Järnulven inleder en ny trilogi, Vardari, och utspelar sig i en fjärde värld i Pettersens universum. Vardari är en sorts varelse som lever där, inte som ”vanlig folk”, utan som en mytomspunnen minoritet som verkar i kulisserna. Lite som en fantasyvärldens konspirationsteori, kan man säga.

Pettersen skriver en skitig, vuxen sorts fantasy. ”Socialrealistisk fantasy” kallar Steven Ekholm den i DN, och den är en mycket träffande självmotsägelse. Pettersen berör teman som missbruk och psykisk ohälsa. Det är mörkt och blodigt, bitvis även med erotiska undertoner.

Blod är centralt i berättelsen. Huvudpersonen, nittonåriga Juva, har brutit med sin familj för att istället jaga varg. Vargblodet används för att driva handelstaden Náklavs stenring, genom vilken människor reser, och Juvas familj hör till stadens styrande blodläsarsläkter. Hennes mor är bland de ledande i blodläsarnas skrå Sejdalag, och hennes lillasyster Solde bereder sig på att axla den rollen. Blodläsarna har stort inflytande och tjänar grova pengar på att spå människors framtid, i synnerhet hur länge de ska leva, och Juva vill ingenting ha att göra med det här cyniska utnyttjandet av människors rädsla.

Samtidigt sprider sig en otäck sjukdom i staden. Vargblod tycks hela tiden komma på avvägar, och ”blodpärlor” används som en drog. Nackdelen är att den som missbrukar blodet kan drabbas av ”ulvsjukan”, utveckla huggtänder och bli blodtörstande galen.

Eftersom Juva som jägare känner sig ansvarig för att blodet över huvud taget kommer in i staden bestämmer hon sig för att ta reda på hur det kommer på avvägar och vem som är ansvarig. Samtidigt kallas hon hem till Sannsägarhuset, där modern säger sig vara sjuk och vill reda ut arvet. Det är ett hem som alltid gett Juva ångest. Hon vill bara skriva över allt på systern och komma därifrån. Ödet vill annorlunda.

Jag är kanske inte alldeles lika begeistrad över Järnulven som jag var över Pettersens tidigare trilogi. Det finns element i den här berättelsen som gör att jag håller den lite mer på armlängds avstånd. Samtidigt är det här, precis som tidigare böcker, verkligen högklassig fantasy i modern tolkning – en värld väl värd att göra sin bekantskap.

Similar Posts:

• Fantasy mitt ibland oss
• Död mans svans
• Slutet på en trilogi – och en världsordning?
• Bland tomtar och troll
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar

Hon är hans baby och totalt uppslukad men snart smyger sig något som skaver in i relationen. Han har åsikter om vad hon gör och vilka hon träffar, ifrågasätter och skuldbelägger, och Samira blir osäker. Hon, som har koll på sina tjejkompisar och hur killar behandlar dem, kan inte se vad hon själv är med om.

Det är ett skolboksexempel på en begynnande psykisk misshandel med den extra dimensionen att Samira och hennes kompisar lever i en kultur som mycket tydligt skiljer på värdet mellan män och kvinnor och hur de senare får och kan bete sig. Inte ens Samiras mamma, som är en fantastisk kämpe och förebild, ifrågasätter sin mans myckna bortavaro mer än någon enstaka gång. Men det är ändå hos familjen och vännerna tryggheten finns. En taxifärd till sjukhuset, inklämd mellan syskonen och med modern där framme, blir en paus.

Det är hårt att vara tonårstjej. Så mycket att leva upp till, så många ömsesidigt uteslutande krav. Damned if you do, damned if you don’t. Och med sociala medier är det enkelt att få sitt rykte förstört; en bild i fel telefon når över hela världen.

Det är mycket som ska in på de knappt tvåhundra sidorna och jag kan tänka att det hade kunnat bli fler böcker av det, för att ge vissa saker plats att utvecklas. Ibland blir det lite väl tillrättalagt och ibland hänger det inte riktigt ihop, som moderns skrivande – som går från att Samira översätter hennes saga till svenska till att bli en färdig bok nästan utan att något mer av processen nämns.

