Jag tror jag kan spela på den nu. Hur stämmer man den?

När Charles Mingus självbiografi kom på svenska 1981, nästan tre år efter hans död och tio år efter originalet, anmäldes den i de flesta stora tidningar. Den store diaboliske jazzmusikern och orkesterledaren berättade om sitt liv, från en hård och kärlekslös uppväxt i Watts, till den dag han skrev in sig själv på Bellevue Hospitals psykavdelning i slutet av 50-talet. Hans egen historia om sig själv gör ett smått förvirrat intryck och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. En djupt respekterad musiker och kompositör vars musik förföljt mig många år nu, men en skrytsamt usel och självdestruktiv människa. Sånt kräver försiktighet. Jag söker mig till bibliotekets källarvalv.

Magnus Hedlund på DN (81-12-03) fokuserade mest på det berättartekniska i sin minimalistiska (vad annars!) recension. Mingus skriver utifrån tre olika jag: en passiv betraktare, en aggressiv konfliktsökare och en godtrogen och lättlurad svart musiker. Identitetsproblem och en gardering för att kunna spåna, tyckte Hedlund, som också fann dialogen ansträngd, och i stort sett hela boken en soppa av sexliv och koppleri, kryddad med snuttifierade resonemang om yoga och rasfrågor. Han godkände översättningen men föreslog en annan titel: ”Under den utslagne”.

Den enda läsning som Caj Lundgren på SvD (81-12-07) kunde rekommendera var som socialreportage. Några litterära kvaliteter hittade han inte och all dialog fann han tondöv. Därtill reagerade han på den ”machismo” och ”svårsmälta kvinnoförakt” som Mingus ger uttryck för, det handlar mest om hans ”sexuella aptit och fömåga, om trassliga äktenskapsförhållanden och nervproblem, och ett liv bland horor och hallickar i fyrtio- och femtiotalets USA”. Den tunga samhällskritiken och hur Amerika tog hand om sina svarta musiker, fann Lundgren inbyggd i Mingus själva livsföring och aldrig uttalad på annat sätt.

Den kanske mest engagerade recensionen skrevs i mina ögon Sigrid Combüchen i Expressen (81-11-01) under rubriken ”Den offentlige förföraren”. Även hon känner förvirring inför vad hon kallar Mingus kallhamrade Don Juankatalog ”där ständigt utbytbara kvinnor ständigt kvider av oro över att spricka som för trånga handskar när den store Mingus kommer” … Men budskapet är viktigare för henne. Någon negativ kritik syns knappt. Hon söker istället orsakerna bakom Mingus val att skriva sin biografi på detta råa och egensinniga sätt. För henne är musikern Mingus högst närvarande och hon jämför hans förförarkonster med Liszts, Paganinis och Chopins. Med all rätt tar hon ett musik- och kulturhistoriskt grepp om boken. Svart amerikansk jazz var ”natur”, och blev ”kultur” och betraktades som intellektuell först när den kom i kontakt med Europa under 50- och 60-talet. Och just därför låter Mingus sina ”konstnärliga drifter” vara utelämnade till förmån för andra eggelser och instinkter, enligt Combüchen. Vad kunde han göra? Hans vrede mot det vita amerikanska samhället blev här så att säga självuppfyllande. Hon kom att tänka på romarrikets nedgång och den erotiska pekoralen kunde omöjligt vara annat än rå och motbjudande. Den speglade hela Mingus situation.

Jag köper alla tres resonemang. Men idag vet vi mer. Forskningen har gått framåt. Manuset till Beneath the Underdog lär ha varit långt över 1000 sidor. Stora delar skriven i ett slags kreativt rus av medvetandeströmmar, med inspiration från Kerouac och Ginsberg och hela den tidsandan, där ett fritt förhållande till ett biografiskt stoff skulle ligga till grund för det konstnärliga.

Det finns också uppgifter som påstår att hela boken skulle vara en fantasiprodukt, att ingen av de inblandade känner igen sig och att väldigt många händer har petat i texten, flickvänner och gud vet vilka, tillkommen i ett slags workshop över många års tid. Hur som helst med den saken, men det var medvetet från Mingus själv att skapa en myt kring sin egen person. Han ville chockera och på så sätt nå en kommersiell framgång med boken och få jazzmusiker finns det väl så många historier och anekdoter kring. På den punkten lyckades han. Galningen som periodvis led av depressioner och som kunde hamna i slagsmål med sin publik eller sparka musiker direkt från scenen, som själv fick sparken av självaste Duke Ellington, som hånade den vite mannen för att denne inte kunde tillfredställa sina kvinnor och som försökte knulla sig själv till döds med 23 mexikanskor … Verkliga personer lär vara utbytta eller har andra namn och det går inte att veta vilka faktauppgifter som är sanna.

Vilken bild av dig vill du att världen skall få se?

Vad bryr jag mig om vad världen får se, jag försöker bara få reda på hur jag skall känna inför mig själv. Jag kan inte ändra det faktum att allesammans är emot mig – att de inte vill att jag skall få någon framgång.

Boken placerar sig i en tradition av svarta amerikanska musiker som skriver sina liv, en vittnesgenre, där också Billie Holiday och Miles Davis självbiografier befinner sig.

Det är i allt detta, sammantaget, och tillsammans med den högst levande musiken, som man måste förstå den här boken. För sig själv står den mycket ostadigt och faller lätt pladask med en lättnadens suck hos mig som läsare. Om medförfattaren Nel Kings makt över slutprodukten förbättrat eller försämrat resultatet vet jag förstås inte, men bristerna är tveklöst den växlande dialogens otydlighet och förtjänsterna hela bokens idé och gestaltande av ett temperament. Dock är det på sin plats med en nyöversättning för att bättre fånga 40- och 50-talets gatu- och musikerslang, och ett förtydligande förord är mer än välkommet för att fånga just sammanhanget. Men det snygga omslaget får gärna vara kvar.

Charles Mingus dog 1979 i Mexico av en hjärtattack och hans aska spreds i Ganges efter egen önskan.

Similar Posts:

• Play it again
• TheFastestManAlive
• Rumphugget och brist på doft
• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd

Det är först stilla, sedan som om en bandspelarknapp tryckts ner inträder så ljudet. Den dubbade rösten ligger lite utanför, som om meningen är att det ska märkas att man synkroniserat illa. Men på vilka goda grunder det sker! Den Hammarénska Horla ligger lite snett ovanför Maupassants: En helvetesdörr står på glänt och berättaren begriper sig inte på varför ingen stänger dörren. Själv är han förlamad av sjukdomen, som häftar honom mot stolen eller som står att läsa som ett plakat i drömmen, med en text på någon obehaglig dialekt som han tvingas stencilera till sin dagbok. Men rebusen kommer ut korrupt, dekorerad med både dödskallar och jordgubbar. Det blir svårt för den sjuke att läsa händelserna som inträffar, allt svårare att se vad som faktiskt sker och vad som är det vansinnigas teater. Och hela tiden flyter Seinen förbi, så tyst att man nästan tror att den vet nåt, eller i själva verket är ursprungets onda.

Maupassants språk kan upplevas någorlunda kodat, men punkterna på stjärnatlasen (den vecklas faktiskt ut) är oftast ganska lätta att följa. Förslagsvis bör man inte underskatta till exempel herr doktorns inflytande på berättelsen: en kusin till berättaren genomgår tidigt i boken en hypnos, vars konsekvenser återklingar boken ut. Frågan ställs klar och tydlig: vilken är verkligheten? Vilka händelser äger faktiskt rum och vilka måste vi förneka? Magin, eller magikern, finns hela tiden omkring oss och gestaltar människans fruktan och önskan, men är så svårtolkad att vi förskräcks över att inte riktigt komma åt den. Doktorn står gränsvakt någonstans mellan metan och fysiken.

Hammarén tolkar vidare texten, så mycket kan vi säga, och amplifierar därmed originalskriften, som hittills hållits gisslan på svenska. En lysande idé från H:ströms förlag, vilket i praktiken innebär att den blodförtunnande vätskan som det svenska språket genom tiderna utsätts för, äntligen tagit slut och tillåter språket att återetablera sig, litteraturteoretiskt som berättarmässigt. Möjligtvis är detta ett tilltag som redan för länge sen borde ha iscensatts. Genom att klä, och ibland klä upp, språket, får vi helt nya och kanske till och med unika miljöer som, trots den Maupassantska enkelheten får ett par ytterligare, beundransvärda attribut. Som en popup-bok för vuxna blir föremål och stämningar synnerligen påtagliga: En nattsvart himmel blir genomlyst av ett ännu starkare mörker, och lämnar svåråtergivna mönster och nyanser på duken, detta en vardaglig natt då inte ens månen orkat visa sig.

Det kan avslutningsvis tyckas spännande att snoka i etymologin när "horla", sett till ett par hjärtskärande skri framemot slutet, kan ställas mot franskans rop – tjut – vrål, som i passé simple blir "hurla". Tål också att jämföras med Ginsbergs titel Howl. Oavsett vilket, det viktiga är som bekant vad som skrivs, måste kanske overkligheten ibland betraktas som det mest oförfalskade vi har. Någonstans i hjärnan formuleras språket, men det samsas också med våra drömmar, rädslor, inbillningar och tvångstankar. Så när bokstavsfostret kommer ut ska man kanske inte bli så förvånad över att det är täckt med flottig text, från någon helt annan stans. Och visst ser man, att det är Hammarén som är den stolta pappan.

Similar Posts:

• Frankofil julafton
• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd
• Oväntat vanligt
• Mörk och drömsk stämning i Paris

Frigör fördomarna och upptäck poesin i din omgivning. Den finns där. Överallt. Det menar i alla fall Bob Hansson. Ur ett mer flummigt new age-perspektiv handlar det om att finna sig själv. Spetsa öronen, lyssna, du finns där ute, någonstans. Du och poesin.

I etern existerar en rytm, avvägd för att det som sägs är det vi redan vet. Det som sällan kräver följdfrågor. Poesin står bredvid. Inte bråttom. Inte ens nödvändigtvis UNDERHÅLLANDE. Poesin är inte något du slår på för att slippa titta på din torktumlare.

Har svårt att hitta rätt benämning för Bob Hanssons nya alster, Bräcklighetens poetik. Det är varken lyrik eller prosa. Nej, snarare ett försvarstal för poesin – ett minimanifest för poesin och vad hela den kulturen handlar om. Det är nog poetik helt enkelt. Kände först inte igen poeten Bob som jag lärde känna för några år sedan när han debuterade med Heja världen!. Då var hans poesi fylld av glädjehopp och sköna språklustigheter. Han var en glädjespridare som tog till humorn för att väcka folks medvetenhet. Nu är tonen en helt annan, nästintill cynisk.

Vad har hänt, kan man ju fråga sig. Svaret är nog enklare än man tror: Bob har blivit äldre. Han har i flera års tid turnerat land och rike runt med sin estradpoesi och har då med all sannolikhet mött både goda och dåliga sidor hos människor. Sådant kan påverka vem som helst. Lägg därtill ett krossat hjärta och killen som du trodde dig känna har plötsligt genomgått en metamorfos.

Till en början fick jag för mig att det var en poetisk självbiografi Bob knåpat ihop. De första kapitlen är på sätt och vis av gardellskt karaktär, fast i en mer avskalad version, men med ett snarlikt tema: taskig skoltid med utanförskapet som en ständig plågoande. Tyvärr får man inte en riktigt ordentlig inblick i den här världen, för snart tar en alldeles för uppenbar samhällskritik vid och knäpper en på näsan. Den stilen diggar jag inte. Vad hände med den humoristiska men listiga poesin som har en tankeväckande undermening?

