Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

För hur många tystnar när en fängslas, en mördas? Hundra? Tusen? Hur många tänker sig för en extra gång, slipar ner formuleringarna lite till? Vänjer sig vid självcensuren så mycket att de knappt kan skilja de egna åsikterna från de påbjudna längre?

Det är en glidande skala, från våld och censur till ren slentrianmässig brist på andra röster.

Idag skriver Oscar om Tintin i Kongo, Hergés seriealbum från 1930 som nyligen ställts inför rätta i Belgien för sin rasistiska skildring av invånarna i den dåvarande belgiska kolonin. Boken friades ju till slut, men vad jag förstår med utgångspunkten att Hergé inte var mer rasistisk än sin samtid, som helt klart var rasistisk.

Om just Belgien kanske mer än något annat europeiskt land blivit symbol för den här rasismen beror det förmodligen, som många påpekat, mer på att Belgien är ett litet land och vi gärna pekar på någon annan än oss själva, än på att just de bestialiska koloniala aktiviteterna i Belgiska Kongo var så mycket mer bestialiska än på många andra platser.

Innan Kongo såldes till belgiska staten 1908 var hela området privat egendom och tillhörde den belgiske kungen, Leopold II. Han satte förstås aldrig sin fot i Kongo, men genom skickligt politiskt navigerande i Europa och USA och med den berömda ”upptäcktsresanden” Henry Morton Stanley som sin agent på plats, kunde Leopold bygga upp en koloni som anses ha varit en av de allra mest lönsamma. Priset fick förstås invånarna betala. Genom tvångsarbete och våldsamma repressalier halverades det stora områdets befolkning på några decennier, från uppskattningsvis tjugo till tio miljoner invånare – ”ett av de värsta folkmorden i modern tid”, för att citera Adam Hochschild och hans förträffliga Kung Leopolds vålnad.

I skönlitteraturen fångades kolonialismen i Kongo av bland andra Joseph Conrad, som själv arbetat som sjökapten längs Kongofloden. Hans suggestiva skildring av vad våld och förtryck gör med människor är fortfarande hyllad – och naturligtvis omdiskuterad. Kritiserade Conrad kolonialismen i allmänhet eller bara någon specifikt urspårad belgisk kolonialism? Inte heller han förmådde ju att helt kliva utanför hur människor tänkte under den här tiden.

Men vad tänkte de egentligen? Jag skrev en gång en historieuppsats om svensk människosyn i Kongofristaten, som Leopold II:s koloni hette. För svenskar fanns där, många hundra. De var dels sjömän och militärer, anställda av staten eller privata bolag (gränserna däremellan var minst sagt luddiga), dels missionärer ute för att frälsa de stackars hednatroende.

De här grupperna råkade ibland i konflikt med varandra, vilket inte är så konstigt. Det är ju svårt att kristna och ”civilisera” människor som är alltför upptagna med tvångsarbete, med att bli ihjälslagna eller drivna från sina hem. Flera missionärer kom därför att spela en viktig roll genom att rapportera vad som pågick i kolonin och skapa en europeisk opinion emot det.

Samtidigt är det förstås en kolonial grundtanke, detta att de stackars hedningarna måste frälsas. Här flyter religion och kultur ihop fullkomligt. Att vara kristen var att vara europé, att döpas till ett europeiskt namn och kläs i europeiska kläder. Det handlade även om att gå i skolan och lära sig läsa och skriva, varför missionerandet indirekt faktiskt också ledde till att afrikanska röster kunde bli hörda i nya sammanhang – om än knappast på sina egna villkor.

En hel del svenskar skrev också om sina upplevelser i Kongo. Missionsförbundet publicerade regelbundet brev från sina utsända. Flera löjtnanter skrev om sina äventyr i dagspress eller i bokform – bland annat kunde man i återkommande resebrev i Nya Dagligt Allehanda läsa om nödvändigheten i att bränna ner negerbyar för att få de stackars kräken att förstå värdet av arbete och civilisation – och en svensk sjökapten gav ut flera böcker där han bland annat ger råd om hur små negerbarn bäst används för att locka undan moskiter när man ska sova eller krokodiler när man ska bada.

Allra populärast, det har litteraturvetaren Raoul J Granqvist skrivit om, var Henry Morton Stanleys ”heroiserande, enkelspåriga skildringar av ’det mörkaste Afrika’”. Karriäristen Stanley var en klar bestseller. Joseph Conrads Mörkrets hjärta däremot, som kom ut i original 1902, översattes inte förrän 1949. Den obehagliga granskningen av de europeiska civiliseringssträvandena var inte precis den typ av äventyr de svenska läsarna önskade sig.

Det är en glidande skala, det där. Författare och journalister fängslas och dödas och det är förstås förfärligt. Men det allra mesta vi inte vill höra väljer vi ju faktiskt bara bort. Ingen bryr sig om att översätta det, rapportera om det. Vi zappar bara vidare, märker förmodligen inte ens att det var någon som försökte säga något. Likgiltighet och slentrian kan också vara en sorts censur.

Men det är klart att det är omöjligt att inte också koppla den här diskussionen till kulturminister Blubbys äventyr i veckan. Nog är det lite märkligt om en kulturminister inte reflekterar mer över vilka konstverk hon faktiskt deltar i än vad Lena Adelsohn Liljeroth verkat ha gjort. Men konstverket i sig bli knappast sämre av det. Det är ju svårt att föreställa sig konstnären önska sig en bättre bild än den av den privilegierade, vita medelklassen som leende aningslöst glufsar i sig det stereotypt afrikanska.

Nog finns det här, liksom i många andra sammanhang, grupper som med god historisk grund kan känna sig förorättade. Konsten lever ett insnärjt liv. Men jag måste plocka fram ett citat ur Lena Anderssons textsamling Förnuft och högmod från förra året:

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

Lika lite som man kan bomba fram demokrati tror jag att man kan censurera fram yttrandefrihet. Man lär sig inte att tala genom att hålla käft, man måste prata, pröva. Även om det blir fel ibland. Man måste prata, men också lyssna, diskutera, kompromissa, till och med kanske bli förolämpad ibland. Vara beredd att ta in något annat än det man redan vet.

Det gäller inte minst det förflutna. För hur ska vi någonsin kunna bli bättre, lära oss något, kanske i någon mån kompensera våra historiska misstag om vi censurerar dem? Hur ska vi kunna bli dem vi vill vara om vi inte vet vilka vi varit?

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Det okända folkmordet i Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• En angelägen historia

Lindqvists uppgörelse med kolonialismen och vad som hänt sedan dess kom ut första gången i början av 1990-talet under vad som kan beskrivas som en liten våg av lättillgängliga och ofta mycket bra sådana uppgörelser. (Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad är en annan sådan att varmt rekommendera.) Lindqvist lyfter fram världshistoriens mörkare sidor, våldets, rasismens och utsugningens historia.

Han drar en direkt linje från det koloniala förtrycket och dödandet, via 1900-talet bestialiskt välorganiserade förintelser och fram i nutidens ekonomiska snedfördelning – även om bokens huvudfokus finns i det av kolonialismen sönderslitna Afrika. Han visar på kontinuiteten av människoförakt, fördomar och girighet i – jag höll på att säga ”ohelig” allians, men kyrkans välsignelse har ju snarare varit regel än undantag här – som genomsyrat och fortfarande i någon mån genomsyrar vårt agerande i världen.

Lindqvist hymlar nämligen inte med att vi fortfarande lever under ekonomiska och sociala förhållanden som i stor utsträckning har sin grund i europeisk plundring av omvärlden. Nog visste dåtidens européer vad som pågick i kolonierna, varifrån så stora rikedomar hämtades hem medan ”vår viktigaste exportvara var våld”, menar Lindqvist. Även om de kanske inte ville veta, så visste de. ”Liksom bildade européer idag vet hur barnen dör när skuldpiskan viner över de fattiga länderna.”

Detta är det underliggande budskapet, det som gör Utrota varenda jävel till så brännande relevant och viktig läsning och som får författaren att inleda och avsluta med i princip samma ord:

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

Sven Lindqvist är en historiens och nutidens sanningssägare – om inte i varje detalj så i sin övergripande analys – och det beundrar jag mycket. Parallellt med detta går han mig fullkomligt på nerverna.

”Utrota varenda jävel” är Lindqvists egenhändiga översättning av kolonisatören Kurtz ord i Joseph Conrads Mörkrets hjärta – ”Exterminate all the brutes”. Den bestialiska Kurtz blir sinnebilden för europeisk brutalitet och hade också ett antal föregångare i verklighetens Kongo. Men kanske är det ändå inte Conrad som blivit Lindqvists förebild i mötet med förra sekelskiftets koloniala Kongofristaten – det som var belgiska kungens privata egendom och därefter Belgiska Kongo – utan den svenska missionären E W Sjöblom.

Sjöbloms mission i Kongo och hans engagemang mot det enorma förtryck han mötte där var en viktig resurs just för att i Europa röra upp protester mot det koloniala våldet. Första gången jag läste Sjöbloms lilla Kongo-dagbok slog det mig emellertid snarare hur parentesiskt detta är skildrat. Bilder av mord, utpressning och stympning skymtar förbli i hans lätt självgoda missionärsvardag. Och Lindqvist själv har tyvärr en och annan sådan liten tendens.

