Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Ta Ada Nilssons livstid: 1872 – 1964. 1960-talets stora steg mot kvinnlig och sexuell frigörelse, med större perspektiv på barn, samhälle och inte minst miljö. Och så 1872. Två år innan gifta kvinnor får rätt att råda över sin egen arbetsinkomst och sex år innan ogifta kvinnor förklaras myndiga vid 21 års ålder. Lika länge innan den första motionen om kvinnlig rösträtt och 37 år innan den trettionde motionen av det slaget faktiskt röstas igenom 1919.

Så kan man kanske sammanfatta ett liv, åtminstone ett liv som är ett aktivistiskt och ”våldsamt intressant läkarfruntimmers”. Ada Nilsson var en av Sveriges första kvinnliga läkare – närmare bestämt den tolfte – och aktiv i en mängd politiska sammanhang. Mest känt är kanske det kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, men också Föreningen Svenska Hem, som ju skildrats nyligen i teveserien Fröken Frimans krig, och ett helt pärlband andra var Ada Nilsson engagerad i och inte sällan initiativtagare till. Själv beskrev hon det i minnesboken Barrikaden valde oss som en kamp på fem fronter: kvinnofrågan, fredsfrågan, befolkningsfrågan, jordfrågan och frågan om den liberala linjen.

Kristina Lundgrens biografi, som lånar titel från ovan nämnda skrift, är en mycket fin, rejäl och väl underbyggd bok om detta långa liv och detta aldrig sinande engagemang. Det är formaliserat i alla dessa föreningar, men också djupt personligt, fästat i livsnödvändiga och inte sällan stormiga relationer kvinnor emellan. Ibland vänskap, ibland kärlek, ibland kanske snarare allianser. Här finns naturligtvis Fogelstadgruppen, men också den sovjetiska ambassadören och feministen Aleksandra Kollontaj, Ada Nilssons patient och nära vän.

Mellan alla dessa rasande intressanta kvinnor utväxlades brev, och det är ofta brevcitaten som gör skildringen verkligt levande. Annars håller Lundgren en viss respektfull distans, vilket kanske är som sig bör, men det är lätt att nästan drunkna i alla föreningar och fakta. Det är nog också relationerna som gör politiken begriplig ibland, som hur dessa frisinnade borgerliga kvinnor i vissa frågor kunde närma sig Sovjetunionen. Det var ju inte Stalins Sovjetunionen Ada Nilsson kunde sympatisera med – särskilt inte som hon ständigt stod i beredskap att ta hand om Aleksandra Kollontajs efterlämnade papper ifall hon skulle kallas tillbaka till Moskva och fängslas eller avrättas – utan just Kollontajs.

Därför är det på sätt och vis märkligt att Lundgren valt att i sin titel ersätta ett ”oss” med ett ”jag”, för Ada Nilsson var inte ensam och hon går egentligen inte att tänka sig ensam. Ingen människa skulle orka engagera sig mot så mycket motstånd om hon vore ensam.

Enastående var hon, men inte ensam.

Similar Posts:

• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Vi behöver henne”
• I brotten och tystnaderna
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

Författaren Elin Wägner är förmodligen den mest namnkunniga i gruppen. Honorine Hermelin var rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, läkaren och sexualupplysaren Ada Nilsson ansvarig utgivare för gruppens tidning Tidevarvet. Elisabeth Tamm grundade och försörjde skolan på sitt gods och var tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren de första kvinnorna att ta plats i riksdagen. Andra nyckelpersoner i Fogelstadgruppen, Tidevarvet och Kvinnor på gränsen till genombrott är kritikerna Klara Johanson och Hagar Olsson, teologen Emilia Fogelklou och den sovjetiska ambassadören – tillika världens första kvinnliga minister och den enda ur revolutionens ursprungliga sovjet som förutom Lenin och Stalin fick dö en naturlig död – Alexandra Kollontaj.

Allesammans är de ytterligt levandegjorda genom mängder att fantastiska citat och genom författaren Ulrika Knutsons lite drastiska men alltid varma, intelligenta och underfundiga formuleringar. Jag kommer faktiskt på mig själv med att sitta och småskrocka mest hela tiden.

Knutson är personlig utan att ta onödigt mycket plats. Som synlig avsändare gör hon dygd av nödvändigheten i att ingen beskrivning kan vara fullkomligt objektiv. Kapitlet om Elin Wägner inleder hon exempelvis med att erkänna att hon aldrig gillat henne. Och subjektiviteten blir en styrka istället för svaghet: vem kan förhålla sig neutral till dessa livfulla människor?

Fogelstadkvinnorna satte större värde på dialogen, på frågorna, än på några eviga, svart-vita sanningar. Därför rymdes en betydande och kreativ mångfald under skolans vingar. Till födseln var de flesta Fogelstadkvinnorna borgerliga, och inte minst herrgårdsmiljön kring Elisabeth Tamm spelade en avgörande roll för skolans existens. Politiskt sett var de framför allt liberaler, om än vilda och gränsöverskridande sådana med en inte så liten skepsis mot partipolitik och kohandel. Och tilläggas bör väl att de var liberaler vid en tid när liberalism fortfarande handlade mer om människor än marknader och vätte så åt vänster att man riktigt kan se Lars Leijonborg stå på näsan för sig. Inte minst vänskapen med Kollontaj och Fogelstadkursaren Moa Martinsons entusiastiska reportage från den nya Sovjetstaten bidrog med vänsterinfluenser.

Långt ifrån allt i boken rör sig emellertid på det ideologiska planet. Knutson bidrar också med en hel del kunskap om dessa ovanliga tjugotalskvinnors vardagsliv, karriärvägar och personliga förhållanden. Hon drar sig inte för att ställa de intima frågor man kanske inte riktigt bör, men gärna vill, ställa.

Många av dessa kvinnor levde ytterst homosocialt, i långvariga, livsviktiga och passionerade relationer med varandra. Ibland också homosexuella – det är förstås ett en smula ahistoriskt begrepp – ibland i homo- eller heterosexuella men kyska relationer. Det är förstås omöjligt att i efterhand exakt definiera, men fantasieggande att se hur kvinnorna, precis som i sina ideologiska liv, aldrig upphörde att leta egna lösningar. Deras uppfinningsrikedom och öppenhet känns fortfarande uppiggande fräsch, också i en tid övertygad om sin roll som historiens sexuella höjdpunkt.

Att inte umgås med Fogelstadkvinnorna, skriver Ulrika Knutson i sitt slutord, är att göra livet lite tråkigare än det behöver vara. ”De hjälper mig att hålla horisonten vid, hoppet levande och humöret uppe.” Som läsare kan man bara hålla med.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Kvinna med huvud och penna på skaft
• En hyllning till Elin Wägner
• När Moa träffade Harry