Men vi börjar från början, vad handlar Nikes bok om? Svaret kan bli kort och självklart: Nike. Eller kanske en aning mer uttömmande: Det handlar om tre familjer som bor på Österlen i den lilla fiskebyn Kummelvik. Det startar med kapitlet ”Första katastrofen (1982)” och avslutas med ”Månförmörkelse (2018)”. På 36 år hinner det hända en hel del, ska ni veta. Små, gulliga, rultiga ungar växer upp och blir vuxna, till exempel, och får egna ungar. Föräldrarna blir gamla, dör och/eller skaffar nya partner. Vissas karriärer flyger och andras går i stå. Hem byts ut och byn förändras. Det enda som är beständigt är kärleken, även om föremålen växlar.

Kretsen i Kummelvik som Nikes bok utforskar är tre par. Det som binder ihop dem är att de har barn i ungefär samma ålder. Rosemarie och Janne och deras barn Martin och Katta är födda i Kummelvik. Karin och Tommy med tvillingarna Gustaf och Oscar har tack vare Tommys näsa för lyckade finansaffärer kunnat köpa herrgården Näs, där mycket av kretsens sociala liv utspelar sig. Och så är det konstnären Olle som en sommar får hyra en ateljé av Janne nere i hamnen, men som av olika orsaker blir kvar med dottern Nike och hennes mamma Sonja.

Jag tycker att Agnes Lidbeck inte bara beskriver skeenden på djupet, utan knivskarpt i en dialog blottlägger ett helt äktenskaps essens. Kolla in den här konversationen, så förstår du vad jag menar:

– Din pappa till exempel. Jag vet inte hur många gånger han sårade mig. Men jag fick förstå helt enkelt att han hade sina gränser, sin vilja, och jag fick anpassa mig efter den.
– För annars hade han gått, eller?
– Ja. Annars hade han gått. Och så länge jag hellre ville vara med honom än inte, fick jag leva med den han var.

Alltså, ni njugga recensenter och missmodiga läsare där ute, vad finns det att inte gilla med det här, undrar jag? Det är coming-of-age och scener ur tre äktenskap på en och samma gång. Det är äktenskap i förfall, eller åtminstone det som vid första ögonblicket ser så ut. Det är föräldraskap som föder närhet, lika mycket som att det kräver distans. Det är tidsandan och det är utvecklingen av Kummelvik från fiskeby till turistattraktion. Och det är så inihelvete grymt bra skrivet, Agnes Lidbeck! Jag älskar varje sida, varje fördjupning, varje person. Inget är självklart, inget blir som man tror eller ens hoppas. Eller nästan inget, i alla fall.

Märkligt, att en punkt som är förlängningen av allt man gjort för att man borde, kan vara punkter där vad som helst kan hända: inte på en övergripande nivå, utan för individen, i det egna livet. Och där vände sig hennes historia, Rosemaries historia, runt sin egen axel och blev en annan.

Ta den här när du har semester, gott om tid och inte blir störd. För om du blir lika uppslukad som jag av Kummelvik och dem som bor där, så finns det inget utrymme för sådant som lång, ostörd sömn eller förvärvsarbete. Man vill aldrig lämna Österlen!

Similar Posts:

• Om minnen och systerrelationer
• Dolt under ytan
• B som i bly och bröllop
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• Frauenliebe und -leben 2.0

I Förlåten finns likt i debuten Finna sig Lidbecks obarmhärtiga stil kvar. Hon gräver fram det lilla i människan, och fokus ligger ofta på detaljerna; hur den ena systern blir plötsligt medveten om sina lår, storleken på dem, i sällskap av den andra systern, hur denna å sin sida avslöjar sig när hon, en kylig yta till trots, plockar ner alla foton i huset men ändå drar på sig farmoderns bortglömda kofta.