Trots att det är svåra upplevelser och jobbiga saker det handlar om finns det en upplyftande ton. Det finns vägar ut och förbi och framåt eller åtminstone till förändring, även för föräldragenerationen. Det finns andra som delar samma erfarenheter och det finns vuxna som ser och förstår mer än man kanske tror.

Jag känner mig ganska gammal när jag läser, fjärran från dem det handlar om, förstärkt med ett språk jag inte behärskar. Det är förortens språk och enstaka ord måste jag googla för att förstå överhuvudtaget. Men jag vill förstå, jag vill veta vad och hur Samira och Amina tänker och jag vill att de ska fortsätta sitt systerskap – för tillsammans är de väldigt starka. Och väldigt roliga.

Similar Posts:

• Uppfriskande triangeldrama
• Oväntad vänskap
• Till storms mot det tierpska patriarkatet
• Ömsint skildring av vänskap och förlust
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre

Boken handlar om Courtney, “Coop”, en afro-amerikansk basketkille, hans bästis Jupiter, afro-amerikansk/latinx lesbisk hata-patriarkatet-tjej och Rae, irländsk-asiatisk sprudlande glad energiknippe som rör om i Coop-Jupe-grytan rejält.

Hade det här varit ett klassiskt “vem ska jag välja”-triangeldrama hade jag suckat och stönat mig igenom boken. Men det är så mycket mer än så. Det är identitet och sexuell läggning, det finns ett djup i alla karaktärer som gör det så mycket mer intressant. Jupiter har två pappor och är övertygad om att hon är lesbisk. Coop är hetero och populär bland tjejerna, men inget håller för den enda han är intresserad av är Jupiter. Men det berättar han inte för henne så klart, hon är ouppnåelig eftersom hon inte är intresserad av killar.

När Rae flyttar till stan och börjar umgås med både Coop och Jupiter blir både Jupiter och Coop intresserade av henne. Och det verkar som att Rae är intresserad av båda två. Men Jupiter tror bara att Rae är intresserad av Coop, och Coop tror bara att hon är intresserad av Jupiter. Alla verkar vara intresserade av alla och samtidigt känner Coop att Raes vänskap med Jupiter kommer i vägen för hans vänskap med Jupiter.

Boken har tre delar och är alla skrivna ur en karaktärs perspektiv, vilket jag gillar. I Coops kapitel handlar det om hur han ser Rae och Jupiter, och i kapitlet om Rae får man lära känna henne på djupet och gå bakom hennes happy-go-lucky-fasad. Språket är rakt och enkelt och passar för en ungdomsbok, även om det är vissa ord jag fastnar i. De säger “gullet” lite för mycket, jag finner mig själv tänka på vad de säger på originalspråket. Jag tycker inte heller boken fastnar i någon fälla med att det blir missförstånd för att de inte pratar med varandra, för när det händer så tas det upp och de pratar om det på ett rimligt sätt vilket känns viktigt. Boken fastnar inte i en massa skitsnack, de säger förlåt och pratar om det, vilket känns uppfriskande.

Coop och Rae möts i en egen historia som handlar om “Karusell-Karl”, ett tv-program de båda såg som barn. Jag tycker till en början att den är lite märklig men efter att jag läst klart boken så tänkte jag att jag hade tyckt om den historien väldigt mycket om jag läst den när jag var 16-17. Jag önskar att jag hade läst den här boken när jag var i den åldern. Det var då jag “kom på” att man inte “behövde” vara hetero, och jag känner väl igen mig i samma sökande efter identitet som karaktärerna i boken gör. De funderar mycket över sexuell läggning, hur man vet, och vad man hamnar i för fack eller vilken stämpel man får. Hur vet man om man är bisexuell eller lesbisk? Måste man kalla sig någonting alls?

När jag läser författarens tack om att hon själv hade behövt läsa den här boken när hon var i den åldern är det nästan som ögonen tåras. Jag tänker på alla som behöver läsa den här boken nu och får möjlighet till det.

Similar Posts:

• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Kyssar som skakar världen
• Att älska någon som har ett förflutet
• ”No tears for queers, and all that”

Vad skulle du göra? Vem skulle du vilja vara med? Hur skulle samhället ens fungera?

