dagensbok.com » Åke Edwardson

Åke Edwardson "Vintermörker"

Airi Palm Borden — Thu, 29 Dec 2016 23:00:40 +0000

Åke Edwardson som skrivit och gett ut böcker sen mitten av 1990-talet tillhör de främsta inom svensk kriminallitteratur. Han är en av de mest lånade på biblioteken och har också fått flera utmärkelser och priser.

I samlingsverket Vintermörker kan vi följa författarens novellskrivande genom åren. Den drygt 500 sidor tjocka boken innehåller både nya och gamla berättelser varav en del är omarbetade. De flesta är kriminalhistorier om kommissarien Erik Winter som vi känner igen från Edwardsons deckare, men här finns också annan spänning som i kärlekshistorien om ”Astrid och Isak” eller om oförklarliga ting som i ”Barnen i snön”. I ”Det går aldrig över” möter vi två unga grabbar som försöker hålla ihop mot mobbarna på skolgården. Som i många av novellerna handlar det om utsatthet och revansch. Jag föreställer mig att just den sistnämnda berättelsen skulle passa bra som högläsning för tonåringar – om det nu alls läses för dem i skolan.

Edwardson fångar skickligt olika stämningar och kan som få skapa en laddad text med stark närvaro. Det märks inte minst i de suveräna dialogerna. Att läsa dem är som att stå mitt i händelseförloppet.

”Det har snöat i timmar därute”, sa hon. ”Det vräker ner. Och du står bara här och glor ut på katasrofen. Är det vad du vill? Att snön ska täcka hela trappan därute? Att den ska täcka hela huset? Är det vad du vill? Att vi ska kvävas härinne?”
Han svarade inte.
”Är det vad du vill, Robert? Jag tror det är precis det du vill.”
”Varför skulle jag vilja att snön täckte hela huset och kvävde oss?” sa han.
Hon svarade inte.
”Varför i herrans namn skulle jag vilja det?”
”Du ska inte missbruka Hans namn” sa hon.
”Jag har inte missbrukat nånting”, sa han.
”Så du menar att jag har gjort det?” sa hon.”Att jag är en missbrukare?”
”Herregud”, sa han.

Flera av berättelserna – så gott som alla har män och pojkar som huvudpersoner – har ett likartat innehåll och känns egentligen som variationer på ett tema. Visst är det intressant att följa författarens olika sätt att gestalta en idé. Frågan är om den som läser för upplevelsens skull är lika road. Nog hade den här utmärkta samlingen kunnat bantas, det hade ändå blivit en gedigen och läsvärd bok.

Andreas Nyberg och Johanna Strömqvist (red) "De odöda"

Rebecka Horn — Fri, 17 Jan 2014 23:00:38 +0000

Nästan alltid när det kommer till novellsamlingar poängteras det positiva; att det alltid finns något som tilltalar alla. För de som inte orkar hålla läsintresset uppe en längre tid är noveller perfekta eftersom de är korta och oftast håller ett högre tempo. Gillar man inte inledningen på en novell kan man lätt bläddra fram några sidor och börja på en ny. Allt det här är sant, och gäller särskilt för skräcksamlingen De odöda. Förlaget Semic har valt att variera samlingen med noveller från etablerade författare (t.ex. Johan Theorin, John Ajvide Lindqvist), ett par lite mer okända (t.ex. Caroline L. Jensen och Amanda Hellberg) och gamla klassikerförfattare (H.P. Lovecraft och Selma Lagerlöf). Alla med den gemensamma nämnaren skräck, mer eller mindre.

Samlingen består alltså av korta noveller, skrivna av olika författare, som utspelar sig i olika tids- och rumsaspekter, nyskrivna blandade med gamla klassiker. Det är ett vinnande koncept. Och det är just det som är både samlingens fördel och nackdel. Man vet att man kommer hitta något som verkligen biter tag, samtidigt som man kan vara lika säker på att hitta något att snabbt bläddra förbi.

Samlingen byggs upp av en bra novell följd av en mindre bra, följd av en något bättre och så vidare. Samlingen blir med sin önskan om allas tillfredsställelse stundtals snarare komisk. Jag tänker då främst på Caroline L. Jensens Sju års olycka som med sitt monster och splatter får mig att skratta och sätta skämskudden över ansiktet istället för skrämselkudden. I text kan jag inte ta den till mig men som film skulle den säkert göra sig väl.

Att skrämma mig är ingen större utmaning egentligen men det är i det subtila man verkligen lyckas. Som i Åke Edwardsons Fönstret där en man tittar ut genom sitt fönster och ser en familj passera. Åren går men familjen förändras inte, barnen växer inte och klär sig inte efter årstidernas växlingar. Egentligen händer ingenting men Edwardson lyckas hålla kvar en med en känsla om att något, man inte vet vad, kommer att hända. Och han verkar göra det så lätt.

Det var ingens fel. En sten sätter ett jordskred i rullning, en snöflinga startar en lavin. Ingens fel. Något sätts i rörelse och måste fullfölja sin rörelse. Mer är det inte.
Jag är nöjd med mitt straff.

Så inleds den avslutande novellen Equinox av John Ajvide Lindqvist och jag har haft turen att inte läsa den tidigare när den publicerades i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Detta är den novell, tillsammans med Fönstret av Edwardson, som mot slutet verkligen lyfter samlingen och med sitt berättarspråk lämnar en med en önskan om mer.

Skräck är ju annars en genre som hör hösten till, men med förra årets förlängda höst finns det fortfarande tid till att krypa upp i soffan och låta sig skrämmas medan regnet smattrar hotfullt mot rutan – eller medan snön lägger sig som ett tyst täcke över landet och… alla dör.

Andreas Nyberg och Johanna Strömqvist "De odöda"

Oscar Rooth — Mon, 26 Nov 2012 23:00:10 +0000

Hur mår den samtida svenska skräcklitteraturen? Det är en angelägen fråga och ett bra sätt att svara på den är att läsa novellsamlingen De odöda, som enligt baksidestexten, samlar ihop några av våra mest framstående spänningsförfattare. Så när jag sätter mig ner med den blir syftet mer att använda texterna som någon form av litterär febertermometer än att bara dras med och förhoppningsvis skrämmas av övernaturligheterna. Något som kanske inte är den bästa av utgångspunkter för skräckgenren.

Men åter till frågan: hur mår den då, den svenska skräcklitteraturen? Det första som slår mig när jag försöker utröna det är att även om samlingen är relativt kort, lite drygt 150 sidor på tio noveller, ändå innehåller tre noveller som faller ur ramen. Två av författarna, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, är ju så klassiska som man kan bli inom skräckgenren, men båda är amerikaner och eftersom de båda dessutom är skräckpionjärer så är de också ungefär så osamtida det går att bli. Den tredje udda fågeln är Selma Lagerlöf som ju förstås är svensk, men pryder man en sedel kan man inte heller riktigt räknas som samtida. Därför går de de tre lite bort i min undersökning. Då återstår sju.

Så över till dem. Jag skall kanske först erkänna att jag är tämligen obekant med den svenska skräcklitteraturen, med ett undantag. När jag år 2005 läste om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg gjorde det ett mycket starkt intryck: Att vampyrer faktiskt fungerar lika bra i åttiotalets Sverige som i det viktorianska England. Ja, själva inramningen med Sverige påminde faktiskt en hel del om när jag hörde Kent för första gången tio år tidigare och såg hur gitarrmangelpop faktiskt också kan sjungas på svenska (för yngre läsare kan det vara värt att notera att Eskilstunabandet då var en del av den svenska indiepopscenen och inte det institutionaliserade stadiumbandet). Sedan dess har jag läst varje rad av Ajvide Lindqvist och när jag ser att hans novell här är nummer tio, så läser jag inte de andra nio först utan börjar i slutet. Några rader in i den, Equinox, känner jag dock igen den. Den var med i hans egen novellsamling Pappersväggar, och jag blir åter lite besviken på upplägget av De odöda. Jag hade ju faktiskt hoppats på något nyskrivet från honom.

Nu återstår således sex av de ursprungligen tio novellerna och bland dem är det främst Åke Edwardsons Fönstret som gör intryck. En historia om en medelålders man som upptäcker tjusningen att som en pensionär stå hemma och betrakta, och stundtals även kommentera, omvärlden genom sitt köksfönster. Någon blodisande skräcknovell är det kanske inte, men ett mysterium i en alldeles vanlig och grå vardag framkallad av någon form av längtan bort ger en finstämd känsla av vemod. Min andra favorit är Andreas Romans Alla sorters monster, där vi möter en osympatisk företagsledning som möts upp för någon slags umgås-utanför-arbetet på pimplingsisen. Här är står dock ondskan hos de övernaturliga krafterna de möter sig slätt gentemot deras egna dolkhugg mot varandra.

Att flera av novellerna är läsvärda, ja, de två nämnda och för den delen Lindqvists novell är riktigt bra, tar ändå inte bort känslan av att hela samlingen är ett hafsverk. Kanske ligger det i min initiala besvikelse över att Lindqvists novell är sex år gammal. Eller i att jag är skeptisk till varför man måste lägga in tre klassiker. I förordet sägs det att ingen skräckantologi blir fullständig utan dem men det håller jag inte alls med om. Möjligen är det också för att flera av novellerna bara passerar som läsvärda och ett par av dem som knappt ens det. Men mest kanske för att jag efter denna läsning ändå inte kan svara på frågan om hur den svenska skräcklitteraturen mår. För om jag ändå blev tvingad att ge något svar på frågan skulle det bara bli ett: jo, den mår väl hyfsat.

Åke Edwardson "Möt mig i Estepona"

Anna Liv Lidström — Thu, 01 Sep 2011 22:00:16 +0000

Jag vet inte om en bok kan ha ett hälsotillstånd, men kan den det så har Möt mig i Estepona feber. Ibland så hög att den hallucinerar. Redan efter ett par sidor är jag andfådd, medtagen och meddragen i denna pulserande historia. I somras semestrade jag på spanska solkusten, även kallad Costa del Crime. Det är en passande plattform. Åke Edwardson är fenomenal på att beskriva miljöer på ett levande och målande vis. Jag känner igen mig i klimatet, även om jag tack och lov inte gjorde samma resa som bokens huvudperson Peter Mattéus.

Han ser ner i kuvertet, sticker ner handen och drar fram fotografier i gyllene snittet-formatet.
Han ser sig om i rummet. Han sitter vid sitt skrivbord nu. Det är fem meter till nästa kreatör, en kvinna i röd klänning, rött läppstift, röda skor. Revolutionen är aldrig långt borta på en reklambyrå.
Han lägger ut fotografierna på skrivbordet. De föreställer hans familj. Han har aldrig sett dessa fotografier, uppenbarligen tagna med teleobjektiv. Kanske från andra sidan gatan.

Peter Mattéus är en framgångsrik företagare i reklambranchen. Men när han får ovanstående kuvert förstår han att hans förflutna har sprungit om honom. Han tvingas till den spanska solkusten och ställs inför val som handlar om liv eller död. Det enda som kan rädda Peter och hans familj är det förflutna, en bakgrund som samtidigt är hans största fiende.

Handlingen är ödesmättad från första sidan. Stämningen byggs skickligt upp i denna fristående thriller. Ett av sätten att göra det på är att lägga historien i presens. Allt händer just nu, framför mina ögon, och det gör det vibrerande och svårt att undkomma. Peter Mattéus själv rör sig genom historien med brusande huvud. Hans bankande stress-tinnitus hotar att spränga hans och kanske även min skalle.

Bredvid fontänen står en staty med avhugget huvud. Han har sett den förut.
”Jag känner mig som han där”, säger han och nickar mot statyn.
”Hur vet du hur han känner sig?” säger hon.
”Som jag”, säger han igen. ”Man står upp utan huvud.”
”Frågan är om han saknat huvud redan från början”, säger hon.

Men vad är det som pågår bland deckarförfattare just nu? Det verkar som om de flesta, inklusive vår Edwardson, är i full färd med att regissera sin boks Hollywood-filmatisering. Det bombastiska slutet kräver närapå fyrverkerier samt ytterst hård regi.

Vecka 35 på dagensbok.com

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 29 Aug 2011 19:31:29 +0000

Vecka 35 kan vara veckan då hösten börjar på riktigt. Vi har bestämt att när hösten börjar på riktigt är det läge att göra något nytt. Därför drar vi igång Dagensboks tio-i-topp-lista den här veckan.

Vi tänker oss, inte helt oväntat, en lista där vi i redaktionsgruppen presenterar månadens tio bästa böcker på Dagensbok. Listor finns ju överallt, tänker ni kanske nu. Sant, det gör det. Men vår lista finns bara på dagensbok.com

Mer då?

Idag fortsätter Emelie på de populära bokhyllepresentationerna och radar upp både nytt, gammalt och återfunnet ur sin hylla. En viss vit kissekatt har också smugit sig med in, fastnat på bild och verkar trivas bland alla böckerna.

Kettil har läst När skruven dras åt av Henry James – en skräckgotisk thriller som utspelar sig på ett öde gods. Kettil fascineras av James berättartekniska briljans men blir aldrig riktigt rädd.

Lina skriver om Karolina Bångs fantastiska seriebok Cowgirls. Bång har skapat en Vilda Västern-värld med erotiska inslag, befolkad av lesbiska kvinnor. Det är en hit!

Anna Liv recenserar Åke Edwardsons Möt mig i Estepona. Det är en febrig berättelse där ett dolt förflutet lägger krokben för en mans hela tillvaro. Om en hämnd som inte låter någon komma undan. Anna Liv blir andfådd och drabbad av denna välskrivna psykologiska thriller.

Trevlig vecka,

önskar

Åke Edwardson "Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem"

Gäst — Fri, 15 Oct 2010 22:00:21 +0000

Edwardson har jag läst, blir min första tanke. Men det visar sig snart att det har jag inte. Det är filmatiseringarna av hans böcker om kommissarie Winter jag sett på teve. Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem är dock ingen deckare även om döden är ständigt närvarande.

Berättelsen utspelar sig i det småländska höglandet, kring de trakter Åke Edwardsson själv härstammar ifrån. Vi får möta lärarinnan Ann och arbetslöse diversearbetaren Johan som lever tillsammans på en liten gård. Deras liv har stannat upp sedan sonen Andreas, snart elva, fått ett träd över sig i sviterna efter en storm. När vi kliver in i historien är det dallrande högsommar och sonen ligger i koma sedan flera månader tillbaka. Föräldrarna pendlar mellan hopp och förtvivlan och inte ens läkarna vet om Andreas någonsin kommer att vakna igen.

Skogen har slitits sönder efter den stora stormen och Anns och Johans relation sätts på hårda prov. Paret lever under samma tak men möts sällan, förutom när deras sorg krockar och rinner över. De orkar knappt se framåt utan lever i limbo där de emellanåt blickar tillbaka på uppväxten och minns sin egen barndom.

Johan är nykter alkoholist och för en ständig kamp mot spritsuget. Han har svårt att närma sig sin son och vet inte hur han ska umgås med Andreas som ligger och förtvinar i sjuksängen. Den trasiga naturen blir för honom en plats att hämta kraft ur. Ann är mer verbal och när hon pratar med den komatöse sonen forsar orden ur henne som en störtflod. Det är som om hon vore rädd att slutade hon prata med pojken så skulle han upphöra att finnas till. Johans tankar på ett älgsafari för tyska turister blir hans sätt att överleva.

Romanens andra karaktärer trippar på tå kring paret. En försupen präst flackar runt som en osalig ande men har svårt att riktigt komma till tals;

Vad har hänt?” skrek hon. “Är han… varför är du här?”

Nej, nej, Ann, det är inte därför. Det är inget sånt. Det är ingen… förändring med Andreas.”

“Ingen förändring? Jag förstår inte. Vad gör du här?”

“Det handlar om Andreas, men på ett annat sätt. Och om dig.”

“Om oss? Om mig? Är du full, Esaias? Tar dom ombord fyllehundar på bussen? Det trodde jag var förbjudet.”

“Jag är nykter. Jag har inte druckit. Jag skulle aldr…”

“Hur vågar du?” avbröt hon. “Hur vågar du komma hit?”

“Jag vill tala med dig.”

“Jag vill inte ha ditt medlidande. Vi behöver inte ditt medlidande. Vi behöver inte Guds klibbiga medlidande. Det är för sent för det.”

Historien är stillsam, nästan sövande trots all smärta. Edwardssons språk är poetiskt och det är lika glest mellan orden som mellan människorna. Däremot är boken är fylld av små avstickande historier om livet på landsbygden. Jag vacklar mellan att drabbas av Anns och Johans vanmäktiga och inkapslade sorg, samtidigt som jag fjärmas och inte riktigt släpps in. Såsom grannarna i byn cirklar jag runt, och blir länge till en orolig åskådare.

Man brukar säga att svalor kan spå väder. När de flyger högt är luften ren och klar. Vad händer när svalorna flyger så högt att vi inte längre kan se dem? Jag väljer att tolka bokens titel som en metafor för rening och en chans till pånyttfödelse.

Mats Ahlstedt "Mordet på Ragnhildsholmen"

Anna Nygren — Sat, 16 Jan 2010 23:00:51 +0000

Ett lik hittas på Ragnhildsholmen. På andra sidan ån har ett gammalt par hört skottet som dödade mannen. Dagen efter polisförhöret hittas även de döda, uppenbarligen har de tagit livet av sig.

Parets dotter Åsa tror inte en sekund på att föräldrarna tagit livet av sig, men de traumatiska dödsfallen är endast ett av hennes många problem. Hennes man Jorma slår henne vilket leder till att hon drabbas av en hjärnblödning. Sedan försvinner han spårlöst. Mannen på Ragnhildsholmen visar sig vara Åsas fosterbror, som under hela hennes tonårstid utnyttjat henne sexuellt. Åsa förlorar dessutom vårdnaden om sin son. Eländet tar aldrig slut.

Sören Högström och Fatima Wallinder blir de poliser som sätts på utredningen av mordet. Efter ytterligare skottlossning knyts mordet till gängkriminalitet och droger. Det hela utvecklar sig till en mycket komplicerad historia.

I bakgrunden finns Sörens pittoreska familjeliv och Fatimas kärleksbekymmer. Men i fokus står, förutom själva mordutredningen, Åsas privatliv och hennes familjs trassliga historia.

Mats Ahlstedts Sören Högström har märkligt många likheter med Åke Edwardsons kommissarie Winter. Manliga, medelålders, boende i Göteborg och med en exotisk, afrikansk kollega: Fatima Wallinder och Aneta Djanali. Båda är småbarnsföräldrar, och bådas barn har dessutom smått ovanliga namn, Ängeln (visserligen ett smeknamn för Angelika, men det är så hon omtalas), respektive Elsa, något som enligt flera decenniekrönikor jag nyligen läst är typiskt för 00-talet. Och ja, Mordet på Ragnhildsholmen är en typisk nutidsdeckare. Den kan läsas nu, men kommer snart att vara bortglömd.

Karaktärerna känns en aning platta, jag får inga känslor för dem. Språket är stundvis alltför fackmässigt, som om Ahlstedt gjort ordentlig research och nu vill briljera med den. Hur många gånger på samma sida kan man exempelvis använda uttrycket utvidgat självmord utan att det får läsaren att spy? Stilen är relativt tuff och hård, ingen mysig Agatha Christie här inte, ändå är spänningen aldrig pådragen på max. Det blir aldrig riktigt segt, men heller aldrig sträckläsningsvarning. Hela boken känns dessutom opersonlig och långt ifrån unik. Den saknar det där lilla extra.

Trots flera brister lyckas Mordet på Ragnhildsholm till slut fånga mitt intresse. Det är frågorna om att älska och förlåta som ställs i fokus och får mig att börja fundera. Går det att älska en man som misshandlar? Åsa funderar länge på skilsmässa men återvänder i slutet till Jorma. Trots att han är orsaken till att hon får en hjärnblödning, trots att hon misstänker att han kan ha sparkat deras son, trots att allt tyder på att han skjutit en man och eventuellt mördat ytterligare en. Visserligen är han oskyldig till allt utom misshandeln av Åsa själv, och visserligen räddar han henne på slutet, men är inte bara tanken på att han skulle kunnat göra det tillräckligt för att äta upp kärleken? Tvivlet och den ständiga rädslan för att han ska falla tillbaka i drogträsket, är det inte nog för att kärleken ska förtvina? Hur mycket kan man förlåta? Kan man älska någon som gör en illa? Hör inte kärlek och trygghet ihop, eller är det kärlek och rädsla som är varsin sida av samma mynt?

Andra teman som tas upp i boken är integration och främlingskap. Det börjar med finska barn som under vinterkriget förflyttats till Sverige, fortsätter med adoption och slutar med utanförskapet hos de invandrare som bor i de mest brottstäta områdena. Det handlar om fattigdom och kriminalitet, socialtjänstens obarmhärtiga byråkrati. Det är viktiga ämnen, och ibland lyckas Ahlstedt skapa en nyanserad bild, beskriva frustrationen och de ständigt närvarande fördomarna på ett sätt som berör, andra stunder är författaren istället själv en del av den värld som befäster maktordningen.

Mordet på Ragnhildsholmen är den fjärde boken om kommissarie Högström och hans kollega Fatima Wallinder (det är förresten just så de alltid omnämns, Högström och Fatima, och jag funderar på vad det betyder i diskussionen om genus och integration). Visst märks det att detta är en uppföljare, lösa trådar från föregående böcker knyts ihop eller nystas upp igen. Men jag som inte läst de tidigare deckarna hade inga problem med att förstå och hänga med i handlingen.

Kanske är jag fel person att uttala mig om Mordet på Ragnhildsholmens deckarkvaliteter eftersom jag inte är kriminalromanens största fantast, men jag tycker att jag läst bättre deckare. Däremot har historien som sagt en del tänkvärda inslag och den är helt okej, även om det inte hade skadat om den varit lite mer annorlunda och inte uppfyllde alla kriterier för en typisk deckare à la tidigt 2000-tal.

Årets bästsäljare i pocket belönade

Ella Andrén — Wed, 21 Mar 2007 09:51:00 +0000

I dagarna har Pocketparty och Svenska förläggareföreningen delat ut sina priser till bästsäljare i pocket. Åtta böcker får i år utmärkelsen Platinapocket för över 100 000 sålda exemplar. Däribland romanerna Skam av Karin Alvtegen, Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson och deckarna Stenhuggaren av Camilla Läckberg, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson och Box 21 av Anders Roslund och Börge Hellström. Ensam i fackklassen blev Självkänsla nu! av Mia Törnblom och Alexander McCall Smiths Giraffens tårar renderade både författaren och översättaren Peder Carlsson varsin platinapocket för mest sålda översatta bok.

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Levi Henriksen "Snö ska falla över snö som fallit"

David Enemar — Sun, 05 Mar 2006 23:00:00 +0000

Det verkar aldrig sluta snöa den här vintern. Även i det påhittade samhället Skogli, någonstans i Kongsvingertrakten, dit Levi Henriksen förlagt handlingen i sin första roman, lägger snöfallen sordin på all mänsklig aktivitet. Nya spår måste prepareras.

Det handlar bygdens slagskämpe och problembarn Dan Kaspersen. Han återvänder till sin fädernesgård efter två år på kåken för knarksmuggling. Båda föräldrarna, bygdens kända frimicklare, är sedan länge döda och brodern ska precis begravas efter att ha hittats avgasförgiftad i sin bil på gården. De hann aldrig träffas efter fängelset. Många frågor är obesvarade. Dans förlorarstämpel blir lika svår att tvätta som en tatuering och han anstränger sig inte mer än att leva upp till allas förväntningar på honom. När sedan granngubben hittas brutalt misshandlad riktas allas misstankar åt ett håll.

Men handlingens yttre ram till trots handlar det här om längtan efter att få och ge kärlek och att förlikas med sin barndom. Kort och gott om att återvända hem, ställa sig rakryggad upp, se nyktert på sig själv och sin situation, skrota det gamla rostiga för något nytt. Men att ta till flykten är inte förenligt med den här typen av glesbygdsrealism. Det är nämligen vad Henriksen ansluter sig till och det har sina stående inslag: överklassen är de onda medan de som kämpar och har rent mjöl i påsen blir offer för blickar och förtal; kvinnorna är passiva och representerar kåthet, moderskap och trygghet.

Men för den skull är det orättvist att förkasta Snö ska falla över snö som fallit. Henriksen skriver med stor inlevelse och har ett vackert och målande språk. Det finns många scener som sätter sig på näthinnan. Exempelvis den inledande brutala grisslakten och det oförglömliga julfirandet på järnvägshotellet i Charlottenberg med den benlöse farbrodern, huvudpersonens nödvändiga resonör och bollplank. Jag gillar också att översättaren Lotta Eklund har kvar norskan i dialogen för de flesta utom huvudpersonen. Det skapar lokalfärg och trovärdighet hos karaktärerna.

Men precis som Dan Kaspersen har levt ett ryckigt liv och bara har fragmentariska barndomsminnen utan synbar helhet eller mening, varierar bokens tempo. Det är många och långa tillbakablickar, varvat med slagsmål och amazonfärder genom snön. Och handlingen förs allt för många gånger framåt av oväntade besök på gården eller avbrytande telefonsamtal.

I sitt hemland har Levi Henriksens stil kallats för just norsk bygderealism och han anses av andra tillhöra en ny generation antiurbanistiska författare. Här hemma tänker jag på Robert Kangas senaste Den förbannade turen (liknande tematik i samma skogar men på andra sida gränsen) och framför allt Åke Edwardsons båda böcker Genomresa och Jukebox förlagda till Småland.

I mars kommer den i pocket. I Norge fick den pris som årets bästa roman 2004 av de norska bokhandlarna, vilket jag gissar betyder att den har sålt bra och är en publiktillvänd bladvändare. Inte illa.

Åke Edwardson "Genomresa"

David Enemar — Fri, 07 Nov 2003 23:00:00 +0000

Sverige består till största del av småhålor, alla fyllda med sina unika och samtidigt universella berättelser. Samhällen som de flesta bara ser genom bilrutan och fnyser åt, på väg mot platser där det verligen händer något.

Genomresa fångar ett ursvensk vemod i 24 korta berättelser och Edwardson ger sig indirekt in i glesbygdspolitiken. Allt utspelar sig nämligen på det småländska höglandet. Men förstås, det hade lika gärna kunnat ha varit i trakterna runt Sveg, Hasselfors eller Brösarp. Var du vill, det kvittar lika.

Svenska noveller har ofta just landsbygd som bakgrund och många kritiker har beklagat sig och tyckt att det blir både tillkämpat och förutsägbart. Läs bland annat nummer 11 av 00-tal från 2002. Men här stör det inte mig. Edwardson skapar sin värld på ett naturligt och självklart sätt.

Allt utspelar sig mellan 60-talet och idag. Det har inte hänt så mycket. Står utvecklingen still i stora delar av vårt land? Det är en central fråga för Edwardson.

Romanen Jukebox från 2003 är en utveckling av det som tar sin början här. Det är samma landsvägar, järnvägsspår, bensinmackar, kaféer, bilar, torg, kvartingar och jukeboxar. Det är grabbar med valkar och skitiga nagelband, män som gör upp med sina liv och väntande ”fruntimmer” med blickarna i marken.

Men om Jukebox var en nostalgitripp är Genomresa en rad vardagsdramatiska situationer ställda bredvid varandra. De bildar en helhet som handlar om bortomförskap, ursprung och skillnaden mellan vem man borde vara och vem man är.

Många berättelser fastnar i mitt medvetande. Mycket tack vare att Edwardson kan konsten att sluta i tid. Han ger aldrig några lösningar eller berättar hur det gick sen. Det måste kännas befriande för honom att inte skriva deckare där alla trådar måste rätas ut och allt få en förklaring.

Min favorit är när fadern stannar bilen mitt på en bro och lämnar sin familj utan ett ord. Det skilldras ur sonens perspektiv. Vad har hänt? Hur kan pappa bara sticka? Tänker han inte på sin son i baksätet? En annan är paret som väntar på ett försenat tåg och blir störda av några alkoholister. Det får perspektiv på sin tillvaro.

Eller berättelsen om en handelsresande som tar upp en liftare och äntligen får ett vittne till sitt otidsenliga liv. Den har för övrigt blivit dramatiserad för radio och sänts på P1 i höst.

Problemet är bara att helheten blir allt för tillrättalagd. Trots en stil som jag gillar skarpt saknas det överraskningar. Vad skulle hända om det damp ned en transvestit eller flata i en av amazonerna? Nej, det får inte plats.

Å andra sidan skapar hans frysta ögonblick en förrädiskt obehaglig trygghet och vemodet flåsar människorna i nacken. De har inget annat än sig själva. Tiden står still.

Språket är enkelt och stilen stram. Allt är noggrant planerat och säkert genomförd. Genomresa ett skolexempel för en kurs i litterär gestaltning, men knappast i queerteori.

dagensbok.com » Åke Edwardson

Åke Edwardson "Vintermörker"

Similar Posts:

Andreas Nyberg och Johanna Strömqvist (red) "De odöda"

Similar Posts:

Andreas Nyberg och Johanna Strömqvist "De odöda"

Similar Posts:

Åke Edwardson "Möt mig i Estepona"

Similar Posts:

Vecka 35 på dagensbok.com

Similar Posts:

Åke Edwardson "Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem"

Similar Posts:

Mats Ahlstedt "Mordet på Ragnhildsholmen"

Similar Posts:

Årets bästsäljare i pocket belönade

Similar Posts:

Levi Henriksen "Snö ska falla över snö som fallit"

Similar Posts:

Åke Edwardson "Genomresa"

Similar Posts: