Visserligen befolkar de döda den 83-åriga Agnetas medvetande i lika hög grad som de levande, varför hon också låter bli att radera deras namn i mobilen. Men att ge sig på att summera ett halvt sekel av ett liv är ett vanskligt projekt, minst sagt. ”Minnen är opålitliga och förändras medan man lever ”(så sant!). Agneta distanserar sig ytterligare med orden: ”hon som inte är jag men som jag delar minnen med”. Författarjaget är oerhört självkritisk, går formligen fram med storsläggan mot sitt yngre jag. Dock inte utan ett välbehövligt stänk av självironi.

Agneta kan blicka tillbaka på en gedigen karriär i litteraturens tjänst, som recensent och kulturdebattör, kulturredaktör på Aftonbladet (inte bara den yngsta utan också den första kvinnliga), ordförande i Svenska Pen-klubben, ledamot i Samfundet De Nio, professor i regi vid Dramatiska Institutet, översättare för Bibelkommissionen med mera.

Alla yttre framgångar till trots förmedlar Agneta en bild av en obeslutsam kvinna med låg självkänsla. Även om hon utåt sett är nog så styv i korken. Hon tonar ned intrycket av den framgångsrika författaren som frotterar sig med kultureliten. Istället låter Agneta läsaren ackompanjera henne när hon tar en öl med vännen och författaren Birgitta Trotzig, pratar om livet eller krishanterar.

Karriären går som sagt spikrakt uppåt och det kommer an på Agneta att försörja männen i sitt liv. Först L (psykoanalytikern Lars Sjögren) och sedan den stora kärleken M (journalisten och författaren Maciej Zaremba). De sviker henne, är otrogna och får barn med andra kvinnor. Ett par veckor före sin bröllopsdag får Agneta vetskap om att M väntar barn med en yngre kvinna i Polen. Samtidigt längtar hon ihjäl sig efter fler barn, fast misslyckas med att bli gravid. Äktenskapet är tidvis stormigt och smärtsamt, men överlever trots allt. Deras komplicerade kärlek är också inspirationskällan till den förträffliga lilla romanen En vinter i Stockholm (1997).

Agneta har ständigt släpat på känslan av att vara ”fel person på fel plats”, brottats med malande skuldkänslor och upplevt sig som misslyckad och kluven. Att vara kvinna med barn i en mansvärld har kostat på. Hon klandrar sig själv i rollen som mamma och relationen till dottern är också tidvis sårig. 1970-talets tidsanda, som dikterar frihet och frigjordhet, är ingalunda oväsentlig i sammanhanget. Agneta beskriver därtill målande dramatiken kring sina åldrande, skilda föräldrar och känner sig smärtsamt otillräcklig även här.

Vid första anblicken förefaller författaren brutalt öppenhjärtig. Men vid en närmare granskning är så gott som samtliga faktiska upplysningar relaterade till hennes subjektiva känslor. Så till syvende och sist är det framförallt sig själv som Agneta lämnar ut. Den enda som hon karaktärsmördar med besked är hennes styvmor, pappans andra fru pseudonymen Marga (förutom möjligen Jan Myrdal, som hastigast). Maken till snikenhet, självupptagenhet, gränslöshet och hänsynslöshet har väl sällan skådats. Marga går exempelvis på Nobelfesten eskorterad av en man som utger sig för att vara Agnetas far, allt medan denne tynar bort på hemmet. Fast sedan tar författaren delvis udden ur fördömandet genom att hävda att det är lika mycket sig själv som hon beskriver. Jag kan inte komma på något bättre uttryck för detta än: ”det är inte ens fel när två träter”.

Agneta är väluppfostrad och har svårt att säga nej, vilket gör att hon inte får någon tid över för sitt eget författarskap. Det är också en pengafråga. I slutändan tvingas Agneta konfrontera sig själv för att finna ut vad hon egentligen vill och hur hon vill leva. Här ligger också tyngdpunkten i romanen. När allt kommer omkring är det ändå skrivandet som betyder mest. Pleijel följer till punkt och pricka rådet hon en gång i tiden fick av sin gode vän författaren P.O. Enquist om att gå direkt på smärtpunkterna i sitt skrivande. Att ha mod att stirra livet i vitögat.

