Den som tyvärr inte varit
flicka i Höör
kan inte förstå
hur mycket Freja längtar till
Lucky Lada.

Författaren Freja Morgonstjerne är trött på att skriva böcker om heterosexuella relationer och försöker hitta ett uppslag till sin nya bok. Hon bestämmer sig för att gräva där hon står, eller snarare där hon har stått – hon ska skriva om uppväxten i Höör och hon ska göra det som en pastisch på Bombi Bitt och jag. Precis som i slutet på Bombi Bitt och jag, där hela boken exploderar i en turbulent och makalös scen på en marknad, vill Freja att hennes bok ska eskalera i ett kaotiskt klimax. Det blir snart tydligt för henne att den självklara skådeplatsen för det hela är hemvändarkvällen på Lucky Lada – Höörs enda och legendariska uteställe. Frågan är bara om hon kan få med sig någon dit – eller har hon tappat sin koppling till de människor som gjorde hennes uppväxt till det den var? Har hon tappat kopplingen till den hon var själv?

Det är ramberättelsen för denna, med oerhört ömsint hand skildrade uppväxtberättelsen: Freja som är hemma hos sin mamma och försöker få tag i gamla kompisar som kan tänkas vilja följa med henne till Lucky Lada. Medan hon väntar på svar rör hon sig runt i Höör, själv och med sin mamma, rensar i källaren, lagar mat och tänker på den platsen hon vuxit upp, alla människor som kommit in i hennes liv längs vägen. Det är det egentliga innehållet i den här boken: Frejas minnen och tillbakablickar till uppväxten i Höör, då och då avbrutna av mammans instick om gamla bekanta, utskrivna på riktig Höör-dialekt.

Maunsbach skriver med ett tillgängligt språk och en dråplig humor fram en värld i en liten svensk landsort där människorna håller koll på varandra och där anekdoterna finns att plocka som mogen frukt. Hur mycket som är sant tillåts vara osagt, i sitt förord använder författaren ord som ”karikatyr” och ”legend”. Det viktiga är att det finns många historier att berätta från och om Höör och Maunsbach gör det med detaljrikedom, finess – även om det som skildras ofta är rätt smutsigt och äckligt – och ömhet.

Till exempel berättar Freja hur hon och hennes tjejkompisar turnerar runt i Höör under sommaren när de är cirka tolv år som Höörs första kvinnliga orkester. De har köpt matchande tröjor med bävrar på och kallar sig The Beaver Gang. Det faktum att omgivningen tänker att de är för små och naiva för att riktigt förstå vad namnet innebär är en berusande, hemlig revolt; de är den kringresande kvinnoorkestern fittgänget. Frejas mamma berättar bland annat om en bekant vars man bajsade på sig, och hur den bekanta hjälpte honom duscha av sig – för att han ju skulle gjort samma sak, varpå mannen förkunnat att det skulle han aldrig i livet gjort. Det är en anekdot som Freja och hennes mamma berättar för varandra åtminstone en gång om året.

Lucky Lada och jag är en hyllning till kvinnor, till mammor, döttrar och väninnor, till ett gammalt jag, till alla som växer upp som flickor, till landsbygden och berättandet. Det kan tyckas tjatigt med ännu en uppväxtskildring, ännu en historia som ska belysa för de stackars stadsmänniskorna hur livet ser ut ”i den riktiga världen”. Men det blir varken tjatigt eller klyschigt. Det blir kalasroligt och fint. När slutet väl kommer är man så hemma i Frejas liv och Höör att det känns nästan konstigt och vemodigt att man inte ska få fler anekdoter berättade för sig. Kanske är det enda som finns kvar att göra att åka till Höör och prata med människorna där själv.

Similar Posts:

• Hildebrandt knyter ihop trådarna
• Snyggt men välbekant om unga kvinnor
• Uppslukande roman i Österlensk miljö
• Att byta familj mitt i uppväxten
• I brist på simlektioner

Men vi börjar från början, vad handlar Nikes bok om? Svaret kan bli kort och självklart: Nike. Eller kanske en aning mer uttömmande: Det handlar om tre familjer som bor på Österlen i den lilla fiskebyn Kummelvik. Det startar med kapitlet ”Första katastrofen (1982)” och avslutas med ”Månförmörkelse (2018)”. På 36 år hinner det hända en hel del, ska ni veta. Små, gulliga, rultiga ungar växer upp och blir vuxna, till exempel, och får egna ungar. Föräldrarna blir gamla, dör och/eller skaffar nya partner. Vissas karriärer flyger och andras går i stå. Hem byts ut och byn förändras. Det enda som är beständigt är kärleken, även om föremålen växlar.

Kretsen i Kummelvik som Nikes bok utforskar är tre par. Det som binder ihop dem är att de har barn i ungefär samma ålder. Rosemarie och Janne och deras barn Martin och Katta är födda i Kummelvik. Karin och Tommy med tvillingarna Gustaf och Oscar har tack vare Tommys näsa för lyckade finansaffärer kunnat köpa herrgården Näs, där mycket av kretsens sociala liv utspelar sig. Och så är det konstnären Olle som en sommar får hyra en ateljé av Janne nere i hamnen, men som av olika orsaker blir kvar med dottern Nike och hennes mamma Sonja.

Jag tycker att Agnes Lidbeck inte bara beskriver skeenden på djupet, utan knivskarpt i en dialog blottlägger ett helt äktenskaps essens. Kolla in den här konversationen, så förstår du vad jag menar:

– Din pappa till exempel. Jag vet inte hur många gånger han sårade mig. Men jag fick förstå helt enkelt att han hade sina gränser, sin vilja, och jag fick anpassa mig efter den.
– För annars hade han gått, eller?
– Ja. Annars hade han gått. Och så länge jag hellre ville vara med honom än inte, fick jag leva med den han var.

Alltså, ni njugga recensenter och missmodiga läsare där ute, vad finns det att inte gilla med det här, undrar jag? Det är coming-of-age och scener ur tre äktenskap på en och samma gång. Det är äktenskap i förfall, eller åtminstone det som vid första ögonblicket ser så ut. Det är föräldraskap som föder närhet, lika mycket som att det kräver distans. Det är tidsandan och det är utvecklingen av Kummelvik från fiskeby till turistattraktion. Och det är så inihelvete grymt bra skrivet, Agnes Lidbeck! Jag älskar varje sida, varje fördjupning, varje person. Inget är självklart, inget blir som man tror eller ens hoppas. Eller nästan inget, i alla fall.

Märkligt, att en punkt som är förlängningen av allt man gjort för att man borde, kan vara punkter där vad som helst kan hända: inte på en övergripande nivå, utan för individen, i det egna livet. Och där vände sig hennes historia, Rosemaries historia, runt sin egen axel och blev en annan.

Ta den här när du har semester, gott om tid och inte blir störd. För om du blir lika uppslukad som jag av Kummelvik och dem som bor där, så finns det inget utrymme för sådant som lång, ostörd sömn eller förvärvsarbete. Man vill aldrig lämna Österlen!

Similar Posts:

• Om minnen och systerrelationer
• Dolt under ytan
• B som i bly och bröllop
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• Frauenliebe und -leben 2.0

Lundell, tillsammans med Louise Boije Af Gennäs, var en av mina största litterära upptäckter när jag var i 20-årsåldern. Boken Saknaden (1992) är fortfarande en av min starkaste läsupplevelser.

Däremot gjorde jag slut med Ulf Lundell under många år och här vet jag att jag inte var ensam. Bråket runt boken Fittstim (1999) var patetiskt. Jag upplevde då Lundell som gnällig, respektlös och bitter. 

Efter Lundells deltagande i Sommar i P1 (2020) reflekterade jag över känslan den monologen lämnade efter sig. Den var riktigt behaglig och jag gjorde en mental notering att lägga till böckerna Vardagar på läslistan.

Det jag hörde i sommarpratet var nämligen en man med ödmjukhet inför livet och äkta livsglädje pandemiläget till trots. Allt detta utan att vara blaskigt sentimental. 

Under den senaste ledigheten laddade jag ner Lundells första del Vardagar (2018) och sträckläste. Jag laddade ner Vardagar 2 (2019) och sträckläste. Sen laddade jag ner Vardagar 3 och … Ja, jag sträckläste även den.

Vardagar 3 är dagboksanteckningarna från 2019 och rymmer texter med fantastisk rytm och reflektion. Texterna berör och är både djupa och lättsmälta. Referenser till annan litteratur, musik och en hel del fåglar.

Lundell är en person som är bra på att se människan bortom könet. De reflektioner han delar över orättvisor har dessutom en starkt feministisk ton. 

Hans svårigheter att släppa sin före detta fru ur sina tankar är rörande. Det är ett stort tomrum deras tidigare samvaro lämnat efter sig. Kärleken som de en gång hade och skuggorna den fortfarande kastar gör det svårt för honom att helt gå vidare. 

Det är som sagt många olika arter av fåglar i trädgården, väder och vind. Inrikespolitik och utrikespolitik. Film, musik, alkoholism och litteratur. 

Jag fullkomligt älskar hans betraktelser av både svensk och internationell politik – de sker med humor och sylvassa kommentarer.

Lundell är dessutom ett föredöme gällande att handla lokalt, han håller sig i sina domäner. Lämnar dem ogärna och dessutom vågar han säga nej till närstående när de vill komma på besök. Det kändes väldigt osvenskt 2019, men är nu fullt normalt i och med pandemin vi genomlever.

Han håller på traditionerna trots att han bor ensam och dansar ut julen Tjugondag Knut. Eloge, traditioner är till för att följas!

Lundell skriver med en sällan skådad öppenhet om hur det är att vara man och bli gammal. Kroppen i förändring och att behöva gå upp på toaletten mitt i natten. Dessutom förvåningen när det nattliga toalettbesöket inte behövs. 

Nutidens händelser varvas med tankar om uppväxt och reflektioner över samhällets utveckling. Från socialdemokratins utveckling när han växte upp till det som i nutid närmast kan liknas vid en avveckling. 

Efter att ha blivit upplyft i själen av Vardagar gånger tre i mitt monotona pandemiliv säger jag som Lundell.

Det skymmer
Jag känner mej någorlunda stabil

Similar Posts:

• Ulf Lundell byter förlag
• Från Bandet går till åtta utsålda Stockholms Konserthus
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• En vital skildring av ett oförglömligt decennium
• Gröt och fralla och yoghurt och salami, skinka, allt på en gång!

Ska jag vara ärlig var det nog författarens namn. Det fick mig att tänka på en kort visa av Cornelis Vreeswijk Rosenblad, Rosenblad. Redan första gången jag hörde visan sjöngs den av Freddie Wadling på hyllningsskivan Den flygande holländaren 1987 blev jag knäsvag för rader som ”Kom, gör mitt hjärta glad. Kom gör mig svag och matt. Glömma mitt jag i natt är vad jag vill. Efter vårt stjärnefall, ge mig ölen kall och drick mig till”. Det är ju knappast författaren Vilda Rosenblad skyldig till, men det är iallafall min ingång till boken.

Den börjar hur som helst direkt med ett uppbrott. Huvudpersonen Elvira Ljungs pappa är död och hennes mamma bestämmer sig för att ta med sig din dotter från Skåne ner till Paris. Det är i sina känsliga tonår med världsstaden som fond hon drömmer om att bli nästa Ingrid Bergman, och går i kyrkan för att minnas sin döde far och för första gången på allvar blir kär.

Samtidigt försöker Elviras mamma komma underfund med om mannen hon lever med verkligen är den rätte. Guillaume är ju anledningen till att de överhuvudtaget begav sig till Frankrike.

Även om boken så småningom blir en bladvändare och den i långa sjok doftar vackert av melankoli – och är skriven med angelägna teman som vänskap, familjerelationer, både bristande och begynnande sexualitet känns boken ändå lite flyhänt skriven för min smak, lite så där lagom charmig.

