Vems tur? Torunn, det hemvändande vuxna barnbarnet, har tagit över gården Neshov, och dessutom börjat lära sig begravningsbranschen på sin farbror Margidos begravningsbyrå. Margido tycks äntligen ha kommit till ro, känner sig sedd och som en del i en familj, medan den man som Torunn kallar farfar, Tormod, har det bättre än någonsin på sitt ålderdomshem och inte vill sätta en fot på Neshov igen.

Lite på avstånd håller brödraskarans minsting Erlend på att ställa i ordning en flott villa i fashionabla Köpenhamnsförorten Klampenborg åt sig, Krumme, de tre barnen och deras båda mödrar. Han är lyrisk över det italienska klostergolv han har lyckats komma över, och det enda molnet på himlen är Krummes nya diet, med medföljande dåligt humör, efter hjärtattacken. Släkten i Norge har han inte hört från på länge.

Om Det finns alltid förlåtelse kändes lite som en uppstartssträcka, så är Ragde här helt tillbaka i sitt esse. Hon beskriver det vardagliga livets alla små glädjeämnen, lustigheter, smärtpunkter och problem. Inte minst har hon en fantastiskt fin blick på Tormods funderingar och tillvaro på ålderdomshemmet, på hur möten eller sinnesintryck framkallar minnen ur det förflutna.

Också den speciella tillvaron på begravningsbyrån är spännande att läsa om, om hur det är att ha sin arbetsvardag mitt i människors tragedier, sorg och konflikter mellan anhöriga, men också med tröstande ritualer och stor tacksamhet. Det är inte en värld man särskilt ofta ser skildrad i bokform.

Ragde skriver enkelt och opretentiös, men med sinne för detaljer och humor. I mitt minne fastnar särskilt hur hon låter Torunn välja ut en himmelsblå slips till en begravning, för att lite senare betrakta den slipsblå himlen. Så hänger allting samman, och känns på något märkligt sätt som att komma hem.

Similar Posts:

• Hur många gånger kan man börja om?
• Hem till gården
• Livet och intrigerna
• Arvsynden
• Politik och människor

För det slutade – jaja, spoiler alert; det här handlar om en uppföljare – deppigt. Torunn, despoten Anna Neshovs enda barnbarn, som aldrig fått lära känna sin fars familj men som nu skulle ärva gården, lämnade den. Hennes far, grisbonden Tor, kunde vare sig få gården att gå runt eller se någon mening med det längre.

Nu har det gått några år. Gården har stått obebodd och osåld. De kvarvarande familjemedlemmarna har återigen förlorat kontakten med varandra. Erlend och Krumme har nog med småbarnsliv i Köpenhamn. Margido kämpar på med sin begravningsbyrå, och Torunn lever tillsammans med en hunduppfödare/aktiehandlare som tränar inför något slädlopp och bedrar henne med en hälften så ung kollega. Hon låtsas som ingenting.

Tills det plötsligt blir omöjligt att låtsas som ingenting, och hon kastar sig iväg hals över huvud, utan att egentligen ha någonstans att ta vägen. Eller? Gården finns ju. Alltid gården. Går det att börja om där?

Det tar mig en bra stund att komma in i Det finns alltid förlåtelse och bry mig om de här människorna igen. Det har trots allt gått ett decennium sedan föregångstrilogin, men jag tror att det kanske inte enbart handlar om det. Delvis är problemet att jag har svårt att få grepp om vad Ragde vill berätta med denna fjärde bok. Handlar det egentligen fortfarande om familjen Neshov, eller enbart om Torunn? Perspektiven växlar fortfarande emellan dem, men det känns mindre själklart hur de hänger ihop. Kanske laddar Ragde för fler fortsättningar, ännu en trilogi? Alldeles på egna ben står inte Det finns alltid förlåtelse, och dispositionen haltar lite.

När jag väl kommer in i romanen så gör jag det ju ändå. Jag bryr mig om de här människorna igen. Hur ofta får man till exempel läsa om en blygsam begravningsentreprenör vars största stund är kvällens bastu? Och jag gillar Torunn, som än en gång river upp allting, som är fyrtio nu och fortfarande inte riktigt vet vad hon vill bli egentligen. Vad hon gått miste om och vad hon valt bort. Om hon valt eller inte.

Det finns alltid förlåtelse är en inkännande, liksom anspråkslös roman. Det i sig rimmar kanske illa med att den är en fortsättning, efter så lång tid. Det får en liksom att vänta på någonting större. Kanske kommer det, för jag tror inte att det här är Ragdes sista ord om familjen Neshov och gården. Kanske är själva poängen att det inte kommer. Att livet är lite så här. Ganska anspråkslöst och fullt av svårlösliga frågor. Lite vad man gör det till.

Fast jo, lite saknar jag grisarna.

Similar Posts:

• Hemkomst på Neshov
• Hem till gården
• Arvsynden
• Människor emellan
• Livet och intrigerna

Anne B Ragdes nya, Jag har ett täcke i tusen färger, får väl räknas till denna kategori. Informationen från förlaget, baksidestexten och själva boken ger intryck av att vara en självbiografisk eller biografisk berättelse. Anne B Ragde, författare till Anne B Ragdes böcker, håller på att förlora sin mor och ser tillbaka på hennes och deras liv tillsammans. På framsidan står det inte desto mindre ”roman”, om än med väldigt små bokstäver.

Man skulle ju kunna tro att vi diskuterat de här genrerna och litteraturens förhållande till verkligheten så pass länge nu att man är luttrad och postmodern så det bara sjunger om det, men tydligen är jag gammaldags nog för att irritera mig lite på det ändå. Det är helt enkelt inte detsamma att bedöma en biografisk skildring som att bedöma en roman.

Skriver man om sitt eller någon annans liv så får man göra det bästa av den berättelse som finns, även om man kan göra det på väldigt många olika sätt. Då kan man inte komma och kräva att intrigen borde varit mer spännande eller att det varit bättre om slutet blivit annorlunda. Då var det ju bara så det var.

Man kan fortfarande vinkla det på olika sätt, välja var berättelsen börjar och slutar, men det går inte att komma som läsare och tycka att det hade varit en bättre bok om den där mamman som dör i cancer hade överlevt. För det gjorde hon ju faktiskt inte.

Mamman som dör i cancer är Anne B Ragdes mamma Birte, född i Danmark och med en djup avsky för sin egen mamma – vilket skildrats, det är ett återkommande tema i den här boken, i romanen Arseniktornet. Den har hon använt, Birte, ”som ett slags visitkort” som hon delat ut till läkare och sköteskor var gång hon blivit sjuk, och nu när Anne vill skriva om henne igen, för det pratar de mycket om, så vill hon veta: ”Och vad har du tänkt kalla mig den här gången?”

”Kalla dig? Du heter ju Birte.”
”Jag hette Birte när du kallade mig Ruby också.”
[---]
”Men när jag skrev Arseniktornet kunde jag inte veta att du senare skulle vilja kännas vid historien. Jag ville skydda dig, det måste du väl förstå.”
”Skydda mig? Nu skrattar jag mig fördärvad!”
”Självklart var det för att skydda dig. Jag blir faktiskt riktigt sårad när du säger så där.”
”Jag skojar bara. Men nu ska jag alltså vara Birte. Ser man på. Men det är faktiskt Birte Solveig. Om sanningen ska fram.”
”Det blir så långt att skriva. Dessutom blir det nog oftast mamma.”
”Jaså. Jag ska vara mamma genom en hel roman. Så det säger du. Jaha.”

Redan i början av romanen ställs frågan om Anne kommer jubla, som Birte gjorde, när hennes mamma är död. Om Birte varit en dålig mamma. Och liksom i förväntan på den där romanintrigen föreställer jag mig att det ska komma fram något hemskt, något hon gjort eller något om vart Annes pappa tagit vägen, men det är mest detta, att Birte velat mer än att bara vara mamma. Att hon velat resa, till exempel.

Missförstå mig rätt nu, Jag har ett täcke i tusen färger är ett underbart porträtt av en mamma, av en människa som drömt om mycket under ganska knappa förhållanden – en återkommande bild är den av lilla Anne som cyklar runt och letat tomglas så att mamma ska kunna köpa jäst och baka – och som när barnen väl är vuxna faktiskt gått sina egna vägar. Där är Ragde lysande, som alltid.

Men om Ragdes romaner brukar ha både de lyhörda personporträtten och ett tydligt driv så får man här nöja sig med i stort sett det förstnämnda. Vilket för all del gör Jag har ett täcke i tusen färger läsvärd, bara kanske inte fullt så mycket som jag hade förväntat mig.

Similar Posts:

• Hemkomst på Neshov
• Hur många gånger kan man börja om?
• Hem till gården
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Arvsynden

Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris Merethe Lindström har en självklar plats på årets bokmässa som har den nordiska litteraturen som tema. Hon har fått äran att inviga mässan på torsdagsförmiddagen. Men redan på torsdagseftermiddagen kan du lyssna på henne under ett längre seminarium om sin prisbelönade roman Dager i stillhetens historie. 14.00-14.45 pratar hon tillsammans med Gaute Heivoll som fick förra årets Bragepris för debuten Innan jag brinner om minne och glömska.

Ett av de seminarier som jag ser fram mest emot är det som äger rum 15.00-15.45 på torsdagen med rubriken Bilderbokens poetik – kan den formuleras?. Medverkar gör Ulla Rhedin, bilderboksforskare och kritiker, norska författaren Gro Dahle, illustratören Gunna Grähs och den danske författaren Ole Dalgaard. De kommer att prata utifrån frågeställningen: Vad är det unika med bilderboken som konstnärligt medium?

Det är mycket norskt på torsdagseftermiddagen, är man inte intresserad av bilderböcker finns det istället möjlighet att lyssna på norsk författarstafett. Annina Rabe träffar författarna Merethe Lindström, Gaute Heivoll, Harald Rosenløw Eeg och Linn Ullmann i 15 minuter vardera 15.15-16.30 i monter C02:19, alltså även för dig utan seminariekort!

Om du vill fördjupa samtalet med Linn Ullman finns hon även på plats för samtal på fredag förmiddag 11.00-12.00 på Internationella Torgets Scen. Det utlovas familjehemligheter, lögner, sårbarhet och sorg.

På fredag eftermiddag får vi svar på frågor om nordiska språk under rubriken: Vad heter hockeyfrilla på norska och andra viktiga frågor. 15.00-15.50 i monter C04:20.

Erlend Loe har skrivit en ny roman med Norges stadsminister Jens Stoltenberg i huvudrollen, hör honom berätta om den i förlagets monter B08:01 16.00-16.15 på fredagen.

Anne B. Ragde berättar om det norska 60-talet utifrån sin roman Jag ska göra dig så lycklig. Det blir ett samtal om skvaller, barnpassning, klädsel och att tjuvkika bakom gardinerna. Lördag 14:00 – 14:45.

Lite senare på lördagen 15.30-15.50 kan vi följa med Anne Holt till hennes deckarvärldar. Hon är en av få som har flera deckarserier igång samtidigt. Samtalet utgår ifrån frågeställningen: Hur väljer hon mellan sina fiktiva hjältar i skapandet av kriminalromanerna?

Full fart med andra ord!

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Isländskt på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012

Året är 1965 och lägenheterna fylls sakta upp med alla upptänkliga och moderna bekvämligheter. Badrum. Tvättmaskiner. Dammsugare. Frys. Tevekannor. Pulversoppor. Permanentvätska. Det verkar inte finnas någon hejd på framstegen. Eller gör det det?

Få tidsperioder är lika minerade som den här perioden (i Sverige började den något tidigare), inte minst i de senaste årens hemmafrudebatt. För hemmafruar är de ju, de sju fruarna i trappuppgången (den åttonde är död och hennes änkling ensam med en liten dotter). En klipper visserligen hår hemma i lägenheten, men de andra tar hand om hem och barn, eller, i de fall det inte blivit några barn, om hemmet och sig själva. Eller trappuppgången.

Det där sista är en källa till frustration. Fru Åsen på bottenvåningen städar med glädje (och kanske en smula mani) trappuppgången längre upp än hon egentligen behöver, och fru Rudolf en trappa upp tar det som kritik. Så går man och blänger på varandra. Retar sig. Undrar. Fantiserar.

Det är en märklig blandning av närhet och distans i ett flerfamiljshus. Man hör ju. Och man skvallrar. Men man lägger sig, gud förbjude, inte i. Anne B Radge skildrar hela spektrumet, från det lätt komiska till det mest brutala, från trappstädningens kalla krig till hur alla vet om vem som slår sin fru och sina barn, eller vilken liten flicka som går med ständiga urinvägsinfektioner eftersom hon sitter utelåst i trapphuset jämt.

I Jag ska göra dig så lycklig beskrivs karaktärerna fragmentariskt. I romanens första del får varje familj sitt kapitel, oftast med hustrun i centrum, men perspektiven växlar mellan familjemedlemmarna. I andra delen möter vi dem igen, den här gången sedda genom en ung försäljares ögon, och i den sista, lite uppsamlande delen, gör de gemensam sak för att bekämpa råttorna i källarväggarna. Det vi får är alltså ögonblickbilder, skärvor av livet som pågår. Kanske också av det där som kallas tidsanda.

Det är den materiella levnadsstandarden som bara ökar, men också Vietnamkrig, rockmusik, tonåringar – obegripliga saker som för många framstår som ett hot. Det är mycket som framstår som ett hot. Allt som på något sätt ifrågasätter, alla som väljer att göra saker på ett annat sätt, misstänkliggörs, upprör. Hur kommer egentligen det sig?

Inte minst könsrollerna är brutala. Inte för att det inte finns både kvinnor och familjer som är lyckliga, det gör det visst. Men där det brister brister det skoningslöst. Då kan bara en pappa aldrig ersätta en förlorad mamma, utan dottern får försöka fylla hennes skor så gott hon kan, för det är framför allt kvinnorna som sköter hemmet och har barn. Männen har arbeten och hobbies. Så kan en familj tassa ständigt på tå för en allsmäktig och lynnig fader och en ung pappa bara frustrerat se på medan den nyblivna mamman håller på att gå under i en förlossningsdepression med fruktansvärda konsekvenser.

Ragde tecknar alla dessa levnadsöden, perspektiv och tankar med imponerande skärpa. Hennes huvudperson är alla och ingen, och ändå lyckas hon, för varje kort ögonblick, komma var och en nära. Kanske ännu mer än det handlar om alla dessa slumpvis eller av val sammanfösta människor, handlar det också om det som finns mellan dem. Om missförstånden och fördomarna, konflikterna och värmen. Om hjälpsamhet och om att vända bort blicken, om vad vi väljer att se och inte se av våra medmänniskor. Och, någonstans mitt i allt det där, lite grann om lycka också.

Similar Posts:

• Penningen är makt
• En könsideologisk semesterflirt
• Löjligt lycklig läsning
• Hur många konstnärer rymmer ett äktenskap?
• Sätt på mig eller se mig åtminstone

I det första pocketsläppet ingår bla Arseniktornet av Anne B Ragde, En liten bok om ondska av Ann Heberlein och Eden Maguires Beautiful Dead: Arizonas bok. Alla böcker kommer att förses med en liten grön logotyp att vifta med på tunnelbanan.

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Först ut är Tiger av Mian Lodalen, som säger:

Jag känner mig jätteglad över att tillhöra ett förlag som tar steget att arbeta mot en grönare bokproduktion. Och lite extra kul så klart att min senaste roman får vara med i detta pionjärprojekt.

Om det är ett smart PR-trick eller ett välkomnande projekt som kommer att dra med sig hela bokbranschen återstår att se.

Similar Posts:

• Gaygalan 2005
• Att våga visa Det dåliga
• Tack alla fina!
• Lyckad Litteraturtårta!
• Knappast klädsam ångest

Jag tänker att de återvänder till dit deras kärlek började. Jag tänker att jag återvänder till det typiskt svenska. För jag har varit i Thailand för många gånger än vad som egentligen är berättigat. Då ska man på typiskt svenskt sätt tycka är lite pinsamt, men det är ju så bekvämt så man kan inte låta bli att åka. Jag älskar Thailand för att det nästan är precis som hemma, det är bara lite varmare, lite mer sol, lite gladare och trevligare svenskar för att de är på semester. Och exakt dagen innan Thailand börjar jag längta efter svenska deckare. Jag längtar aldrig efter svenska deckare förutom när jag är på väg till Thailand.

Eftersom jag inte är någon deckarfantast så har jag inga svenska deckare hemma, men det bekymrar mig inte nämnvärt eftersom det brukar krylla av svenska deckare (på svenska såklart) bland alla de andrahandsbokhandlare som finns vid badstränderna, där turisterna är. Även om mitt främsta mål med semestern är att själv skriva, och inte läsa så kan man ju inte ligga på stranden med datorn och då behövs böcker!

Så jag packar ner andra böcker än svenska deckare, det lilla förlaget Gilla böcker som stod för årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin (Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder) har även gett ut en fantastisk rosa ungdomsbok Himlen börjar här av Jandy Nelson (recension kommer). Inte ett dugg svensk men vacker som få, den ska jag läsa på planet. För att det är perfekt att läsa ungdomsböcker när man reser eftersom man måste lägga ifrån sig boken hela tiden för incheckning, bagageinlämning, gatepassering, mat eller film eller information om hur långt man har kommit på den där evighetsflygningen (ingenstans, typ till Finland eller så) och ungdomsböcker har korta kapitel och är lätta att komma in i om och om igen.

Blonde av Joyce Carol Oates är en sådan där bok som jag aldrig kommer igenom, det är inte det att jag inte tycker om den, för det gör jag. Utan snarare att den är så himlans tjock och att den behöver läsas i svep. Det är en typisk bok som man inte bör läsa på flyget, utan snarare i en solstol på en strand. I somras läste jag de två första delarna och jag tycker mig ha dem så färskt i minnet att jag bara skulle kunna fortsätta. Det kanske är så man ska hantera den där boken man aldrig riktigt kommer igen, dela upp den i fler delar. Så det helt plötsligt blir två böcker (eller ännu fler om den är väldigt lång).

Dessutom packar jag ner Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik och Anne B Ragdes Berlinerpoplarna som jag av någon anledning har dubletter av i bokhyllan. Och det är ju perfekt för då kan man byta ut dem mot ett par svenska deckare på plats i turistparadiset. Jag kanske till och med kan hitta någon utav de där milleniumtrilogiböckerna som alla pratar om, som jag förstås inte har läst. Nyutgåvan av Valerie Solanas Scum-manifest kom till mig innan jul och har tyvärr blivit liggande till förmån för alla måsten, men nu ska det bli ändring!

Jag har fortfarande ett par timmar på mig att packa så det kanske får plats någon mer bok, annars litar jag på att vännerna har packat sina väskor fulla med böcker. Läsrapport kommer.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Semesterläsning
• Eldig fortsättning på trilogin
• Döden i kungsan
• En deckardebut i slow motion

Nej, det är inte en scen ur Trollkarlen från Oz. Det är Thereses mammas och morbrors reaktioner på att deras mor har dött i Anne B Ragdes roman Arseniktornet. Therese och hennes mamma Ruby reser till Rubys ursprungsland Danmark för att begrava mormodern och reda ut dödsboet. Mamman och morbrodern firar och berättar hånfulla anekdoter. Therese sörjer i smyg sin exotiska mormor.

Hur blev det så? Ragde söker sig i romanen bakåt i tiden. Thereses barndomsminnen av den färgstarka mormodern, Malie. Rubys liv och hennes barndom som den som förstörde Malies karriär, som tvang henne att lämna scenen och istället passa ungar i villaförorten. Så Malies ungdom och Mogens, den förrymde prästsonen som från publikplats förälskat sig i Malie och går med på att gifta sig, när hon nu är så illa tvungen. Toffelmannen Mogens, som drar sig undan med sitt piano och sina skisser, porslinsmålaren vars ambitioner går om intet i skuggan av Malies mer uppmärksamhetskrävande förfall.

Arseniktornet är en omfattande släktkrönika som kunde ha tagit betydligt större plats i anspråk. Den är skickligt skriven, med samma blick för detaljer, samma förmåga att levandegöra miljöer och människoöden som författarens tidigare översatta Neshov-trilogi, den som inleddes med Berlinerpopplarna och blev hennes genombrott i Sverige, men som egentligen kom ut några år senare på originalspråket norska. Stilsäkerheten och fokuset på familjelivets mörkare sidor finns också i Arseniktornet, men ambitionen att ingående skildra så många människors livshistoria blir lite mastig i en roman. Kanske hade trilogin varit ett bättre val redan här.

Arseniktornet är i alla fall mycket. Mycket människoöden. Mycket modern historia, både i Danmark och Norge, dit Ruby så småningom flyttar, men också dit Mogens åker för att se bruket där blåfärgen till hans älskade porslin en gång producerades. Där står arseniktornet, det som skulle skilja den dyrbara färgen från giftet och som så lätt blev en dödsfälla för arbetarna. Mogens vill måla tornet men får inget gehör. På så sätt står tornet, den destruktiva längtan efter skönhet, också för historien, den solkiga, som ingen vill kännas vid.

Elise Karlsson läser i Svenska Dagbladet Arseniktornet ihop med en hel bunt andra historiska romaner med kvinnor i centrum och konstaterar just att den historiska romanen blivit den arena för vardagsliv och kvinnors erfarenheter som fortfarande sällan får plats i den traditionella historieskrivningen. Hon ser också en fara i romanformen som ofta – och med viss rätt – läggs de historiska romanerna i fatet:

När historiska romaner som ”Arseniktornet” konsekvent låter perspektivet vara ”den lilla människans” lägger de över allt ansvar för livskvalitet och lycka på den enskilde och dennes moraliska val.

Visst är det så. Och samtidigt: vad handlar Arseniktornet om, om inte just de strukturer som begränsar människor i deras specifika omständigheter – och om vad dessa begränsningar trasar sönder, inom människor och människor emellan. Om fattigdom, om kön och sexuell utsatthet, om kriget, ockupationen och rasismen, om sociala konventioner, grusade förhoppningar och skuld.

Vad händer med en mor som helst skulle valt bort sitt barn och gjort något annat men inte haft möjlighet? Vad händer med barnet som får skulden för sin mammas olycka? Med mannen som bara är en utväg?

Vi som läsare får åtminstone början till nycklar. Vi kan följa ting och teman i dessa för varandra slutna människors liv. Själva får de emellertid sällan syn på någon annan sida av saken än sin egen. Bilderna av Malie, Mogens och Ruby förklaras och fördjupas bara för läsaren. För karaktärerna förblir de oförenliga, obegripliga och oförlåtliga. Däri ligger tragedin, att vi så sällan kan greppa varandras hela bevekelsegrunder och erfarenheter.

När jag långsamt slår igen Arseniktornet är det därför med en känsla av otillräcklighet. Av att ett människoliv är något så ogripbart, ofantligt stort. Vartenda människoliv. Ofantligt.

Similar Posts:

• Livet och intrigerna
• Hemkomst på Neshov
• Hem till gården
• Människor emellan
• Hur många gånger kan man börja om?

Men, skulle man ju kunna invända: en roman luktar väl inte heller? Jo. Berlinerpopplarna luktar. Den luktar, och den fullkomligt genomsyras av vårt moderna idiotproblematiska förhållande till lukter. Lukter som signalerar klass, fattigdom, rädsla, sjukdom, död, djurhållning, skåpsupande, desperation. Allt vi helst inte vill låtsas om och som bubblar under ytan.

Det börjar med ett kärleksmöte, en återblick i kursiv och en graviditet. Det slutar – och det är inte för inte som Ragde även skrivit deckare – i en avslöjad familjehemlighet. Decennier av sociala normer och en besatthet av att allt ska se snyggt och korrekt ut på ytan rasar samman. Normer som dröjer sig kvar på landsbygden, dröjer sig kvar överallt egentligen. En strävan efter det respektabla som inte bryr sig om vem den trampar på och sliter sönder.

En åldrig mor får ett slaganfall och dör. Sönerna, grisbonden Tor som levt hemma på gården med föräldrarna hela sitt liv, begravningsentreprenören Margido och sladdbarnet Erlend, förskjuten sedan 20 år men med rar man och glassig tillvaro i Köpenhamn, återförenas ytterst motvilligt. Modern måste begravas och ägandeförhållandena kring den olönsamma gården redas ut en gång för alla.

Till Trondheim och gården Neshov kommer också Tors dotter Torunn, produkten av ett kort förhållande i lumpen med en flicka farmodern snabbt bestämt att hon vägrar dela sonen med. Torunn är 37 år gammal och har mött sin far en gång. Erlend har inte ens berättat för sin livspartner sedan ett drygt decennium om familjen i Norge och Tor, han kommunicerar bäst med sina grisar, en bunt inte alls oviktiga karaktärer i berättelsen.

Och när läste du sist en fängslande roman om grisuppfödning? Om kultingar och suggornas eventuella förlossningspsykoser, om småbönders oändliga slit på en ohållbar massmarknad och förfallna gårdar som ruvar på minnen av fornstora dagar? Berlinerpopplarna är ett ömsint, och alls inte humorlöst, men oromantiskt porträtt av människor som inte förekommer särskilt ofta i romaner. Som inte alltid äger ord, men som otidsenligt drivs av lika delar vana och kärlek till djuren och arbetet. Som hade varit oändligt lätta att romantisera – om det inte vore för det där med lukterna.

Similar Posts:

• Hemkomst på Neshov
• Hur många gånger kan man börja om?
• En bok för alla väder
• Arvsynden
• Supernaiv och experimentell