På boksiten boktipset anser en skribent att Viggo Cavlings debut Rörmokaren borde ingå som kurslitteratur för landets journalistutbildningar, i syfte att avskräcka de blivande journalisterna från att skriva skönlitterärt. Jag håller inte med honom, rent generellt, för litteraturhistorien är ju fylld av journalister som skrivit enastående romaner. Men i just detta fall får man nog tillstå att skribenten ändå har en viss poäng.
Att Viggo Cavling debuterar som deckarförfattare är inte förvånande; med bakgrund som redaktör för DN:s på stan -bilaga, chefredaktör för medie- och marknadsföringsmagasinet Resumé och som tyckare i nyhetspaneler i både TV4 och Svt har han ju den perfekta CV:n. För den svenska kriminalromanen skall ju inte bara vara simpel underhållning, den skall ju även spegla det rådande samhällsklimatet. Och kan man dessutom skriva texter, som Viggo, så är ju steget inte långt till deckarförfattardebuten.
Det är som sagt lätt att komma bort från boken och istället fokusera på författaren, som ofta när en redan känd person skriver en bok. Därför går vi istället direkt till intrigen. Den går i korthet ut på att justitieministern (ja det är deckarekollegan Thomas Bodström) fotas av en paparazzi i ett privat ögonblick tillsammans med sin älskarinna i sin limousin. Eftersom det är valår (2006) är den politiska skandalen bara en Expressen-publicering bort, men en sådan utveckling kan inte partiet (s) tillåta. De kallar istället in sin hemliga fixare, Rörmokaren, för att lösa situationen. Någonting går dock snett.
Rörmokaren heter Mårten Leijon, är i trettioårsåldern och härstammar från en socialdemokratisk diplomatfamilj, mer eller mindre omedvetet uppfostrad till rollen. Han är en av tre huvudpersoner. De andra två är Gabriel von Fersen, greve men arvlös eftersom han inte är den förstfödde sonen och Adam Frejlift, hungrig DN-journalist med enkel bakgrund. Alla tre är nära vänner sedan studietiden på Sigtuna internatskola. Som romanfigurer är de dock ganska släta och den enda som uppvisar någon slags komplexitet är Gabriel. Han har känslor och våndor medan de övriga två agerar helt mekaniskt. Rörmokarens person ligger tyvärr mycket närmare Terminator än sin verklige förlaga Ebbe Carlsson och Adam påminner tyvärr mest om en Terminatorrobot han också, om än omprogrammerad till skjutjärnsjournalist. Det finns lite bipersoner också, där främst en fotbollshuliganen sticker ut medan alla kvinnliga karaktärer är fullständigt intetsägande och bara finns med som bihang till sina karriärsinriktade män.
Men även om karaktärerna brister finns det en del positiva sidor också. Språket är helt klart fungerande, det är rakt och utan pretentiösa metaforer och huvudhistorien synkroniserar väl in med de sidohistorier som finns. I mitten av romanen finns en tillbakablick till studietiden som ger bakgrunden till huvudpersonernas vänskap. Givetvis bjuder också Cavling på en ordentlig bit nutidsorientering, främst i form av livet kring Stureplan. Vi får detaljerade redogörelser på hur det ser ut i stora (vuxen)baren på Riche, hur medlemsklubben Noppes fungerar och hur fotbollshuliganernas firmor fungerar. Det är ju tyvärr rätt uttjatade ämnen där informationen inte heller är särskilt exklusiv, vilket vi kan tacka såväl kvällspressen som tv3 för.
Men här är jag inte konsekvent, för jag gillade ju verkligen det förhållningssättet i Jens Lapidus Snabba Cash, men frågan om det berodde på att det upplevdes som ett nytt grepp då eller om det helt enkelt var för att han var en okänd jurist och inte en DN på stan-redaktör kan jag faktiskt inte svara på. Men roligare är det i alla fall när partihöjdarna (s) lägger upp cyniska planer som enbart syftar till att behålla regeringsmakten. Målen helgar medlen heter det ju och den bara till namnet kamouflerade Göran Persson skickar lika enkelt ut rörmokaren på specialuppdrag för att granska sin motståndare i Täby som till politiska utspel med reformer om fri tandvård till alla.
Men bland dessa intetsägande karaktärer och en ibland alltför överdriven iver att skildra samtiden finns som sagt en ändå läsvärd och välkomponerad deckare som funkar bra som sommarläsning. Spännande för stunden men troligen inte den roman man kommer att titta tillbaka på om tjugofem år. Men vad gör det när man ligger där i hängmattan och bara vill bli underhållen för stunden?
Publicerad: 2010-06-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-07 14:56
En kommentar
Mög
#
Kommentera eller pinga (trackback).