Ta det här med att resa med Mörkrets hjärta. I själva verket sitter Lindqvist i öknen och skriver om det tropiska Kongo och fast det knappast är menat så blir intrycket lätt lite ”Whatever, Afrika som Afrika”. Den så viktiga diskussionen om historien och vårt uppförande i världen bryts också av fullkomligt ovidkommande, detaljerade skildringar av hur författaren går på gym i öknen, exakt hur mycket han lyfter och hur många gånger, liksom hans privata nattliga drömmar. Och fast det är hans bok och han rimligtvis borde få skriva hur han vill så blir jag skitirriterad. Jag tycker att han blandar bort korten med en massa trist egodravel och det är rent hjärtskärande, när han nu har så mycket vettigare saker att säga.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Allt vi inte hör och ser
• Det okända folkmordet i Kongo
• Barndom i kallelsens skugga
• Ett svenskt mörkt hjärta

Det fanns därför ett starkt ekonomiskt intresse av att bevara slaveriet och slavhandeln. Men det fanns också krafter som verkade för att bojorna skulle sprängas och slaveriet upphävas. Den här boken handlar främst om de senare – några av de centrala förkämparna för ett förbud mot slavhandeln, och för slaveriets upphävande. För att förstå den utvecklingen skildrar Adam Hochschild också något om slaveriet i sig.

Det är en liten grupp människor som under 1700-talet inleder en kamp mot vad som kan synas vara alldeles övermäktiga intressen. Men deras arbete kommer att ge frukt. Över hela Storbritannien sprider sig den ”abolitionistiska” rörelsen, så att flera hundra lokalavdelningar bildas för att utöva påtryckningar mot sina politiker. I det arbetet använder de sig av många arbetssätt som känns igen än idag – medvetna PR- och mediakampanjer, lobbying mot politiker, folkupplysningsarbete med mera. Mest häpnadsväckande är kanske ändå den omfattande bojkott mot socker producerat av slavar, som uppkom under ett par år under 1700-talets sista årtionden. Nutida historiker har beräknat att det kanske var så många som 300 000 medborgare i Storbritannien som kom att aktivt delta i bojkotten – långt mer än många av dagens bojkottkampanjer kan räkna.

Avgörande blev också slavarnas egen kamp. Hochschild skildrar den forna slaven ”Gustavus Vassa” (Ouladh Equiano), som efter att han hade köpt sin egen frihet kom att kämpa intensivt mot slaveriet. Han ägnar också mycket uppmärksamhet åt det stora slavupproret på Saint Domingue, dagens Haiti, där svarta slavar för första – och enda – gången i historien genom en våldsam revolution framgångsrikt kastade av sig sina förtryckande herrar.

Man kan förstås alltid komma med invändningar mot en bok med så pass stora ambitioner som den här. Jag kan tycka att det är synd att Hochschilds bok nästan uteslutande handlar om Storbritannien (med ett kortare inpass om Frankrike). Det hade varit intressant att få se hur debatten gick i andra länder också – inte minst vårt grannland Danmark, som faktiskt var tidigare än Storbritannien med att förbjuda slavhandeln.

Jag skulle också säga att det är missvisande att, som Hochschild gör, försöka slå fast en start för motståndet mot slaveriet (han menar att man kan säga att den inleds 1787, när en första förening mot handeln med slavar bildas i London). Men en första skrift som tog avstånd från slaveriet publicerades redan på 1500-talet. Under hela tiden som slaveriet pågick, förekom det också en aktiv kamp från slavarna själva. Under 1700-talet går det sällan många år mellan slavuppror på de olika västindiska öarna. Att det är just upproret på Saint Domingue (Haiti) som blir framgångsrikt, beror kanske mest på att det sker på en för revolutionen lyckosam tidpunkt – vid en tid då kolonialherren Frankrike själv upplever sin revolution, och därför inte är i stånd att krossa slavupproret så lätt.

Men bortsett från det är det här en lysande bok, om ett stort och viktigt skeende i vår historia som Hochschild nu tar sig an, som en uppföljare till sitt mästerverk Kung Leopolds vålnad. Som läsare blir man inte heller besviken. Hochschild lyckas förena de stora dragen med de enskilda detaljerna på ett föredömligt vis. Han skriver lättläst, samtidigt som boken har en konkret källförteckning för den som betvivlar något av det som påstås. Och boken har inte bara historiskt intresse – den kan på sätt och vis läsas som en god handbok i en framgångsrik kampanj för rättvisa och solidaritet, med stora likheter med dagens folkrörelsearbete för exempelvis en rättvis handel.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Mäktig forskningsöversikt avslutad
• Harrison fortsätter att imponera

Under rusningen efter Afrika i slutet av 1800-talet, då de stora imperierna i Västeuropa kastade sig in i en kapplöpning efter den afrikanska kontinentens tillgångar, ville inte lilla Belgien vara sämre. Medan många andra jämförbara länder, t.ex. Holland och Portugal, hade betydande kolonier på många håll i världen så saknade Belgien det i princip helt. Det här var något som den belgiska kungen, Leopold II, inte kunde tolerera – det kunde ju leda till att man ansågs som en andra klassens nation. Kung Leopold var därför personligen mycket drivande för att kolonisera Kongo. Kolonin kom också att i praktiken bli hans privata egendom. Han kontrollerade ensam dess hela administration med järnhand, allt ifrån olika bolag som godkändes inträde för att utnyttja landets olika resurser (t.ex. elfenben, gummi och kanske framförallt arbetskraft), till militären.

För att upprätthålla ordningen i landet använde sig administrationen, med kungens goda minne, av mycket brutala metoder. Man kapade av händerna på människor för småbrott. Dödsstraff i olika former utdömdes för minsta lilla, många gånger till och med utan att något brott hade begåtts – bara för att statuera exempel. Uppskattningsvis utrotas kanske så många som tio miljoner människor av regimen. Men grymheterna som terrorregimen använde sig av fick inte fortgå utan protester. I Kongo organiserade sig många av de förtryckta folken till motstånd mot Belgiens imperialism. Och olika människorättskämpar och organisationer, t.ex. den organisation som idag heter Anti-Slavery International, arbetade för att försöka förmå regimen i Belgien att förändra sin politik.

Hochschild låter oss i detalj följa utvecklingen i kolonin, genom en mängd olika källor; administrationens egna dokument (de som inte förstördes av Leopold), vittnesmål från missionärer (bl.a. flera svenskar) och andra kritiker av systemet, och i vissa fall även de drabbade själv (även om det senare är ett enormt problem eftersom de flesta folken i området inte hade något eget skriftspråk och därför inte har särskilt mycket historia bevarad). Men han följer också tråden in i vår egen tid, då han diskuterar konsekvenserna av kolonialismen för dagens Kongo, och gör jämförelser med många andra koloniserade länder:

Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ”Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz [huvudpersonen i boken Mörkrets hjärta].”

Det här, menar Hochschild, är till råga på allt ett massmord som medvetet har utplånats från människornas minne och medvetande. Den belgiska regimen har ända in i våra dagar medvetet försökt förstöra arkiv, hemlighålla sånt som har överlevt förstörelsen, och bara ignorera alla hänvisningar till detta folkmord. Vilket gör hans bok än viktigare att sprida.

Den främsta nackdelen är att boken påminner lite grann om Herman Lindqvists historieskrivning, dvs de stora kungarna och hjältarnas historia. Boken centreras kring kung Leopold, kring centrala upptäcktsresanden som Henry Stanley och kring motståndskämpar som t.ex. E.D. Morel. Det är dessa centrala individers liv och arbete vi får följa. Därmed inte sagt att det är ett felaktigt sätt att skriva historia. Men det känns inte som den kompletta historien; andra perspektiv finns, och man kan välja att se på historien från andra håll. För bakom individerna finns det också ekonomiska och strukturella faktorer som spelar in. Varför valde t.ex. olika bolag och privatkapitalister att hjälpa kung Leopold med finansieringen av sitt imperiebyggande (han tog själv stora lån för att finansiera det, då belgiska staten inte var villig att ställa upp)? Och även om Leopold formellt sett var ansvarig för folkmordet så fanns det en helt organisationsstruktur som individerna på fältet – de som i praktiken utförde illdåden mot Kongos ursprungliga befolkning – inlemmades i. Vi får veta ganska lite om denna organisation. Slutligen finns det en viss kulturell bias mot ”vår” sorts historia; det är främst de vita folkens sida av historien som skrivs, medan t.ex. de olika ursprungsfolkens motståndkamp enbart tas upp i förbifarten. Det har kanske en naturlig förklaring i att det finns färre källor att hämta från. Men det är tyvärr en liten miss tycker jag.

Allt som allt är det dock en mycket bra bok. Det är spännande och skrämmande läsning om ett mycket viktigt ämne, varför boken varmt rekommenderas för alla som är intresserade av historia.

Similar Posts:

• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• Allt vi inte hör och ser
• Vår export av det civiliserande våldet
• Skräcken! Skräcken!
• En angelägen historia