Visst det är intressant hur författaren ju mer handlingen fortskrider väver in bakgrunden till varför flytten till Paris blev av och vad bytet av kultur och språkmiljö för med sig. Och jag erkänner villigt att den känsligt beskrivna vänskapen mellan Elvira och hennes kompis Delphine är bokens stora behållning.

Men ändå hoppas jag att kommande i böcker i det som utlovats bli en serie berör mig mer.

Similar Posts:

• Småstadens existenser
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Oväntad vänskap
• Smärtsam brytning mellan mor och dotter
• Möten över avstånd

Vad säger man till sin farmor på andra sidan köksbordet då?

Det har kastas tonvis med dynga på Yoko Ono genom åren, inte minst har hon anklagats för att vara den som splittrade Beatles. Men tänk om det var John Lennon som blev så kär, så att hans band inte var så viktigt längre? Den som inte gillar Yoko Ono kan rekommenderas Cynthia Lennons bok John om deras gemensamma nämnare, och sluta läsa här.

På gamla dar har Yoko blivit aktiv på Twitter och det är den aktiviteten det lilla bokförlaget Bakhåll i Lund, här tagit tillvara. Det är en opaginerad samling tweets på sitt originalspråk engelska. Varje tweet har för säkerhets skull försetts med datum för när den först publicerades på den sociala plattformen. Det är rätt onödigt egentligen, eftersom hon verkar ha en förmåga att leva i nuet den goda Yoko.
Yokos ord är måhända mest trösterika för dig som rusar fram, utan att riktigt veta varifrån du kommer eller vart du är på väg. För det finns en naivitet och glädje i dessa små aforismer som är lätt att stanna upp inför. Men här och var finns också ett djupare allvar, som man får lov att skrapa lite på. En av Yokos bästa tweets får mig att tänka på Milan Kundera.

Teach your children that they are alright. Don’t criticize them. Just be loving

Kundera skrev nämligen en gång en tragisk historia om ett par som förlorade sitt barn, vilket naturligtvis är det värsta som kan hända. Men, menade Milan, de lyckades därigenom återta sin intellektuella frihet. När du är far eller mor till ett barn har du ingen rätt att tänka pessimistiskt om världen, menade han. Men om du inte har ett barn, är du fri att tänka vad du vill.

Barnlös eller ej. 2011 var Yoko Ono i Wanås i Skåne för att inviga sommarutställningen där. Hennes konst bygger som bekant ofta på instruktioner som betraktaren ska följa. I den skulpturparken finns fortfarande idag de fjorton äppelträd, Yoko såg till att man kan hänga upp sina önskningar i.

Året efter kunde man kura skymning med henne på Djurgården i Stockholm, i samband med att hon hade en utställning på Moderna Museet. Alla som deltog i den happeningen den där sommarnatten i en skogsglänta, fick en lapp där det stod Let’s breathe together and let ourselves happen. Om Yoko någonsin dök upp där förtäljer inte historien. Men vid samma tillfälle lär en lika morgontrött som ovetande DN-prenumerant fått en liten handskriven hälsning från Yoko på en postit-lapp i sin tidning.

Och på någon sätt faller jag för det där. När kommunikationen blir viktigare än avsändaren eller verket i sig. Det är något befriande över det, idag när Yoko Ono hunnit fylla 85, och hon enligt sitt svenska bokförlag sitter rullstolsbunden.

Jag fick för kanske tio år sen, faktiskt via Twitter, chansen att fråga henne varför hon alltid bär hatt på nytagna bilder. Om det var för att hon skulle lyckas behålla alla sina tankar i huvudet, så de inte flög iväg. Hon svarade med glimten i ögat något i stil med att det gav henne chansen att vara någon annan för en stund, från vilket århundrade hon än önskade.

Jag gillade humorn och självdistansen det svaret gav uttryck för. Yoko Ono gör åtminstone mig lite kär. Och vem vill inte vara det?
För sedan är det viktigt att lägga något annat på minnet. Det sägs ju att när fan blir gammal, blir han religiös. Något liknande kanske kan sägas om framgångsrika kvinnor. Det är först sedan hon blivit tillräckligt gammal, som hon blir respekterad och rentav hyllad. Kom ihåg det, den dagen ni läser Yoko Onos dödsruna.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Skriven med ärlighet
• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Blivande nobelpristagare
• Yta och undertext

Minst beständiga är människorna. ”Skåningarna” kommer och går. Det är vandringarna som bär förändringarna med sig. Ända sedan de första jägarna har den ena vågen människor efter den andra dragits till nya möjligheter, ofta med nya kunskaper och tekniker. Men strömmarna har också gått vidare, många ”skåningar” har sökt sig bort, ibland för gott, ibland för att vända tillbaka med nya erfarenheter och tillgångar.

Skåne som en föränderlig samling människor i en föränderlig natur där själva beständigheten är landskapsgränsen; jag gillar definitionen.

Wetterberg skriver att ”Historien handlar om hur människorna möter [landskapet] och hanterar förutsättningarna. Därför handlar boken i hög grad om geografin.” Att jag farit runt så mycket i Skåne och känner till hur naturen ser ut förhöjer läsningen. Den första delen börja 11500 före kristus. Då är det förstås själva landskapet som får ge oss ledtrådarna till passerade skeenden. Landskapet, miljön och språkliga avlagringar.

Jag finner läsningen som mest intressant just här, långt innan det finns skriftliga källor. Människorna som levde av och i den natur som jag vandrar i idag, kommer mig så mycket närmare än vad någonsin de namngivna makthavarna kan göra. Jag antar att det beror på att det är lättare att läsa in sig själv när det nästan inte finns något annat att läsa in.

Wetterbergs perspektiv böljar fram och tillbaka mellan det namngivna, maktskiften och de spår som finns i naturen. Det är grundligt och lärt. Nya rön presenteras och jämförelser görs då det finns motstridiga teorier. I slutändan får läsaren själv fundera över vilket svar som är det mest rimliga.

När jag nu rör mig i det skånska landskapet gör jag det med en djupare förståelse av dess historia. Så har jag till exempel lärt mig en del om de vanliga ortnamnsändelserna -torp och -röd. -torp är oftast vikingatida och -röd är uppröjda nybyggen vid sidan av.

Jag läser också med stort intresse om jordbrukets utveckling och hur denna utveckling har omvandlat landskapet och totalt förändrat livsbetingelserna här. Det är så lätt att tänka att den ”skånska myllan” bara finns där.

Den som är intresserad av maktstrider och förhållandet mellan världsliga och andliga ledare får också sitt lystmäte. Och förstås den som är intresserad av relationen mellan Danmark och Sverige och hur dessa nationer växte fram.

Det är en rejäl och lärd tegelsten detta, ingenting att skumläsa innan det är dags att sova. Det tar sin lilla tid att ta sig igenom alla sidor, men det är mödan värt. Här finns så mycket att lära sig om, inte bara Skåne, utan också om vad det är vara människa. Och om det spännande samspelet mellan människa och natur.

Similar Posts:

• En tät skog av fakta
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Freden intressantare än kriget
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Orrenius intresserar sig för det extrema i vardagen. Han har besökt varje kommun i Sverige där ett visst parti har en överväldigande majoritet, t.ex. porträtteras den skånska kommunen Vellinge där moderaterna får över sextio procent av rösterna, där medelinkomsten per hushåll är den näst högsta i Sverige och där man prompt vägrar att släppa in invandrare. Orrenius skriver om Erik Johansson som är verksam som präst i Skövde. Erik är homosexuell, han anser att homosexualitet är någonting medfött, men att det inte ska bejakas. Homosexualitet är alltså okej i teorin, men inte i praktiken. Vara, men inte göra. Men i Här är allt så perfekt hittar man också reportage från andra håll. Till exempel Orrenius fantastiska text från Tchad eller det reportage han gjorde tillsammans med Olle Lönnaeus som handlar om svenska vapentillverkaren Bofors och som på ett intelligent sätt ifrågasätter Sveriges neutralitet i Irakkriget.

Orrenius själv håller sig i bakgrunden i sina reportage. Fokus ligger på det fenomen eller den person som han går ut för att skildra. Några lösningar eller slutsatser presenterar han heller inte, utan det är upp till läsarna själva att bestämma hur de ska ställa sig till det han skriver. Mitt i allt det allvarliga och viktiga som Orrenius skildrar lyckas han också klämma in lite humor. Som i texten där han skriver om det Svensk-Amerikanska Förbundet, en organisation som består av USA-vänliga svenskar som vill sprida en positiv bild av det stora landet i Väst hemma i Sverige. Orrenius följde med dem när de den fjärde juli körde runt i en minibuss och försökte att sprida USA-vänliga vibrationer genom att bjuda folk på Coca Cola. En av deras stora hjältar är Ronald Reagan, vilket är ironiskt eftersom de spelar ”Born in the USA” med Bruce Springsteen och ”Keep on Rocking in the Free World” med Neil Young (öppet USA-kritisk kanadensare) i sin minibuss.

Dock finns Orrenius röst med som en röd tråd genom hela boken i form av miniepiloger som återfinns i slutet på varje reportage. Här skriver han antingen en kort vad-hände-sen-notis, kommenterar innehållet eller berättar något om genomslaget artikeln fick. I en av dessa kommentarer, den som följer på reportaget om Bofors och Sveriges roll i Irakkriget, skriver Orrenius följande:

Inte ofta, men ibland, önskar jag att Sydsvenskan var DN. När vi har riktigt bra grejer som borde sätta debattagendan i Sverige hela veckan, men där vårt genomslag inte räcker till för att det ska bli så. Detta reportage var första delen i en serie om sex delar. Serien nominerades till Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden i klassen stor tidning. Ingen jävel utanför Skåne läste den.

Jag hoppas verkigen att den här boken gör det möjligt för varenda jävel, också utanför Skåne, att läsa Niklas Orrenius texter. För så bra, och så viktiga, är hans reportage.

Similar Posts:

• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Våld föder våld föder våld?

Ulf Mårtensson har gjort ett gediget jobb med att gå igenom pressklipp och material rörande de filmer Hans Alfredson och Tage Danielsson gjorde i Tomelilla och på Österlen. Här finns intervjuer, tidningsutdrag och många bilder från tiden det begav sig. Filmer som inte spelades in i Skåne, som exempelvis Att angöra en brygga eller Släpp fångarne loss, det är vår nämns dock inte överhuvudtaget, varför jag tror att man får mest ut av boken om man inte bara är intresserad av Hasse & Tage, utan också har någon sorts relation till Skåne och Österlen.

Själv saknar jag Skåne-anknytning, och därmed ger inte vinklingen mig särskilt mycket. Boken fungerar bra i ett dokumenterande syfte, men vill man ha något mer djuplodande och analyserande är det fel bok att ge sig i kast med. Ulf Mårtensson har ett väldigt snällt, ja rentav inställsamt, tilltal. Det uttalas inte en enda ansats till kritik av något som Hasse & Tage företog sig, vilket i och för sig kanske inte är något problem om syftet är dokumenterande.

Dock är författarens tilltal så aningslöst att det skriver läsaren på näsan ibland. Bäst illustreras detta av att kapitlet där författaren intervjuar skådespelaren Birgitta Andersson har titeln ”Teskedsgummans Hasse & Tage-minnen”. Birgitta Andersson har gjort väldigt mycket annat än Teskedsgumman, och rubriken visar att författaren inte har särskilt stor tilltro till att läsaren vare sig känner till skådespelaren Birgitta Andersson vid namn, eller har förmåga att själv ta reda på vem hon är (om man ändå inte skulle förstå det av det följande kapitlet).

Hasse & Tage har blivit något av svenska nationalhelgon. Jag är stor beundrare av båda två, och tycker just därför att de är värda något mer än bara beundran. Ulf Mårtenssons bok är en bra dokumentation, men så väldigt beundrande inför ämnet att det blir ganska tråkigt.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Tema: HasseåTage
• Svårslagen folkhemsk humor
• Mästare på svenskspråkiga limerickar