Det finns också en oerhörd mänsklighet i personporträtten. Hur de ständigt missförstår varandra blir obekvämt uppenbart, men det går också att känna igen, i sig själv eller i vännen som klagar över något man vet de har fel om. På samma gång känns systrarna både alltför verkliga och fullkomligt fiktiva; kanske är det svårt att möta det som ligger alltför nära.

Ett huvudtema i denna roman är minnen. För både Ellen och Maria fungerar huset nästan som ett förkroppsligande av deras barndomsminnen. Framför allt huserar det deras allra svåraste minnen, halvbroderns självmord och nu också faderns död.

De hanterar det på olika sätt; Maria försöker att fokusera på det som är ljust: hemmagjord saft, farmors växter, målandet av varandras naglar. Det svåra tar sig ändå in genom sprickorna, men det mesta skylls på systern. Det var ju hon som stod närmast de båda männen, det var hon som fick allt, har allt. Sorgen och vardagslunket tar sig uttryck i en närmast desperat avundsjuka och längtan. Skapar ett hål hon har svårt att ta sig ur.

Ellen gömmer i stället undan minnena. Hon städar undan Jakobs papper, ger bort hans sista saker. Hon vill glömma det som hände, och det som hände dem emellan. Inte ens för Maria kan hon erkänna hur hon verkligen mår, egentligen inte ens för sig själv. För henne river sorgen i agerandet; städningen blir både ett utlopp och en undanflykt.

Agnes Lidbeck tycks vara en ny stjärna på den svenska författarhimlen. Hennes blick genomskådar det mesta. Ändå finns det inte samma glöd i Förlåten som genomsyrade Finna sig. Här tillåts läsaren känna historien puttra ut i ett ingenting i slutändan och jag finner mig inte andlös efter sista sidan.

Kanske beror det på hur man läser den. Men läsvärt är det helt klart i vilket fall.

Similar Posts:

• Uppslukande roman i Österlensk miljö
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Att leva i någon annans skugga
• Det som dröjer sig kvar
• Språklig förundran

I Ur är det lyriken som är formen för det skrivna. Jag hör Agnes Lidbeck läsa ur sin samling på Stockholms litteraturmässa och det är en sällsamt klar och allvarlig och samtidigt ovanligt lugn läsning jag hör. Här är en författare som vet att ta vara på poesins mellanrum, som lägger tyngd i sina ord även under läsningen, trots att det hon läser många gånger skildrar något helt vardagligt. Och nog går det att höra Lidbecks prosaröst eka även i poesin.

I Ur möter läsaren en prydlig och organiserad dikt med bitvis redovisande ton. Fraser staplas på varandra på ett sätt som delvis gör texten rytmisk, den är lätt att flyta med i, men det ordnade sättet och raderna som är ungefär lika långa, gör också detta till en aning torr poesi.

Trots det blir jag imponerad av Ur, som spänner från det vardagligt enkla till bilder och metaforer som kräver lite mer av läsaren. Det är bilder som visserligen balanserar fint mot det mer konkreta, men som ibland kan irritera och göra mig otålig under läsningen. Javisst, tänker jag, detta är fint men röj nu detta ur vägen och kom tillbaka till vardagen igen. Allt som är liv på en gång! Må det vara skruttigt eller sorgligt eller dödstråkigt. För det är där som Ur är som mest drabbande. I allt det som trots att det kan vara stora händelser för den enskilda människan, trots allt är vardag i ett nät av livscykler. Som här:

Ångesten kommer om natten
när månen är gul över fälten
och vattenglaset har vält igen

På skrivbordet ligger en lista,
en bok du för över avklarade avsked
du sätter kryss i kanten och lägger upp dina svullna fötter

Här ryms en berättelse om ursprung, dels i form av familjeband och arv, men också ursprung som i att formas och omformas. Av tiden, historien och naturen. Av rädslor och viljor. Bland alla de teman och spår som Lidbeck går igenom, hamnar hon också så småningom i det hos författare inte helt okonventionella ämnet skrivandet. Att vara en skrivande människa, rädslan för skrivandet, och frågor om vad det gör med en i det där livet som ständigt pockar på och kräver uppmärksamhet.

Rörelsen bort var en rörelse in
jag återvände gradvis till språket
osäker på om det skulle bära mig

De dubbla känslorna – osäkerheten men också viljan, drivet är kanske något som den skrivande människan aldrig kan bli fri från. Bär mina ord? Vart leder de? Och vad kommer att ske om jag försöker berätta? Om jag tar mig friheten? Det går inte att låta bli:

Vattnet fryser, trots sin salthalt
Jag går ut på isen för att se om ordet is ska bära
här står jag med munnen öppen i vinden

Similar Posts:

• Om minnen och systerrelationer
• Uppslukande roman i Österlensk miljö
• Frauenliebe und -leben 2.0
• B som i bly och bröllop
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

Agnes Lidbeck utforskar det alldeles vanliga (alldeles för vanliga?) och finner att det inte räcker. Samtidigt blir jag som läsare ganska trött på Anna, som inte tycks ha ett eget liv, ett annat inre liv än en önskan om att vara begärd, och begäret översätter hon sedan till behövd, utan att egentligen uppnå någon tillfredsställelse av det, i det. Aldrig har väl en otrohetsaffär tett sig så tråkig. Sjaskig, ja, smutsig likaså men så genomtråkig – icke. Jag har så svårt att förstå varför hon ger sig in i den, och ännu svårare att begripa varför hon stannar kvar.

Stilen är registrerande och torr med ekon av gamla dokumentärer, vilket skapar en distans som höjer det enskilda till något mer allmängiltigt. Delvis är det så Anna går från att vara en kvinna till att snarare vara en representant sammansatt av en mängd kvinnor, kanske t.o.m. en idé om kvinnorna som sådana. Det allmängiltiga ger många tillfällen till igenkänning men gör också att jag har svårt att få ihop henne och kan sällan känna vare sig för eller med henne. Hon har ett namn men inte något jag; när hon ska vara alla blir hon ingen och hon framstår som en staffagefigur i sitt eget liv.

Samtidigt löper en underton av passivaggressivitet genom texten – passiviteten i händelseförloppet, aggressiviteten i ordvalen och formuleringarna, som ett uttryck för författarens ilska å Annas vägnar.

Det är de enskilda iakttagelserna som är Agnes Lidbecks styrka, hur hon sätter fingret på små detaljer, små skevheter. Hur Anna ständigt lever för andra, möjligen genom andra, trots att hon inte vill det. Hur hon anpassar sig och finner sig, hur hon om och om igen underkastar sig andras vilja och känslor, eller upplever sig göra det, som mamma, älskarinna, vårdarinna. Hon har gått varvet runt när hon från att sköta sina nyfödda barn i stället vårdar sin döende älskare, mer som en obetald undersköterska, lätt hunsad av mannens dotter.

Agnes Lidbeck sätter också ord på det sällan beskrivna trasslet kring att begära och nära, de annars välkomna sexuella känslorna sammanbundna med kroppsliga reaktioner, som blir förbjudna, när det handlar om att fylla ett spädbarns behov. Och så finns det passager som gör ont, som när Anna är för stressad för att lyssna på sin son, för frånvarande även när hon till synes är närvarande, och tar ut känslorna på honom, den svagare, som inte förstår annat än att hans mamma plötsligt är jättearg. Något jag kan men inte vill känna igen mig i.

Det som glimrar glimrar men det är för mycket av det distanserat registrerande. Beskåda denna kvinna, tag hennes exempel till varning så att du aldrig måtte välja hennes väg. Det blev inte mer än så. Så outsägligt sorgligt. Och tyvärr ganska tråkigt.

Similar Posts:

• Ursprung, vardag och skrivande
• Uppslukande roman i Österlensk miljö
• Om minnen och systerrelationer
• Bli med barn och bli gift
• Olika som bär