Edwardson har jag läst, blir min första tanke. Men det visar sig snart att det har jag inte. Det är filmatiseringarna av hans böcker om kommissarie Winter jag sett på teve. Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem är dock ingen deckare även om döden är ständigt närvarande.

Berättelsen utspelar sig i det småländska höglandet, kring de trakter Åke Edwardsson själv härstammar ifrån. Vi får möta lärarinnan Ann och arbetslöse diversearbetaren Johan som lever tillsammans på en liten gård. Deras liv har stannat upp sedan sonen Andreas, snart elva, fått ett träd över sig i sviterna efter en storm. När vi kliver in i historien är det dallrande högsommar och sonen ligger i koma sedan flera månader tillbaka. Föräldrarna pendlar mellan hopp och förtvivlan och inte ens läkarna vet om Andreas någonsin kommer att vakna igen.

Skogen har slitits sönder efter den stora stormen och Anns och Johans relation sätts på hårda prov. Paret lever under samma tak men möts sällan, förutom när deras sorg krockar och rinner över. De orkar knappt se framåt utan lever i limbo där de emellanåt blickar tillbaka på uppväxten och minns sin egen barndom.

Johan är nykter alkoholist och för en ständig kamp mot spritsuget. Han har svårt att närma sig sin son och vet inte hur han ska umgås med Andreas som ligger och förtvinar i sjuksängen. Den trasiga naturen blir för honom en plats att hämta kraft ur. Ann är mer verbal och när hon pratar med den komatöse sonen forsar orden ur henne som en störtflod. Det är som om hon vore rädd att slutade hon prata med pojken så skulle han upphöra att finnas till. Johans tankar på ett älgsafari för tyska turister blir hans sätt att överleva.

Romanens andra karaktärer trippar på tå kring paret. En försupen präst flackar runt som en osalig ande men har svårt att riktigt komma till tals;

Vad har hänt?” skrek hon. “Är han… varför är du här?”

Nej, nej, Ann, det är inte därför. Det är inget sånt. Det är ingen… förändring med Andreas.”

“Ingen förändring? Jag förstår inte. Vad gör du här?”

“Det handlar om Andreas, men på ett annat sätt. Och om dig.”

“Om oss? Om mig? Är du full, Esaias? Tar dom ombord fyllehundar på bussen? Det trodde jag var förbjudet.”

“Jag är nykter. Jag har inte druckit. Jag skulle aldr…”

“Hur vågar du?” avbröt hon. “Hur vågar du komma hit?”

“Jag vill tala med dig.”

“Jag vill inte ha ditt medlidande. Vi behöver inte ditt medlidande. Vi behöver inte Guds klibbiga medlidande. Det är för sent för det.”

Historien är stillsam, nästan sövande trots all smärta. Edwardssons språk är poetiskt och det är lika glest mellan orden som mellan människorna. Däremot är boken är fylld av små avstickande historier om livet på landsbygden. Jag vacklar mellan att drabbas av Anns och Johans vanmäktiga och inkapslade sorg, samtidigt som jag fjärmas och inte riktigt släpps in. Såsom grannarna i byn cirklar jag runt, och blir länge till en orolig åskådare.

Man brukar säga att svalor kan spå väder. När de flyger högt är luften ren och klar. Vad händer när svalorna flyger så högt att vi inte längre kan se dem? Jag väljer att tolka bokens titel som en metafor för rening och en chans till pånyttfödelse.