister är naturligtvis avgörande på många sätt men inte förrän det placeras i ett förståligt sammanhang blir det möjligt att verkligen förstå betydelsen av det. Att enbart få reda på att greker slog perser där och då är kanske inte helt men tämligen meningslöst.

Därför blir man glad när man läser Hollands bok. Han gör precis det som är hans uppgift. Han placerar in slaget vid Marathon år 490 f.v.t. i den kontext det hör hemma. Utvecklingen i den hellenska världen skildras med ingående och breda beskrivningar av både de athenska och spartanska samhällena. Också utvecklingen av de grekiska städerna i Jonien finns med. Men det som kanske är mest intressant att läsa om är skildringen av det persiska rikets framväxt. Tidigare har vår bild av antiken i mångt och mycket varit Greklands och Athens. Inte så konstigt kanske med tanke på hur staden på Attika kom att dominera sin samtid och i så hög grad influera den Västeuropeiska historien i stort. På senare tid har emellertid massor av fakta om perserna och deras enorma rike presenterats som utgör viktiga delar av den antika historien och de både sammanfattas och presenteras på ett utmärkt sätt av Holland.

Vid tidpunkten för slaget var perserna en dominerande stormakt och de avlägsna grekerna var sannolikt mer ansedda som irriterande än som ett reellt hot mot den rådande ordningen. Men den överraskande förlusten vid Marathon var inte första gången en stormakt fick problem med en på pappret underlägsen fiende. Och med facit i hand vet vi att det absolut inte var den sista heller. Vid Marthon och de övriga slagen mellan greker och persen hävdade de förstnämnda sin rätt till oberoende och resultaten känner vi. Hur historien skulle sett ut om utfallet blivit ett annat är svårt att säga men som sagt har mycket av det vi betraktar som vårt europeiska kulturarv rötterna i det klassiska Athen och hos dess framträdande karaktärer. Det är inte säkert att ett klimat under den persiske kungen skulle varit lika gynnsamt för dessa filosofer, författare och forskare? Kanske skulle världen sett helt annorlunda ut och med det i tankarna blir slaget vid Marathon något större än en regional konflikt för ett antal tusen år sedan. Det blir något som berör dig och mig här och nu. Det finns såldes flera skäl att läsa den här boken. Tom Hollands språk och urval är ett, antikens betydelse ett annat och det finns säkert fler.

Antony Beevor "Mysteriet Olga Tjechova"

Per Warmark — Sat, 23 Jul 2005 23:00:00 +0000

Konstnärsfamiljen Knipper-Tjechov drabbades hårt under den ryska revolutionen. Vissa familjemedlemmar stannade kvar i Ryssland medan andra valde att fly utomlands när tumskruvarna drogs åt. Olga Tjechova tillhörde den senare kategorin. Med inte mycket mer med sig än kläderna hon bar tog hon sig till Berlin med sin dotter. Berlin blev hennes räddning och plattform ifrån vilken hennes karriär som stumfilmsaktris tog fart. Hon blev snabbt en firad stjärna och succéerna avtog inte i och med ljudfilmens intåg.

Tack var eller på grund av framgångarna fick Olga tillfälle att frapperas med höjdarna inom det tyska nazistpartiet. Goebbels umgicks hon relativt flitigt med och det sägs att hon till och med var Hitlers personliga favoritskådespelerska. Den vackra Olga Tjechova blev en propagandamumsbit för det tredje riket. Goebbels, som var snabb på att utnyttja det som var populärt och lättillgängligt, insåg hennes värde och hon kunde bland annat ofta ses besöka tyska trupper under kriget.

Frågan var om hon samtidigt som hon hyllades av de nationalsocialistiska topparna och massorna också var sovjetisk spion? Några raka svar på den frågan kom aldrig ur hennes egen mun. Indicier fanns det dock gott om. Olga Tjechova flögs exempelvis ut ur det belägrade Berlin av den sovjetiska underrättelsetjänsten 1945. Rykten och mystik var under dessa omständigheter således oundvikliga och med tanke på att Olga inte drabbades särskilt hårt av de sovjetiska repressalierna späddes dessa på ytterligare.

Antony Beevor som tidigare mest fokuserat på större, mer övergripande skeenden under det andra världskriget försöker i boken skingra några av de dimmor som omgett Olga Tjechovas öde och besvara frågan om Hitlers favorit- skådespelerska verkligen var sovjetisk spion? Beevor, som också tidigare månat om individens roll i de stora skeendena, har kan man säga gjort tvärtom i och med boken om Olga. Nu står individen i centrum men likafullt som han gav utrymme åt individen i de tidigare böckerna lämnas här gott om plats för den "stora" utvecklingen. Olga och hennes släkt hänger alltså långt ifrån fritt i historien.

Som vanligt har han också bra på fötterna. Beevor är en arkivråtta av modell stornosad och han har goda kontakter i de ryska arkiven där mycket historia ligger och väntar på att bli upptäckt. Framställningen är alltså mycket trovärdig.

Olga Tjechovas livsöde är också spännande och väl värt att ta till sig, men varken Olga själv eller frågan om hon var spion eller inte är det som fascinerar mest i den här boken. Det är snarare familjen Knipper-Tjechovs släktsaga i ett vidare perspektiv som fängslar! Väl berättad som den är blir Mysteriet Olga Tjechova snarare en historia om familjeband och om saknad styrd av världspolitiska omständigheter än en utpräglad biografi.

Joachim Fest "Undergången"

Per Warmark — Sat, 11 Dec 2004 23:00:00 +0000

Redan i början av 1945 stod det klart att Tyskland inte skulle orka hålla emot de allt starkare fienderna från både öst och väst. Tendenserna var tydliga. Det nazistiska imperiet var oundvikligen på väg mot sin undergång. Kanske hade även Hitler insett att slutet var nära. Om så var fallet lät han dock ingen veta om det. Han fortsatte att hårdnackat hävda det tyska folkets överlägsenhet och att det i kombination med de revolutionerande vapen han väntade på skulle innebära en slutgiltig seger. Under tiden drogs snaran åt och det tyska folket fick känna på följderna av krigets idioti på egen mark. Fram mot våren var Berlin inringat av Röda armén och Hitler och hans närmaste tvingades ner i bunkern under rikskansliet.

Tiden i bunkern, när dårskapen i mångt och mycket nådde sin kulmen och det fanatiska sopade igen alla spår av rationalism, är emellertid lika skuggrik som mytomspunnen. Frågorna har varit fler än svaren. Detta trots ett relativt stort intresse från krigshistorikerna. Redan 1946 publicerades Hitlers sista dagar skriven av britten Hugh Trevor-Hoper och med tiden har ett flertal ytterligare verk utkommit. Ett av de senaste som översatts till svenska är Hitlers sekreterare, Traudl Junges, memoarer I Hitlers tjänst. Junges ögonvittnesskildring ligger också till grund för den tyska filmen Der Untergang vilken nyligen hade premiär. Filmen, vars andra huvudkälla är den här aktuella boken, fick genast kritik på grund av den allt för förskönade bilden av Hitler. Att de uppgifterna är hämtade från Junges skrift verkar avgjort.

Jochim Fest ger inte Hitler någon mask av förfining. Där Junges personliga relation tar överhanden kan Fest hålla sig mera neutral vilket resulterar i en mer trovärdig bild av just diktatorn. I övrigt avser Fest att ge en helhetsbild av det kaotiska förloppet i bunkern, vad hände, vem gjorde vad etc. Underlagsmaterialet består av ögonvittnesskildringar, dagboksanteckningar och tidigare publikationer. Källorna är alltså många men trots det lyser fotnoterna med sin frånvaro. Fest motiverar detta med att det skulle bli alltför snårigt vilket låter som en dålig och underskattande ursäkt. Boken är på knappt 200 sidor vilket gör att den med lätthet skulle tåla ett par sidor hänvisningar utan att för den skull tappa i behändighet. Man kan hoppa över fotnoter om man vill men finns de inte kan man inte välja och det är rent ut sagt dåligt! Innehållet som faktiskt är ganska bra, Fest sammanställer och presenterar sitt material relativt sakligt och lättillgängligt, förlorar helt i onödan status på grund av detta.

Undergången i kombination med exempelvis Junges skildring ger en relativt god insyn i tiden i bunkern och vad som hände där nere under den tyska huvudstaden. De flesta frågorna får anses vara besvarade, bland annat den om vad som egentligen hände med Hitler och Eva Braun. Vill man ha ytterligare bredd och perspektiv kan man komplettera bilden med exempelvis Antony Beevors Berlin – slutstriden 1945 i vilken han skildrar det yttre förloppet på ett mycket bra sätt.

Antony Beevor "Kreta. Erövring och motstånd"

Per Warmark — Thu, 26 Aug 2004 23:00:00 +0000

Kreta har med sitt centrala läge varit av stor vikt för dem som velat dominera Medelhavet genom årtusenden. Så även under det andra världskriget. Efter Greklands fall 1941 ökade öns strategiska värde ytterligare vilket de allierade var mycket väl medvetna om. Merparten av de från Grekland evakuerade styrkorna placerades också här för att stå emot eventuella anfallsförsök. Med detta i åtanke plus att den brittiska flottan var överlägsen i området såg det relativt ljust ut för Kretas försvarare. Man hade dessutom tillgång till mycket detaljerade och pålitliga underättelserapporter.

Tyskland som vid tidpunkten var närmast totalt segerrika ville emellertid undvika att Kreta utvecklades till en utbyggd brittisk flottbas och man fruktade också att ön skulle användas för flygräder. Ett tyskt anfall var således att vänta och enligt alla överslag och alla underrättelser skulle det ske från luften. Det var i princip alla överens om förutom Kretas befälhavare som riktade sin uppmärksamhet mot havet. Det blev avgörande för hur slaget om ön skulle sluta. Tyskarna anföll med fallskärmsjägare och erövrade ön trots motstånd från både armén och öns befolkning.

Hela förloppet från Greklands fall och fram till återerövringen av ön skildras av Antony Beevor som verkar ha läst varenda befintlig dagbok, intervjuat varenda överlevande veteran och nosat igenom samtliga tillgängliga arkiv. Källmaterialet är med andra lika välstuderat som rikligt.

Bevvors författande (som lockar massor av läsare) kan som jag ser det sammanfattas med tre ord: helhet, detaljer och människor. Han drar sig inte för att skissera på flera plan vilket gör intrycket brett. Båda de stridande parterna redogörs för liksom för hur civilbefolkningen agerade sig under perioden. Lägg därtill de storpolitiska dragen och spelet runt om kring. Det mesta är täckt för. Emellan dessa större drag finns massvis med insprängda smådetaljer vilket hjälper till att levandegöra förloppen. Hur var vädret, vad hade man för pålägg, vad sjöng man för sånger? Det lyfter. Även de många personporträtten fyller denna funktion. Beevor presenterar en rad mer eller mindre sympatiska människor som alla spelade olika roller med betydelse för Medelhavsön.

På det hela taget känns boken genuin och de som tidigare läst Beevor kommer säkert inte att bli besvikna.

Antony Beevor "Berlin Slutstriden 1945"

Anders Edwartz — Wed, 09 Apr 2003 23:00:00 +0000

Jag funderar ofta, speciellt i dessa dagar när Irak-kriget tycks gå in i sitt slutskede, på hur man bäst kan förstå ett krig? Går det att förstå ett krig? Går det att i sin begreppsvärld och föreställningsförmåga samla alla dessa motiv, viljor, drömmar och oförrätter som först uppbådas och när sedan stenen väl satts i rullning mals ned av krigets självgående kvarnar. Nej, kanske, eller naturligtvis, inte. Men de finns de som försöker sig på sådana företag.

Stärkt av framgångarna med Stalingrad rullar nu Antony Beevor än en gång upp historien om ett av Andra världskrigets stora slag i Europa. Berlin – Slutstriden 1945 sträcker sig från nyåret 1945 fram till dagarna runt Berlins och Tysklands kapitulation.

Boken inleds med 16 kartor och avslutas med 70 sidor noter och bilagor, ordlista och register, som en fingervisning om att här ska jobbet göras grundligt, från det storpolitiska (om man kan tala om storpolitik från nazisttoppens sida under dessa sista dagar) spelet ner till frontlinjernas fotfolk och de civilas umbäranden.

Vad som gjort denna bok, och tillika Stalingrad, möjlig är de statsarkiv som blev tillgängliga för forskare i Sovjetunionens kölvatten. Att faktorer som nazistapparaten, den tyska folksjälen, krigets strategi och en massa annat analyserats sönder och samman vet vi, men här tillfogas nu onekligen viktiga pusselbitar i vårt sätt att förstå den ryska sidan. Och det är den skildringen som är bokens främsta förtjänst.

Man förbluffas över med vilken cynisk prestigejakt som de högsta sovjetledarna drev sina styrkor framåt. Hur Stalin spelade ut sina befälhavare mot varandra, utan hänsyn till att sådant maktspel kostade tusentals egna soldater livet. Division efter division kastades in i bittra och förhastade anfall, mycket beroende på det faktum att Stalin ville se Berlins fall inträffa lagom till 1:a maj, en ovärderlig symbolisk triumf. Horder av ryska soldater dog under egen granatbeskjutning.

Boken ger också en inblick i hur Röda armens partipolitiska grenar och kontraspionage bedrev sitt propagandakrig, eller hur utrensningar i de egna leden ökade drastiskt mot slutet av striderna. En uppgift ur mängden berättar att 135 056 soldater och officerare dömdes enbart under 1945 för "kontrarevolutionära brott". Att slåss av fel orsaker kunde kosta en livet.

Bokens andra stora tema är de övergrepp som Röda arméns soldater i sin hämndiver åsamkade den tyska civilbefolkningen, och då främst kvinnorna genom att förgripa sig på dem. Dessa massvåldtäkter har länge varit ett tabubelagt ämne, inte minst i Tyskland, och den officiella sovjetiska historiebeskrivningen har självfallet aldrig känts vid den. I samtida ryska order används eufemismer som "skandalösa händelser" och "icke-sanktionerat uppförande". Ögonvittnenas berättelser skrämmer givetvis, men vad var orsakerna till detta ett av historiens värsta brott, mer än att tyskarna lämnade stora lager alkohol efter sig? Det får vi aldrig riktigt veta.

Berlin – slutstriden 1945 är en skrämmande skildring av vad kriget gör med människan. Men ofta blir det för mycket staplande av armégrupper och divisioner på varandra för att det ska tilltala den icke militärstrategiskt lagde, och ibland saknar jag en mer djupgående analys, en paus i alla granatanfall för att läsa en tes eller tanke som jag kan ta ställning till: Det där om människorna och deras väsen som omformas av kriget. För att bliva vad? Nya motiv, nya viljor, nya drömmar och nya oförrätter?

dagensbok.com » Antony Beevor

Antony Beevor "Ryssland"

Similar Posts:

Kjell Eriksson "Att skjuta hästar"

Similar Posts:

Bo G Jansson "Episkt dubbelspel"

Similar Posts:

Tom Holland "Marathon"

Similar Posts:

Antony Beevor "Mysteriet Olga Tjechova"

Similar Posts:

Joachim Fest "Undergången"

Similar Posts:

Antony Beevor "Kreta. Erövring och motstånd"

Similar Posts:

Antony Beevor "Berlin Slutstriden 1945"

Similar Posts: