I inledningsscenen till Grått hav har våldet redan inträffat. Ett gäng tonårskompisar står på segelbåten som skulle vara deras sommarparadis och ser sin väns döda kropp flyta i vattnet nedanför. Vad är det som har hänt? Det kommer vi som läsare att få vänta till de allra sista sidorna med att få veta.

De är fyra stycken, tre barndomsvänner till den döde Clerance, och så Victor, hans pappas nya sambos son, som kommit med i gänget lite på undantag och på senare tid. Som blivit övertalad att följa med på seglatsen till Irland, han som är den enda som inte är seglarvan. Han som långsamt eroderat deras invanda roller i gruppen.

Emma, berättaren, har precis som Clarance, Sam och Élise hängt på seglarklubben från barnsben. Det är ingen klassmarkör på den franska kusten där de bor. Havet är ständigt närvarande och har varit deras lekplats hela livet. Där har de format sitt samspel och utmanat varandra. Där har Sam och Élise blivit ett par, och Emma och Clarence … inte.

Att Emma varit förälskad i honom sedan evigheter tillbaka är en offentlig hemlighet i gruppen. Hon är hans bästa vän, hon ser honom ständigt ragga upp nya tjejer. Hon håller masken och är obrottsligt lojal. Han är gängets självklara ledare, karismatisk, provocerande, krävande.

Brunet fångar gruppdynamiken på ett sätt som tar sig under skinnet på en. Så viktig tillhörigheten är när man är ung. Så mycket skit man tar. Någonstans måste kanske någon dra en gräns?

Berättelsen växlar mellan tillbakablickar och nutid, där Clarence döda kropp ligger surrad på däck, och en storm obönhörligt närmar sig båten. Ungdomarna har gjort en fatal felbedömning och nu får de ingen kontakt med sjöräddningen. Är inte ens säkra på om de är på franskt eller brittiskt vatten.

Grått hav är en suggestiv berättelse med ett konstant framåtdriv, svår att lägga ifrån sig. Det är den första av ALMA-pristagarens romaner som översatts till svenska, och det är bara att hoppas på att en lång rad kommer att följa den.

Similar Posts:

• Sommar av konsekvenser
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Mordmisstänkt i fablernas värld
• Dödlig kvarsittning
• Mörkret inombords

När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

Det har att göra med en fest i slutet av sommaren. Melinda ringde polisen, som kom och avbröt festen och omhändertog ungdomar.

Vad ingen vet är varför hon ringde.

Det får vi som läsare inte heller reda på förrän ganska långt in i boken, för Melinda vill inte tänka på det. Därför känns det egentligen dumt att avslöja det, eftersom antydningarna, undvikandet, det smygande obehaget är en så stor del av bokens struktur.

Samtidigt är det svårt att läsa något som helst om den här romanen, eller dess uppmärksammade författare, utan att komma in på bokens tema. Våldtäkt.

Laurie Halse Anderson var för mig en ny bekantskap när hon nu under våren tilldelades Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA-priset), världens finaste barn- och ungdomslitteraturpris. Jag hörde henne tala på Litteralund i slutet av april och blev begeistrad. Det var jag inte ensam om. Kön för att få böcker signerade varade i över en timme.

Anderson pratade en hel del om den censurvåg som drar genom skolor och bibliotek i ett alltmer polariserat USA. Där hör Säg något (Speak) till (anti-)favoriterna. Det verkar inte ens vara det sexuella våldet som är det främsta problemet, utan att ungdomar alls har sex (även om det alltså inte ens är frivilligt). Snacka om att skjuta budbäraren – vilket kanske bara är logiskt i ett land där rätten att bära vapen alltid tycks övertrumfa rätten till den egna kroppen.

Säg något kom ut i original 1999, och på svenska första gången 2001. Den har alltså dryga 20 år på nacken, vilket gör att den i en del praktiskt kanske kan kännas daterad för en ung läsare. I allt väsentligt tycker jag ändå att den fortfarande håller.

Det gör den i gestaltningen av trauma och hur man försöker leva med det, i skildringen av en oförstående skolvardag och de där glimtarna av vänskap eller verkligt engagemang som faktiskt gör den uthärdlig, och inte minst i Melindas återtagande av den egna rösten efter allt hemskt som hänt.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Att ”ställa till det för sig”
• Om Gud var en slacker
• Är idag en dålig dag? En ännu sämre?

Titelpersonen, den unge igelkotten Jefferson Bouchard de La Poterie, för en småborgerlig och trivsam tillvaro i kanten av skogen. Han har en potatisgratäng i ugnen, har precis läst ut en spännande biblioteksbok och bestämmer sig för att ta en tur till frisören för att piffa till luggen. Hans dag blir dock snabbt betydligt sämre.

Hos frisören öppnar ingen. Jefferson tar sig in bakvägen och gör en fruktansvärd upptäckt: på golvet i salongen ligger ägaren, den alltid lika vänlige grävlingen Edgar, död med en sax i bröstet. I chock och förtvivlan böjer sig Jefferson över liket och drar ut saxen – det verkar helt enkelt inte rätt att den ska sitta där – och det är då salongens andra kund, en gammal get som somnat under sin värmehuv, vaknar till och får syn på honom. Plötsligt är Jefferson mordmisstänkt och på flykt.

Lyckligtvis har han sin gode vän, grisen Gilbert, att förlita sig på. De gör upp en plan som går ut på att rentvå Jefferson genom att själva hitta Edgars mördare, och spåren för dem snart till människornas land.

Mourlevats moderna fabelvärld består alltså inte enbart av antropomorfa djur som lagar gratäng och går på biblioteket, utan också av människor och ”deras” djur. I människornas värld ses de antropomorfa djuren lite som andra klassens varelser – fast man välkomnar dem såklart som turister. De icketalande djuren har det betydligt värre. Det framgår inte minst när en av karaktärerna råkar hamna på ett slakteri, ett mänskligt dödsmaskineri i all sin glans.

Här tillförs den småputtriga (nå, minus mordet då) och högst traditionella barnboksdjurvärlden en helt modern svärta och samhällskritik. Det är drabbande, och en ganska märklig kontrast. Jag blir inte helt klok på vad det här för bok egentligen. Är det en samhällskritisk barnbok med en varm vänskap i centrum, eller är det kanske snarare en politisk allegori för vuxna i stil med George Orwells Animal Farm?

Kanske kan den vara både och, eller så hamnar den någon lite märklig stans mitt emellan? Jag har svårt att riktigt sätta ner foten.

Humorn i relationerna mellan de olika antropomorfa djuren för i alla fall mina tankar främst till Gösta Knutssons gamla barndeckare Tuss och Tuff, men där hund- och kattvännerna jagade en försvunnen födelsedagspresent står Jefferson alltså inför ett brutalt mord och en slentrianmassmördande mänsklighet.

Similar Posts:

• Almapriset 2016 och 2005
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• ”Så närvarande och så främmande”
• En sång om längtan till havet

Jag leker för mig själv.

Det börjar redan innan det börjar. Den första raden i Baek Heenas Magiska godiskulor är utslängd på bokens titelsida. Där svävar den ensam mot en bakgrund av grå skolgårdsbetong och några glaskulor i en ritad trekant. Enstaka, suddiga höstlöv och kvistar ligger spridda runtomkring. Historien har sipprat ut ur sig själv och den ensamma raden träffar mig genast.

Sedan Baek Heena fick Almapriset i våras och den finfina, fantasirika Molnbullar gavs ut, har det funnits ett sug hos den läsande publiken efter fler översatta titlar från den sydkoreanska författaren. Nu kommer Magiska godiskulor och En fe på badhuset – två historier som båda präglas av Baek Heenas allt igenom levande bildberättande. Här smälter vardag och fantasi in i varandra så mycket att det känns som att soffan, träden…ja, själva världen börjar prata med mig när jag bläddrar i boken.

Det är också just vad som sker i berättelsen. Bokens berättarjag Dongdong tycker om att leka själv med sina kulor på skolgården. En dag besöker han en leksaksaffär och hittar de magiska godiskulorna. Ingen kula är lik den andra, och varje gång Dongdong stoppar en av dem i munnen händer olika saker. Den gamla soffan börjar klaga, hunden Goosl kan plötsligt förklara varför hen alltid springer iväg och pappas stränga tjat förvandlas till något mer kärleksfullt. Men det är inte bara det nu existerande som får ny röst. När Dongdong blåser iväg en tuggummikula som exploderar börjar hans döda mormor prata ur den trasiga kulan.

Som ni förstår är det en berättelse med poetiska dimensioner. Baek Heenas bilder är laddade med uttryck i varje detalj, varje ansiktsuttryck. Människorna i Heenas böcker är små figurer i lera, medan möbler och rum ofta är miniatyrvärldar som har byggts upp för iscensätta det som ska berättas. Resultatet är skrovligt vackra karaktärer som tränger upp ut boksidorna och blir alldeles levande. Allt medan eftermiddagsljuset faller som ett mjukt dis i kulissen.

Kanske låter det sagolikt, men berättandet vi möter i Magiska godiskulor är långt ifrån tillrättalagt. Tvärtom öppnar de oskarpa bakrundsscenerna tillsammans med de karga textraderna upp för ett suggestivt läsande som många gånger lägger sig nära vardagslivet. Texten tar oväntade typografiska vändningar – integreras ibland i bakgrunden, rör sig på olika ställen på pappret eller breder ut sig över sidorna i långa flöden. ”Ska vi leka?” frågar Dongdong på sista sidan och blickar rakt mot läsaren. Frågan rör sig långsamt ut ur boken.

Som all bra litteratur rymmer Baek Heenas böcker också lika mycket stråk av smärta som av kärlek. Extra känslig och vacker är scenen där Dongdong smyger upp bakom pappan och besvarar hans ”jag älskar dig” med ett försiktigt ”Jag med…” Som om de först nu, med hjälp av kulorna, kan säga det de egentligen vill säga till varandra.

Det är inte alls är förvånande att just Baek Heena fick Almapriset. För precis som Astrid Lindgren skriver Heena om de ensamma barnen. Det är barn som använder fantasin inte bara för att stå ut, utan också för att förstå något om sig själva och sin omgivning. Med magiska godiskulor pratar världen ett klarare språk.

Similar Posts:

• Magiska bullar och förtrollande teknik
• Ur en annan vinkel
• Rosa drömmar och skogshimlar
• En sommarsaga att spara
• Att ”ställa till det för sig”

När bullarna är klara och mamman öppnar ugnsluckan svävar bullarna ut i rummet, och när barnen äter av dem kan de också flyga. De ger sig ut i stadens luftrum för att leta reda på sin stressade pappa, som inte hann äta någon frukost innan han gav sig i väg till jobbet. De hittar honom på en trång buss, och ger honom en bulle, så att han kan flyga till jobbet i tid.

Det är inte i första hand själva berättelsen som gör koreanska Baek Heenas bilderbok Molnbullar så charmig. Nog för att de flesta av oss gärna skulle kunna flyga, och också ha förmågan att hjälpa våra föräldrar när de behövde det. Fast ärligt talat, om jag plötsligt kunde flyga och ge min pappa samma förmåga, då skulle jag nog gärna se att han flög runt lite med mig, istället för att bara skynda till jobbet.

Framför allt är det hur den här bilderboken är gjord som fängslar mig. Baek Heena bygger, om jag förstått det rätt, modeller att fotografera av, och hennes bilder har en härlig textur, en blandning av olika material och av platthet och djup. Färgerna i hemmet är murriga och varma.

Vi har helt fantastiska bilderboksillustratörer i Sverige, men vi ser mer sällan andra former av uttryck numera. I alla fall när jag stött på spännande bilderboksmakare så har de framför allt kommit från Asien. Jag tänker, förutom Baek Heena, på de båda kinesiska barnböcker som det lilla förlaget ChinLit gav ut härom året, Familjen Sköldpadda tar sig till havet av Zhang Ning och Blinda Rödluvan och vargen av Han Xu. Den förstnämnda är sydd och broderad, den senare gjord i någon sorts stilren kollageteknik.

Jag hoppas att det här är en trend i vardande. Den är spännande. Att vi kommer att få se mer av Baek Heena ser jag fram emot och tror säkert, eftersom hon under våren tilldelats det prestigefyllda ALMA-priset.

Similar Posts:

• Magiska kulor som sprider sig
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Bullfest, bullfest hela dagen
• Ur en annan vinkel

”Jesus!”, utbrister han, när han tagit en närmare titt på henne. ”You’re a kid!” Och så ”Didn’t you used to cheer for the Tigers?”

Ja, fjortonåriga Laurel har snabbt gått från välartad cheerleader till hemlös missbrukare. Det är hennes pojkvän T-Boom, en av stjärnorna i skolans basketlag, som först bjuder henne på ”moon”. Hon älskar det från första stund.

Det är en scen jag återkommer till, både under läsningen och efteråt. Laurel som hånglar med T-Boom bakom 7-Eeven efter en match och för första gången blir erbjuden meth. Hur snabbt och utan frågor hon tar emot det. Prövar. Blir förälskad.

Borde hon inte åtminstone tveka? Vara rädd? Nog vet hon vilket stort problem den här drogen – alla möjliga droger – är bland amerikanska ungdomar?

Fast Laurel har väl sina skäl att vilja fly sina egna tankar. Hennes familj, hon, hennes pappa och lillebror, har kommit till lilla Galilee, Iowa för att börja om. Deras hemstad vid Mississippis kust har slagits sönder och samman av orkanen Katrina. Laurels mamma och mormor också. Mormor ville inte lämna sitt hem, och mamma ville inte lämna mormor. Ingen kunde väl tro att det skulle bli så illa.

Woodson varvar nutid och dåtid, låter oss förstå smärtan i Laurels förflutna, men också hur det faktiskt kan finnas hopp om en framtid. Hon har ändå sådant som talar för sig, kärlek från familj och vänner. Det gör att den här romanen blir mindre mörk än många andra missbruksskildringar – åtminstone för min generation här väl inte minst Christiane F:s Vi barn från Bahnhof Zoo varit obligatorisk – utan att den för den skull känns helt orealistisk och sockersöt.

En annan författare hade lätt misslyckats med den där balansgången, men Woodson skriver vackert och inkännande. Hon verkar aldrig se ner på eller döma sina karaktärer. Hon gör dem begripliga, och därmed älskvärda. Mörka sidor såväl som ljusa.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• American Girl
• Människorna som passerar
• Beroendeframkallande läsning!
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad

En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas gata en dag, och de tre flickorna blir oskiljaktiga. För ett tag. Tills D:s riktiga mamma dyker upp och hämtar hem henne igen.

D bor annars i fosterhem, och till skillnad från de båda andra flickorna, som är hårt hållna av sina mammor och av hela gemenskapen i kvarteret, drar hon runt lite som hon vill. Hon undersöker New York. Hennes erfarenheter är rätt annorlunda än de mer stabila väninnornas.

Samtidigt är det lätt att förstås de vuxnas fixering vid skötsamhet. Att vara ung och svart är en farlig kombination, inte minst för de unga männen. Neeka har en bror som sitter i fängelse för något han inte gjort, och en annan som försöker förmana sina småbröder att alltid gå lugnt, aldrig dra uppmärksamhet till sig, väcka misstankar eller irritation.

Neeka made a face.

”You think Tash deserves to be in jail?” Jayjones asked her.

“No.”

“You think Tupac deserved to be in jail?”

“Of course not.”

“Then multiply that and then multiply what you get and keep on multiplying.”

“I read they be building more jails than schools,” I said.

Jayjones put his arm around my shoulder. It felt warm and nice there. He put his other arm around Neeka’s. She made another face but let him keep it there.

“Keep reading,” Jayjones said. “You gonna have more people than my thick-headed sister to be convincing about this stuff. It’s crazy.”

“Yeah,” I said, moving a little closer in to Jayjones. “Real crazy.”

Det är en märklig sorts vardag, Woodson beskriver, i alla fall med svenska mått mätt. En där orättvisa institutioner och rasism är något minsta barn behöver känna till och förhålla sig till. Det är förstås deppigt, men kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Det allra starkaste intrycket gör nog ändå hennes gestaltning av gemenskapen i flickornas kvarter, den lågmälda vardagen och den stora värme som ändå finns där.

På sätt och vis med i denna gemenskap finns romanens andra titelperson, rapparen Tupac Shakur. Hans musik och inte minst hans erfarenheter som svart man spelar stor roll för gemenskapen kring romanens flickor. De följer hans med- och motgångar, och berättelsen ramas in av de båda gånger han blir skjuten.

It was hard to read anything about Tupac dying and not think about D. Seems D was right – you listen to Tupac’s songs and you know he’s singing about people like D, about all the kids whose mamas went away, about all the injustice. Brenda throwing away her baby, the cops beating some brother down, the hungry kids, sad kids, kids who got big dreams nobody’s listening to. Like over all that time and distance he looked right across the bridge into Queens, New York – right into Desiree’s eyes. Strange how he saw her.

He saw her.

Så kan människor beröra även om de bara snuddar i utkanten av ens liv, fast de bara är där på radion och i freestylen, eller om de kommer förbi en dag och bara stannar en stund. Bara stannar upp och ser en.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• American Girl
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom

Rebecca är femton år, och äldsta dotter till en av Fenis mammas bästa ungdomsvänner. Hon har blivit utslängd från sin skola när magen börjat synas. Hos Feni och hennes mamma kan hon få både undervisning och lugn och ro tills barnet kommer. Inför denna hjälp är hon nog tacksam, men mot den yngre Feni verkar hon till att börja med rätt dryg och nedlåtande. Feni är ju bara en unge. Rebecca är gravid.

Fast femton är ändå inte särskilt gammalt, och det är en läskig situation Rebecca har hamnat i. I panik har hon lyckats dölja graviditeten för sin mamma i över fem månader. Nu finns ett trevligt barnlöst par som ska adoptera babyn, så det är väl bara att vänta och hoppas att allt ska gå bra. Under tiden sitter hon här, i en främmande stad, hemma hos främmande människor som har det betydligt bättre ställt än hennes egen familj.

Såklart lär flickorna känna varandra – en ny generation grenar på ett starkt vänskapsträd. Det är också en stor del av behållningen av The dear one, den lite okonventionella utökade familj som Feni och Rebecca har omkring sig. De tre ungdomsväninnorna som kanske inte har jättemycket gemensamt längre, men som ställer upp för varandra när det gäller. Fenis pappa har dragit och bildat en ny familj någonstans, men mammans väninna Marion och hennes flickvän Bernadette har i gengäld blivit ett slags extraföräldrar. Tidigare bodde Fenis numera döda mormor hemma hos dem, och hon saknar henne fortfarande fruktansvärt.

Det är med andra ord en stark kvinnlig gemenskap som Woodson tecknar i The dear one. De är kanske inte alltid helt överens, men de stöttar varandra. Alltid.

Samtidigt är The dear one en berättelse om klass. Feni går mycket motvilligt (eller snarare lyckas hon nog faktiskt undvika det romanen igenom) till Jack and Jill, en social förening för välbärgade svarta barn och ungdomar. Hennes kompis Caesar har kanske svårt att begripa varför Rebeccas familj har det så dåligt ställt (”Men vad har de gjort med sina pengar då?”), men Feni är mycket medveten om att när klubben vill erbjuda henne att träffa ”rätt sorts folk” så inbegriper det knappast människor som Rebecca.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Människorna som passerar
• American Girl
• Sommar av konsekvenser
• Möten över avstånd

En sådan diktsamling är Brun flicka drömmer, Jaqueline Woodsons självbiografi och första bok att översättas till svenska. Det krävdes tydligen ett ALMA-pris för att få till en svensk översättning, och nu får vi väl hoppas att det är långt ifrån den sista, för hon verkar ha skrivit en hel massa spännande.

Brun flicka drömmer handlar om Woodsons uppväxt, från födseln i Ohio 1963, genom en barndom hos mormor och morfar i South Carolina och vidare till New York. Det handlar om en författardröm i vardande, men också om ett större sammanhang, en samhällelig dröm.

I Montgomery har bara sju år gått
sen Rosa Parks vägrade
lämna
sitt säte på en buss.

Jag föds med brun hud, svart hår
och vidöppna ögon.
Jag föds svart här och färgad där
och nån annanstans,
har The Freedom Singers bildat armkrok,
deras protest växer till en sång:
Djupt i mitt hjärta vet jag
att vi en dag kommer att segra.

Och nån annanstans skriver James Baldwin
om orättvisor, varje roman,
varje essä, förändrar världen.

Jag vet ännu inte vem jag kommer att bli,
vad jag kommer att säga,
hur jag kommer att säga det …

Det har inte ens gått tre år sen en brun flicka
vid namn Ruby Bridges
gick in på en skola för vita.
Beväpnade vakter omgav henne medan hundratals
vita människor spottade och kallade henne öknamn.

Hon var sex år.

Det USA där Woodson växer upp är ett land delat i svart och vitt, där segregationen bara är på väg att lösas upp och mormor föredrar att fortfarande sätta sig längst bak i bussen för att inte provocera. Det är ett land där stark religiositet samsas med en ny frihet och politisk aktivism, där hårt tuktade flätor med sidenrosetter åtminstone kan drömma om att få blomma ut i en ordentlig afro.

Mitt i allt detta får en liten flicka, innan hon ens kan skriva, en anteckningsbok med tomma sidor som bara väntar på att fyllas. En bok full av möjligheter.

Similar Posts:

• Människorna som passerar
• Mörkret inombords
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Att ”ställa till det för sig”
• Det upproriska hjärtat