Ta Ada Nilssons livstid: 1872 – 1964. 1960-talets stora steg mot kvinnlig och sexuell frigörelse, med större perspektiv på barn, samhälle och inte minst miljö. Och så 1872. Två år innan gifta kvinnor får rätt att råda över sin egen arbetsinkomst och sex år innan ogifta kvinnor förklaras myndiga vid 21 års ålder. Lika länge innan den första motionen om kvinnlig rösträtt och 37 år innan den trettionde motionen av det slaget faktiskt röstas igenom 1919.

Så kan man kanske sammanfatta ett liv, åtminstone ett liv som är ett aktivistiskt och ”våldsamt intressant läkarfruntimmers”. Ada Nilsson var en av Sveriges första kvinnliga läkare – närmare bestämt den tolfte – och aktiv i en mängd politiska sammanhang. Mest känt är kanske det kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, men också Föreningen Svenska Hem, som ju skildrats nyligen i teveserien Fröken Frimans krig, och ett helt pärlband andra var Ada Nilsson engagerad i och inte sällan initiativtagare till. Själv beskrev hon det i minnesboken Barrikaden valde oss som en kamp på fem fronter: kvinnofrågan, fredsfrågan, befolkningsfrågan, jordfrågan och frågan om den liberala linjen.

Kristina Lundgrens biografi, som lånar titel från ovan nämnda skrift, är en mycket fin, rejäl och väl underbyggd bok om detta långa liv och detta aldrig sinande engagemang. Det är formaliserat i alla dessa föreningar, men också djupt personligt, fästat i livsnödvändiga och inte sällan stormiga relationer kvinnor emellan. Ibland vänskap, ibland kärlek, ibland kanske snarare allianser. Här finns naturligtvis Fogelstadgruppen, men också den sovjetiska ambassadören och feministen Aleksandra Kollontaj, Ada Nilssons patient och nära vän.

Mellan alla dessa rasande intressanta kvinnor utväxlades brev, och det är ofta brevcitaten som gör skildringen verkligt levande. Annars håller Lundgren en viss respektfull distans, vilket kanske är som sig bör, men det är lätt att nästan drunkna i alla föreningar och fakta. Det är nog också relationerna som gör politiken begriplig ibland, som hur dessa frisinnade borgerliga kvinnor i vissa frågor kunde närma sig Sovjetunionen. Det var ju inte Stalins Sovjetunionen Ada Nilsson kunde sympatisera med – särskilt inte som hon ständigt stod i beredskap att ta hand om Aleksandra Kollontajs efterlämnade papper ifall hon skulle kallas tillbaka till Moskva och fängslas eller avrättas – utan just Kollontajs.

Därför är det på sätt och vis märkligt att Lundgren valt att i sin titel ersätta ett ”oss” med ett ”jag”, för Ada Nilsson var inte ensam och hon går egentligen inte att tänka sig ensam. Ingen människa skulle orka engagera sig mot så mycket motstånd om hon vore ensam.

Enastående var hon, men inte ensam.

Similar Posts:

• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Vi behöver henne”
• I brotten och tystnaderna
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

Aleksandra Kollontaj måste nästan räknas till 1900-talets mest fascinerande personligheter. Världens första kvinnliga minister, världens första kvinnliga ambassadör, den enda i Sovjetrevolutionens innersta krets som, förutom Lenin och Stalin själva, hann dö av ålderdom.

Jag har levt många liv är en mycket träffande titel på hennes livsberättelse. Den är liksom full av privata revolutioner, av brott med det tidigare. Hon växte upp som adlig generalsdotter, gifte sig mot föräldrarnas vilja och lämnade sedan man och barn för det politiska livet. I exil reste hon Europa och USA runt och agiterade för socialismen, arbetarnas och inte minst kvinnornas rättigheter.

Efter revolutionen blev hon folkkommissarie för sociala frågor och arbetade inte minst med att stärka kvinnors och barns rättigheter, men hamnade efter meningsskiljaktigheter med regimen istället som diplomat i Oslo, Mexiko och Stockholm. Där ska hon bland annat ha spelat stor roll som fredsmäklare mellan Sovjetunionen och Finland, och umgicks flitigt med svenska kvinnosakskvinnor och fredaktivister, inte minst i Fogelstadgruppen.

Att Kollontaj är så rasande spännande är dock inte riktigt detsamma som att hennes självbiografi är det. Alla biografier är förstås på ett eller annat sätt tillrättalagda. Hos Kollontaj är det ovanligt påtagligt. Inte minst hennes barndomsskildring, med en mycket tydlig röd tråd av hur barnet upprörs över orättvisor, iakttar, möter och gör erfarenheter som ska prägla hennes vidare liv.

Liksom livet självt består Jag har levt många liv av brottsstycken. Bitvis är det dagboksutdrag, bitvis mer uppenbart sammanfattat i efterhand. Fokus ligger på tiden före revolutionen – merparten av tiden efteråt sammanfattas oerhört kort och intetsägande. Därför är kanske också det starkaste intrycket själva tystnaderna, allt det där som utelämnats. Vad tänkte Kollontaj om Stalins regim som så uppenbart förvandlade det mesta hon och revolutionen stått för till oigenkännlighet? Det får vi inte veta.

Stalin är närvarande närmast som ett stort svart hål. Hans namn nämns någon enstaka gång, trots att han måste ha präglat Kollontajs hela senare liv (bland andra hennes andre make föll offer för Stalins utrensningar). Lenin däremot är, ofta brevledes, ständigt närvarande, ständigt höjd till skyarna. Det är nästan fascinerande hur den annars skarpa, kritiskt tänkande Kollontaj tycks fullständigt smälta inför den store ledarens geni – och som utomstående ganska svårt att se vad detta geni skulle bestå i.

Det är ändå i de bitar av självbiografin som befinner sig mitt i Europas politiska historia, inte minst i de förhoppningar om arbetarnas internationella solidaritet som brutalt krossas i första världskrigets utbrott, som Kollontajs skildring får kött och ben. Det är en punkt där socialdemokrati och kommunism ännu inte gått definitivt skilda vägar – där resten av historien ännu inte hänt och allt hade kunnat vara möjligt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Mastigt, träligt, underbart
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

Författaren Elin Wägner är förmodligen den mest namnkunniga i gruppen. Honorine Hermelin var rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, läkaren och sexualupplysaren Ada Nilsson ansvarig utgivare för gruppens tidning Tidevarvet. Elisabeth Tamm grundade och försörjde skolan på sitt gods och var tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren de första kvinnorna att ta plats i riksdagen. Andra nyckelpersoner i Fogelstadgruppen, Tidevarvet och Kvinnor på gränsen till genombrott är kritikerna Klara Johanson och Hagar Olsson, teologen Emilia Fogelklou och den sovjetiska ambassadören – tillika världens första kvinnliga minister och den enda ur revolutionens ursprungliga sovjet som förutom Lenin och Stalin fick dö en naturlig död – Alexandra Kollontaj.

Allesammans är de ytterligt levandegjorda genom mängder att fantastiska citat och genom författaren Ulrika Knutsons lite drastiska men alltid varma, intelligenta och underfundiga formuleringar. Jag kommer faktiskt på mig själv med att sitta och småskrocka mest hela tiden.

Knutson är personlig utan att ta onödigt mycket plats. Som synlig avsändare gör hon dygd av nödvändigheten i att ingen beskrivning kan vara fullkomligt objektiv. Kapitlet om Elin Wägner inleder hon exempelvis med att erkänna att hon aldrig gillat henne. Och subjektiviteten blir en styrka istället för svaghet: vem kan förhålla sig neutral till dessa livfulla människor?

Fogelstadkvinnorna satte större värde på dialogen, på frågorna, än på några eviga, svart-vita sanningar. Därför rymdes en betydande och kreativ mångfald under skolans vingar. Till födseln var de flesta Fogelstadkvinnorna borgerliga, och inte minst herrgårdsmiljön kring Elisabeth Tamm spelade en avgörande roll för skolans existens. Politiskt sett var de framför allt liberaler, om än vilda och gränsöverskridande sådana med en inte så liten skepsis mot partipolitik och kohandel. Och tilläggas bör väl att de var liberaler vid en tid när liberalism fortfarande handlade mer om människor än marknader och vätte så åt vänster att man riktigt kan se Lars Leijonborg stå på näsan för sig. Inte minst vänskapen med Kollontaj och Fogelstadkursaren Moa Martinsons entusiastiska reportage från den nya Sovjetstaten bidrog med vänsterinfluenser.

Långt ifrån allt i boken rör sig emellertid på det ideologiska planet. Knutson bidrar också med en hel del kunskap om dessa ovanliga tjugotalskvinnors vardagsliv, karriärvägar och personliga förhållanden. Hon drar sig inte för att ställa de intima frågor man kanske inte riktigt bör, men gärna vill, ställa.

Många av dessa kvinnor levde ytterst homosocialt, i långvariga, livsviktiga och passionerade relationer med varandra. Ibland också homosexuella – det är förstås ett en smula ahistoriskt begrepp – ibland i homo- eller heterosexuella men kyska relationer. Det är förstås omöjligt att i efterhand exakt definiera, men fantasieggande att se hur kvinnorna, precis som i sina ideologiska liv, aldrig upphörde att leta egna lösningar. Deras uppfinningsrikedom och öppenhet känns fortfarande uppiggande fräsch, också i en tid övertygad om sin roll som historiens sexuella höjdpunkt.

Att inte umgås med Fogelstadkvinnorna, skriver Ulrika Knutson i sitt slutord, är att göra livet lite tråkigare än det behöver vara. ”De hjälper mig att hålla horisonten vid, hoppet levande och humöret uppe.” Som läsare kan man bara hålla med.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Kvinna med huvud och penna på skaft
• En hyllning till Elin Wägner
• När Moa träffade Harry

Det magiska årtalet 1968 kastar förstås en hel del strålglans över skildringen. Det är fredkonferenser med Sartre och de Beauvoir; det är affischkonst från majrevoltens Paris; det är Grupp 8-möten, Suzanne Ostens och Margareta Garpes Jösses flickor och titlar som Alexandra Kollontajs Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det är alternativa barnböcker som Kamrat Jesus, Varför jobbar Chand? och När barnen gick i strejk. Ronny Ambjörnsson beskrev den moderna klädindustri i en parafras på Pelles nya kläder. Katarina Taikon lyfte fram romerna i sina Katitzi-böcker. Yasar Kemal introducerades och tippades för Nobelpris. Peter Bratts bok om IB-affären renderade författaren fängelsestraff, boken politiska krav på förhandscensur och förlaget diverse kvasikafkaeska påhälsningar från säkerhetspolisen.

Illustrationerna i Ett litet bokförlag kommer till stor del ur privata fotoalbum. Dessutom finns en hel del omslagsbilder, vilket är riktigt kul. Formgivningsidealen har ju varierat över tid, och mig veterligen saknas det där underbara bildverket över detta. Här får vi i alla fall ett smakprov.

För den förlagsintresserade ges fina inblickar i förlagsvardagslivet på 60-talet och i den enorma tekniska utveckling och de förändringar i bokproduktionens förutsättningar som skett de senaste decennierna. Den unge Krister praktiserar på tryckeri och plockar blytyper, det klipps och klistras och gnuggas innan bokformgivningen slutligen flyttar in i datorerna. Här hänger Ett litet bokförlag samman med Krister Gidlunds senare Släpp skrivandet loss! Bokutgivningens nya villkor. Den är en mer koncentrerad och debattartad bok, där en del av texterna också återanvänds. Inget fel i det, de funkar bra i båda sammanhangen.

Möjligen är hela sammanhållningen i boken lite spretig. Det stör i allmänhet inte, men någon gång tycks händelseförloppen underförstådda på ett sätt som gör det svårt att hänga med. I ett kapitel berättas om en imponerande malisk författare, Yambo Ouologuem, på besök i Stockholm. Så får de höra att han i Frankrike anklagas för plagiering. ”Vad var detta? Vad hade vi gett oss in i för yrke?”, skriver Gertrud. Och så slutar det där. MEN HUR GICK DET DÅ? Kanske förväntas läsaren veta?

Men vad boken förlorar i spretighet – och spretighet kan vara rätt charmig också – vinner den i inspirationspotential. Man lägger ner den med en vag och trivsam känsla av att allt är möjligt. Och det är ju inte den sämsta känsla man kan ha.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• De fortsätter att sälja som aldrig förr
• Övergripande bok om förlag
• Konkret och peppande om vägen till publicering
• Nördig utflykt i typografin