Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Han är en udda ensling men lyckas ändå inleda vänskaper som håller genom år och långa avstånd, trots kommunikationen som tar veckor och månader med brev som hamnar på avvägar – men också imponerande många som når fram.

I fonden pågår det trettioåriga kriget och det är en hård värld som målas upp men för somliga ändå en privilegierad sådan. Med ett rekommendationsbrev från en vän får han en tjänst hos kungen men den blir ganska kortvarig – å andra sidan får han där stifta bekantskap med ett av bröderna Francinis underverk, en kvinna helt av metall men med något nästan mänskligt över sig. Plötsligt finner han en ingång till det han funderar över, kopplingen mellan kropp och själ. Maskinen och människan, automaten och själen.

De pornografiska etsningar som hyrdes ut av en skolkamrat, liksom historier om och besök hos prostituerade, väckte enbart hans intellektuella intresse men ändå blir han oväntat far till en dotter och kärleken och ömheten hon väcker hos honom känner inga gränser, samtidigt som hon blir hans studieobjekt.

Det han kommer fram till tas inte väl emot, i denna brytningstid mellan vetenskapliga framsteg och kyrkans makt, där Galileo Galileis teorier ledde till inkvisitionens domstol. Tänkaren går ännu längre vad gäller att ifrågasätta teser, vilket i förlängningen skakar synen på Gud, och några av hans metoder för att undersöka sina hypoteser är dessutom ljusskygga men han värdesätter kunskap och sanning långt högre än moral.

Någonstans på vägen passerar han gränsen mellan vetenskap och galenskap, som de flesta skulle se den. Hur långt får man egentligen gå för att söka kunskap?

Det är obehagligt och vackert, trovärdigt men samtidigt fantastiskt och mycket tragiskt om en man i en värld som än så länge är för liten för hans föreställningsförmåga.

Similar Posts:

• Spelets fånge
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Första rådet är att avgränsa. En samling blir riktigt intressant först när den är koncentrerad. Fokusera på endast en skönlitterär författare, exempelvis, eller ett ämne som Örebro, skalbaggar eller Boerkriget. Andra rådet är att söka perfektion. Skaffa dig endast exemplar som är så fina som möjligt. Normalt betyder det kompletta förstaupplagor i felfria band.

Boksamlaren kan behöva visst stöd av referenslitteratur. I Spektras handboksserie utgavs 1991 Mats Christoffersons Boksamlaren. Den är grundläggande och bra. Ännu mera klassisk är Försvar för boksamlaren av J. Viktor Johansson, skaffa den omarbetade utvidgade upplagan från 1958. Johansson öppnar dörren till samlande av äldre böcker. Han förklarar betydelsen av ”oskurna originalupplagor med omslag” vilket sannolikt låter som rena grekiskan för den oinvigde.

Ett exemplar av en nutida bok kan berövas sitt skyddsomslag och därmed förlora en del av sin lyster, men med de äldre handbundna böckerna är det betydligt mera komplicerat. Bokbindaren kan ha bestått boken med ett vackert band men samtidigt skurit ner snitten till ett minimum och skippat att binda med det ursprungliga häftesomslaget…

Ovanstående boktips kompletteras lämpligen med Björn Dals Sveriges zoologiska litteratur från 1996. Det är en bok som lika mycket handlar om bokväsen och bokhistoria som om djurböcker. Framför allt öppnar den läsarens ögon för teknikens betydelse för bokens utveckling.

Ända fram till första halvan av 1800-talet var boktillverkningen till stora delar ett hantverk. Visst är den tryckta boken ett exempel på industriell masstillverkning, men utrymmet för individuella variationer exemplar emellan inom en och samma upplaga är stora när det gäller äldre böcker.

Papperskvaliteten kan skilja sig åt från ark till ark liksom graden av trycksvärta. Korrekturfel kan ha korrigerats under tryckningens gång. Planscher kan vara handkolorerade och bokbanden är ofta utformade efter beställarens individuella önskemål.