Pleijels språk är magiskt. Anslaget är fjäderlätt, prosan naturlig, elegant och musikalisk. Första gången jag fick erfara detta var i början på 1980-talet, då jag i skydd av biografmörkret kunde njuta av filmen Berget på månens baksida, där Agneta Pleijel stod för manuset. Jag har dessvärre aldrig lyckats se om den och kommer handen på hjärtat inte längre ihåg så mycket av handlingen. Men Gunilla Nyroos spelade den ryska matematikern Sonja Kovalevsky (1850-1891) med bravur, så mycket minns jag. Jag antar att ämnet låg Pleijel varmt om hjärtat eftersom både hennes far och farfar var matematiker och ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien.

Året för hennes romandebut tillika publika genombrott med familjeromanen Vindspejare var 1987. I Sniglar och snö avslöjar Pleijel en hel del om dess bakgrund och tillblivelse, vilket gör är att jag blir riktigt sugen på att läsa om boken. Ett sommarprojekt så gott som något, kan man tycka.

Similar Posts:

• Besatt av vetenskapen
• Enkelt och förunderligt
• Att växa upp och bli sin egen
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

Illa skötte jag mig i kosmos igår.

Jag levde ett helt dygn och frågade inget,

och förvånades inte över något.

 

Jag utförde mina dagliga göromål

som om det var allt jag hade att göra.

Lite längre ner fortsätter dikten med:

Inga hur eller varför,

eller vadan blev den sådan,

och vad ska den med alla rörliga detaljer?

Med endast några enkla rader, byggda med ett okonstlat språk och utan onödiga krumbukter, utmanar Szymborska synen på vår tillvaro och vår existens. Hela diktsamlingen rör sig så här vigt mellan olika, roliga, förvånande och ibland utmanande perspektiv.

Många av dikterna uppehåller sig även vid fenomenet tid – så även Ouppmärksamhet som mot slutet återkopplar till den första radens gårdag:

Vid ett yngre bord, med en en dag yngre hand,

blev gårdagsbrödet skuret på ett annat sätt.

 

Moln som aldrig förr och regn som aldrig förut,

för det föll ju med helt andra droppar.

 

Jorden vred sig ett varv kring sin axel,

men nu i en rymd som övergetts för gott.

 

Det varade gott och väl 24 timmar.

1 440 minuter av möjligheter

86 400 sekunders inblick.

I Sena dikter ingår Wisława Szymborskas tre sista diktsamlingar: Ett kolon, Här och Nog nu, som alla är översatta av Anders Bodegård. Nog nu har tidigare recenserats på dagensbok av Lina Arvidsson (och här finns en annan recension av tidigare dikter av Szymborska).

Det förtjänstfulla förordet av Agneta Pleijel är värt att kommenteras lite mer. Det är utformat som en dialog mellan en man och en kvinna som utgår från frågan om varför Szymborska är så älskad av svenska läsare. Det blir ett intressant samtal som gör olika nedslag i Szymborskas tidigare produktion och är en utmärkt introduktion till poeten.

Sena dikter ingår i en minst sagt snygg serie av alla fjorton kvinnliga nobelpristagarna i litteratur, formgiven av Kristin Lidström. Hela serien finns som box och får du ändå inte nog (vilket ju skulle vara fullt förståeligt) så finns det anteckningsböcker och annat smått och gott som ingår i serien.

Similar Posts:

• En lättillgänglig mästares sista verk
• Tredje polacken i raden?
• Poesi i allmänhetens tjänst
• Kvinnan i första person
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

För de flesta av oss blir det kanske mest navelskådande, ett terapiarbete med ringa läsvärde för någon annan, men inte desto mindre viktigt. För några få – de som kallas författare – blir det något annat. Också. Något läsvärt som håller att uppleva även utifrån. Vrida och vända på. Förhålla sig till.

Agneta Pleijels Spådomen. En flickas memoarer hör förstås till denna senare typ av berättelser. De där som är på en gång liv och roman. Det är berättelsen om en uppväxt, ett vuxenblivande i skuggan av en bitvis dramatisk och stormig föräldrarelation, en undflyende pappa som lever ett dubbelliv, otrogen med en av familjens nära vänner, och en mamma som kastar sig in i bitterhet, ilska och depressioner. I skuggan av? Ja, eller i magnetfältet, kanske, en självständighet som hela tiden står i relation till, måste kämpa sig ifrån och förhålla sig till de ofullkomliga vuxna.

Som varje barndom, uppväxt, men också som just den här. Som Neta i den borgerliga akademikerfamiljen som flyttar mycket. Pappan är matematiker och arbetar på universitet i USA, Stockholm, Lund. Mamman har gett upp sin karriär som musiker för man och barn – för vad? För att bli bedragen, vara en börda?

Men så finns där faster Ricki, hon som titelns spådom syftar på. Faster Ricki är arkitekt och lever länge ensam; en modern, självständig kvinna som blivit spådd att hon ska träffa sin kärlek på en lång resa, en utveckling flickan/jaget (Pleijel växlar mellan första och tredje person) följer med spänning. Finns det en annan kärlek än föräldrarnas äktenskap på kollisionskurs? Ett annat sätt att vara kvinna, människa?

Bland alla Augustnomineringar jag plöjt de senaste veckorna är Pleijels nog den mest anspråkslösa. Den är så vardaglig, så i ”det lilla”, så typiskt kvinnoskildringar. Det vackra språket har ett så sympatiskt, prövande tonfall och här finns stycken som nästan får mig att gråta, bara av pur igenkänning. Pleijel skildrar fint den unga flickans sexualitet, den där märkliga blandningen av lust och skuld och det kroppsliga uppvaknandet som kanske inte helt är i fas med känslomässig mognad. Hon skildrar instängdheten i alla förväntningar på den duktiga flickan och hon skildrar hotet att dras isär eller försvinna in i skilsmässans starka och mörka kraftfält.

Att någonstans mitt i allt detta försöka hitta balansen och stå på egna ben.

Similar Posts:

• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Aldrig mer!
• Bli med barn och bli gift
• Vägen mot slutet
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Vi får en historia berättad för oss ur protagonisten Ingerts mun. En ömmande redogörelse för hela barndomsspannet, så som det en gång presenterades för henne, möter oss i texten. Genom minnen av samtal om förr i tiden vecklas så långsamt kartan över barnlivet ut. Men vi får också möta föräldrarna Lamek och Siiri, en enligt de vuxnas mått mätt ickeexisterande syster, en lillebror, en farmor. Allt för att inte någon prick på kartan ska förloras och förskjuta bilden. Ja sagan tycks berättas från stjärnhimlen, avbildad igen på textsidorna. Den inleds med ett längre citat från en svensk uppslagsbok, där uppslagsorden Plejaderna och Sirius figurerar tillsammans med tillhörande definitioner:

”Plejaderna. 1) Astr. P. eller Sjustjärnorna, stjärnhop i Oxens stjärnbild. Dess ljusstarkaste stjärnor, av vilka man i allm. blott kan se 6 med blotta ögat, synas omgivna av ljusa nebulosatöcken, vilka stå i förbindelse med de utbredda mörka nebulosamassor, som förekomma i Oxens stjärnbild.
2) Grek. myt. , Atlas’ och Pleiones 7 döttrar, älskades av Orion, för förföljde dem i 7 år utan att kunna hinna dem, varpå Zeus försatte dem alla bland stjärnorna.
Sirius, stjärnan α i Stora hunden, även benämnd Canicula el. Hundstjärnan. S. är himlens skenbart ljusstarkaste stjärna, dess absoluta ljusstyrka 26 ggr så stor som solens.”

Stjärnorna speglar berättelsen som speglar stjärnorna. Stjärnbilderna tycks båda vara kärleksbilder, här återfinns kärlekens överväldigande ljus och massiva svärta, dess överlägsenhet alla andra krafter, dess historia, dess mystik. Allt detta väver samman det livsöde (eller kanske de livsöden) som skildras, genom referenser tillbaka till det inledande citatet. Hundstjärnan är en roman om stjärnorna och kärleken.

Och i kärleken ryms så mycket. Ingert möter den på nytt om och om igen, och räds samtidigt de ansikten ur vuxenvärlden kärleken får. Hennes aversion mot puberteten och de förändringar den medför löper som en tråd genom hela texten. Adéle, den förnekade systern, blir en viktig källa till kraft att ta de första stegen in i en ny fas i livet. Den kärleken är enkel och ljus. Samtidigt finns det mycket som Ingert försöker bearbeta som motar henne bakåt mot barndomen igen. Siiris passionerade men alldeles sönderbrustna inre blir en våldsam kraft som i hopplösa försök att laga kärleken mellan henne och Lamek men kanske främst mellan henne och livet, också välter omkull Ingert och Hugo, åskådarna. Lamek slits mellan kärleken till sin mor och Siiri, men är för svag för att balansera någon av relationerna. Otrohet, galenskap och incestuösa toner blir nebulosamörkret, kantat av de ljusa nebulosatöcken som också är tydliga i de vuxnas relationer: deras invecklade känslor för varandra är inte enbart svärta, här finns en ren och uppriktig strålande motkraft. Hela romanen blir förtätad av denna spänning.

Allt gott hittills om denna lyriska knapphänta bildungsroman, men det finns en aspekt som jag (sorgligt nog) måste kritisera. Trovärdigheten brister i inledningen, när Ingert för första gången möter Adéle. Här känns berättelsen krystad, tillrättalagd, kvasipoetisk. Tyvärr är det därför med tvivlande ögon jag läser de kommande episoderna om de båda systrarna. Det är underligt att Pleijel misslyckas med presentationen av den här karaktären när alla andras personligheter och inbördes relationer är så sprakande porträtt. Men Pleijel är förlåten, romanen i övrigt är i överväldigande vacker.

Similar Posts:

• Att byta familj mitt i uppväxten
• En studie i svek
• En eländesroman
• På verkstadsgolvet intet nytt
• Pappa och jag

Då får ”Näcken” en annan framtoning. Den tillgängliggörs. Överhuvudtaget är det tacksamt för obekanta att läsa hans själastormande, smaragdöversvämmande mysterieväv till poesi mot den biografiska bakgrunden. Alla förfärligt tilltagna formuleringar – ”förtröstans marmorhårda pansar”, ”en kvalfullt svällande brånad”, ”förkväv i ditt famntag min smärta” – får ett slags estetiskt belägg när upphovsmannen sitter så djupt i skiten.

Tydligen ska senare forskning nedtona bilden av Stagnelius som det tvättäkta romantiska geniet, men hans popularitet i landet lär bestå. Till exempel ger Ellerströms ut den behändiga Femton röster om Stagnelius, i vilken mer och mindre etablerade litterära namn kommenterar varsin text av gamle Erik Johan.

Vilka förväntningar ska ställas när femton litterära röster år 2010 tolkar Stagnelius? Utgåvan är en lovande idé. Det kan fantiseras om drastiska associationer kring vad han har att säga oss idag, djärva korskopplingar till nutiden, slagkraftiga personliga läsupplevelser vid Första Mötet. Bredd, nytolkning och uppdaterande läsningar – ett fortsatt levandegörande av ett egensinnigt författarskap, från flesta möjliga håll och kanter.

Riktigt så lyckat är inte utfallet. På sina ställen är texterna torftiga och litteraturvetenskapligt närsynta. Till exempel gör akademiledamoten Anders Olsson en terminologiskt säkert helt korrekt, men för alla som inte är barnsligt förtjusta fallande trokéer verstekniskt överfixerad analys av ”Floden”. Agneta Pleijel bedriver, liksom flera andra medverkande, ett slags produktupplysning i sin ganska uppenbara guidning genom handlingen i ”Källan”. Jonas Ellerström tar sig an Till föraktet och verkar insatt, men slinter och råkar skriva om Vilhelm Ekelund istället för Stagnelius.

Minnesvärd är däremot Aase Bergs uppriktiga tes att det som gör Stagnelius till tonåringarnas diktare är ”den kitschiga och överexalterade banaliteten”. Hon avslutar ett friskt: ”Tack, Stagnelius för att du hjälper mig att fortsätta hata samhället!” Även Niklas Rådström vidrör tonårigheten och framhåller ”Till föruttnelsen”, också detta en hit, som ett exempel på ungdomens obarmhärtiga livsvillkor. Martina Lowdens kommentar till ”Dröm på havsstranden” är mindre än övriga medverkande tydlig i sina poänger, men också just därför lyriskt och spontant befriande i sammanhanget; ”Stagnelius längtan är ofta vertikal”. Aha?

Mest angeläget blir perspektivet på Stagnelius när han kopplas till populärkultur. Anna Hallberg identifierar ett science fiction-artat bildspråk och associerar till postapokalyps och Bladerunner när hotande kometer i ”Moln av dimmor hemskt sig lyfta” svänger sina röda svansar över den svartnande azuren. Rådström refererar till självmordsromantiska hits som (Dont Fear) The Reaper och There Is A Light That Never Goes Out. Lowden påminner sig om Polanski och vill basera en snygg psykotisk skräckfilm på Stagnelius dikter om svenska naturväsen. Repulsion, fast i en svensk sommarstuga, föreslår hon.

Referenserna till populärkultur, och överhuvudtaget konkreta förankringar i vår egen samtid, är enstaka undantag i utgåvan. Vilket är synd. Förstås finns mycket annat – som säkert också är nog så viktigt – att kommentera kring ett så mångbottnat författarskap, men visst är det redan känt att Stagnelius var en metrisk mästare? Och att det är lätt för en insatt läsare att uppehålla sig vid mystik, gnosticism och antika influenser. Så mycket fräschare och mer levandegörande då om man skrev om Stagnelius och globaliseringen, Ipred-lagen, smakhysterin i dagens chokladutbud, sociala medier, KBT, surdegshipsters, vampyrtrenden, Sven Otto Littorins påstådda sexköp, ungdomsarbetslösheten, kungabröllopet, närodlade grönsaker, Anna Anka eller i minsta fall undersökte vad slags inflytande han utövar på dagens litteraturutgivning.

Om fler av de medverkande i Femton röster om Stagnelius bara varit mer associativt frigjorda, mer frånhjärtatpersonliga och mindre sett uppdraget som en skoluppgift, kunde ett strålande initiativ verkligen fått utblomma i en samling lika fängslande som till exempel

…en älskelig Sols magnetiskt lockande strålar
Hölle i mystisk dans de svaga atomerna uppe

Similar Posts:

• Originalitet en masse
• Ditt liv som litteratur
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Riksdag och regering recenserar
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Hon gick fram till fönstren och såg ut över de ansade häckarna. Hon uppmärksammade påfåglarna som högmodigt drog sina släp över gräsmattorna. Hon såg vid ett tillfälle en ryttare på en vit häst som dök fram mellan de skyhöga träden i parken. Kanske var det kronprinsen?

Dessa rader i Agneta Pleijels roman "Drottningens chirurg" måste ha inspirerat till bokens vackra omslag. Eller omvänt, Pleijel kan ha inspirerats av målningen till att skriva så. Konstverket finns på Thielska Galleriet i Stockholm och konstnären är Carl Fredrik Hill. Det målades 1877 och har titeln "Route de Paris II". Men det hon, Nella Schützer, en av romanens huvudpersoner, ser i ovanstående citat är Svartsjö slottspark och vad gäller ryttaren på den vita hästen, undrar hon om det kan vara kronprins Gustav, den blivande
Gustav III.

Drottningens kirurg, det vill säga Lovisa Ulrikas kirurg, hette Herman Schützer (1713-1804) och Nella var hans fru. Senare fick han namnet Schützercrantz, då han adlades 1769. Han är en avlägsen släkting till Agneta Pleijel. Boken "Drottningens chirurg" är tänkt som en första del i en längre berättelse om människor i hennes släkt. Själv släktforskare har jag många gånger känt lockelsen att ge mer liv åt de många människoöden jag stött på under forskningen. Men hur få det riktigt bra och intressant för andra att läsa? Pleijel lyckas verkligen mycket bra. Hon hittade Schützer i sin släkt och hon forskade om honom på Riksarkivet, studerade hans skrifter på Kungliga Biblioteket och i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar. Hon har lagt ner mycket tid på att forska. Men det är ingen dokumentär. Några personer har verkliga förlagor, andra är påhittade.

Herman Schützer var kirurg i en tid då de läkare som var universitetsutbildade och inriktade på medicin var de allra högst aktade och ansågs som mest kunniga. Kirurgin var från början ett hantverk och hade sitt ursprung i fältskärsyrket. Kirurgin ökade successivt alltmer i anseende och började närma sig vetenskaperna. Men det fanns en strid mellan kirurger och medicinare. Medicinarna såg kroppens insida som sitt eget revir och kallade kirurgerna för kvacksalvare.

Schützers specialitet och stora intresse var havandeskap och förlossningar. "Inget är mer intresseväckande än kvinnans inre." Han och Olof af Acrel var med om att förlösa drottning Lovisa Ulrika när kronprinsen föddes. Men mest drogs Schützer till de udda, ovanliga och svårdiagnosticerade fallen. Om sina patienter, deras förlossningar och sjukdomar var det han skrev och det är dessa skrifter som givit Agneta Pleijel idén till romanen och som ligger till grund för den.

Handlingen utspelar sig huvudsakligen under 1760- och 1770-talet i Stockholm och Pleijel fångar skickligt stämningar från det förflutna, till exempel i Gamla Stan, där Schützer bodde med sin familj, och får läsaren att utan besvär färdas bakåt i tiden. Hennes språk är luftigt och lätt, hon berättar nästan filmiskt och allt känns hela tiden intressant. Jag hörde Pleijel vid ett föredrag i en bokhandel tala om sin roman och hon sa då att hon låtit bokens personer prata nästan som vi gör i vår tid, hon har inte försökt härma någon 1700-talssvenska. Detta gör att man kommer närmare människorna, menade hon. Och det stämmer, de kunde vara vi själva fast förflyttade till 1700-talet.

Pleijel väjer inte för att in i minsta detalj skildra kejsarsnitt, operationer och obduktioner som Schützer utförde tillsammans med andra kirurger och medhjälpare. Ibland är det på gränsen till det outhärdliga att läsa och tanken på att kejsarsnitten och operationerna utfördes utan bedövning inger fasa. Det är det goda syftet som gör att man klarar att läsa detta, eftersom det handlar om att förlösa, bota och om att främja vetenskapen.

Men romanen har också kärlek som tema. Medan Schützers största engagemang finns i vetenskapen, hans arbete och karriär, tänker hans fru Nella mycket på sin ungdomskärlek, den man hon aldrig fick gifta sig med.

På detta sätt kan alltså Herman Schützer, en bortglömd, men betydande person, och hans samtida komma till liv och lära oss om vår historia, om bara någon har viljan och möjligheten att ta sig an uppgiften. Och så krävs det ju en bra författare förstås.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Agneta Pleijel svingar storsläggan mot sitt yngre jag
• Enkelt och förunderligt
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”
• Att växa upp och bli sin egen

Det var för nittio år sen,
till mig nådde det just fram.

Mostrarna och andra dikter är som ett fotoalbum i diktform. Eller teaterns femminutersentréer. Det är ömt skisserade porträtt av människor, sett utifrån den som i nutid tar emot deras existens.

Pleijel tecknar känslan av att tillhöra en släkt, att ha ett godtyckligt samband med människor man aldrig träffat, som levde i en annan tid än man själv. Ett godtyckligt samband, och en samhörighet. Det handlar om att ha en plats i tiden, ett sammanhang, att vara del i en rad av kronlogiskt ordnade människor:

Somliga för länge sen döda, andra ofödda,
några händelsevis som jag, i de fem
sinnenas korta existensform

Tyvärr utgör ”Mostrarna” bara en liten del av diktsamlingen. Efter mostrarna tappar den struktur. Därefter följer ett hopkok av blommor, årstider, människor. En del dikter tycker jag är riktigt fina, som de om en döende far, men de flesta lämnar mig ganska oberörd. Ingenting är riktigt i klass med mosterdikterna, och ska jag vara ärlig gillar jag dem så mycket att jag, när författaren lämnar dem åt sitt öde, surar stora delar av boken.

Diktsamlingar irriterar mig när de inte känns genomtänkta. När jag får känslan av att någon tänkt att fyrtio dikter är lagom till en samling och sen plockat in vad som funnits till hands. Bitvis får jag den känslan här. Särskilt som andra delar – i synnerhet början – är så väldigt fint sammansatta.

Därefter blir det blommor. Lyriska beskrivningar av blommor. Jag försöker hitta ironin, eller åtminstone symboliken, men slår slint. Det är helt enkelt bara fina blommor. Och det är väl inget fel på blommor. Men särskilt intressanta är de inte.

Människorna däremot.

Similar Posts:

• Enkelt och förunderligt
• Agneta Pleijel svingar storsläggan mot sitt yngre jag
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Besatt av vetenskapen
• Lyrisk stjärnkarta