Men nåväl, det är trots allt inte samhällskritiken som står i fokus här, utan det Bob försöker göra är att ge oss en öppen och okonstlad bild av poetens och poesins tillvaro. Givetvis plockar han fram sina gamla husgudar Ginsberg, Whitman och Öijer. Och icke att förglömma: Sture Dahlström.

Tanken är bra, resultatet godkänt, men jag förstår ändå inte varför inte Bob passar på att orera om det här på den scen han behärskar bäst, nämligen estraden. Det är där han har störst chans att få de oupplysta att lyssna. Nu lär han inte göra sig hörd. I alla fall inte i någon större utsträckning.

Även om Bob åtminstone pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa nya texter, borde han ändå hålla sig till sin mjuka och träffsäkra poesi han lyckats leverera så många gånger tidigare. Hans svenske kollega Öijer står redan för de mer dystra tongångarna, det räcker.

Uppmuntrar dock gärna Bob att våga löpa linan ut och försöka slå sig in i den skönlitterära genren. Han har samma stil- och rytmkänsla som Dahlström, och det mina vänner, det räcker långt.

Similar Posts:

• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Allt guld glimmar inte

När så Ken Kesey under 60-talet samlade ihop en grupp hippies för att med bussen ”Furthur” företa resor genom USA, i vilka man ämnade ta LSD och spela in ”den stora filmen” så var det Cassady som återigen satt bakom ratten. Även Ken Kesey har hävdat att Cassady var ett geni och att hans sätt att leva var en mer betydande konst än de böcker han själv skrev. Cassady attribuerades med nästintill övernaturliga krafter av hippiegenerationen och jämfördes med Stålmannen, Jerry Garcia har hävdat att utan Neal Cassady hade det inte funnits något Grateful Dead.

Trots denna ikonstatus så är historien om Cassady en rätt dyster historia, han var en hjälte för den inre kretsen i båda dessa generationer, men själv nådde han aldrig några yrkesmässiga framgångar utan hankade sig fram som järnvägsarbetare eller liknande jobb och lyckades aldrig få någon styrsel på sitt liv.

Vi får följa Cassady från hans barndomsår i Denver, tillsammans med sin alkoholiserade fader och sina sadistiska halvbröder. Den tid av hans liv som också beskrivs i den enda bok han lyckades skriva, om än inte fullborda, den självbiografiska The First Third som på svenska utgivits av bokförlaget Bakhåll med titeln Den första tredjedelen.

Det mesta krutet spenderas dock givetvis på hans kopplingar till beat-rörelsen, samt även på tiden tillsammans med Ken Kesey och hans Merry Pranksters. Ken Kesey and the Merry Pranksters kan man bland annat läsa om i Tom Wolfes The Electric Kool Aid Acid Test. Andra relevant boktips torde vara Carolyn Cassady, Neals frus böcker Off The Road och Heart Beat, varav den senare filmatiserats med Nick Nolte i rollen som Neal Cassady, Beat och The Last Time I Committed Suicide är två andra filmer där Cassady och Beat-rörelsen figurerar, en liten varning dock för att ingen av dessa tre filmer kan anses vara mer än okej, ingen av dem är dock dålig.

En av de saker Cassady var mest känd för var hans konversationsförmåga, att kunna hålla igång flera konversationer samtidigt, att kunna ta upp en flera dagar gammal konversation precis där den slutat. Hans förmåga att prata omkull kvinnor liksom att ta sig ur knipor med hjälp av sin snabba käft var mytomspunnen.

Personligen kan jag inte komma på en enda person jag hellre skulle vilja läsa en biografi om än Cassady, detta är en av få biografier som skrivits om honom och tyvärr är den inte så bra som man skulle kunna hoppas. Plummer tappar ibland fokus och svävar ibland bort från ämnet i sin iver att få berätta närliggande anekdoter som förvisso är väldigt intressanta, men eftersom det här är Cassadys biografi vill man på något sätt att han skall få dess odelade uppmärksamhet. En annan sak är att boken inte tillför så mycket nytt, eftersom jag länge fascinerats av Cassady visste jag redan mycket om honom och det var litet för dåligt med ny information och anekdoter jag inte redan kände till, men för en som inte vet så mycket om Cassady torde inte detta vara något problem. Även om man inte är intresserad av vare sig beat- eller hippie-litteratur så är ändå detta en läsvärd bok som fler absolut borde läsa.

Eftersom livet var Cassadys konst så tänker jag inte avslöja så mycket mer, jag behandlar det som en roman och vill inte avslöja för mycket av handlingen.

Cassadys sista ord var ”64.928″, men hur han dog och vad denna siffra hade för betydelse tänker jag inte avslöja, det får ni reda på när ni själva läser boken.

Similar Posts:

• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd
• Medel till litteraturikon
• Med Kerouac i väskan
• Klarar du syratestet?

Så några blöta sexhistorier bjöds man inte på. Däremot fick man tjuvkika i hur en s.k. intellektuell brevväxling mellan två konstnärssjälar kan se ut. Merparten (ca 95 %) av breven är dock Bukowskis, eftersom gubben inte verkar ha sparat breven han fick från Martinelli.

Ordet tjuvkika sammanfattar väl det hela ganska så bra, för det var precis det jag gjorde: snokade i nån annans privatliv, fick ta del av både grubblerier och inre känslor samt en del fyllesnack. Till största del bestod breven av patetiska och ofullbordade utläggningar. Alltså inte värst mycket läsvärt här inte, inget som egentligen (be)rörde mig men desto mer smörja som hörde nån annan till.

Denna smörja var alldeles säkert värdefull för dem som blandade till den. Men inte för mig, dig eller nån annan. Det här är brev som varken är mina, dina eller nån annans förutom avsändarens och mottagarens. Har inte mamma sagt att man inte får läsa andras brev och dagböcker? Man börjar ju undra.

Den enes död, den andres bröd.

Just det. Slå mynt av den döde gubben. Nån annan anledning kan jag inte se till varför man har givit ut den här boken. Visst, det finns säkert en hel del hängivna fans som vill veta allt om Mr Buk och de glufsar nog i sig det här utan problem. Nåt akademiskt mervärde lär inte brevväxlingen heller ha – inte de närmaste hundra åren i alla fall (då man plötsligt kommer på Bukowskis storhet!).

Själv hade jag ingen större lust att traggla mig igenom alla breven. Dels ville jag ha kvar nån slags anständighet och dels är det inte alltför upphetsande att försöka pussla ihop vad dessa två fylleapor egentligen ville ha sagt, efter att de satt sig framför skrivmaskinerna för att skriva långa, långa, långa osammanhängande och felstavade brev till varandra.

Det finns bättre saker att göra. Tro mig. Som till exempel att lista ut vilket versmått det är i försättsbladets text.

Det enda som troligtvis räddade den här boken ifrån att skända Mr Buks gravfrid alltför mycket var väl att man i bokens inledning fick en mycket eminent presentation av Sheri Martinelli. Hör bara här: Hon var Vouges utvikningsflicka i slutet av 40-talet, Ezra Pounds musa, bekant till Ginsberg, Kerouac och resten av grabbarna. Tufft. Mycket tufft. Hon lär även ha gett ut en bok själv och ni kan ju vara ganska så säkra på att jag ska leta rätt på den!

Annars var det inte mycket mer. Men för guds skull, läs allt annat som Bukowski har skrivit, både dikterna, novellerna och romanerna. Särskilt om du är en ung och vilsen pojkvasker mellan 15-18 år och vill finna dig till rätta i livet. Kan lova dig en och annan läsupplevelse som inte går av för haggor [sic].

Similar Posts:

• TheFastestManAlive
• Lapptäcke i brev och bilder
• Inte riktigt inpå nu heller
• En halv berättelse
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!

Jag har just hängt upp hängmattan på balkongen och då slog mig tanken att i morgon skall man gå tillbaks till jobbet och skolan igen fast varenda cell i kroppen skriker att den vill ut på havet, upp i bergen eller in i skogen. Man har varit instängd i sitt vinteride för länge, nu vill man ut i vida världen, bara sälja av allt bråte i lägenheten, tv, stereo, videoapparater och allt annat. Stoppa pengarna i en cigarrlåda och tanka bilen full. Iväg mot nya horisonter. Bara välja en väg och följa den tills den tar slut eller leder till en annan. Ut och söka äventyr, ut på luffen.

Det finns en bibel för alla oss som inte klarar av att sitta stilla. För alla backpackers, vägen pilgrimer och rastlösa själar. På drift, On the Road av luffarnas eget skyddshelgon Jack Kerouac.

En bok som hyllats till himlen och skickats ned till helvetet av världens kritiker. "Den handlar ju inte om någonting", är den dummaste och vanligaste kritiken av bespottarna. Det spelar ingen roll vad de säger, de får tycka vad de tycker. De kommer ändå aldrig att haja. De ser inte kärleken, till vännerna, till kvinnorna, till landet och till vägen. De fattar inte att en enda mening från Kerouac kan vara lika klockren som ett blixtnedslag i skallen och förändra livet för folk.

Boken skrevs enligt legenden av en kedjerökande, kaffeindränkt och benzedrinpåtänd Kerouac under tre veckor utan sömn eller pauser. Den skrevs på en enda lång rulle papper, full av kaffefläckar och marginalanteckningar, som skickades runt mellan olika bokförlag i flera år innan någon orkade rulla ut den och läsa denna mäktiga ordlavin som kom att få hela världen att styra i en ny riktning. Den papprullen, originalmanuset av On the Road, auktioneras ut i dag tisdagen den 22/5-2001 på Sotherbys i London, så har du ett par miljoner till övers, så…

Jack Kerouac var Beat – generationens förste profet och centralgestalt. Polarna Ginsberg, Burroughs och Cassady träffades i New York i slutet av 40- och början av 50-talet och drog land och rike runt tillsammans.De åkte kors och tvärs över USA, ner till Mexico och över till Tanger. Och de skrev ner vartenda fotsteg de tog. Kerouac mötte Neil Cassady genom en gemensam bekant och de blev genast bästa vänner. Det var som om de var två sidor av samma mynt, Cassady var allt som Kerouac ville vara (kvicktänkt, gatusmart, småfifflare, biltjuv, förste älskare, mänskligt kamikazeplan, som såg ut som en ung Paul Newman med en obotlig livshunger och en käft som aldrig slutade glappa) men inte vågade, och Kerouac var allt som Cassady ville vara (välutbildad, litterär, och en språkkonstnär som hade disciplin nog att skriva ner sitt liv på papper) men inte hade fått en chans till. De blev ett radarpar som Helan och Halvan och två tredjedelar av bröderna Marx på samma gång.

Neil Cassady fick bli Dean Moriarty, hjälten i On the Road, som kommenterar allt han ser med ett flöde som en sportskommentator. De enda lugna partierna är de där man måste andas och man ser varje punkt som en ynnest. Kerouacs alter ego, Sal Paradise, är snarare krönikören som följer med Moriarty så gott det går och försöker hinna skriva ner vad som händer. On the Road tar dig med på vägarna ut över det nordamerikanska landskapet och in i hjärtat av städerna. Ner till Mexiko, in i köket på William S. Burroughs farm, och till första parkett på en barspelning med Charlie Parker.

Det här är en audiobok, tre cd-skivor fulla med två och en halv timme On the Road. Hela boken är inte med, men det mesta. Det är ett urval av texterna och inte en omskriven barnversion, så den duger ganska bra ändå. Den är inläst av skådisen David Carradine som väl är mest känd från den gamla 70-tals-tv-serien Kung-Fu, som han knep huvudrollen i för Bruce Lee. Carradine gör ett finfint jobb, och det förvånar mig hur lik Kerouac han låter när han läser.

Det här med kassettböcker och CD-böcker är någonting som inte riktigt slagit igenom i vårt land. Några klassiker och en massa tradiga deckare. Men det är faktiskt ett mycket trevligt komplement till läsning. Att få vila de trötta ögonen efter en dag på jobbet med en sagostund borde vara fler förunnat. Jag tror helt enkelt att bokhandlarna inte tjänar lika mycket pengar på cd-böckerna som på de vanliga och att de därför är ovilliga att ta in dem i sortimentet.

Men det brukar inte vara några problem att beställa om man bara vet vad som finns och vad man vill ha. Den här kostar en 100 kr i Storbritannien (3 CD) och skulle väl inte kosta så mycket mer än en A-teens-skiva här.

Similar Posts:

• TheFastestManAlive
• Medel till litteraturikon
• Den enes död, den andres bröd
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning
• Kerouacs På drift blir film

Allting är heligt! alla är heliga! överallt är heligt! varje dag är i evigheten! Envar en ängel!
-Allen Ginsberg-

Mellan pärmarna på Kom över på den här sidan döljer sig ord som kan förvandla saker. Till exempel en deppig Anna till en glad Anna som obegränsat ler mot tunnelbanemänniskorna och går hem och lagar middag och har ett fantastiskt liv för all framtid.

Det är dikter med styrka, mod och livslust. Som får en att känna "jag vill också vara med och leka!". Detta innebär inte att alla dikter är fågelsång och soluppgång, snarare tvärtom, många tar upp svåra saker, sådant som man egentligen inte kan stå ut med. I boken har Bob Hansson samlat ihop dikter av bland andra Kristina Lugn, Charles Bukowski och Bruno K Öijer, men också av mindre kända poeter.

Det dikterna har gemensamt är att de passar bra att läsa högt (om inte annat så högt inuti huvudet) och att de talar om människans situation i livet; säger "visst, det är kanske lite jävligt, men det finns faktiskt både skönhet och godhet här i världen, och om vi bara försöker, så kan vi nog nå fram och hjälpa våra små medvarelser och, hör och häpna, dessutom få hjälp själva". Även i de tunga dikterna, de som handlar om hemska saker, finns något slags hopp invävt.

Säj ingenting
Jag tror du förstår
att det finns ett annat mörker
ett varmare
där du kunde vara
likaväl
-Thomas Tidholm-

Det är inte dikter som är svåra att förstå, utan dikter som tar direkt, och det starkt. Kom över på den här sidan är verkligen ett guldkorn. Det är inte ofta jag hittar samlingar där nästan varenda diktrad berör mig, men den här boken är faktiskt ett litet mirakel i pappärm. Dels för att den innehåller så fantastiska dikter, och att de är så pass olika att den aldrig blir långtråkig. Men också för att den känns så trevlig att hålla i, att formatet passar för "vardagsläsning", och att den inte känns pretentiös och finkulturell på något avskräckande sätt.

Jag tycker nog att alla människor borde ta och titta lite grann i den här boken, för den innehåller så pass mycket att jag tror att alla kan hitta någonting givande, eller till och med en hel massa. Jag vill alldeles särskilt rekommendera den till dem som promenerar omkring och får skräckkänslor så fort ordet "dikt" nämns, för efter en stund med den här boken kommer skräckkänslorna att förvandlas till lyckopirr i stället. Och det vore ju fantastiskt mycket trevligare.

Similar Posts:

• Pendlar mellan hopp och förtvivlan
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!