Simon och hans flickvän, eller snart före detta flickvän, drar rätt olika slutsatser. Simon vill ju bara vara med Tilda, men Tilda vill hinna testa allt hon inte hunnit göra medan hon planerat och presterat för en framtid som plötsligt inte kommer. Testa. Maxa. Göra upp med.

För Lucinda, Tildas tidigare bästis, är läget lite annorlunda. Hon har vetat ett tag att hon ska dö; skillnaden nu är att det faktiskt inte kommer finnas något att missa. Inför domedagen kan hon lägga ner cancerbehandlingarna och faktiskt må lite bättre än på länge. Det som isolerat henne från de gamla kompisarna verkar plötsligt inte så viktigt längre. Nu ska ju alla dö.

Mats Strandbergs Slutet är på inget sätt science fiction (men en ”preapokalyptisk berättelse”). Ja, det kommer en komet som kommer att förinta jorden, men det handlar inte om någon kamp i rymden för att förhindra detta. Det är bara ett faktum, som ställer det vardagliga livet på sin spets. Ett tankeexperiment som ges högst konkret gestalt: Hur skulle vi reagera, om vi visste att vi hade så kort tid kvar att leva?

Den där balansen mellan det fantasieggande ”tänk om” och den klart igenkännbara världen gestaltar Mats Strandberg med grym fingertoppskänsla. Världen han gestaltar känns trovärdig, med sina samhällsproblem, krisreaktioner, domedagssekter och domedagsfester. Jag riktigt längtar hem för att läsa vidare.

Det finns kanske egentligen bara en nackdel: jordens undergång kan väl inte gärna få en uppföljare?

Similar Posts:

• Claim to fame
• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Våldet griper omkring sig
• Rädd för hajar, men inte för en hajpojke
• Sista veckan med gänget

Det finns inga sjungande krabbor.

Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll i samma silver.

Det är en glädje som snart får ge plats för en slags konstruktiv (och på det sättet lika glad) ilska. När Louise O’Neill skriver sin version av HC Andersens saga gör hon det på ett sätt som synliggör sexismen inte bara i de tidigare versionerna (Disneys och Andersens må vara ordentligt olika; att kvinnan bara har existensberättigande som skönt objekt för män har de ju gemensamt), utan i vår kulturs hela värld av berättelser. Vilka futtiga, stympade, ensidiga roller som erbjudits!

Säkert kommer det tydliga feministiska budskapet att störa en del läsare, men det är svårt att tänka sig en saga som lånar sig bättre till det – eller för den delen en bättre författare till att gestalta den här berättelsen. O’Neill har lyft fram kvinnors möjligheter och plågsamma begränsningar i såväl den nutida våldtäktsromanen Hon bad om det som i framtidsdystopin Only Ever Yours, och hon gör det med en oerhört skarp blick.

I The Surface Breaks utvecklar hon både det faktum att sjöjungfrun (döpt till Gaia av sin mor, men omdöpt av fadern till Muirgen) verkar sakna en mamma, och vad en sjöhäxa kan tänkas vara. Från Andersen hämtar hon det fysiskt smärtsamma i att vara kvinna, från pärlorna som sys fast i hennes sjöjungfrustjärt, till hur sjöhäxan tar hennes röst genom att skära av hennes tunga (”Men don’t like women who talk too much, do they? Better to be silent.”) och den brutala, blodiga smärtan i vartenda steg hennes nya fötter tar på land. Att vara kvinna är fysiskt och smärtsamt, på så många sätt.

Det är inte konstigt att längta bort från en stenhård patriarks järnhänder. Det är så lätt att förlägga den där längtan till en ny man, att kalla det kärlek. Och det är lätt, så oerhört lätt, att bli besviken. Sviken.

Det vet varendaste sjöhäxa.

Similar Posts:

• Myter och människor
• Våldtäktskulturen
• Bestialisk ytlighet
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Föräldrasvek och julmagi

De där som sällan vill låta henne fokusera på normala tonårssaker, som relationen till bästa vännen Daisy och hennes Chewbacca-fanfiction, skolan eller killar. Herregud, bara tanken på att kyssas … Bakterier, mikrober som tar sig in i kroppen och hotar att döda en. Sådant får Azas tvångstankar att spinna iväg i en ren, alltigenom hotande tornado.

Daisy däremot är mycket intresserad av den belöning som utlovas till den som kan bidra till gripandet av den skattefuskande multimiljardären Russell Pickett, och Aza är hennes väg in. Aza har nämligen varit på läger-för-ungar-som-förlorat-en-förälder tillsammans med Picketts äldste son, Davis.

Davis kanske inte direkt tror på tjejernas fejkade kanotolycka utanför egendomen, men kan inte låta bli att vara glad att återse Aza. Han har aldrig kunnat lita på att någon gillar honom för något annat än hans pappas alla pengar. Pengar som, om den försvunne Pickett skulle visa sig vara död, oavkortad ska gå, inte till de båda sönerna, utan till ett uråldrigt ödledjur som Pickett föreställt sig bär på nyckeln till evigt liv.

Som så ofta är John Greens roman en charmerande blandning av udda, mer eller mindre knasiga men tänkvärda idéer. Det gäller inte minst titelns stapel av sköldpaddor. Den här boken har samtidigt omtalats som Greens mest personliga, där han använder sina egna erfarenheter av att kämpa med tvångstankar.

På ett plan kan jag förstå varför. Det som klarast sitter fast i mitt minne efter läsningen är mer än de visserligen mycket trivsamma karaktärerna, relationerna och intrigvindlingarna, just Azas tvångstankar, och inte minst hennes ständiga petande med ett sår på ett finger. Det svindlar lite av illamående bara jag tänker på det. Det är en – också rent fysiskt – väldigt gripande skildring.

Ändå har jag svårt att riktigt, riktigt komma över hypen. Känns den inte ändå som, tja, ännu en John Green-roman, helt enkelt? Vilket i och för sig har en ordentligt hög lägstanivå och verkligen inte är det sämsta.

Similar Posts:

• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Det är komplicerat
• Galghumor, tvångstankar och depression
• Före och efter

Ja och nej, kanske. För engelskans ”ringer” har uppenbarligen en dubbelmening, en mer hotfull sida. (Ungefär här inser jag också att jag faktiskt har sett en tv-serie med samma namn, med Sarah Michelle Gellar i huvudrollerna.) ”Ringer” kan också betyda inkräktare, och det passar kanske utmärkt på en uppföljare där laboratoriet Havens kloner lämnat den välbevakade ön utanför Floridas kust och evakuerats till fastlandet?

Alla kloner står emellertid inte under bevakning av Havens huvudmän. Gemma är tillbaka hos sina föräldrar, men har svårt att återanpassa sig till livet som vanlig tonårstjej igen, medan Lyra och Caelum fått en tillfällig fristad i en husvagnspark och försöker lära sig att över huvud taget leva som människor.

Precis som föregångaren Replica går Ringer att läsa från två olika håll, Lyras och Gemmas, och precis som med Replica börjar jag med Lyra. Det känns också som den mest lättsamma berättelsen av de båda – och de hade verkligen kunnat stå på egna ben som romaner, även om intrigerna samtidigt har korspunkter – eftersom Lyra iakttar och försöker begripa mänskligheten, vilket inte alltid är så lätt. Vid ett tillfälle får hon och Caelum för sig att Nashville skulle erbjuda en fristad för kloner, utifrån vad de sett i en festivalbroschyr full av Elvis-imitatörer. Det är på en gång rörande och komiskt.

Att Lauren Olivers sci-fi-upplägg utspelar sig mitt i ett så vardagligt USA är en av sakerna jag gillar bäst med romanerna. De stora frågorna om människovärde och existensberättigande står liksom med fötterna på jorden. Samtidigt tar de frågorna en ny vändning i Ringer, inte minst i Gemmas del, där hon återigen konfronteras med flera av de flickor som hon delar dna med. Skillnaden är att de inte har uppfostrats till och behandlats som människor, och vad gör egentligen det med en människa? Blir man till en människa alls?

Similar Posts:

• En människa är en människa är en kopia?
• “I do not wish. I serve.”
• It ain’t over ’til it’s over
• Det är komplicerat
• Konsekvenser

Där går bland andra Clea, dotter till en känd skådespelerska och en lika känd författare. Clea har stått på scen sedan hon var åtta år och spelade ett av Medeas barn mot sin mamma. Hon har varit med i tv:s julkalender. Hon är en it girl, som i hemlighet oroar sig för att hennes mest eftertraktade dagar redan passerat, och hon blir tillsammans med Tim, klassen andra kändisbarn och enfant terrible.

Mellan dess två, Tamar och Clea, växlar perspektivet i Norra Latin, Sara Bergmark Elfgrens minst sagt efterlängtade nya ungdomsroman, och eftersom de här bara går i ettan på gymnasiet kan det kanske finnas skäl att också hoppas på en fortsättning?

Hör du till dem (oss) som nästan fått ont i magen av ängslig längtan efter mer av Engelsforstrilogin (Bergmark Elfgrens debut och genombrott, skriven tillsammans med Mats Strandberg, ifall du nu istället skulle råka höra till de obegripligt oinvigda), ja, då kan jag redan här ge ett lugnande svar. Nej, det är inte så likt att det känns som en trött upprepning, men ja, här finns allt du längtat efter: enormt välskrivna och komplexa karaktärer, en levande och vass miljöskildring och dessutom lite magi som ställer allt på sin spets.

Att Tamar alls kommit in på Norra Latin beror nämligen på att hon gjort en fantastiskt bra ansökningsmonolog som Puck, det kluriga andeväsendet i En midsommarnattsdröm (bara en av många Shakespearereferenser i Norra Latin). Hon är emellertid inte den första att spela just Puck på skolan. Där finns en gammal legend om en begåvad gymnasist, Erling Jensen, som för länge sedan försvann spårlöst, efter att ett mystiskt dödsfall drabbat publiken under premiären av En midsommarnattsdröm. Erling sägs hemsöka skolan, och snart börjar Tamar ana att hon kan ha fått övernaturlig hjälp med det bejublade antagningsprovet.

I Norra Latin väver Bergmark Elfgren samman teaterns alla myter med dess krassa verklighet av manliga genier, hård konkurrens och hierarkier. Romanen hade recdatum samma vecka som uppropet #tystnadtagning publicerades, och det är knappast förvånande att flera recensenter har gjort en koppling däremellan. Också här finns en rad manliga ”genier” som omvärlden tassar på tå omkring. Osäkra villkor och krassa vinstintressen gör att få vågar eller tillåts protestera.

Det är problematiskt att såväl stå mitt i det som att stå utanför och längta in, men genom de två positionerna, Cleas och Tamars, tecknar Bergmark Elfgren en fullödig och komplex bild av en miljö så spännande att själva magin och mysteriet egentligen känns sekundär.

Similar Posts:

• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Vinnare av Eld!
• Nordisk mytologi ur ny vinkel

Starr har tur. Hon är en av dem som fått en chans att ta sig ifrån problemen, som har hårt arbetande föräldrar som kan ge henne den chansen. När en av hennes bästa vänner faller offer för gängvåldet och dör, bara tio år gammal, väljer de att köra Starr och hennes syskon hela vägen till den där privatskolan varje dag. Andra vänner har inte samma tur.

Hon är glad att återse Khalil, också han en barndomsvän, när hon för en gångs skull följer med på en fest i Garden Heights. Han erbjuder henne skjuts hem, men de blir stoppade av polisen och det som gång på gång hänt mellan svarta ungdomar och poliser händer: Khalil uppfattas som ett hot och skjuts till döds.

Starr är det enda vittnet, och nu ställs hennes båda världar mot varandra. Den vita skolvärlden, där de flesta utgår ifrån att Khalil var en gangster som förtjänade det, och den svarta, mättad av erfarenheter av polistrakasserier och rasism. Är det ens möjligt att balansera emellan dem längre? Och om Starr träder fram offentligt, som det enda vittnet till Khalils död, vilket blir priset hon får betala?

Titeln på Angie Thomas debutroman hämtar hon från Tupac Shakurs THUG LIFE – ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody”. Det är bara en liten aning av hela den väv av svart kultur, historia och erfarenhet Thomas väver in i sin berättelse, musiken karaktärerna lyssnar på, porträtten de sätter upp på sina väggar, utan att det någonsin verkar konstruerat.

Språket är förstås en viktig del av den där väven, av hela berättelsen om Starr och hennes två världar. Därför skulle jag verkligen inte vilja läsa den här romanen i översättning. Hur översätter man till exempel Starrs pappas teorier om Harry Potter (och ”Why don’t they shoot that nigga Voldemort?”)?

Daddy claims the Hogwarts houses are really gangs. They have their own colors, their own hideouts, and they are always riding for each other, like gangs. Harry, Ron, and Hermione never snitch on one another, just like gangbangers. Death Eaters even have matching tattoos. And look at Voldemort. They’re scared to say his name. Really, that “He Who Must Not Be Named” stuff is like giving him a street name. That’s some gangbanging shit right there.

De teman Ange Thomas behandlar i The Hate U Give är skrämmande aktuella och angelägna, javisst, men det är framför allt en skildring av dem som drabbar, som träffar i magen och sätter sig som en klump i halsen, som värmer och lockar till leenden, skratt, tårar och sträckläsning. Det här är klart en av höstens bästa böcker.

Similar Posts:

• Viktigt om rasismen i USA idag
• Att använda sin röst
• Sjutton år och farsa
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Filmiskt om familj och att vara sig själv

Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse.

Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? Jag har knappt läst en recension av Only ever yours som inte hänvisar till den, men har svårt att se några enormt stora likheter. Feministiska dystopier – eller feministisk science fiction, om man vill kalla det så, men de har sällan så stort teknikfokus att etiketten känns helt bekväm – är en genre i sin egen rätt och jämställdhet och barnafödande centrala mänskliga teman som går att vrida och vända på mer än en gång.

Only ever yours utspelar sig på en flickskola, men det är knappast en skola där flickor lär sig läsa, skriva och räkna. Det anses direkt olämpligt. Faktum är att huvudpersonen frieda som barn lekte med en leksak som sa ”Matte är svårt” och som, när hon frågade lärarna vad ”matte” var, plockade bort den för dess förledande innehåll. Istället lär sig flickorna att i hård konkurrens med varandra sköta om sitt utseende, att klä sig, sminka sig, vara behagfulla, alltid tänka på sin vikt och alltid, alltid kritiskt jämföra sig med varandra. Det är i stort sett allt.

Känner du igen det där med att matte är svårt? Det var en utskälld Barbie-modell som programmerats att säga det för några år sedan, och det är inte sällan så O’Neill jobbar. Precis när jag som läsare tänker att det här är ju bara för dumt och sexistiskt och överjävligt, så inser jag att hon plockat något nästan ordagrant från vår egen tid. Det är så skickligt att man knappt vet om man ska skratta eller gråta.

Vad som i slutänden gör Only ever yours till en riktigt bra roman är ändå inte den dystopiska intrigen, narrspegeln av vår egen kvinnosyn, utan de levande karaktärerna. I centrum för handlingen står frieda och hennes före detta bästis isabel. Vad som egentligen hänt emellan dem vet frieda inte, bara att isabel det här sista året i skolan dragit sig undan. Hon har alltid rankats som årskursens vackraste – veckans ranking är vad flickorna lever för – men nu verkar hon alltmer strunta i sitt utseende, vilket skrämmer frieda och de andra från vettet. Ja, inte megan, kanske, den manipulativa ständiga tvåan som alltid strävat efter att överta isabels plats i toppen.

Till skolan anländer så samhällstoppens unga män för att välja ut sina hustrur, ”companions”, som ska få föda deras söner och representera deras status. Resten får bli konkubiner, för att tillfredställa mer tillfälliga behov, och några enstaka, särskilt avvikande blir ”chastities”, som blir kvar på skolan för att fostra nya generationer till begränsade kvinnoliv. För frieda har det alltid känts självklart vilken grupp hon och isobel är ämnade att tillhöra, men nu sätter deras trasiga relation alltmer på spel.

Only ever yours är en genuint obehaglig framtidsskildring, som ändå lyckas behålla någon sorts glimt i ögat och djup mänsklighet som förhindrar den från att bli rent outhärdlig. Inte minst ställer den naturligtvis frågor kring hur vi uppfostrar unga tjejer (och i någon mån killar), till en ytlighet med fruktansvärda följder.

Similar Posts:

• Våldtäktskulturen
• Det finns inga sjungande krabbor
• Kvinnoroller och fattigdom i efterkrigstidens Dublin
• Den starkare
• Mer form än innehåll