dagensbok.com » Jens Lapidus

Joel Mauricio Isabel Ortiz "Sången om en son"

Lena Nöjd — Sat, 02 Jun 2018 22:00:50 +0000

Stockholm är fond för berättelsens huvudperson som arbetar som skådespelare. Hen håller en astronomisk distans till sin adoptivpappa i Växjö som är en handens människa, en bilmekaniker. Adoptivmamman lever inte längre och det är många år sedan hen anlände till Sverige som adoptivbarn. Inga spår finns efter den biologiska mamman eller pappan.

Efter bokens inledning med ett besök i föräldrahemmet är hen tillbaka hemma i Stockholm. Vid närmare eftertanke är hemma egentligen inte något hem. Våningen ägs av partnern Orlando, som har inrett ett litet rum som hen får bo i. Deras relation tillåter sexuella partners vid sidan av och de tävlingsgnabbas ibland om det senaste ligget. Orlando bokar resor till Europas huvudstäder för att bota sin rastlöshet. När han kommer hem med en souvenir blir inte hen särskilt imponerad, utan ”anser att turistande för det mesta är en modern och blasé form av västerländsk kolonialism”.

Hen har jobb i en teateruppsättning vilket hen krasst bedömer har sin orsak i att en latino alltid behövs i en svensk konstuppsättning på scen. I ungdomsåren gick hen en dansutbildning i Stockholm och då grundades vänskapen med de närmaste vännerna Levina och Lo. Omtanken som vännerna visar bemöter hen med sarkasm och/eller likgiltighet. Att vårda relationerna är sällan det viktigaste när missbruk eskalerar.

Världen där livsmottot präglas så starkt av ”nu-kastar-jag-mig-in-i-det-mörka” är brutal främst för att sexet nästan uteslutande kretsar kring våld. Rep, strypsex och slag. Sexpartners finns att tillgå i all oändlighet. Några vill vara ”diskreta”. När det syns alldeles för mycket vad som hände natten innan får arbetsgivaren en sjukanmälan med hänvisning till halsfluss. Knarket och alkoholen flödar både dagtid och nattetid. I några enstaka ögonblick flimrar det framför ögonen. Något från barndomsåren. Grannskapets äldre män tyckte att 13-åringens kropp var som gjord för den egna tillfredsställelsen. Och något ännu mer smärtsamt anas.

Utanförskap blandas med revanschlust vilket hen tacklar genom att antända sig till en levande brandfackla. Tändvätskan är majoritetssamhällets behov av att definiera hen; varken sexpartners eller kultursvängens mogna kvinnor tvekar inför möjligheten att påpeka hens vackra ögon, lockiga hår eller att hen är kort. Men gnistan som får tändvätskan att explodera är förekomsten av adoptioner. Hen är hundra procent emot adoptioner. Varken regeringar eller adoptivindustri förbättrar grundvillkoren för ensamstående mödrar i länder där barn lämnas bort för adoption. I frånvaron av temats utbredning frågar jag Salman Rushdie och Sofi Oksanen (i fantasin alltså): ”Skulle ni låtit texten flöda rikligare kring temat?”

Romanen är en tvådelad komposition och väjer inte för blod, sperma eller rövar. Berättelsens stoff har en underliggande intellektuell kyla som har en samklang med franska författaren Catherine Millets redogörelser. Och den svenska jämförelsen gör jag med Jens Lapidus framrusande actionberättelser. Där actionscener skapar riviga kanter hos deckarförfattaren flikar Ortiz in disharmoniska avsnitt. Inte är det konstigt att mina tankar far till George Kentros’ och Mattias Peterssons förvridna version av Vivaldis fyra årstider som har tio år på nacken; lyssna gärna på detta korta Youtube-klipp. Sången om en son är en explosiv romandebut.

Edward Bunker "Djurfabriken"

Ella Andrén — Fri, 28 Apr 2017 22:00:25 +0000

”Bastiljen i bukten”, San Quentin-fängelset, är Kaliforniens äldsta och kanske mest beryktade fängelse. Edward Bunker blev, när han placerades där som 17-åring 1951, fängelsets yngsta intern någonsin. Han hade redan då en lång och strulig historia: alkoholiserade föräldrar, fosterhem, ungdomsfängelser, militärskola, rymningar och brott.

Vistelsen på San Quentin blev på inget sätt slutet på denna kriminella ”karriär”, men det var där han träffade den dödsdömde och skrivande Caryl Chessman och själv tog upp skrivandet. 1973 publicerades hans första roman, No beast so fierce, som också filmatiserades, och efter att Bunker släppts ur fängelse 1975 kunde han försörja sig som författare och skådespelare, mest känd i rollen som Mr Blue i Quentin Tarantinos Reservoir Dogs.

Huvudpersonen i romanen Djurfabriken, Ron Decker, är inte Edward Bunker. Ron är en 25-årig collagestudent som övergått i en bekväm tillvaro som heltidslangare, med flott lägenhet och coola bilar. Han hade kunnat komma undan med ett villkorligt straff, som den välartade medelklasskille hans advokat försöker framställa honom som. Det gör han inte.

Istället hamnar han på San Quentin, där han snabbt inser att andra fångar äter söta unga grabbar som han till frukost. Det gäller att sätta sig i respekt direkt. Äta eller ätas.

Fängelset är en värld med egna regler och Ron har turen att bli vän med Earl, en äldre fånge som gör sin tredje vända på San Quentin och har goda kontakter bland såväl fångar som vakter. Med hjälp av honom kan Ron orientera sig i fängelsets brutala tillvaro, han får allierade, goda råd och hjälp i akuta lägen, men undrar samtidigt vad Earl egentligen förväntar sig i gengäld.

För den som önskar sig trigger-varningar på böcker skulle den här romanen vara fullsmockad av dem. Det är våld, det är ”raskrig” mellan fängelsets olika gäng, det är bögskräck och våldtäktshot och droger. Läsningen är på en gång påträngande autentisk och obehagligt surrealistisk – är det verkligen möjligt att institutioner kan fungera så här i vad vi vill föreställa oss som civiliserade västländer? Det är en tillvaro som, precis som romanens titel antyder, stöper om människor till djur.

Som Jens Lapidus skriver i sitt förord: ”Djurfabriken borde vara obligatorisk läsning för de flesta av oss, men särskilt för dem som tror att världen blir bättre av hårdfört nertryckande metoder.”

Maries bokmässa 2012

Marie Gröön — Wed, 10 Oct 2012 08:00:08 +0000

Jag är den enda av oss från dagensbok.com som fanns på plats för att bevaka bokmässan som faktiskt också bor i Göteborg. Något som jag snabbt insåg både har fördelar och nackdelar. Fördel: man kan sova hemma i sin egen säng efter en lång dags vandrade i mässhallen. Fördel: man vet vart man ska gå/inte ska gå för att trängas med/undvika alla andra mässbesökare som intar staden för några hektiska dagar.

Men, och det är något jag definitivt bär med mig till kommande år: det är också lätt hänt att livet liksom tränger sig på. Trots rensad kalender slutade det med att jag for fram och tillbaks mellan mässan, undervisning, möten och jobbutbildning. Jag var ju ändå i stan. Så ja, en liten sväng kunde jag ju komma förbi. Och alla dessa små stunder ledde till en lite hackig mässupplevelse. Så lärdomen inför framtiden lyder: är det bokmässa så är det! Då får livet stå på paus några dagar.

Mitt flackande till trots hann jag så klart uppleva en hel del, träffa spännande människor och föra intressanta samtal om litteratur. Här kommer mina favoriter från årets mässa.

Presspasset
Ja, det här var alltså min första mässa som skribent för dagensbok.com, och det var också min första mässa med presspass. Vilken lyx! Vad mycket seminarier! Vad mycket intressanta diskussioner att lyssna till! Och vilket jäkla mässproffs man var efter fyra dagar. Jag hittade alla lokaler, och jag kunde dessutom alla genvägar där det var i stort sett folktomt. Guld värt under lördagen och söndagen, då folkträngseln annars skulle inneburit missade seminarier och monterprogram. Dessutom uppskattat av vännerna som besökte mässan under söndagen. ”Vad vill ni se?” frågade jag, och kunde sedan förklara vart de borde ta vägen. ”Foton – ja det är på våning 2″, ”Kokböcker likaså” och ”Serierna är längst in till höger i hallen. Ni vet att ni är rätt när det börjar bli riktigt trångt.”

Personliga hälsningar i böcker
Jag ska erkänna att jag inte riktigt fattat grejen med att låta en författare signera en bok. Och då menar jag de signeringar som enbart består av just en namnteckning. Men när de blir personliga, eller spinner vidare på något man faktiskt pratat med författaren i fråga om, då blir det mycket roligare. Som denna, av Annelie Babitz. ”Är du feminist” frågade hon när jag bläddrade i hennes bok, och sedan pratade vi näthat en stund vid Vertigos monter innan hon signerade sin bok så här:

Att mailkontakter fick ansikten
Man står i en monter och kikar. Börjar prata lite om förlagets utgivning och vips så visar det sig att personen man pratar med är den man mailat med angående bilder och liknande. Och sedan är man tjenis med varandra och mailkontakterna kommer därmed bli ännu trevligare framöver.

Nina Björk
Under mässan fick jag tillfälle att intervjua (idolen) Nina Björk kring hennes nyutkomna Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde. Hon är skittrevlig, om någon nu betvivlat detta. Dessutom är hon klok och intressant, och jag fick bl.a. fråga henne varför hon aldrig får epititet ‘jobbig’, trots att hon är feminist och ofta säger obekväma saker. Intervjun kan ni läsa i samband med min recension av hennes bok nästa vecka.

Undanskymda författarskap lyftes fram
I montern Träff genus och jämställdhet kunde man under fredagen och lördagen stanna till för att lyssna när kvinnliga författare från de nordiska länderna, som i staffetform, i samtal berättade om sina egna kvinnliga förebilder. Femton minuters hyllning av en inspirerande och fascinerande kvinna ur litteraturhistorien, framfört av en inspirerande och fascinerande kvinna i nutiden. Mycket fint initiativ, som jag tror också generade stor nyfikenhet inför dessa ofta undanskymda författarskap.

ABF:s monter
De av er som läste våra dagliga rapporter från mässan minns kanske att jag under en av dagarna i stort sett fastnade i ABF:s monter. Svårt att göra annat när de radade upp intressanta programpunkter. Det pratades feminism, Wittgenstein och AIDS. Det lästes ur böcker och delades ut pris. ”Alla ska ha råd att gå på seminarier” var deras paroll, och de hade verkligen flyttat ut de ‘lärda’ samtalen från seminariesalarna till det stimmiga mässgolvet. Här läser Göteborgsförfattaren Eija Hetekivi Olsson ur sin roman Ingenbarnsland.

Fotboll och feminism
Så väl feministen som fotbollsnörden inom mig uppskattade samtalet jag hade med Tyresö FF:s försvarare Johanna Frisk om hennes och klubbens engagemang i UN Women. Som ambassadör för dem åker Johanna runt i världen och talar med fotbollsutövande kvinnor kring deras villkor och möjligheter. Det blev ett samtal som till stor del kretsade kring styrkan som kommer ur lagidrott – hur man växer när man ges möjlighet att växa och hur gemenskapen med andra kvinnor ger hopp i ofta hopplösa situationer. Imponerande och viktigt!

Sammelsuriet
Någon beskrev ordet sammelsurium som en ”gudomlig kakafoni”, och vad annat kan man kalla alla de intryck man kastades mellan under fyra dagar. Ena stunden sitter man på ett seminarium om Montaigne, i nästa på ett om Jens Lapidus. Man snubblar över människor man känner precis överallt: jaha, en gammal skrivarlärare stod visst här och läste, och här var några vänner ur ROKS, och här en kompis från Galago, och här Jan Guillou. Fast nej, honom känner jag förstås inte. Men han var där. Man tecknar en prenumeration här, köper lite böcker där och vart man än är på väg så kommer man av sig för att något pockar på ens uppmärksamhet. Det är intrycken, sammelsuriet, som ger oss boksmälla efteråt.

dbc-arna
Slutligen var det en fröjd att få träffa övriga dbc-are på mässan. Jag har, som ganska ny och enda göteborgare, enbart träffat Lina tidigare då vi läste kulturjournalistik ihop. Men nu fick jag träffa dem allihop – Lina, Emelie, Anna Liv, Camilla och Anna C – och de är finfint folk! Hoppas vi ses snart igen!

Lördag och söndag på bokmässan

redaktionen, dagensbok.com — Wed, 03 Oct 2012 16:00:14 +0000

Vi är hemma igen och börjar så smått återhämta oss från boksmällan så det är klart att vi måste rapportera om vad vi gjorde på mässans två sista dagar.

På lördagen var Emelie moderator under ett samtal om bokbloggande och ungdomsböcker med ett gäng bloggande tonåringar och författarna Amanda Hellberg och Lina Forss. Många stannade till och lyssnade under det två timmar långa samtalet, även vi andra i redaktionen såklart.

Vi kryssade mellan folkmassorna, sprang på seminarier, intervjuade författare och minglade runt i montrarna.

Camilla lyssnade bland annat på ett samtal om Humor och allvar i politiken mellan Johannes Klennel, Gunna Grähs, Nanna Johansson, Sara Granér, Kawa Zolfagary och Kristina Lindquist och fick Nina Hemmingssons diktsamling signerad.

Marie lyssnade på ett samtal mellan Jens Lapidus och Lars Winkler, hörde Jonas Gardell prata om boken Torka aldrig tårar utan handskar och lyssnade på kvinnliga författare som pratade om sina förebilder.

Printz Publishing bjöd på goda cupcakes efter recept från boken Det bästa från Magnolia Bakery.

På kvällen roade vi oss på kombinerad Textival, release av My Vingrens brevnovell Riktiga flickors manifest och Bang-fest på Göteborgs coolaste klubb Yaki-da. Där försökte vi försvara äran i Textivals Quiz på temat känslor. Vi vann inte men vi hade en rolig kväll.

På söndagen åkte vi hem med fyllda anteckningsböcker och väskor tyngda av böcker men innan dess hann vi med en hel del. Vi genomförde de sista intervjuerna som kommer att publiceras under hösten. Vi lyssnade bl.a på Nina Björk som pratade om sin nya bok Lyckliga i alla sina dagar (som sålde slut på mässan), Camilla var på en fullsatt och stämningsfull litterär gudstjänst där bland andra Tommy Körberg och Göran Rosenberg medverkade.

Som vanligt bevistade Anna Liv om söndagen Svenska Deckarakademins genomgång av årets utländska samt framför allt svenska deckare. Den svenska trenden sades vara tydliga miljöförankringar och trovärdiga skildringar. Bland de svenska titlarna har många redan recenserats eller ska recenseras här hos oss.

Vi avverkade såklart en sista runda bland montrarna där många förlag reade sina böcker.

Alexander Söderberg "Den andalusiske vännen"

Oscar Rooth — Sun, 03 Jun 2012 22:00:06 +0000

Ända sedan Sjöwall & Wahlöös genombrott har det ju varit lite av en oskriven regel att den svenska deckaren ska säga någonting om sin samtid. Idealet är att både ta tempen på det rådande samhällsklimatet och komma med en rejäl slev samhällskritik. Inget fel i det, tvärtom kan man genom just brottslighet ofta komma till samhällets baksida och påvisa dess fel och brister. Samhällskritiken har även utgjort lite av ett alibi för att en ”underhållningsgenre” ändå kan få vistas i finrummet.

Så har det i alla fall sett ut tidigare, på senare tid är ju den svenska deckaren ganska trygg i sig själv uppbackad av såväl miljoner tyska bokköpare som filmbolagen i Hollywood. Så om samhällsengagemanget tidigare varit lite av ett tvång, så kan man ju tänka sig att det numera lossat lite i sitt grepp och ger författarna större frihet att skriva precis som de vill. Eller så kan man oroa sig för att de nya deckarförfattarna tappar sitt traditionella fokus, samhällsspeglingen som utgjort grunden till framgångssagan när stora arvoden lockar mer än att göra sin röst hörd över orättvisorna i samhället. Kanske öppnas rent av möjligheterna för både och?

Alexander Söderberg har med sin debut, Den andalusiske vännen, fullständigt brutit med Sjöwall & Wahlöö-traditionen. Den speglar på inget sätt något Sverige av idag, utan hade lika gärna kunnat utspelas i vilken västerländsk stad som helst och tar man bort lite mobiltelefoner och någon laptop så skulle den också kunna utspela sig i en annan tid. Man kan ju därför anta att Söderberg inte enbart riktar sig till en svensk läskrets, utan även haft blicken mot en internationell läsekrets. Genombrottet blev också ett faktum innan boken ens var publicerad. 30 länder har köpt rättigheterna till denna och de två uppföljarna och ett bolag i Hollywood har köpt upp filmrättigheterna. Samtidigt är det också väldigt befriande som läsning med sitt helt avpolitiserande innehåll och utan någon mening mer än att berätta en spännande historia. Ja inte ens själva brottsligheten är något man behöver uppröras över, utan ett större samhällsperspektiv blir den egentligen inte värre än Dunder-Karlssons och Bloms eskapader i Pippi-böckerna. Bara betydligt råare.

Söderberg levererar 500 sidor non-stop action där de lugna partierna mest finns i de inledande 70-80 sidorna. Handlingen går i stort ut på att två europeiska brottssyndikat krigar om en knarkrutt från Sydamerika och slagfältet är till stora delar förlagd till Stockholm. Historiens huvudperson, den ganska alldagliga sjuksköterskan Sophie Brinkmann, hamnar av en slump i dess mitt. Där hamnar också hennes gamla gymnasiepojkvän, vapensmugglaren Jens, också han av en ren tillfällighet. I bakgrunden finns även en fristående enhet från kriminalpolisen som agerar helt utan insyn från den övriga polismyndigheten. Allianser bildas vartefter handlingen fortgår och det råa våldet bryter hela tiden av de lugnare partierna. Skillnaden mellan onda och goda är hårfin och en yrkeskriminell blir inte per automatik en bad guy lika lite som en polislegitimation garanterar status som good guy.

Tempot är som ni säkert förstår högt medan själva språket är högst konventionellt. För även om jag misstänker att Söderberg läst en hel del James Ellroy så har han i motsats till sin kollega Jens Lapidus inte tagit efter hans korthuggna språkbruk, utan snarare blickat mot hans karaktärsregister. Inte minst en av poliserna har klara Ellroyska drag: en paranoid nolla som hamnar i en situation där han bedriver egen spaning mot sin hemliga polisgrupp, under ständig berusning av narkotikaklassade läkemedel och med en undertryckt dragning som fluktare.

Att kalla den normbrytande är kanske att ta i och visst finns det väl fler exempel på ren underhållningsläsning även inom den svenska deckargenren, men jag vill ändå påstå att den sticker ut. I förlängningen kanske det är trist och skulle Den andalusiske vännen komma att sätta en ny standard finns ju en uppenbar risk för en McDonaldsifierning av en gammal fin svensk litterär tradition. Fast en gång i tiden (1990 närmare bestämt) så var ju den amerikanska matkedjan ändå ganska så spännande, just när den öppnade dörrarna på Norra Slottsgatan i Gävle. Om än under en väldigt kort tid.

Amanda Svensson, Jens Lapidus, Helena Granström, Wille Crafoord "Novellix tredje fyran"

Emelie Novotny — Fri, 27 Jan 2012 23:00:47 +0000

Novellix är inte längre bara en bra idé, ett nytt förlag i bokbranschen, en snygg grej: när förlaget nu ger ut sin tredje fyra känns konceptet etablerat och självklart. Fyra bra, snygga, nyskrivna noveller i handflatestorlek, fristående från varandra, men ändå i ett sammanhang. Varje fyra har en ny omslagsillustratör och Maria Kask har lyckats göra dessa noveller till den snyggaste fyran hittills. Tidigare har Camilla skrivit om den tyska fyran som en del i den tyskspråkiga litteraturspecial som vi gjorde inför bokmässan.

Först ut i min läsning blev Helena Granströms Skördebrev, en stillastående novell skriven i andra person. Det är en mor, ett barn och ett du som modern, jaget skriver till. Den enda framåtrörelsen som finns i texten är pojken som blir äldre, växer. Hon skriver ”Väl för barnet att han inte kommer ur mig. Väl för honom att banden som binder oss samman är mjölk, inte blod.”. Och väcker på så sätt frågor om moderskapet. Att man kan vara mor utan att bära barnet, utan att amma barnet, utan att älska barnet. Modern minns den hon skriver till, pojkens far, och hur hans fingrar rörde vid hennes kropp. Hon ser sig själv som en ko, men han smekte henne inte som en, och till slut räcker hennes vätskor inte till för att mätta pojken. Det är stillsamt, ödesmättat och med Helena Granströms vackert poetiska språk.

Den novell som fångade min uppmärksamhet mest var uppstickaren Wille Crafoords Gloria. Där de andra är erfarna och etablerade skönlitterära författare är detta Wille Crafoords debut. En debut som fångar mig redan inledningsvis. Även i Gloria handlar det om någon som skriver: journalisten Kaj Beverling och artisten Gloria Lundstedt jobbar på det som ska bli hennes självbiografi och, om allt går som det ska, hennes upprättelse. Det är en oväntad historia med de klassiska novellgreppet att nå fram till något oväntat.

Jens Lapidus håller sig nära den genre som han tidigare har skrivit, trots att han nu tagit steget in i det litterära finrummet med Heder. Adam har suttit inne, för ett brott som han kanske inte har begått. Det har gått tio år och vi följer Adams första timmar i frihet, som blir till dagar. Sonen har blivit tio år äldre, tekniken, trenderna, omvärlden likaså. Ibland glänser det till i de där iakttagelserna: ”Adam försökte också skratta. Men inuti kände han sig bara som en idiot – han hade ingen aning om vad Google Earth var för nåt.”. Men jag saknar känslorna och allt det som hade gjort Adam till en lite mindre likgiltig karaktär.

”Du ska få veta den imorgon, om du stannar hos mig inatt ska du få veta den, jag ska berätta den för dej över frukosten”, säger den ena av de två karaktärerna i Amanda Svenssons Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån. Det är en novell som innehåller massor med sidospår om döende mormödrar, stockrosor, platser i världen och kriget som aldrig kom. Men mest handlar den om ett vandrarhem i en gammal fyr, om labradorer och en hemlighet. Det handlar om de proportioner det som man inte pratar om kan få och vad som händer om man avslöjar dem.

Det är fyra fina noveller att läsa, ge bort, ge vidare, ge sig hän i.

Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…

Anna Liv Lidström — Mon, 23 Jan 2012 09:00:05 +0000

Snön vräker ner och vi som inte vintersportar virar in oss i en filt och bullar upp med böcker och bullar. Dagensbok bjuder på en fullspäckad vecka.

På måndag skriver Alice om tre bilderböcker. Som dagens ser vi den jättefina, stämningsfulla och vackra bilderboken Memmo och Mysen söker efter färger av Emma Virke. Det blir också uppdaterad saga i Lilla snälla varg av Nadia Shireen och lek-och rymmartema i Stora rymmardagen av Cannie Möller.

På onsdag skriver Anna C om en ungdomsbok – Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg. Hon känner igen sig och tycker om de ärliga och intima sexscenerna, men saknar delvis tonåringens röst och tycker att språket är lite platt.

På torsdag skriver Emelie om Aase Bergs Liknöjd fauna, en uppmärksammad och prisbelönad diktsamling som Emelie inte riktigt hittar in i.

På lördag har vi en diger novellspecial för er som gillar kortprosa. Då skriver Emelie om Novellixs senaste fyra med Amanda Svensson, Helena Granströmer, Jens Lapidus och Wille Crafoord. Perfekt läsning på tunnelbanan! Camilla skriver om två Brevnoveller, riktiga veteraner i sammanhanget och Sinnenas brunn, en surrealistisk diktsamling av Nelly Kaplan där redan omslaget väcker lust, nyfikenhet och äckel. Björn har läst Alberto Méndez Blinda solrosor, berättelser om att förlora allt och glömmas bort i skuggan av spanska inbördeskriget, Antonio Tabucchis Tiden åldras fort, om de knaggliga uråldriga illa asfalterade vägar som är Europa samt Yiyun Lis Be för mig i tusen år. Anna C skriver om ett antal noveller från Astor förlag, som alla är skrivna av spanskspråkiga författare. Hon skriver också om en grafisk novell av Frida Ulvegren. Alice läser Selene Hellströms debut Våra händer, stickande, kliande. Det är korta noveller, ofta skrivna ur ett oväntat perspektiv, till exempel den unge förövarens vid en våldtäkt. Riktigt intressant, och lite obehagligt.

Detta och mer därtill händer hos oss på Dagensbok vecka 4.

God läsning önskar vi på redaktionen.

Magnus Montelius "Mannen från Albanien"

Oscar Rooth — Wed, 11 Jan 2012 23:00:51 +0000

Jag vet inte hur många kollegor Magnus Montelius kan tillräkna sig när han nu debuterat som svensk deckarförfattare, men han behöver i alla fall knappast känna sig ensam på deras årliga firmafest. Som läsare blir man kanske inte heller helt till sig över att det kommit ännu en debutant. 340 sidor senare är jag emellertid det, för även om Montelius inte gör något helt unikt så gör han det bra och han har åtminstone ett tempo som klart skiljer sig från flertalet av hans kollegor.

Här finns en inledning, ett brott och en huvudperson som ger sig på att lösa brottet. Eller kanske inte riktigt lösa utan snarare gräva fram storyn bakom brottet då huvudpersonen, Meijtens, är frilansjournalist med ett tillfälligt vikariat vilket kräver att han måste visa framfötterna. Brottet har kopplingar till historien, till personer som i sin ungdom var politiska idealister men som nu lämnat idealismen bakom sig och istället gjort politiska karriärer. Här finns som ni ser ett upplägg som inte är helt unikt, vill man hårddra det kan man kanske säga att det är ganska typiskt.

Men, och det finns ett stort men: det som skiljer denna debutant från så många av hans kollegor är vägen till lösningen. För vägen går lugnt och sakta framåt och är praktiskt taget helt befriad från actionscener eller våldsinslag utan bygger nästan uteslutande på resonemang och frågeställningar. Detta kan te sig trist, men Mannen från Albanien är allt annat än det. För även om boken kan jämföras med en oxkärra bredvidJens Lapidus trimmade BMW eller Stieg Larssons Ferrari Testarossa så håller den läsaren fast från första till sista sidan. Vissa historier kanske kräver en James Bond i huvudrollen för att engagera läsaren men andra historier klarar sig utmärkt med en halvslackande bohemjournalist som extraknäcker som taxichaffis. Och de som klarar sig med den senare varianten gör ju det just för att historien är bärande i sig själv.

Romanen utspelas i Stockholm 1990, just när den gamla världsordningen är i förändring, men har samtidigt kopplingar till just den ordningen. Spioner, Sovjetunionen och kallt krig utgör en bakgrundsmatta även om historien som sådan ligger i dessa händelsers svenska bakvatten. Att handlingen ligger tjugo år tillbaka i tiden har även det några mer praktiska moment som gör att tempot sänks lite. Det är ju flera år före internet och mobiltelefoner så saker och ting tar lite längre tid, inte minst inom journalistiken. All information finns inte en Google-sökning bort och när man väl snappat upp något viktigt måste man först hitta en telefonkiosk och dessutom hålla tummarna för att mottagaren är antingen hemma eller på jobbet. Har man som läsare passerat 30-årsdagen kommer man ihåg dessa hinder (som givetvis inte upplevdes så då) och är man yngre kanske man finner det hela en smula exotiskt? Romanen som sådan är dock inte uppbyggd kring någon slags nostalgi utan har väl hamnat där just för att historiska brytpunkter ger intressanta upplägg.

Montelius har en berättarstil som fungerar mycket bra till hans historia. Den är väldigt dialogbunden, och sammanhangen klargörs genom huvudpersonens diskussioner med antingen sin kollega Natalie, en grävande journalist som gjort sig ett namn genom den då helt nya kommersiella tv:n, eller med sin gamle universitetslärare Jakub. De svenska sextio- och sjuttotalsradikala politiska miljöer som utgör grunden till historien beskrivs mycket bra och riktigt intressant blir det när dessa gamla radikaler konfronteras. Vissa håller benhårt fast vid gamla dogmer medan andra försöker distansera sig. Även det är ju ganska tidstypiskt för åren efter Berlinmurens fall.

Montelius serverar alltså en välskriven deckare, med en väl underbyggd historia och med ett tempo som förvisso aldrig accelererar över 50 km/h men som ändå håller läsaren i ett fast grepp. Därför tar också författaren en välförtjänt plats i den inte alltid så exklusiva skaran av svenska deckarförfattare och jag skulle inte alls ha något emot att återta kontakten med journalisten Meijtens i framtiden.

Sören Bondeson "Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman"

Anna Liv Lidström — Fri, 16 Dec 2011 23:00:52 +0000

Som den poet jag är har jag på något vis alltid varit fascinerad av deckare. Det är det där med mörkret, ondskan och spänningen. Vem gjorde det och varför? Jag minns hur jag på min författarutbildning skrev ett par deckarnoveller, och faktiskt drömde om att skriva en hel roman i samma genre. Men det blev oöverstigligt. Jag har nämligen aldrig förstått det där gense snacket om att deckare a.k.a kriminalromaner skulle vara någon slags lägre stående litteratur? I min värld lägger man i dessa romaner till element. Intrigen breddas, karaktärerna får fler bottnar plus att det naturligtvis krävs att allting knyts ihop på slutet. Det funkar sällan att skriva om en seriemördare utan att blanda in polisväsendet samt juridiken ju. När jag fördjupade mig i lyriken på Skrivarakademin sneglade jag flera gånger på Sören Bondesons kurser i hur man skriver deckare. Nu, nästan tio år efteråt ger han ut en handbok och ingen är väl gladare än jag.

Det är ett ambitiöst projekt vi bjuds in till. Jag kan från början tillägga att detta är ingen bok för dig som aldrig tidigare skrivit. Snarare är detta handboken för dig som skriver en del, läser desto mer deckare och känner ett sug efter att pröva denna genre själv. Kanske har du redan prövat. Stångat dig galen och fastnat? Boken är uppdelad i många kapitel. Det börjar med ”Utgångspunkter och historik” där vi i en kategorisk uppdelning får lära oss skillnaden på deckare, polisromaner och thrillers. Detta känns ytterst upplysande för oss nördar. Därefter avhandlas ”Metoder och myter”, där Bondeson filosoferar dels kring författarmyten men även kring vad som krävs för att verkligen skriva en bok, och i vårt fall till och med en kriminalroman.

Under sina år som kurshandledare har Sören Bondeson hunnit leda många begåvade skrivare. I denna bok berättar hans elever Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg om sitt skrivande, samt ger tips och idéer utifrån sina författarskap. Bondeson använder även sina före detta elevers texter till att visa på olika matnyttiga saker. Men här finns även exempel från bland andra Minette Walters, Umberto Eco och Ernest Hemingways texter.

Något annat som Sören Bondeson anser vara viktigt är hur man får texten levande. Gestaltning är centralt i litterär text. Vi får lära oss nya begrepp inom ämnet och får olika exempel på hur man kan skapa intressanta huvud- och bipersoner. Boken är pedagogiskt uppbyggd med tydliga exempel vilket gör allting mer målande. Dialoger är svårt att skriva och något många drar sig för. Även här ger författaren tips och exempel på hur det faktiskt går att genom dialog göra så att texten känns autentisk, driver handlingen framåt och ger viktig information till läsaren.

Hur bygger man då en roman? Författaren tar upp det klassiska exemplet. Hur man skriver fem, sex briljanta sidor men inte kommer längre. Man tappar kontrollen över sin berättelse, tröttnar på sina karaktärer, fastnar och kommer inte vidare. Andra får en idé, skriver till sidan tjugosex i ett rus och sedan tar allting slut. Även i dessa kniviga fall vet Bondeson hur vi kan ta oss vidare. Sören Bondeson menar att för att lära sig skriva måste man läsa. Genom att undersöka vad som äger rum i en text kan man utveckla sitt eget skrivande. Vi får till och med en övningsuppgift att träna oss på.

Även språket avhandlas och det genom att börja berätta om dess uppkomst. När man sedan skrivit klart är det dags att skicka in sitt manus till förlag. Även här får vi tips från coachen. Det enda som fattas efter denna gedigna genomgång är att herr Bondeson kommer hem till en och baddar pannan samt serverar en te och kakor under skrivandets gång. Gott folk, detta är en helt fantastisk och fullödig hjälp till alla oss deckarförfattar-wannabees…

Sommaren är kort: vecka 31 på dagensbok.com

Emelie Novotny — Tue, 02 Aug 2011 13:00:03 +0000

Aldrig förr har det väl känts som att sommaren går fortare än nu? Redan augusti och allt som är planering inför en sprängfylld bokhöst tar sin början. Jag tycker inte att jag har hunnit läsa någonting i sommar, men sen har jag heller inte haft någon semester. Just nu kämpar jag mig fortfarande igenom Karl Ove Kanusgårds etta, ihärdigt hävdandes att jag inte läser för att ha roligt. Inser däremot att det är så mycket lättare att läsa när läsningen är lustfylld.

Därför har vi som vanligt späckat veckan med böcker som är roliga att läsa, och böcker som vi läser av andra anledningar. Igår tog Anna N med oss på en nostalgitripp till 1990-talets mitt, Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej påminner oss om att det faktiskt var Spice girls som myntade uttrycket Girl power.

Idag har Maria krupit fram från bakom skämskudden och skriver om Livet Deluxe av Jens Lapidus, den tredje och sista delen i Stockholm noir -trilogin. Den blir dock inte mycket mer än en tråkigare kopia av Snabba Cash.

Senare i veckan tar Irene oss med bland Sveriges kommuners slogans i Var femte invånare är en häst. Det är en smårolig och putslustig bok, som passar bäst att läsa en liten bit i taget, kanske på sommarens roadtrip? Tommy och Morten Andersen bjuder på fotografier från ett Oslo före bomben. Svartvita och korniga bilder skildrar stadslivets energi och stadens tecken, en sprucken vägg, en bit grafitti, ett blommande körsbärsträd.

Det lär bli sommarens varmaste vecka om man ska tro kvällstidningarnas löpsedlar. Grabba en bok och försvinn in i skuggan!

dagensbok.com » Jens Lapidus

Joel Mauricio Isabel Ortiz "Sången om en son"

Similar Posts:

Edward Bunker "Djurfabriken"

Similar Posts:

Maries bokmässa 2012

Similar Posts:

Lördag och söndag på bokmässan

Similar Posts:

Alexander Söderberg "Den andalusiske vännen"

Similar Posts:

Amanda Svensson, Jens Lapidus, Helena Granström, Wille Crafoord "Novellix tredje fyran"

Similar Posts:

Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…

Similar Posts:

Magnus Montelius "Mannen från Albanien"

Similar Posts:

Sören Bondeson "Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman"

Similar Posts:

Sommaren är kort: vecka 31 på dagensbok.com

Similar Posts: