Strax utanför det lilla samhället Black Creek i North Carolina hittas en söndagsmorgon en brutalt misshandlad tonårspojke utanför bensinstationen där han jobbat. Nerkörd i halsen och fasttejpad med silvertejp har han munstycket från bensinpumpen, och på hans bröst står ”Suck this, faggot” skrivet i blod.

Misshandeln och bensinångorna gör att sjuttonårige Patrick hamnar i koma, och den lokale sheriffen verkar mest intresserad av att sopa dådet under mattan. Men Patricks barndomsvän Cat har sina egna aningar om vem eller vilka som nästan dödade Patrick, och hon blir mer och mer besluten. Nu får det vara sluttiget.

För att lösa brottet krävs inte bara att Cat går till botten med vad som pågår under ytan i Black Creek. Hon tvingas också ta tag i sina egna rädslor och erfarenheter – i det som hände den där dagen för tre år sedan, och som gjorde att hon började dra sig undan de andra ungdomarna i samhället – inklusive sin bäste vän Patrick.

Lauren Myracle är kanske mest känd som författare till Internet Girls-trilogin, vars första bok ttyl kommer ut på svenska i vår. Det är en ganska charmig serie, helt baserad på chattar mellan de tre huvudpersonerna. Shine är något helt annat.

Cat är någon helt annan än medelklasstjejerna i ttyl och Cats värld är ett USA så oerhört långt ifrån deras. Långt ifrån och samtidigt förstås nära – det krävs ju bara en bussresa in till stan för att kunna gå på biblioteket, låna böcker eller en dator – och hamna i konflikt med collagekillar som väser ”mountain nigger” efter henne. Och någonstans där får Cat nog och bestämmer sig för att börja räta på nacken och säga ifrån.

Myracle tecknar sin avkrok i North Carolina så att man kan skära instängdheten med kniv. Det är en värld som närmast för tankarna till Daniel Woodrells En helvetes vinter (filmad under originaltiteln Winter’s Bone med fantastiska Jennifer Lawrence i huvudrollen). Båda utspelar sig i fattiga bergstrakter, men här handlar det om den amerikanska södern, där människor kallas saker som Beef, Bailee-Ann, Destiny, Miz Hetty och Mama Sweetie, och där de säger saker som ”Do I wish things were different? Heck yeah. But they ain’t.”

Ändå blir de inte karikatyrer. De är människor som slåss med näbbar och klor för sin existens i en tillvaro där det enda ställe som anställer är gubben som kokar metamfetamin i sin husvagn, och skvallret efter söndagsgudstjänsten beklagar att den rare Patrick låtit sig dras i någonting sådant – vilket man får uttyda ”vara bög och nästan bli ihjälslagen för det”. Så dumt av honom.

För en vuxen läsare finns det aspekter av Shine som känns väl tillrättalagda, lite försnällade, liksom. Samtidigt är det förstås ett oerhört mörkt och skrämmande ämne, och om intrigen är en smula åt det formelartade hållet så är ändå miljö- och karaktärsskildringen klart läsvärd. Själv hajar jag till när jag stöter på det där uttrycket, ”No tears for queers”. För mig är det i första hand en bra fackbok av Johan Hilton (om just hatbrott mot homosexuella, så den vore förstås en naturlig följeslagare till Shine). Det här är en roman om människor som faktiskt använder det uttrycket.