Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Svårslagen folkhemsk humor
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Mästare på svenskspråkiga limerickar

I boken Lilla gröna åsnan försöker mammaåsnan få sitt barn att prova något nytt än det gräs som hittills dominerat näringsintaget. Förgäves. Enligt lilla gröna åsnan är gräs något som får en att må bra. Gräs passar alltid. Men så överraskas lilla gröna åsnan av sin egen spegelbild vid vattnet där törsten ska släckas. Hela lilla åsnekroppen har blivit grön!

Okej. Det är ju lite skämmigt att ha mumsat i sig så mycket av det gottaste som finns. Det inser även jag som emellanåt tänker att jag en dag vaknar upp och ser ut som en sammetsbrun chokladglasskula.

Kanske är det utseendemässiga skäl som gör att lilla gröna åsnan till slut tappert provar apelsinerna och druvorna som mammaåsnan bjuder på. Provsmakningen ger dock inte mersmak och påminner om den oppositionella sången om den blommiga falukorven (Här kan du lyssna på låten som sjungs av Hans Alfredson):

Pytt – det är för pyttigt!
Mjölk – det är för nyttigt!
Knäckebröd – för hårt att tugga!

Illustrationerna som bygger på en schablonteknik är färgrika och fyller vita boksidor i en ren stil. Jag roas även av att se hur många olika positioner en åsna kan inta. Det är som ett manus till en liten pjäs för de allra minsta barnen.

Lilla gröna åsnan är upprymd trots sitt dilemma med den gröna kroppskonstitutionen. Bland grästuvorna intar småfigurer hejaklackens roll. Det ser roligt ut. Framför allt befrias sagan från moraliska pekpinnar. Det är inte långt till min nästa minnesbild, som är från en Mumintrollssaga. I bilderboken Hur gick det sen? har Mumintrollet varit med om ett dramatiskt äventyr. Men han har klarat att få hem den viktiga byttan med mjölk. Då konstaterar han besviket att mjölken blivit sur! Härligt avväpnande ljuder då i slutet av sagan:

Men Muminmamman sa med kraft
Vi dricker hädanefter saft

Det går månne bra ändå i slutändan? Precis som det också gjorde för min en gång så potatisälskande kollega. Hon gick i pension för flera år sedan och har därefter sprungit både Tjejmilen och ett 10-kilometerslopp i New York. Smaklig spis – du som gillar gräs!

P.S. Bilderboken Hur gick det sen? finns som digital app och har recenserats tidigare på dagensbok.com. Appen bygger på Ur-Mumin (inte att förväxla med de japanska nyversionerna) och recensionen hittar du om du klickar här.

Similar Posts:

• Snön älskas inte av alla
• För trång ram för mästerverk
• Tandlös saga med bett
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå

Visst har ett och annat blivit daterat och en smula obegripligt för en yngre generation, men med en hel del av deras produktion är det snarare tvärtom. Miljöförstöring, kärnkraft, främlingsfientlighet, allmän småaktighet och inte minst svårigheten att ta sig in på en riktig bank är knappast problem som försvunnit. Tyvärr.

Hasse och Tage och många andra i deras mångbegåvade ensembler må vara borta, men en stor del av deras verk finns bevarade och vi behöver dem fortfarande, åh, som vi behöver dem. Och så länge vi behöver dem finns de kvar i våra hjärtan, de sitter i våra minnen på en liten pinne och trallar så skenbart harmlöst och på pricken.

För det är vi dem evigt tacksamma.

/Redaktionen genom Ella Andrén

Krönika: Mästare på svenskspråkiga limerickar

Lena om Hasse-humor, snälla skurkar och roliga rim.

HasseåTage

Ulf Mårtensson: Hasse & Tage – från äppelkrig till vargatid
Okritiskt om nationalhelgon

”Det här är inte en bok om Hasse & Tage. Det här är en bok om Hasse & Tage och Skåne. Med betoning på Skåne. Bara så att alla är på det klara med det. Ulf Mårtensson har gjort ett gediget jobb med att gå igenom pressklipp och material rörande de filmer Hans Alfredson och Tage Danielsson gjorde i Tomelilla och på Österlen…” Läs mer

Göran Tonström: Hasse & Tage och deras Svenska Ord
Svårslagen folkhemsk humor

”Möjligen vore det svårt att skriva något som INTE var en genuin fröjd att läsa om något så genuint fröjdefullt som Hasse och Tage. Det är mycket svårt att kalla herrarna i fråga för något annat än just ”Hasse och Tage” och det är stört omöjligt att inte gilla folk som skriver något vanligtvis så formellt och tråkigt som en…” Läs mer

Hasse Alfredson och Tage Danielsson: Svenska Ord i toner
”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”

”’Nu ska ni inte inbilla er att ni har fått tag på en fullständig utgåva av våra sångtexter genom åren. Ånej! Inte till det priset!’ Så börjar Hasse och Tage sin inledning till sångsamlingen Svenska Ord i toner och det är ju ett ganska rimligt påpekande. Den bok har ännu inte givits ut som samlar allt man kan tänkas vilja…” Läs mer

Hasse

Hans Alfredson: En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården
Oumbärlig skrift för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan

”Rubriken till denna recension är Hans Alfredsons egna ord från baksidestexten på hans första bok En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården från 1961 (jag har läst andra upplagan från 1965). Boken känns till viss del som den allra första Lindeman-sketchen, fast i långt bokformat…” Läs mer

Hans Alfredson: Nytidens slott och herresäten – en spännande resa i ord och bild till 2000-talets nybyggda palats
Försvarbart på grund av Arkitekturens år?

”Nytidens Slott och herresäten, med underrubriken ‘En spännande resa i ord och bild till 2000-talets nybyggda palats’. En resa, javisst, men spännande? Med Hans Alfredson vid pennan brukar läsaren erbjudas lustigheter och samhällshäckleri som ständigt avlöser varandra men detta är en…” Läs mer

Åtta Glas: Åtta glas
Mogna poeters sällskap

”Det lilla sällskapet som grogrund för berättande är populärt och ofta fruktsamt. I fiktionen brukas temat i Decamerone och Canterbury tales. Verklighetens sammanslutningar har skänkt oss Frankenstein och böcker i Bloomsburygruppens kölvatten. Att spinna sin berättelse runt ett förvalt ämne, som i fallet Frankenstein, blir extra…” Läs mer

Tage

Tage Danielsson: Grallimmatik
Handbok i struntprat

”Få vetenskaper torde vara lika tillämpbara på vårt moderna informationssamhälle som fil.mag. Tage Danielssons Grallimmatik. Struntpratets fysiologi och teknik. Handboken är visserligen något bedagad vad gäller vissa exempel, men en god formlära blir aldrig för gammal och efter regn kommer bevisligen solsken. Förr eller senare…” Läs mer

Tage Danielsson: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
En onödig boks nödvändighet

”En tecknad film som under 25 år visats på julafton. En film som älskats av många svenskar. Ingen jul utan Karl-Bertil Jonsson. Han är ett lika obligatoriskt inslag i den svenska jultraditionen som köttbullar, Arne Weise, skinka och Kalle Anka. Är denna bok nödvändig? En bok vars text de flesta kan rabbla…” Läs mer

Kretsen

Annika Persson: Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman
Geniet som blev recenserad för sin kropp

”Det var en gång en liten flicka som hette Lena. Hon var mycket liten och ljushårig. Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa. Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg. Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp. Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld. Just precis det…” Läs mer

Klas Gustafson: Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor
”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”

”En sådan kontrasternas man, läser jag gång på gång i recensionerna av Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. ”Snubblande och grubblande.” Rolig och allvarlig. Folklig och smal. Politiskt engagerad, framgångsrik och tvivlande. Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har…” Läs mer

Fler temasidor hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Mästare på svenskspråkiga limerickar
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Humor och sammanhang
• Svårslagen folkhemsk humor

För några år sedan recenserade jag En liten smula underbar av den engelska komikern Dawn French och tyckte inte att hennes bok var så rolig. Förlaget citerade en recension av The Times, som hade utlovat att man skrattar på varje sida. Så var det inte alls med den boken, men tänk om man kunde hitta en sådan bok! Och nu har jag faktiskt hittat den. Med risk för att göra någon besviken, recensioner av humor är nog ganska riskfyllda, så vill jag påstå att man dessutom skrattar flera gånger på varje sida när man läser Hans Alfredsons första bok. Jag vågar inte precisera antalet (i genomsnitt). Det är svårt med humor i bokform. Det gäller att befinna sig på rätt våglängd med läsaren eller med författaren och det är nödvändigt att läsaren befinner sig i ett för humor mottagligt sinnelag. Och så är ju verkligen inte alltid fallet. Men vid denna läsning föll det mycket väl ut, i alla fall för mig, och det måste kunna gälla en mängd andra människor också.

Tage Danielsson och Hans Alfredson tillhör mina föräldrars generation. Under min uppväxt införskaffades och spelades LP-skivorna från Hasseåtages revyer på vår grammofon och med dem alla sketcher med Lindemännen; det var alltid roligt att lyssna på allt detta. Mina föräldrar hade dessutom båda studerat i Lund. Min pappa läste i Lund samtidigt som Hans Alfredson, min mamma var där först när Alfredson lämnat stan och flyttat till Stockholm. Men min pappa var inte och såg Lundaspexet Djingis Khan 1954, som Alfredson var med och skrev. Däremot såg han Hans Alfredson i AF-borgen (AF= Akademiska Föreningen, som ligger centralt i parken Lundagård mitt emot universitetshuset), springandes i trapporna där, väldigt pigg, glad, skrattande och omsvärmad och beundrad av andra studenter. Jag är tämligen övertygad om att året för denna iakttagelse var 1956, för det var det året som Alfredson var redaktör för den gamla ärevördiga studenttidningen Lundagård. Se länken ovan till hans första ledare.) Tidningens redaktion låg förmodligen på samma plats som den fortfarande gör: i AF-borgen, på fjärde våningen i det runda tornet. Jag var själv uppe i det där runda tornet för snart 30(!) år sedan och fick en intervju med Gunnel Vallquist publicerad. ”Ta bort allt som handlar om katolicism!”, uppmanade mig redaktören. Underförstått, ingen är intresserad av att läsa om det. (Och detta i en studenttidning i en universitetsstad!) Jag gjorde som jag blev tillsagd.

I En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården spelar Hans Alfredson upp sitt register av fantasifullhet och kvickhet, med en humor full av absurditeter, oväntade vändningar, och en viss brutalitet. Hans humor är Monty Pythonsk före Monty Python, de fanns först i slutet av 60-talet. Här finns också filosofiska betraktelser som blandas med vissa poetiska anslag. Boken tar upp alla möjliga aspekter av brännandet av löv och annat avskräde i trädgården. Författaren utgår från att brännandet av högar i trädgården är en manlig syssla, ja, det kanske fortfarande är mest män som gillar att bränna upp saker i trädgårdar, vad vet jag. Han belyser nyttan av att bränna löv och annat skräp, brännandets estetik, diskuterar lämplig tidpunkt för uppbrännandet, och lämpliga antändningsmedel, lämplig klädsel vid utförandet och de olika specialredskap som kan införskaffas för ändamålet och så vidare. Brännandet kan ses som en terapi, en alldeles speciell upplevelse av ”den stilla ron och blickandet in i sig själv”, men det är också vanebildande. Det finns äventyr, men också en hel del faror förknippade med eldandet: det kan ta eld i kläderna, man kan få gnistor i ögonen, man kan må illa, rent av förgiftas av röken, man kan sticka sig på törnen m.m., man kan få ståsår och sittsår, man kan få förskjutningar i lederna, man kan få kontusioner, sträckningar m.m., man kan bli förkyld, man kan få värmeslag, och man kan bli vansinnig. Ja, det mesta kan hända när man bränner lövhögar, kvistar och gamla hallmattor.

Hans Alfredsons mångsidighet visar sig här också genom att han själv illustrerat sin bok, både omslag och därtill med ett tjugotal roliga teckningar i färg – ”i färgerna svart och vitt”, som han påpekar. Kontentan av att läsa boken är nog denna att det inte känns direkt avskräckande att elda högar av diverse avskräde i hörn av trädgårdar, men man förstår att det kan uppstå problem när man ägnar sig åt denna denna syssla, eller ska man här snarare använda ordet utmaningar, för att nutidsmänniskan ska förstå vad det hela handlar om.

Brännandet av löv och avskräde i trädgården kan, som sagt, också vara mycket beroendeframkallande. Ett särskilt kapitel ägnas denna åkomma:

En man som fått sin själ förgiftad av den obändiga lusten att stå med krattan i hand vid en liten lövhög i trädgården, kan under den förfärliga avhållstiden (15 maj-15 sept.) gripas av en så förtärande drift att börja bränna att han verkligen gör det, trots samhällets lagar och samvetets bud. Men hellre än att någon skall begå ett sådant brott, vill jag här ge anvisningar på några substitut, som skall ge den lidelsefulle ett visst utlopp för driften, utan att några skadeverkningar, inre eller yttre, uppstår.

Brännaren tipsas om att skaffa sig falska brännhögar, substitut för de riktiga, tills tiden på nytt är inne för bränning, då hösten har kommit åter eller då snön på nytt har dragit sig undan.

Jag låter min pappa läsa några sidor i början av boken, han som själv blev komiker på äldre dagar och under många år var ståuppare på Stockholms tiljor. ”Inget för ungdomar”, tror han. ”Den är för gammaldags och med ett alltför akademiskt språk.” Han tycker inte det han läser är särskilt roligt, (kanske hade han gillat senare delen av boken bättre) däremot tycker han att teckningarna är påhittiga. Ja, det är inte lätt med humor!

Similar Posts:

• Tema: HasseåTage
• Mästare på svenskspråkiga limerickar
• Humor och sammanhang
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Svårslagen folkhemsk humor

I filmatiseringen av Saltkråkan med Tjorven, Farbror Melker och de genuint trevliga karaktärerna bland sommargästerna har åtminstone jag mött två sådana. Snälla skurkar, alltså.

Knorrhane och Ruskprick heter de två cigarettsmugglarna som Skrållan charmar så brallorna ramlar av. (Ursäkta den hemsnickrade liknelsen.) Knorrhane spelas av Tage Danielsson och Ruskprick av Hans Alfredson.

Namnen på smugglarna är beskrivande. Den snällare smugglaren är Knorrhane och den lite ilsknare smugglaren är Ruskprick. Skrållan är det trygga barnet som med sina busiga ögon kan få den mest förhärdade skurken att bli mjuk inombords. Hon vet vad som är rätt och fel och ja, den där tampen som håller fast smugglarnas roddbåt. Hoppsan, inte visste väl Skrållan att en roddbåt kunde flyta iväg så där lätt?

Knorrhane släpar på smuggelsäck

Vem kan väl vara så himla fräck?

På youtube finns en kort sekvens där Ruskprick med växande ilska utropar: ”Ingen båt. Utan båt!” Klicka här Och så är det nu för oss. Vi har ingen Tage längre. Och ingen Hasse. Stafettpinnen har lämnats över till oss att hålla liv i kombinationen av humor, allvar och humanitära värderingar.

(P.S. Limerickförsök den 11/9 2017 av undertecknad)

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• Oumbärlig skrift för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”

Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar på magisterutbildningen Den skrattretande teatern. Humorn har, som det verkar, äntligen fått erkännande i de fina salongerna. Och nog känns de där uppdelningarna i högt och lågt, allvar och komik, ganska efterblivna? Vad är väl egentligen naturligare än att vi är både och?

De flesta förknippar säkert Gösta Ekman med gestalter som Charles Ingvar Jönsson i 1980-talets Jönssonligan-filmer, den lätt absurda Gunnar Papphammar och en rad Hasseåtage-figurer. Med Svenska Ord velade Ekman mellan Aftonbladet och Expressen, prackade på kulspelande ungar oändliga tillbehör, käkade räliga grodor och agiterade för extremcentern. Folkkära figurer allesammans, men sannerligen bara toppen på isberget. Här finns uppenbarligen mer att upptäcka än så.

Som barnbarn och namne till filmstjärnan och teaterdirektören Gösta Ekman blev ”Lill-Gösta” med en egen formulering ”känd redan som spermie”. Modern var dotter till en skånsk friherre. Fadern, regissören och filmstjärnan Hasse Ekman, lärde han som barn känna mest genom skvallerpressen. Över huvud taget tycks föräldrarna haft inställningen att barn är något man poserat med på omslaget till Veckorevyn, medan vardagstrygghet och markservice hör till tjänstefolkets uppgifter. När Gösta som förvirrad tonåring försökte ta livet av sig svarade familjen med överklassens självklarhet med att sätta honom på tillväxt i Paris.

Inte är det någon fullkomligt vanlig uppväxt, precis. De ekmanska förväntningarna var säkert rent livsfarliga – samtidigt som denne ganska exceptionelle unge man på väg att klura ut vad han ville bli kunde springa på Ingmar Bergman och bli värvad som regiassistent (efter vad det verkar som ett led i konkurrensen mellan Bergman och Hasse Ekman). Gifte sig gjorde han första gången med revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och senast med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle/ Ekman. Tänka politiskt lärde han sig först av Allan Edwall.

Farbrorn som inte vill va’ stor bygger, när nu Gustafson valt en huvudperson i livet, på både arkivmaterial och på egna intervjuer. Gösta Ekmans röst, där de tvära kasten mellan kvickhet och klokskap verkar fullständigt naturliga, är förstås en viktig närvaro – och hade faktiskt varit rolig att höra i lite längre stycken, lite mindre samplat. En smula svårt blir det också att direkt i texten veta vad som sagts när – är omdömena citat från gamla pressklipp eller ur den tillbakablickande äldre mannens perspektiv?

Gustafson skriver trivsamt, duktigt, närmast motståndslöst. Bränner till gör det aldrig riktigt. Handlingen i någon Jönssonligan-film eller uppslitande skilsmässor och självmordsförsök – allt avhandlas i samma lite svepande, lättillgängliga tonfall. Självklart bör man som biografiförfattare ha respekt för sitt objekt, och det har Gustafson, men respekten kan också komma i vägen lite, hyvla av, snälla till.

I alla fall är det en fin bok, lagom formgiven med återkommande små inslag i orange och full av vackra, tidstypiska fotografier. Gösta som kändisbäbis i veckopressen, som allvarlig tonåring på Malmö stadsbibliotek (min generation skulle nog beskriva honom som närmast Johan Widerbergsk), i demonstationståg till stöd för Svarta Pantrarna (fast enligt egen utsago ropade han ”Halmhatt åt Folke” när alla andra ropade ”All makt åt folket”), i Stockholm stadsteaters hippieuppsättning av Så tuktas en argbigga, som Strindbergs alter ego i En dåres försvarstal, som Sickan och Papphammar och som Sjöwall/Wahlöös kommissarie Beck. Ren bläddernjutning.

Sin titeln, slutligen, lånar Gustafson från den animerade teveserien som Ekman gav röst 1979. Själv är jag lite tveksam till hans poäng där. Snarare verkar Ekman åldras med påfallande värdighet, med bibehållen nyfikenhet och evig integritet. Hoppingivande är inte minst de senaste decenniernas påfallande lyckliga konstnärsäktenskap.

Det är ett onekligen imponerande, säreget liv. Ändå är det kanske vanligheten som man tar till sitt hjärta, blandningen av svårt och underhållande som är livet. Det stillsamt absurda och det tragikomiskt mänskliga, kampen och förundran inför sig själv och sina medmänniskor som aldrig tycks ta slut. Kanske är det med en sådan lyhördhet, med mod och allvar, som man blir sådär rolig som Gösta Ekman.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• Läs och gråt

Så vad är det som händer i politiken egentligen? Har höger blivit vänster? Vänster höger? Är hela uppdelningen i höger och vänster helt enkelt fetute?

Att ideologierna är döda har som bekant hävdats åtminstone sedan Sovjetunionens fall och kalla krigets slut (hur mycket det nu hade med ideologier att göra). Den liberala kapitalismen har utropats till ensam segrare och runtom i Europa har mäktiga gamla socialdemokrater kliat sig i huvudet, anställt amerikanska pr-konsulter och slagit in på ”tredje vägen”.

Vad är det där för något? Hur gick det till? Och finns det verkligen inga andra alternativ? Det undersöker Klas Gustavsson i Socialismens liv efter döden. Gustavsson är doktorand i sociologi och uppenbart både påläst och beläst. Resultatet kunde vid första anblicken blivit avskräckande för den måttligt bevandrade – men titta på boken. Cool titel. Riktigt snyggt omslag. ”Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj”, bad Monica Zetterlund tidsenligt i Hasseåtages ljuvt melankoliska ”Var blev ni av, ljuva drömmar”. Här är det Che Guevara som blivit modeikon på catwalken, när ”utsugare mot utsugna” bytts mot postmodernism och identitetspolitik.

I Socialismens liv efter döden ger Gustavsson en lättillgänglig introduktion till socialismens, och i bred mening socialdemokratins, historia och framtid. Gustavsson läser Marx och Engels, Hardt och Negri, han läser Giddens och Derrida, Fukuyama och Lyotard, Castells och Klein. Han gör debatten relevant och lättbegriplig och kopplar ihop teori med praktisk politik – komplett med referenser från Nietzsche till Nationalteatern. En tämligen briljant liten guide till vänsterpolitikens möjligheter som med turbulensen inom Socialdemokraterna känns aktuellare än någonsin.

För finns det ett liv för socialismen efter dess påstådda död? Den frågan kan lika gärna vändas i en motfråga. Finns det fortfarande orättvisor i världen?

Zetterlund, Alfredson och Danielsson, med sin visa som på flera sätt tycks tonsätta Gustavssons bok, kan gott få sista ordet här:

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
tro på det vi trodde på, trots allt

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Socialism i en stad
• Massorna slår tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Från Vita huset till House of Cards?

Sådana omsättningsförsök undersöker sociologen Britta Jonsson i en avhandling från 1983. I Alternativa livsformer i 70-talets Sverige (den handritade framsidan har för övrigt tillägget ”några” i lite mindre kraftfull stil ovanför ”alternativa”) undersöker Jonsson 15 på olika sätt alternativa grupperingar i allmänhet och fyra av dem i synnerhet. Det handlar om sinsemellan ganska olika grupper med strategier baserade på alltifrån självförverkligande genom meditation till ekologiskt kollektivjordbruk.

Gemensamt för de undersökta rörelserna är att Jonsson ser dem som en förlängning av 1960- och 70-talens sökande efter alternativa tankesätt och livsstilar. Ur ett efterhandsperspektiv är det lätt att dessutom se ett slags brott. Något har svängt om sedan en bunt studenter och likasinnade satt på kårhuset i Stockholm och trodde att de dragit igång den svenska socialistiska revolutionen.

Ekonomin och hela samhällsklimatet hade svängt, från ett slags ”bättre och bättre dag för dag” till oljekris, borgerlig valseger och allmän undergångsstämning. Revolutionen, vad den nu var exakt, verkade inte längre nära förestående och det hade förmodligen visat sig svårare än man hade föreställt sig att förändra saker, både i egna beteenden och i samhället i stort. Det betyder inte att man har gett upp, men att fokus blivit mer småskaligt, mer konkret och personligt. För några räcker det att börja med att komma till rätta med sig själv. Andra vill visa samhället på alternativ genom det egna handlandet.

Genom Jonssons bok kan de fortsätta att göra det, även decennier senare. Det är inspiration att vara tacksam för, men tyvärr lägger framställningsformen också en del hinder i vägen.

I början av 1980-talet var samhällsvetarkomplexet uppenbarligen fortfarande starkt, inom sociologi såväl som humaniora. Tabeller var en god garant för ”riktig vetenskap”. Så är det väl i viss mån fortfarande. Att försöka reda ut stora, mänskliga frågor som inte nödvändigtvis passar i diagram har länge ansetts suspekt, otillförlitligt och flummigt.

Statistik kan vara fantastiskt. Se till exempel på Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Florence Nightingale sa något i stil med att genom statistik kan människan försöka förstå Guds plan för mänskligheten, och jag håller fullständigt med (ja, minus själva Gud, kanske). Det betyder inte att statistiken sitter inne med precis alla svar, särskilt inte vad gäller enskilda människors tankesätt och bevekelsegrunder.

Jag skulle önska att människorna som levde i de sammanhang Jonsson beskriver hade fått ta mer plats. Här finns bara tabeller och skilda citat, yttrade av numrerade informanter. Jag hade velat se individerna. Jämför till exempel med Fanny Ambjörnssons I en klass för sig där olika grupper av tonårstjejer och deras tillvaro och livsstrategier verkligen får liv på avhandlingssidorna, utan att analysen för den sakens skull blir mindre skarpsinnig.

Här bryter bara plötsligt något helt annat igenom. Som när Jonsson i inledningen bekänner hur svårt det ibland varit att förhålla sig neutral till de undersökta gemenskaperna. Hon pulsar runt i snön bland Skogsnäskollektivets gårdar och känner att hon helst av allt bara vill stanna där.

Träden stod som höga pelare upp mot den mörka stjärnhimlen. Jag rådbråkade min stackars hjärna och försökte komma på något som helst vägande argument för att någonsin fara tillbaka till Märsta där jag är bosatt och åter börja pendla till skrivbordet på sociologen i Uppsala. Jag lyckades inte. Ingenting föreföll mig mera självklart än att helt enkelt bara stanna här där jag var. Ingenting föreföll mig mera rätt och riktigt än att deltaga i kampen för en mänskligare värld på det sätt som Skogsnäskollektivet gjorde och att satsa alla min krafter på det i stället.

Intrycket mitt i en avhandling är förstås lika delar ärligt och märkligt. Inte desto mindre är det den där längtan efter något vettigare som biter sig fast efter läsningen som det mest bestående intrycket – kanske till och med arvet efter den där tiden. De där ljuva drömmarna, de är nog inte riktigt döda än.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle

För det är ju just det. Myten om den traumatiserade Vilse i pannkakan-generationen. Om det nu är en myt? Jag har åtminstone haft en lärare en gång som oupphörligen fastnade i ”Det är ditt fel, Staffan Westerberg!”-diskussionen och, tja, barndomstrauma i kombination med lärares förmåga att aldrig släppa ordet – det där passionerade ältandet gjorde ett visst intryck.

Kalle Lind däremot är lyckligtvis inte traumatiserad av sin barndomskultur. Hans Proggiga barnböcker har trivsamt nog inte samlats ihop som någon slags hämnd eller anklagelseakt riktad mot Staffan Westerberg & co. Den bygger istället på en blandning av sentimentalitet, varm ironi och nyfikenhet på hur man egentligen tänkte under detta exotiska 70-tal. Undertiteln ”därför blev vi som vi blev” får däremot ingen vidare förklaring. Vad blev ni egentligen, 60- och 70-talister? Indoktrinerade för livet? Marknadsliberala och nykonservativa på pin kiv? Eller helt enkelt som folk är mest?

Proggiga barnböcker är en dråplig, underhållande och ibland rent rörande bok som säkerligen blir en fin present både till dem som var med och till oss andra nyfikna. Det bokurval som tas upp är möjligen inte helt representativt, utan snarare det mest iögonenfallande och roande. I den andan vimlar det av fantastiska bokomslag och illustrationer, citat, förtydligande pilar och handskrivna förklaringar under rubriken ”Not till åttitalister och borgerliga”, som exempelvis

den ärkeradikale skriftställaren Jan Myrdal var den svenska sjuttitalsvänsterns chefsideolog. Det var han som bestämde vad man skulle tycka om till exempel Albanien (bra), Kina (jättebra) och USA (pissdåligt).

Eller

som så många andra begrepp proggare svängde sig med till vardags var ordet ”papperstiger” ett citat ur Maos lilla röda. En papperstiger är, till skillnad från en tiger av päls och kött, egentligen ofarlig. Mao kallar ”alla reaktionärer” papperstigrar, tills han kommer att tänka på att en reaktionär figur som Hitler inte var helt ofarlig. Han utvecklar därför tanken: ”De är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar”.

Är det ibland mer roligt än nyanserat? Jo. Men Lind ser definitivt också bitar som han uppskattar, som periodens önskan att ta barn och deras verklighet och frågor på allvar, även om den viljan också kunde gå en smula över styr, inte minst i socialrealistisk riktning. Däri ligger ändå något som levt kvar och som gjort den svenska barnkulturen känd som en av världens bästa (och i utländska utgåvor inte sällan censurerade). Det gör att attityderna i Proggiga barnböcker känns på en gång långt borta och nära.

För att exemplifiera lyfter Lind fram även några titlar ut motreaktionen – för visst fanns det också en sådan. När den pedagogiska vänstern gjorde ”Så blir det barn”-böcker av en ibland diskbänksrealistisk kaliber som i alla fall får mig att hålla ihop knäna ordentligt, svarade den kristna högern med samlagsfria ”Så blev du till”-varianter med dop och söndagsskola som absolut centrum. Plötsligt får diskbänksrealismen ett sammanhang och jag faller i alla fall pladask för en kontextualisering som i Frances Vestins Mummel – en ny människa (utgiven på Hasseåtages tyvärr kortlivade barnboksförlag Svenska Barn 1970). Där funderar blivande föräldrarna Sanna och Klas på det rimliga i att över huvud taget skaffa barn som världen ser ut. De tänker på ”allt som är dumt och tråkigt”: ”Att människor är arga och säger dumma saker och slåss med varandra”, ”Att människor måste lära sig att göra sånt som är fånigt” och

Att bilar ska spruta giftiga avgaser över Mummel. Att tråkiga raka hus blir nästan det enda Mummel får se när han går ut i staden där han bor.
När Sanna tänker på sånt, blir hon ledsen. Då känns det fel att göra en Mummel som ska födas och vara en människa.

Där går i alla fall jag från ständigt fnissande och ett och annat fascinerat ”Åh, jäklar!” till hjärtknipande identifikation. För problemen i kapitelrubriker som ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen”, ”På sjuttitalet vara alla direktörer feta knösar” och ”På sjuttitalet var miljön hotad” har ju knappast blivit mindre. Och kanske hjälper det lite, lite att i alla fall komma ihåg att den politiska dagordningen inte alltid sett ut just precis som den gör idag?

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord
• Dagen efter 1968
• Vad är kulturen bra för?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”

Ulf Mårtensson har gjort ett gediget jobb med att gå igenom pressklipp och material rörande de filmer Hans Alfredson och Tage Danielsson gjorde i Tomelilla och på Österlen. Här finns intervjuer, tidningsutdrag och många bilder från tiden det begav sig. Filmer som inte spelades in i Skåne, som exempelvis Att angöra en brygga eller Släpp fångarne loss, det är vår nämns dock inte överhuvudtaget, varför jag tror att man får mest ut av boken om man inte bara är intresserad av Hasse & Tage, utan också har någon sorts relation till Skåne och Österlen.

Själv saknar jag Skåne-anknytning, och därmed ger inte vinklingen mig särskilt mycket. Boken fungerar bra i ett dokumenterande syfte, men vill man ha något mer djuplodande och analyserande är det fel bok att ge sig i kast med. Ulf Mårtensson har ett väldigt snällt, ja rentav inställsamt, tilltal. Det uttalas inte en enda ansats till kritik av något som Hasse & Tage företog sig, vilket i och för sig kanske inte är något problem om syftet är dokumenterande.

Dock är författarens tilltal så aningslöst att det skriver läsaren på näsan ibland. Bäst illustreras detta av att kapitlet där författaren intervjuar skådespelaren Birgitta Andersson har titeln ”Teskedsgummans Hasse & Tage-minnen”. Birgitta Andersson har gjort väldigt mycket annat än Teskedsgumman, och rubriken visar att författaren inte har särskilt stor tilltro till att läsaren vare sig känner till skådespelaren Birgitta Andersson vid namn, eller har förmåga att själv ta reda på vem hon är (om man ändå inte skulle förstå det av det följande kapitlet).

Hasse & Tage har blivit något av svenska nationalhelgon. Jag är stor beundrare av båda två, och tycker just därför att de är värda något mer än bara beundran. Ulf Mårtenssons bok är en bra dokumentation, men så väldigt beundrande inför ämnet att det blir ganska tråkigt.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Tema: HasseåTage
• Svårslagen folkhemsk humor
• Mästare på svenskspråkiga limerickar