Generellt gäller således att det enskilda exemplaret av boken har ett mycket större intresse i äldre tid än senare, då maskinproduktionen dominerar bokframställningen.

Björn Dals bok är sprängfylld av sinnliga fotografier. Kronologiskt tar författaren läsaren med på en resa där modena vad gäller bokband gradvis förändras. På 1700-talet publicerades en bok ofta häfte för häfte, allt eftersom tryckeri och handkolorist blev klara. Köparen tecknade prenumeration och betalade allt eftersom. När samtliga häften levererats gick ägaren till bokbindaren.

Från mitten av 1800-talet går den tekniska utvecklingen snabbt med allt effektivare tryckpressar. Papperskvaliteten sjunker då trähalten ökar. Förlagsbandet gör entré och utrymmet för individuella variationer minskar. Med Björn Dals generösa bokverk får man en god känsla för bokobjektets utveckling genom århundradena. Antikvariska böcker blir mindre mystiska men mer intressanta. Boksamlaren in spe vågar sig kanske längre tillbaka i tiden för att skaffa sig riktigt gamla objekt.

Ett sista råd: strunta i alla råd och gör som du vill.

Similar Posts:

• Djur som inspirerat
• Kastrull funkar bra med visp och slev
• Uäck!
• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Miljövänlig läsning

Varför ryker det ur avloppsbrunnarna fastän det är 25 grader varmt? Vad är för sviktande plåtar man ibland tvingas ut på när det blir för trångt på trottoarerna? Hur kommer det sig att det finns trätunnor á la Vilda Västern på taken, till och med på en del riktigt moderna hus?

Självklart dyker det upp minst lika många frågor om alla människor man ser, om det osynliga presidentvalet (New York är ingen vågmästarstat), om rikedom respektive fattigdom och om alla etniciteter och språk i denna fantastiska smältdegel. Men jag hittar en bok på Tenement Museum som visar sig kunna förklara åtminstone de mer jordnära, gatubildsbetonade mysterierna.

Undertiteln till The Works är ”stadens anatomi” och det är sant att den kan läsas som en allmängiltig bok om hur logistiken i en modern storstad fungerar. Men boken har New York City som utgångspunkt och förklarar just dess anatomi alldeles särskilt väl.

Det Stora Äpplet ligger där det ligger för att här finns en av världens mest perfekta naturliga hamnar. Men flera pirer längs Hudsonfloden ruttnar sönder och samman. Andra har byggts om till olika slags nöjespalats, vad det verkar. The Works förklarar att sjötransporterna allt sedan 1950-talet har revolutionerats av containern. Särskilda containerhamnar finns i New Jersey och i södra Brooklyn. En av dem syns när man lämnar Newarks flygplats med taxi. Från containerhamnarnas terminaler körs allt gods med lastbil in till centrala stan. Hamnen måste förresten muddras kontinuerligt år ut och år in. Annars skulle den strax vara fylld av sand som Hudsonfloden för med sig. Arbetet har måst intensifieras. De moderna containerfartygen är mer djupgående än 1700-talets fullriggare var höga. Det framgår av bokens infografik.

Jag går The High Line, parken som skapats på en upphöjd järnvägssträcka. Den hade stått övergiven sedan 1980, också det beroende på att man inte längre lossar gods på västra Manhattans pirer.

För att fötterna ska få vila lite lär jag mig hjälpligt att åka tunnelbanan. Systemet är stort och bitvis kontraintuitivt. Hur skiljer man expresståg från lokala? Hur vet man när de plötsligt växlar från det ena till det andra? Och varför finns det flera stationer som heter Canal Street? The Works ger en historisk bakgrund. I världens mest nyliberala land var det såklart privata aktörer som oberoende av varandra skapade tunnelbanelinjerna. Långt senare köpte staden systemen och slog ihop dem. Genom att fråga folk lyckas jag åka rätt.

Dricksvattnet smakar lite klor, men går an. På restaurangerna föreslås inte sällan ”tap water”. Jag lär mig att storstadens reservoarer är arton till antalet och finns längre norrut i delstaten New York. Ett omfattande system av akvedukter säkerställer ett ständigt tillflöde. De törstiga skulle annars raskt räknas i miljoner. Och det är här de gammaldags trätunnorna kommer in i bilden. De är helt enkelt vattentankar. Trycket kan bara pressa vatten upp till sjätte våningen, totalt otillräckligt på Manhattan. Därför pumpar många fastigheter upp vatten till taktankarna. Man väljer av hävd att platsbygga dem av cederträ som sväller och håller tätt och dessutom isolerar väl mot utetemperaturen.

Stadens artärer forslar inte bara vatten, hushållsgas och elektricitet. Det finns också alltsedan 1880-talet ett system för distribution av ånga som används för uppvärmning och luftkonditionering. Man ville komma bort från allt det sot som tusentals kolpannor spred. Sjukhusen använder ånga, liksom 100 000 bostäder samt en mängd signaturbyggnader som Rockefeller Center, Empire State Building och The Metropolitan Museum of Art. Röken som ikoniskt stiger ur avloppsbrunnarna är således ”spillånga”.

The Works är uppdelad i sex teman: transporter av människor, transporter av gods, energi, kommunikation, renhållning samt framtiden. Alla kapitel är rikligt illustrerade med kartor, infografik, sprängskisser och förklarande teckningar. Materialet är fantastiskt men jag får leta innan jag finner någon information om illustratören. Det visar sig vara ett helt team, samt i vissa fall hela byråer, som jobbat med teckningarna till olika delar av boken. Det är hur som helst en pedagogisk guldgruva av samma slag som ”Så funkar det-böckerna”.

Allt kanske inte intresserar mig lika mycket, som systemen bakom mobiltelefoni, exempelvis. Men The Works innehåller ”the works”. Jag får min nyfikenhet stillad på det trottoartekniska området. Plåtarna är källarluckor. En del är rostiga och sviktar betänkligt. Men de öppnar av säkerhetsskäl utåt, uppåt, skriver Kate Ascher lugnande.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• Den vackraste boken om Göteborg
• Stockholmskonst för dig och mig
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Skämtsamt New York bakom turiststråken

I bilderboken Djur som uppfinnare får vi möta ett stort antal djur, vars egenskaper bidragit med inspiration till olika uppfinningar. Hajens skinn, termiternas byggteknik, geckoödlans och lövgrodans fötter och delfinernas och fladdermössens ekolodsteknik är några få exempel.

Här är djuren smarta och erfarna och hänvisar till sina hundratusentals – eller miljontals – år på jorden. De ligger långt före oss men de är glada över att få hjälpa till – för på så sätt kanske vi människor kan lära oss att inte förstöra vår gemensamma planet.

Hållbarhets- och miljöperspektivet finns där hela tiden, ibland som huvudsak, som med demonstrerande isbjörnar med plakat, ibland i bisatser. Då och då går hållbarhets- och uppfinnings/teknikperspektiven nästan lite mot varandra, då det är många bilar, flygplan och robotar som också måste ha någon sorts drivmedel. Flera exempel handlar dock om hur man effektiviserar användningen av energi men också om hur vindkraftverk blir bättre på att utvinna energi genom att rotorbladen utformas lite som knölvalens fenor.

I texten finns små frågor till läsaren som får en att fundera vidare och som också gör det lämpligt att man inte har som tanke att läsa särskilt många uppslag i taget. Det finns mycket att tänka på och prata om och i vissa fall är det faktiskt så att det än så länge bara finns inspiration och inte några exempel på faktiska uppfinningar utan läsaren kan vara väldigt fri i sina idéer.

Som vuxen skulle jag gärna ha haft ytterligare små faktarutor med ännu lite mer om hur vissa saker fungerar, eftersom frågorna dyker upp, såväl hos mig som hos ett vetgirigt barn, och det blir en hel del googlande på vägen.

Texten är placerad i rutor och block och bubblor, omgiven av Gosia Herbas illustrationer där djuren är synnerligen förmänskligade – i högklackade skor, halsdukar, byxor, mössor, med handväska, läsandes böcker – jämte funktionsskisser och exempel. Det är färgglatt och lekfullt med mängder av detaljer att upptäcka. Ofta finns det bokryggar med titlar som anknyter till ämnet, såväl verkliga skönlitterära titlar som enstaka ord och associationer.

Det är en bok att bli glad och lite förvånad av men också en bok som manar till funderingar kring sådant som är bra för både människor och djur.

Similar Posts:

• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Kom igen mänska, det svänger ju
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• ”Så närvarande och så främmande”
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt

Det är utan tvekan viktiga frågor som Zuboff diskuterar. Även om jag personligen är vagt insatt i många av de centrala aspekterna i det hon diskuterar, som den omfattande insamling av beteende-data som företagen ägnar sig åt, så finns det också mycket nytt jag lär mig om detaljerna i vad somliga av de här företagen ägnar sig åt, och hur de agerar. Jag kan också tycka att Zuboff ibland gör riktigt intressanta analyser av den här utvecklingen, inte minst om de olika faktorer som sammantaget gjorde att den här utvecklingen kunde ske just under de senaste tjugo åren, och jag gillar många av hennes teoretiska resonemang inspirerade av eller i dialog med en lång rad klassiska tänkare – allt ifrån Hannah Arendt till Weber, Polanyi eller Milgram.

Men så är det ju detta med framförandet. Boken är en tegelsten inte bara längdmässigt, utan också för att den i stora delar är skriven på ett ganska krångligt språk. Skildringen blir också snabbt ganska förutsägbar – efter att hon har ägnat dryga hundratalet sidor åt att skildra hur Google kom att inse den ekonomiska potentialen i att samla in beteende-data, så är det liksom föga överraskande att nya ”produkter” de lanserade därefter, som Street View eller Google Glasses, också syftade till att samla in ännu mer beteende-data. Att sen skildra hur andra företag på samma sätt försöker samla in sådan data, genom allt ifrån Barbie-dockor till robotdammsugare, blir lika lite överraskande i princip, även om många – i likhet med mig – kanske inte alltid känner till varken omfattningen eller detaljerna. Men skildringen förbättras på den senare punkten inte av att Zuboff kan vara både långrandig och repetitiv även i dessa detaljer; bara inom loppet av ett par sidor konstaterar hon, för att ta ett exempel, tre gånger om att den nya utvecklingen av ständigt uppkopplad teknik kan göra att försäkringsbolag i framtiden kan komma att blockera oförsäkrade bilar från att över huvud taget starta.

Kort sagt så skulle den här boken ha mått oerhört bra av att kortas ned. Det hade inte behövts drygt 700 sidor för att framföra de centrala argumenten, även om man vill ha en välunderbyggd bok. Det hade heller inte behövts att Zuboff gång på gång måste markera sitt ogillande mot utvecklingen, såväl genom att peppra sin text med värdeladdade adjektiv, som genom de domedagsutläggningar som då och då vävs in i texten. Oavsett om man håller med henne eller inte, så tillför de här utläggningarna inte särskilt mycket till analysen. Man behöver nämligen inte ens börja läsa själva brödtexten innan författarens åsikter i frågan blir helt glasklara: redan på den sida som ägnas åt en ”definition” av begreppet övervakningskapitalism, innan själva brödtexten tar vid, klargör hon nämligen sina ståndpunkter om vilket enormt hot denna form av kapitalism innebär för oss alla (som inte sitter vid den nya maktens köttgrytor). Det hotet kontrasteras i skildringen sedan mot en tolkning av den ”klassiska” kapitalismen i USA, som i Zuboffs världsbild var ett samhälle byggt på fria, välmående konsumenter och ömsesidighet i alla socio-ekonomiska relationer. Den skönmålningen finns det utan tvekan många (inklusive undertecknad) som inte riktigt skulle hålla med om.

Bokens längd till trots så finns det också flera centrala frågor som jag upplever att man som läsare inte får några konkreta svar på. En sådan fråga är om folk i allmänhet verkligen är så omedvetna om att de övervakas och att deras beteende-data säljs som Zuboff tycks mena. Förknippat med det uppkommer ju frågan om varför folk använder de här företagens tjänster. Men den kanske viktigaste frågan är hur betydande företagens beteende-modifiering kan komma att bli. Att – som Zuboff skriver om – Facebook har kunnat påverka folk att exempelvis i högre grad gå och rösta i ett allmänt val, eller att påverka deras sinnesstämning, genom att förändra algoritmerna för vad som visas i folks flöden, är både intressant och oroväckande, men just de experiment som hon redogör för förefaller ändå ha inneburit relativt begränsade modifieringar av folks beteende. Som läsare lämnas man dock okunnig om hur djupgående eller omfattande den här typen av beteende-modifiering kan komma att bli. Kanske kan framtida forskning komma att ge oss tydligare svar på det här området.

Som lök på laxen så slutar boken i något av ett anti-klimax. Vi behöver revitalisera demokratin, menar Zuboff. Gott så. Men vi kan inte förvänta oss att lagstiftning kommer kunna stoppa den här utvecklingen, menar hon samtidigt – den amerikanska konstitutionen är tandlös, och EU:s nya GDPR-lagstiftning lär inte kunna hjälpa, den heller. Det är helt enkelt inte möjligt att lagstifta om vad vi inte känner till, och företagen ägnar sig systematiskt åt hemlighetsmakeri, och att göra nya innovationer som kan kringgå eventuell lagstiftning. Och att som enskild individ försöka kringgå övervakningen genom exempelvis spårar- och reklam-blockerare är lönlöst, och – menar Zuboff – närmast legitimerar systemet (logiken förefaller mig något konstig, men går vad jag förstår ut på att det legitimerar systemet därför att man då inte utmanar företagen explicit?). Så exakt vad det är Zuboff tycker vi ska göra mer än att bara uttrycka vårt ogillande i största allmänhet, blir aldrig särskilt tydligt.

Synd på så rara ärtor. De här frågorna förtjänar att uppmärksammas betydligt mer än de gör. Zuboff har onekligen många intressanta tankar på temat, men de bra delarna i den här boken hade behövt en ordentlig redigering för att verkligen komma till sin rätt.

Similar Posts:

• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Riskkapitalister är också människor
• Arbete mot kapital
• Arbetare i alla länder, förena er…

Minnena från relationen med Josefin, Carl Leonards före detta, följer oss genom hela berättelsen och det är en stor förlust och sorg för Carl Leonard att hon inte längre lever.

När hans bror, Stefan, blir mördad uppsöks Carl Leonard av några poliser i och med ett meddelande från Stefan. Bröderna stod inte nära varandra och hade inte träffats på 20 år. Ångesten över att inte ha rett ut det som var fel i deras relation, hatet mot pappan som påverkat hela hans liv och svårigheten att förlåta gör att Carl Leonard känner att han måste få svar på sina frågor. Han beslutar sig därför för att återvända till Stockholm för att ta reda på vad som egentligen hände. Vilka fiender hade Stefan och vad hade han hamnat i för miljöer som kunde orsaka att han blev mördad?

Att börja rota i Stefans död verkar dock vara helt fel väg för ett lugnt och harmoniskt liv men däremot helt rätt väg för att hamna i hetluften igen. Snart finner sig Carl Leonard vara mer uppkopplad och involverad än någonsin. Alltså precis där han inte ville vara. Carl Leonard misstänks dessutom för dataintrång och IT-bedrägeri. Kvinnan som leder förhöret heter Elisif och Carl Leonard känner genast igen henne från ett foto från Stefans lägenhet. Hon är IT-forensiker men även den döde broderns flickvän.

Tillsammans med Elisif börjar Carl Leonard jakten på sanningen. Vem mördade Stefan och varför? Och vem försöker sätta dit Carl Leonard för cyberbrott han inte har begått?

Det är en hetsig och actionfylld story som tar oss genom Sverige, till USA och vidare till Kanada. Historien är spännande och en klar bladvändare.

Samtliga karaktärer är dock något endimensionella, och helheten faller bitvis på grund av detta. Känslan är att det finns mycket mer att utforska i persongalleriet och dela med mig som läsare för att bygga en ännu starkare berättelse.

Men att kapitlen är numrerade efter binärkod … Det värmer ett dataingenjörshjärta lite extra.

Similar Posts:

• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Brutalt i Bangkok
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor
• Ingen sommar utan nordic noir?

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.

Similar Posts:

• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Från de (o)saligas ängder

Det är många frågor som finns att tackla, och i Människans spegel vill Hao Jingfang ta itu med några av dem både i novell- och essäform. Sex noveller från ett par decennier in i framtiden, och två essäer som försöker bena ut exakt vad vi kan vänta oss ska hända och hur vi kan hantera det – vad vi vill med en annan intelligens, och vad den kan tänkas vilja med oss.

Det är ingen dum idé; att spekulera över framtiden kräver ju en blandning av både fiktion och fakta. Jag gillade Den hopfällbara staden, Haos introduktion på svenska, och hittar några gånger samma uppfinningsrikedom här i glimtar; den både charmiga och kusliga interaktionen mellan en AI och ett litet barn i ”Qiankun och Ali”, arbetsplatshumorn i ”Var är du?”, den pittoreska old school-SF-handlingen i ”Mänsklighetens ö” som kunde kommit direkt ur något av Sam J Lundwalls gamla zines… Men samtidigt känns det ofta lite för blodfattigt. Frågeställningarna Hao ställer upp är intressanta, men de känns mer som resonemang och tankeexperiment än faktiska berättelser, med platta karaktärer och slutsatser som sällan går bortom resonemang SF-författare har fört i 50 år nu. Då tycker jag t ex Louisa Halls Speak tacklade frågorna med både mer stil och mer eftertanke.

Då är de avslutande essäerna intressantare (om också tyvärr lite slarvigt översatta). Hao spekulerar i vilken tidsrymd vi kan ha att röra oss på, och vad som kommer att hända när det väl klickar till i en molnserver någonstans. Vad är vi idag, och i framtiden, bättre på än de smartaste datorer? Vad behöver våra barn och barnbarn kunna för att leva tillsammans med dem? Vad återstår för att en dator smart nog för att kunna spöa de främsta schack- och Jeopardy-mästare ska lära sig för att faktiskt kunna kallas intelligent? Är det överhuvudtaget möjligt för en virtuell intelligens (eller för den delen en människa som ägnar hela sitt liv åt en virtuell värld) att tillägna sig kunskap och förståelse om en verklighet utanför den?

Jag skulle nog rekommendera att man läser antingen Nick Boström eller Max Tegmark i anslutning till detta, det finns en del frågor som Hao (av nödvändighet på bara 50 sidor) lämnar åsido, men som introduktion till ämnet är det inte dumt. ”Det finns ingen art som kan tillintetgöra vår andliga värld om vi inte ger upp den på egen hand”, skriver hon. Gott så; men vet vi var det beslutet i så fall kommer? Kommer det ett tydligt val, eller kommer det bara en lång rad med aningen smartare lösningar som gör livet lite bekvämare varje gång…?

Jag funderar lite på det här mänskliga att envisas med att skapa mönster och sammanhang. Precis som Hao påpekar att ett spädbarn bara behöver se ett par olika hundar för att förstå konceptet ”hund” medan en dator kan kategorisera i åratal utan att förstå att en chihuaua och en S:t Bernhard är samma sak undrar jag över kontexten här. Skulle novellerna fungerat bättre om de inte ställts upp som frågeställningar essäerna ska besvara? Dödar anspråket på svar fiktionen? Datorer verkar inte kunna leka; jag hoppas att förlaget ger Hao fler chanser att göra det också.

Similar Posts:

• Du levande
• Kan du inte tala…?
• Utmärkt introduktion till Chi-Fi
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid